Jules Nöjesfält var en av de största i Sverige

 

 

 

 

 

 

Sixten Ecklund

 

Ärade arrangörer

 

Vår firma — Jules Nöjesfält — landets äldsta, fyller 50 år kommande sommar. Ett jubileumsår alltså, som vi tänkt oss skall bli ett rekordår med en rad attraktioner och nyheter i vår sommarturné fredsåret 1946. I min strävan att komma med något nytt skall det bli mig en stor glädje få presentera mina vidstående attraktioner för Eder publik. Något utöver det vardagliga, hoppas jag, något att samlas kring och glädjas åt.

 

Firmans grundläggare och allt i allo i många år — en föregångsman på tivoliområdet — känd och erkänd glädjespridare som ingen annan, kunde konsten att nå kontakt med sin publik, att åstadkomma de stormande succéer som sätter en publik i gungning och gör den vild av förtjusning, vilket är varje festarrangörs önskemål. Mitt samarbete med honom och min mångåriga verksamhet i firman har givit mig rika tillfällen att sätta mig in i en arrangörs problem, svårigheter och bekymmer, känna med dem och glädjas med dem, och jag har fått många vänner bland festarrangörer och föreningsledare.

 

Kan det anses förmätet att föreslå en uppgörelse just nu? Många kanske gör det. — Här uppe i norr — under polstjärnan — där vi i skrivande stund gå omkring med rimfrost i skägget, där skidor och skidkungarna skynda fram över nederbörden och dominera intresset, gör man sig ingen brådska i förberedelserna för sommaren.  — Hon med rouge på kinderna och han med de granna strumporna, långa rocken och nacksvallet får vänta. Dock är nog snart tid att vidta förberedelser. Det skall rustas, repareras och planläggas.  — Kommittéer tillsättas och många saker dryftas i stort och smått,  — Dagar och tider måste fastställas.  — Ju förr så sker, ju bättre, ty intresset och de febrila förberedelserna stiger som bekant i kapp med kvicksilvret i termometern allteftersom drivan smälter.

 

Med överlämnande av denna lilla jubileumsskrift är det mig angeläget tacka för de år som gått, för angenäma, trivsamma affärsförbindelser och rekommendera oss till fortsatt samarbete och till knytandet av nya förbindelser jubileumsåret 1946.

 

Gävle den 20 december 1945.

 

För Jules Nöjesfält:

SIXTEN ECKLUND.

———————————-

 

 

JULES LEUNARD FREDRIKSSON föddes i Gävle den 25 december 1876 i ett enkelt arbetarhem och redan i pojkåren visade han åt vilket håll lust och fallenhet låg och att han hade äventyrslusten i blodet i högre grad än pojkar i allmänhet genom att i skolåren starta eget “cirkusföretag” med av mamma “lånade” lakan som inhägnad eller tält. Huru många fasadmeter det var är ju inte gott att veta och hör väl ej heller hit då säkert mammas lakan täckte pojkarnas behov och facktermen fasadmeter väl knappast var uppfunnen då.

 

Så en dag anlände en riktig cirkus till sjö- och stapelstaden vid Bottenhavet för att gästspela någon tid. Den kom med buller och bång, hets och jäkt. Klubbor danade mot tältpinnar, hammarslag ekade, sågar gnisslade och om någon timme pepo cymbaler, trummor skrällde och dundrade i den grant uniformerade orkestern, vars smattrande marscher var musik i dubbel bemärkelse. Clowner utförde lustigheter i toppmössor och med vitmenade ansikten, jonglörer bollade och balanserade, jockeyer redo runt, runt så sågspånen yrde bland gormande cirkusdrängar och elegant sensationslysten publik.

 

Se, det var tider det för äventyrslystna pojkar. Jules och hans kamrater buro vatten åt hästar och elefanter och uträttade varjehanda ting för att få förmånen av en titt då och då i detta pojkars eldorado. När cirkusen reste hade “Julie” fått anställning och följde, de 14 åren till trots, med mot okända öden och till främmande land för att förverkliga alla pojkars dröm och ynglingars förhoppning, det att få uppleva det stora äventyret bland vilda djur, med artister och cirkusdrängar av skilda nationer och folkslag lära känna cirkuslivet från nära håll med dess romantik, skrällande musik, flygande fanor, smällande tältduk och sågspånsdoft.

 

Cirkusens personal är som regel ett flärdfritt hårt arbetande folk. Cirkuslivet är ett hårt liv och arbetsdagen var vid sekelskiftet i längsta laget och ansträngande. Längtan var vår arvedel även för en äventyrslysten pojke, och han återvänder till sin hemstad för en tid. Men reslusten sitter i och äventyren ha gett mer smak och den orädde ynglingen går ut mot nya öden och erfarenheter, prövar olika yrken och reser en tid som karusellbyggare hos Christian Ohlsén och reser med honom till Finland. Här skiljas deras vägar. Ohlsén finna vi sedermera i Köpenhamn som välbeställd cirkusdirektör, filmman och mångmiljonär, “Julle” reser med en tivoliägare i Finland och de avverka också en omfattande turné i Ryssland och de två resenärerna pusta ut en tid i Petersburg.

 

Det stora landet i öster är rikt på upplevelser, äventyr, men ger också rika erfarenheter och minnen för livet. De återvända dock till de tusen sjöars land och det är här som “Julle” blir sin egen och hans tivoli kommer till. Hans första affär var en laterna magica med vilken förevisningsapparat han bl.a. återvände till Sverige år 1897. I början av nästföljande år “bygger Julie ut” med bl.a. sju stycken tittskåp. Han får dock icke stor glädje av denna sin utbyggnad eller av sina på den tiden märkliga förevisningsaffärer, ty på Örebro marknad 1898 brinner hela hans tivoli och han måste börja om från början igen. Två gånger till skulle han uppleva denna hemsökelse och se alla sina ägodelar förintade. Detta hände i Arvika och Uppsala.

 

Färden går vidare på livets krokiga landsväg, han går vidare på den inslagna vägen, bygger nytt, gör nyanskaffningar med god blick för vad som är aktuellt och vad som “slår”. Ynglingen har blivit man, han lär sig ta ståndpunkt och ansvar, han är “bas på bygget” nu. Det är kraft i arm och stål i blicken. Den ena säsongen avlöser den andra, det är turné på turné. Under en av dessa råkar han en fröken Lindén, “Julles” kanske största fynd. År 1907 byter samma fröken Lindén namn och blir fru Fredriksson och vår man har fått sin kompanjon för livet. Firman växer ut till en av landets största, åkaffärerna komma till och attraktionerna växla. “Julle” har god näsa för publikens smak och stort intresse för sitt yrke, firman skiftar form och färg alltefter tidsandan och publiksmakens skiftningar. Tivoligeneralen går mot sin storhetstid, överträffar konkurrenterna, är den som kommer med de mest sensationella nyheterna och slagnumren.

 

Liksom han är den första här i landet med tittskåp och positiv av stora imponerande format är han den som lancerar den elektriska belysningen och anlägger ett eget elverk. Han inser till fullo dess värde och låter sitt tivoli bada i ljus. Jules Nöjesfält blir den största attraktionen på utställningar, marknader o. dyl. Olympiautställningen i Stockholm 1912, utställningarna i Karlstad, Halmstad, Örebro och främst kanske Trondheim äro milstolpar på väg mot ärones tinnar. Många och lärorika resor till utlandet med besök i Paris, Berlin, London, Hamburg, Bryssel m. fl. nöjescentra ge honom den rätta slagkraften. Dessa resor ske oftast tillsammans med oskiljaktige vännen Johan Lindgren men även andra vänner följa honom, som Ernst Rolf och hans yrkesbröder.

 

Trondheimsutställningen kan väl inte alldeles förbigås utan vidare då det var ett av hans stora upplevelser. “Förnöjelsen“, som utställningens nöjesområde kallades, var en även efter nutida begrepp “stark sak”. Fem karuseller snurrade på nöjesfältet, Pariserhjulet glimmade i strålkastarnas kaskader och berg- och dalbanan, delvis byggd över vatten, var en kontinental nyhet och attraktion. Inom och utom området trängdes åskådare i mångdubbla led, skrattande, ropande och utpekande attraktionerna, över dem svävade gyllne gondoler och vackra smidiga svanar från karusellerna, skrik och rop blandades med bergdalbanans rassel och  inför de världsnummer av internationella artisters halsbrytande luftnummer och balansakter, brakade bifallsstormen lös, musikens eggande fanfarer ej att förglömma, och detta pågick från syttende maj in i oktober. Se, det var en utställning det.

 

“Julle”, svenska tivolikårens färgstarke och välkände representant, härhemma som utomlands, har alltid imponerat på sin omgivning med sin lugna saklighet och besinning. Hans ärliga uppsåt och redbarhet har aldrig kunnat ifrågasättas. Därtill var han för välkänd. Med en ödmjuk inställning att alltid bjuda det bästa av njutbar och trivsam underhållning är det bara att konstatera att han som regel lyckades då han kom med sina snurrande färggranna karuseller, jättelika leksakssnurror, stånkande positiv, varietéer med skrikande, reklamerande irappare, sina många stånd och tält, allt badande i ljus från många lampor och strålkastares spelande käglor. Kring hans nöjesfält var det trängsel av folk, man gick man ur huse, byar, för att inte säga socknar, avfolkades och det var ett myller på vägar och stigar av cyklande, åkande och gående, ty han kunde konsten att sprida den rätta glädjen, som vi så väl alla behöver.

 

“Julle”, så populär att man tappade bort hans efternamn, var med den trygga, lågmälda stämman en berättare av stora mått, en succédirektör av ovanligt format, en personlighet och ett begrepp i svenskt nöjesliv med många vänner.

————-

 

Historier kring Jules

 

Jules som förenade sin matematiska begåvning med en viss generositet lät ofta under sin storhetstid den senare egenskapen fälla utslaget. — Hans säkra blick för vad som slog gjorde att han anslog åtskilliga tusenlappar till scenprogram av toppklass till publikens trevnad och underhållning. Givetvis var det hans förhoppning att på ett för båda parter lyckligt sätt bli av med dessa tusenlappar. Han hoppades med andra ord på succéer med rekordpublik. Och ibland fick han sina önskningar uppfyllda.

 

En gång hade han engagerat Rolf den oemotståndlige med hela hans lyxrevy, orkester, dekorationer och allt och per extratåg — jag tror till Örebro. Sune Waldimir, som är ansvarig utgivare och uppfinnare av Wiggerskvartetten var vid denna tid med samma kvartett knuten till Rolfs revy och berättar om en strålande men gemytlig oreda vid förtvivlade och ansträngda försök att få upp dekorationer, rekvisita etc. på den korta tid som anslagits härför. Nåja Rolfs tränade mannar trollade och det hela avlöpte lyckligt ända tills Eric Gustafsson skulle in i telefonsketch med Fridolf Rudin. — Telefonen stod ingenstans att finna varför en vichyvattensbutelj fick rang och värdighet av telefon i detta sammanhang. — Eric Gustafsson räknade stort med publikens fantasi, fattade flaskan, förde den till örat och telefonerade. — Fridolf gjorde entré för replik men såg genast chansen att “spåna” en stund varför han efter avsiktlig konstpaus på sitt dräpande vilda tungomål klippte till med “Va fan gör dö. telefonerar du i en flaska?” Gustafsson tappade varken flaskan eller fattningen men målföret för en stund. Stämningen var hög förut och jublet bland publiken mattades ju inte av denna avsågning.

 

Josefine Baker, ett av våra – i dubbel bemärkelse — färgstarkaste revynummer, dansös och ett under av smidighet och en utomordentlig skönhet enligt exotiska begrepp, något alldeles nytt för Stockholm, där hon var dagens samtalsämne under gästspelet på Oscars. — Jules såg i henne ett publiknummer av stora mått, sände henne ett telegrafiskt anbud och med betalt svar. Anbudet löd på 4000 kronor, säkert rekordgage på den tiden. — Hon svarade inte ens. — Så artister ha nog alltid förstått att skaffa sig stora materiella fördelar på sina konststycken.

 

Tre gånger var Jules utsatt för eldens förhärjande verkningar och en gång, det var i Örebro, såg Jules i förtvivlan allt vad han ägde gå upp i rök. I denna stund av övergivenhet, förtvivlan och ruelse kommer hans bror framrusande med ett tittskåp i händerna glatt ropande Jules, Jules, ingen fara längre, “Helvetet” är räddat. . . Denna historia hör till de odödliga bland landets tivolikår. “Helvetet” kallades detta tittskåp, som numera införlivats med Tivoliföreningens samlingar och var Jules allra första affär och givetvis av stort värde för honom också men det kan ju vara måtta på proportionerna. . .

 

En gång höll Jules på med att göra fyrverkeripjäser varvid olyckan var framme och det hela exploderade. Han brände sig svårt och hans kläder fattade eld varför han utan vidare hoppade i den intillflytande ån men skadorna voro så svåra att han inlindad i filtar måste föras till lasarettet där han fick inta sjuksängen för lång tid framåt.

 

På äldre dagar då synen icke var så god spelade ögonen Jules ett par spratt med komiska poänger värt att notera.

 

Den ena gången infann sig Jules vid grammofonarkivet för att åstadkomma ett avbrott till den tystnad han icke fann förenligt med en glädjespridares verksamhetsområde och i avsikt att åstadkomma något glatt och småtrevligt tog han en platta och satte igång spelverket och ut i rymden utöver fältet ljöd “Juldagsmorgon glimmar”. Man skyndade till och påpekade det olämpliga i detta programval, varpå Jules helt fogligt stängde apparaten och lade på en ny platta och i den nordiska vinternatten sjöng en kör “Heliga natt”. Efter detta misslyckade försök i grammofonbranschen återgick Jules till annan och framgångsrikare verksamhet på området.

 

En annan gång var för en gångs skull den gode Jules på dåligt humör, ty på den plats han träffat avtal med stadens borgmästare om, hade han själv lovat några av sina många vänner plats men inte var som helst på området vilket han med skärpa framhöll för borgmästaren då de råkades på området, ty Jules hade själv fått slå upp sina butiker på föga uppmärksammade och ringa givande delar av platsen. — Det var inga milda omdömen Jules hade om varken vännerna eller ordningen i staden och missnöjet häröver var stort och vältaligheten för tillfället både inspirerad och omfångsrik… och den förmodligen rättvisa avbasningen upphörde icke förrän en av Jules anhöriga andfådd kom springande med upplysningen att Jules stod vid en högtalare varför såväl publik som de felparkerade vännerna avlyssnat samtalet. . . Att Jules sedan tagit fel på person och att borgmästaren var en järnhandlare gör ju inte heller historien sämre.

 

Det var en gång…

Det var en gång en skådespelare som efter en “20 sekunders” filmroll inte kallades filmstjärna.

Det var en gång en artist som inte hade kontrakt med Amerika då kriget bröt ut.

Det var en gång en litterär kabaré som inte gick omkull.

Det var en gång en varieté som inte hade stadens största och bästa program.

Det var en gång en sjölejondressör som inte var kapten.

Det var en gång en italiensk musiker som inte hade spelat under Toscanini.

Det var en gång en conferencier som var rolig.

Det var en gång ett steppnummer som inte kom direkt från Amerika.

Det var en gång ett jitterbugpar som hade god smak och därtill kunde dansa.

Det var en gång en arrangör som inte reklamerade med världsartister.

Det var en gång en jonglör som inte var Rastellis arvtagare.

Det var en gång en svensk artist som inte reste till Köpenhamn vid fredsslutet.

Det var en gång en tivoliägare som var nöjd med sin säsong.

Det var en gång ett luftnummer som arbetade på stor höjd.

Det var en gång en svensk imitatör som inte imiterade imitationer.

Det var en gång en refrängsångare som kunde sjunga.

Det var en gång en konsert som inte var tråkig.

Det var en gång en liten landsortsorkester som inte hade ett tillkrånglat namn på dålig engelska.

Det var en gång en cirkusartist som inte tiggde applåder.

Det var en gång en glädjespridare som var glad och en humorist som var rolig.

Det var en gång en direktör som tyckte att en artist hade för litet betalt.

Det var en gång en artist som inte tog ut förskott.

———-

 

1. Barnaglädje kring tivoliestraden samt

2. “Julie” som domptör på Barnens dag i Gävle.

 

3. Som nidtecknaren såg farbror ”Julle”.

 

4.  ”Julle” åker ut” hos parkchefen Sandberg i Gävle.

 

5. Elefanten Nelly gör konster hos “Jules Nöjesfält” och 6. Nuvarande chefen, Sixten Ecklund, med en gammal trotjänare.

 

7. Utställningsklart.

 

8. ”Julle” med tivolikolleger gläds åt positivkalarfröjder i Paris.

 

9. “Jules Nöjesfält” by night.

 

10. En av “Julies” så populära barnkaruseller.

 

11. “Krinolinen”, en av “Julies” attraktioner.

 

12. En exklusiv bild från Trondheimsutställningen med artisten på väg mot bassängen och med Pariserhjulet och berg- och dalbanan i fonden.

 

13. Vacker “flygande” sommarbild från Jules Nöjesfält

 

Hela Collaget enligt ovan.

Läs om Sixten Eklund i Amerika här. 

Läs om hur Julius start, del 2.

 

——————

Publicerat 2014-12-02 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..