Public. i Ledaren i GD 17 maj 2015
Efter 70-års-högtidlighållandet av fredsdagen 1945 kan det vara både intressant och skräckfyllt att spekulera i frågan:
- – Kommer ett tredje världskrig? Hur yttrar det sig i så fall? Förmår vi se det om det inträffar? Är det kanske redan här?
Ett misstag i den typen av spekulation är att oreflekterat utgå från att ett nytt krig ser ut ungefär som det förra; att någon eller några stater formellt deklarerar krig mot någon eller några andra stater, och inleder med militära angrepp av arméer och flyg.
I något läge förutsätter begreppet krig även i dag någon slags våldsutövning eller hot om våld, men det kan komma först i ett slutskede efter en längre tids psykologisk och infrastrukturmässig nedbrytning och destabilisering. Dagens högteknologiska samhällsfunktioner är betydligt mer sårbara än 1930-talets motsvarigheter i den mån sådana alls fanns.
Definitionen på krig förutsätter syftet att expandera ett lands territorium av något skäl, till exempel att skaffa sig buffertzoner eller naturtillgångar, eller bara att förnedra dess invånare av hämndlystnad för historiska oförrätter eller utan skäl alls.
Eller – för att man drivs av någon slags religiös, politisk eller etnisk föreställning om att ha rätt till världsherravälde. När en sådan faktor kombineras med militär kapacitet och bristande försvarsförmåga hos bytesländer lever världen farligt.
De geografiskt största krigshoten kommer nu helt uppenbart från Ryssland och Islamiska staten, den senare med vidhängande supportergrupper spridda över klotet.
Om detta är fråga om världskrigshot kan diskuteras, men inte avfärdas.
Dessbättre syns inga kollaborationer mellan skilda, aggressiva stormakter, som Molotov-Ribbentroppakten 1939-41, som bidrog starkt till världskrigsutbrottet. Men en axel mellan Ryssland och IS är utesluten.
Fast det kan ju vara illa ändå.
I fallet Ryssland är lynnigheten framför allt betingad av nationell revanschism för den degradering från stormakt som följde på Sovjetsystemets kollaps 1989-91. Man vill återta de nu självständiga stater som då ingick i Sovjetunionen.
För att öka den redan stora folkuppslutningen, framdriven av propaganda och censur, kryddar man sina expansiva ambitioner med etnisk nationalism: annekteringen av Krim var både en justering av en geografisk historisk oförrätt och ett försvar av etniska ryssar från “ukrainskt förtryck“.
Den ryska aptiten är “begränsad” till de forna sovjetiska delrepublikerna, men Sverige är också en munsbit om vårt territorium (läs: Gotland) behövs som brohuvud för anfall mot Baltikum.
Sker så, når konflikten världskrigsnivå eftersom Nato är förpliktigat att skydda sina medlemsstater, de före detta sovjetockuperade ej undantagna. Även Sverige har åtagit sig att ingripa om Baltikum blir angripet, fast genant nog saknar vi ju helt sådan förmåga. Det kan således bli strider mellan å ena sidan Nato/Sverige och Ryssland om kontroll över svenskt territorium – trots att vi varken är med i Nato eller före detta sovjetisk delrepublik.
Islamiska staten har både större anspråk och farligare grund för sin aggressivitet än Ryssland: föreställningen att gudomlig makt genom profet och helig skrift befallt sina underlydande att med så mycket våld som krävs, eller mer, upprätta ett globalt kalifat, och att våldsutövning dessutom premieras rikligt i nästa liv om man stupar i strid.
Sovjetsystemet kollapsade eftersom man tävlade med väst om att ge sina invånare materiellt välstånd, något som var dömt att misslyckas med en socialistisk ekonomi där privat, vinstdrivande företagande var förbjudet.
Islamism är immunt mot liknande, eftersom man inte alls har samma idealsamhälle som väst. Fattigdom och ofrihet är obetydliga problem så länge den religiösa penetrationen är hög och man, om man lever rättfärdigt, tålmodigt kan vänta till efter döden med att få ett drägligt liv, vilket ju utlovas.
Risken för att Kalifatet lyckas lägga under sig stora delar av världen är knappast överhängande. “Staten” är omringad redan i sin geografiska närhet av regionala militära stormakter som Turkiet, Iran, Saudiarabien, Israel och Egypten. (Såvida inte islamister lyckas begå statskupper i något av de tre sunnimuslimska länderna av dessa. IS utövar en betydande attraktion där.)
Dock kan islamistisk terror ställa till grava olägenheter på alla håll i världen, med risk för att många länder tilltar en egenvald självcensur och att betydande inre säkerhetssystem med omfattande övervakning och polisbefogenhter inrättas.
Vitala och livliga demokratier kan övergå till tysta polisstater som inrangerar sig i en ny världsordning där islamistiska ikoner inte får kränkas. Inte helt olik den roll som det officiella Sverige inledningsvis intog gentemot Nazityskland.
För klokare spekulationer än denna, dessutom av experter på området, hänvisas till Sveriges Radios program Filosofiska rummet den 3/5, som inspirerat till ovanstående funderingar.
David Nyström
——–
Boulognerkaféet har nya ägare
Utdrag ur artikel Public i Arbetarbladet Lördag 23 maj 2015
Det idylliska Boulognerkaféet har fått nya ägare. Margareta Andersson och Börje Wallén som bland annat driver Matbiten i Bomhus centrum tar över. Kommunen har nyligen rustat kaféet.
I dag driver Börje Wallén och Margareta Andersson Matbiten i Folkets hus i Bomhus.
Han har även varit engagerad i Engesbergs herrgård.
UTDRAG – Simon Ridell
————
Publ. 2015-05-25 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
