SKARPRÄTTARGÅRDEN på Söder, en myt – av Georg Björklund

 

Publicerat i Gefle Dagblad lördag 30 mars 1991

Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

 

När Folkets hus skulle uppföras 1946 sprängdes 5 000 kubikmeter sandsten bort. En stor del av Övre Bergsgatan försvann och med den min barndoms skarprättargård.

 

Myten om skarprättargården på Söder har många år på nacken och odlades redan vid seklets början, då jag var en li­ten grabb.

 

Jag växte upp söder om ån och hade under många år min skolväg utmed Södra Central­gatan, som då såg helt annor­lunda ut än i våra dagar. En trist gata, som gjorde bättre skäl för sitt ursprungliga namn, Qvartersgatan.

 

Men vid den öppna platsen framför nuvarande Folkets hus ändrade gatan karaktär och blev “fina gatan“. Där domine­rades stadsbilden av Walden­ströms ståtliga Bethlehemskapell, senare kallat Betlehemskyrkan, med en kopia av Thorvaldsens välkända Kristusstaty på takåsen.

 

Vid Smedjegatan låg Stora Islandsskolan med en mindre klädsam takprydnad i form av ett telefontorn. En rätt vanlig syn på den tiden. På andra si­dan gatan låg den i tidningen avbildade byggnaden. Jag hör­de aldrig någon kalla den skarprättargården.

 

Den allmänna uppfattningen under min uppväxttid var, att skarprättargården låg i hörnet av dåvarande Övre Bergsgatan och Centralgatan. Just där Fol­kets hus nu är beläget.

 

Jag minns den från mina tidi­gaste pojkår som en dyster tvåvånings träkåk på en slutt­ning alldeles invid Centralga­tan. Fasaden mot gatan hade märkligt nog fönster endast i övre våningen.

Insyn från Övre Bergsgatan hindrades av en uthuslanga och ett högt plank. Mot Smedjegatan utbredde sig ett öppet bevuxet område, samt gammal ängsmark.

 

Gården låg sluten och avskild från kringliggande bebygg och verkade obebodd. En gård som satte en pojkes fantasi rörelse. Det var bödelns hus sa de vuxna, som kunde berätta att där hade skarprättare bott förr i tiden.

 

När Folkets hus skulle uppföras 1946, sprängdes 5 000 kubikmeter sandsten bort och ännu mer fyllning schaktades undan för att bereda plats för bygget. En stor del av Övre Bergsgatan försvann och med den min barndoms skarprättargård.

 

När bygget invigdes den 25 mars 1947, uppgavs att i “skarprättargården” på denna plats hade på dagen 50 år tidi­gare tanken framförts att här uppföra ett Folkets hus. Här­ifrån, sades det, hade Olle Da­nielsson verkat, brädgårdsar­betaren och socialdemokraten, som skapade Svenska Sågverksindustriarbetar­förbundet.

 

Gamla tomtböcker och rit­ningar utvisar emellertid, att något skarprättarboställe dess­värre aldrig legat på tomten fråga. Den äldsta gården, som sannolikt uppfördes 1793, ríta­les av stadsbyggmästare Raphael Pousette och omfattade in mindre envåningsbygnad samt uthuslänga med fähus och bodar, sammanhållet av ett plank mot Bergsgatan.

 

Gården ombyggdes sederme­ra och fick en övervåning men behöll i stora drag den ur­sprungliga planlösningen. Den bytte ofta ägare och inköptes slutligen 1897 av Gävle Arbeta­rekommun. Den förste ägaren var tornväktare och hette Lars Stenlund. Gården borde rätteli­gen ha kallats tornväktargården.

 

På 50-talet dök myten om skarprättargården på söder upp på nytt förknippad med den i tidningen avbildade byggnaden på Smedjegatan. Det föranleddes, som jag tror, av en artikelserie i Gefle Dagblad 1958-1962 om kåkar och gränd­er på gamla Söder, skriven av tidningens legendariske medar­betare Erik Wickberg, en gammal polare. Men inget av dessa hus inhyste skarprättaren, enligt Georg Björklund.

 

Men myten om skarprättar­gården på Söder sökte sig nya vägar. På 50-talet dök den upp på nytt förknippad med den i tidningen avbildade byggnad­en på Smedjegatan. Byggnaden, som fanns på plats 1878, nära Stora Islands­skolan, uppfördes och inrymde när jag som ung lärare kom dit på 30-talet, bostad för skolans vaktmästare och sedermera lo­kaler för skolläkare och skoltandvård. Att den varit skarprättarboställe, var aldrig tal om.

 

Fastigheten ifråga, Sämskmakaren 4, tillhörde ursprung­ligen Gävle stad men såldes 1849 på auktion till änkan efter sjömannen Oskar Lundgren. Den bytte sedan ägare några gånger och återköptes av Gävle stad 1899.

 

Erik Wickberg hävdade, att på tomten skulle fordom ha le­gat “mästermannens dystra lil­la stuga” som sedan ändrats “både till form och utseende” och blivit den i tidningen avbil­dade byggnaden. Förvisso en metamorfos av sällan skådat slag.

 

Man har svårt att förlika sig med tanken, att skarprättarens ringaktade boning skulle ha le­gat vid Smedjegatan, som väl i äldre tider var något av en huvudgata på Söder, befolkad av sjöfolk och hantverkare. Man hade onekligen väntat sig ett läge utanför den egentliga stadsbebyggelsen.

 

Hur därmed än må förhålla sig, så hör tanken, att den sista byggnaden på fastigheten Sämskmakaren 4 skulle ha va­rit en skarprättargård, hemma i myternas värld. Liksom histori­en om skarprättargården på Övre Bergsgatan.

 

GEORG  BJÖRKLUND

Se även Brynäs vid 1900-talets början.

Folkskolan i Gävle som jag minns den.

Gävles Skarprättargård är ingen myt – av Jan G Ljungström

SKARPRÄTTARGÅRDEN i GEFLE – AV Ulf Kriström

————————–

November 19 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website