JULES NÖJESFÄLTS gäster mm, – Del 2

ERNST ROLF: Vilken klang över det namnet. Det ger förnimmelser av friska fläktande sommarvindar, om en människa med natur, humör och sprakande livsglädje i varje tum. Ernst Rolf var en levnadsglad människa och en glädjespridare i särklass. Det står nimbus och gloria kring namnet med beundrare i vida kretsar, och det var glädje och fröjd var han än drog fram. Som en av “Julies” intimaste vänner var glädjen dubbel vid deras sammanträffanden. alldeles oavsett om det gällde en fröjdernas högtidsdag med Rolf, lvxrevy. extratåg och allt. eller utlandsresor. Den käre vännen var alltid lika välkommen.

KARL GERHARD: Stjärnornas strålglans till- och avta och artistnamnen växla beständigt, men Karl Gerhard finns kvar. Han fröjdar envar med sina visor, sin kuplettkonst och sin personlighet. Det skulle säkert icke vara så roligt och glatt, om inte denne artisternas okrönte hövding var med i vår praktfulla elitkår av glädjespridare. Vi ha i tacksam hågkomst hans strålande radband av succéer hos oss genom årens lopp. Den elegante revykungen, hans kuplettsmiderier, hans eleganta syrlighet och vitsiga fullträffar ger honom en hedersplats i vårt artistgalleri.

För att övergå till andra namn, som dyker upp i minnet, torde läsaren ännu ha i friskt minne Fridolf Rhudin, den originelle värmlänningen, Anita Kittner, ett bassängnummer av toppklass. Våra många och uppskattade gäster nå en numerär som ej gärna tillåter ens ett uppräknande, varför vi nöjer oss med att nämna ur minnet populära revyer, uppskattade attraktiva orkestrar, eleganta artister, djärva nervkittlande akrobatnummer och eftersökta skådenummer.

Svend Assmusen	Thor Modéen	Lennart Lauber
Sune Waldimir	Carl Reinholdz	S.-O. Sandberg
Arne Hulphers	Lisbeth Bodin	Gösta Jonssons revy
Peter Kreuder	Åke Grönberg	Ernst Rolfs revy
Bernsorkestern	Nils Kihlberg	Kentucky Singers
Thore Ehrlings	Carin Svensson	The Harmony Kings
Nisse Linds	Torsten Hising	Synkopen
Hälsingeflickorna	Amer. Visboken	Arionkvartetten
Sam Samssons	The Bobbies	Wiggers
Gösta Törners	Alf Alfer	3 Eriksson
Ernst Rolf	Tatiana Angelini	Kapten Wilimers
Karl Gerhard	Baby Twins	Dandy Mery
Fridolf Rhudin	Ulla Billquist	2 Carlthoff
Dagmar Ebbesen	Ingrid Björk	Niagaramännen
Ruth Holm	Berco	Gen fo Wong
Lasse Krantz	Karl-Evert	Georg Wong
Rosita Serrano	Greta Liming	Örebrogymnasterna
Jussi Björling	Hilmer Borgeling	Anita Kittner
Elof Ahrle	Lasse Dahlkvist	Carisso
Harry Brandelius	Lennart Frenower	Charlie & Comp.
Nils Poppe	Evert Granholm	Max Barry
Max Hansen	Rune Halvarsson	”Kulörten” Andersson
Åke Söderblom	Karin Juel	“Jan i Grebo”
Allan Bohlin	Margareta Kjellberg	“Kanonkungen”
Carl Hagman	Erik Källkvist

Det VAR INGEN SLUMP, att Jules Nöjesfält kom först i åtanke, när det beslöts, att uppgörelse skulle träffas med endast en tivoliägare för höstmarknaden i Kopparberg mot dessförinnan oftast ett 10-tal. Vi utgick då i från, att Jules var den stabilaste men först och främst den äldste och trognaste hyresgästen, med vilken vi haft odelat angenäm förbindelse. Dessutom ansågs det med fullt fog, att Jules hade den största möjligheten att tillfredsställa allmänhetens berättigade anspråk på moderna och omväxlande tivolinöjen.

Under sina 11 år som marknadsföreståndare i Kopparberg — med det ständiga om också outtalade kravet på sig att ställa till freds inte bara ortens befolkning utan även de många hitresande från tre län — har undertecknad endast haft de bästa erfarenheter av Jules Nöjesfält. Jag har städse mött en redlig vilja att göra det bästa från detta företags sida liksom också en principiell inställning att inte bara inhösta största möjliga förtjänst utan också ge det bästa och mesta för pengarna. Samma erfarenheter har också mina företrädare som uthyrningsmän, och det sammanfattar i ett nötskal, varför vi valt Jules. Detta företag har kontinuerligt rest på Kopparbergs marknad under 44 år, och dess 50-årsjubileum sammanfaller med vårt 45-årsjubileum med Jules såsom hyresgäst.

Något år innan direktör Jules Fredriksson — denne allmänt aktade och avhållne hedersman — gick ur tiden och lämnade det företag, som han grundat och fört fram till det äldsta i landet och ett av de största, hann Egendomsnämnden i ett protokollsutdrag till honom uttala vår tacksamhet för mångårigt gott samarbete. Vi minnas honom som en verklig hedersman, vars ord var lika gott som ett laga kontrakt. Hans måg och efterträdare på chefsposten, direktör Sixten Ecklund, har visat sig vilja följa företagets traditioner och lotsa skutan vidare efter samma principer. Det ger en borgen för kommande år. Samtidigt gläder det oss. att gamle vännen Jules Fredriksson fått en efterträdare i sin egen anda.

Mycket kommer väl att sagas i jubileumsskriften om Jules Fredriksson och hans skapelse, om hans framgångar och motgångar i livets olika skiften. I detta lilla bidrag är det icke platsen att teckna hans runa. Det må endast sägas, att han var en nöjespappa av stora mått, att hans fryntliga nuna alltid hälsades med glädje av ung och gammal överallt i Mellansverige, att han kände alla och att alla kände honom. Och slutligen att han städse arbetade med framgång för att skingra den mångomtalade tråkigheten på landsbygden genom att till provinserna föra ut det som storstäderna har av nöjesliv i denna genre.

I Kopparberg, liksom i grannstaden Lindesberg, som hans företag besökt regelbundet i 38 års tid, har Jules Fredriksson och hans familj vunnit stor uppskattning. Om Jules själv hette det alltid, att “det blir inte marknad, förrän Jules kommer”.

Med tacksamhet för de långvariga både affärsmässiga och personliga relationerna gratulerar vi företaget och dess ägare till det fullbordade halvseklet och uttalar de bästa välgångsönskningar för det kommande.

Kopparberg den 3 november 1945.

HELGE LINDKVIST

Redaktör. Ordf. I Kopparbergs köpings Egendomsnämnd.

———–

Från gångna tider

Den stora folkfesten var i vardande. Varje pingst samlades allt folket till denna fest. Det var tusenden och åter tusenden från olika delar av landskapet som drog till de riksbekanta festligheterna. Allt folket skulle ut. Det var vårens och lövsprickningens tid, en tid av sjudande liv, av vår i sinnena och vår i markerna. Här samlades man på den öppna platsen ovanför den vilda forsen till dans, till lekar och till all slags förnöjelser och upptåg. Här upplivade man gamla förbindelser och stiftade nya, här gjordes affärer, ärliga och oärliga, här var i dagarna tre glädjens och samhörighetens plats, men även andra makter var med i spelet.

Folklekarna gick med takt och kläm, och dansen på den stora lövade banan var det allra roligaste och mest uppskattade nöjet. Ett större tivoli fanns där också med karuseller, slänggungor, motordrom, varieté, spel och spågumma samt stånd i långa, långa rader. En marknadsbild i de allra bjärtaste färger. Det var ett myller av folk på, kring och vid sidan om den öppna platsen. Rälskalle, Långa Bollnäs och “Stockholmarn”‘ gjorde festligheterna den äran. alla tre iklädda bästa mundering. “Stockholmarn” bar till och med krage och rosett. De båda andra var inga klädsnobbar, men en kragknapp förenade en ren skjortlinning upptill, ty man hade gjort helg. “Stockholmarn”, munvig och ordrik, hade ringt upp ortens länsman och varskott om städning av finkan, ty nu kom det rallare.

Historiens tidrymd är början av detta århundrade, då rallarens yrke stod i blom. Ett hårt men händelserikt och friskt liv med försmak av viking och karolin. Vid samma tidpunkt upplevde atletiken och marknadsbrottningen storhetstider. Det ena kanske en följd av det andra. Vem minns inte Siljans-Änders, Starke Arvid, Calle-Sven, Maxe, tandatleten, eller ettrige tältgladiatoren Danneman, han med krigarhumöret, vilket sitter i än i dag. Eller Nils Beck, den reslige brottaren och atleten, om vilken stockholmspressen skrev, då han i Cirkus besegrade den ena storheten efter den andra, “att han kunde bara ett grepp och det var krokben”. Kanske det, men vikingen fanns och det räckte. En strålande tid med härliga minnen, som man än i dag vid någon spännande brottningsmatch upplever reminiscenser av. Man minns skolårens kragtag, benkrok och famntag med knep och trics, som givetvis numera icke skulle tillåtas men som är ljuvliga som minnen.

De tre rallarna trivs i trängseln, hälsar på bekanta och känner sig hemmastadda. “Stockholmarn” känner alla och alla känner honom, och som medlande bekantskapslänk håller han låda. — “Här ska ni se ett par stabila rallare, som vandrat på de svenska landsvägarna och druckit det svenska brännvinet, älskat de vackra kvinnorna och bollat med de starkaste karlarna i alla landets landskap!” Man skrattar och trivs med “Stockholmarns” excentriska svada och hans hjärteglada sinnelag. En klocka ringer utanför varietétältet och på en ranglig estrad står en “irappare” i skrikröd skjorta och med en ringklocka, ackompanjerande en gäll röst, samlar han folk med inövade glosor och stora gester, inbjuder alla och en var att övervara, att uppleva, att begå en föreställning i brottning och lyft av kul stänger, hästar och stora män. Allt utfört av världens starkaste man, “Friskingen från Tierp”. “Tvåhundra kronor kontant till den som besegrar friskingen i brottning och lyft.” Tonen är gäckande och utmanande, kanske i anledning av att den starke redan lagt en fläskig, halvgammal slaktare och en stark men senfärdig bonddräng på rygg.

Upp bredvid den livlige utroparen klev med sävliga kliv “Friskingen” själv. Iklädd trikå gör han ett imponerande intryck med armar och ben som trädstammar och med en tjurnacke plus några extra fettvalkar i anledning av en ej alltför arbetsfylld tillvaro. “Stockholmarn” fann här ett nöje som passade honom precis. Här i händelsernas centrum trivdes han som fisken i vatten. Här skulle det bli brottning av. Han gjorde energiska påstötningar både hos Rälskalle och Långa Bollnäs utan att vinna önskat gehör. Han äntrar estraden och börjar härma utroparen i gester och åthävor: “Mina damer och herrar, här vann greven av Monte Cristo sin förmögenhet. Här i detta glädjens paradis, denna vackra pingst skall några hundralappar byta ägare fortare än kvickt”. “Irapparen”, som insåg värdet av denna gratisreklam, lät honom hållas. “Vi rallare, som mäts mellan bröstvårtorna, om vi ska gå i jord eller sten, utmanar dig, du den friskaste bland friskingar. Du varder utmanad, du gladiatorernas gladiator, av Rälskalle, stålskenans borne riddare, och med en axelbredd så han måste tas på kant, då han skall in genom dörrarna. Ärade publik, jag önskar er alla en glad pingst och en rolig stund här inne på jättecirkusens arena, där Rälskalle brottas mot “Friskingen från Tierp”. Det blir kragtag, varannat karltag och krokben och livtag emellanåt, så fort dom hinner, och det är ofta det. Lös biljetter, mina damer och herrar, lös biljetter! Ramla på, ramla på . . . Ladies and gentlemen, spelet kan börja . . . ramla på, ramla på!

Det löstes biljetter och i raskt tempo fylldes tältet, ty litet var vädrade en rafflande uppgörelse. Rälskalle, trög men snäll som starka karlar gärna är, hade redan funnit sig i sitt öde, hade fått låna en trikå och ett par brottarskor, hartsade just händerna och så var det klart för drabbning. “Friskingen” kom först in, sävlig, stor, stark, obesegrad, oberörd, insmord och med bister uppsyn. Efter kom Rälskalle, en smula generad inför publiken men sammanbiten och beredd att sälja sig dyrt. Som domare fungerade tivoliägaren, själv en gammal brottare. Han presenterade de båda kämparna. — “I den ena hörnan ‘Friskingen från Tierp”, obesegrad tungviktsmästare i brottning.” “Friskingen” stiger fram, trygg och sävlig och hälsar med en svepande bugning mot bänkraderna. — “Och i den hörnan utmanaren Rälskalle.” Denne stiger upp på matthörnan och bugar.

Pipan går, matchen har börjat. De två brottarna möts på mattans mitt i handslag. “Friskingen” tränger på, sävligt manövrerande och med sänkt huvud mot Kalles bröst, famlar med armarna efter grepp, utnyttjar sin större tyngd och styrka och skjuter ut Kalle från och av mattan. Båda kommer in och möts igen vid mitten av mattan och “Friskingen” tränger på och ut Kalle igen. Ny bökning av båda, “Friskingen” är rutinerad och vräker Kalle baklänges över benen på de närmast sittande, svettas och kallgrinar. Nästa gång tricet prövas, sidsteppar Kalle kvickt, fattar blixtsnabbt om “Friskingens” arm och rycker till. Den massive yrkesatleten tumlar över ända och hamnar i knäet på en helfet slaktare, till publikens jubel. Båda ökar takten, atleten tränger på hårdare, söker grepp, prövar en flygande mara utan större framgång och tar ett huvudgrepp utan att Kalle låter sig överrumplas. “Friskingen” angriper nu ursinnigt, men tekniken var inte stor i seklets begynnelse. Styrkan fick ersätta, vad som brast i kunnande. En sak hade dock Kalle lärt sig: ett hederligt svenskt livtag. Och styrka fanns det i övermått. Nästa gäng “Friskingen” satte in en av sina ursinniga attacker, tog Kalle helt hastigt bra fäste för fötterna, slog armarna om livet på atleten, drog till med de vältränade järnbärarhänderna, så att kno- garna vitnade. Nu skulle “Friskingen” med ära och berömmelse och allt ohjälpligen omkull. Kalle slog blixtsnabbt bakåt. Det blev en luftfärd, som “Friskingen” sent skall glömma och ett fall mot presenningsduken, så att det sjöng i arenan.

Matchen var slut, publiken jublade och hundralapparna bytte ägare. Den gladaste bland glada var “Stockholmarn”, och han lade ut texten i många år om den matchen och än i dag lyder hans relation av matchen så här: “Och Kalle tog negerdjävulen om livet, slog honom till marken, så att sågspånen yrde i tjugo minuter och jorden skalv i tre dygn”.