Gävles skarprättargård ingen myt

Publicerat i Gefle Dagblad lördag 12 april

Åke Nyléns tidningsurklipp.

Skarprättargården på söder i Gävle engagerar våra läsare och skribenter vilket vi är glada över. Flera gävleforskare har hört av sig efter Georg Björklunds artikel på påskafton (30 mars -91), däribland Gävle Gilles Jan Sterner, sjöfartshistorikern Ingvar Henricson och Jan G. Ljungström.

Alla är överens om att skarprättaren i Gävle verkligen hade sin boning på söder men att huset på den aktuella tomten Sämskmakaren 4 blev så ombyggt i så många omgångar att det föga liknade det hus om revs i mitten av 1970-talet. Det kan dessutom ha varit fråga om ett tidigare rivet, mindre hus som legat alldels bredvid.

Georg Björklund har alltså i och för sig rätt i att just det hus med det utseende han minns inte inhyste bödeln. Däremot visar forskningen att tidigare hus på samma tomt gjorde det.

Vi låter nu ordet gå till Jan G. Ljungström som forskat i skarprättarnas historia i Gävle och som i ämnet på nyåret publicerade två artiklar här i Gefle Dagblad. Han har grävt rejält i protokollen och arkiven och ger här en övertygande bevisning för att skarprättarn verkligen, på den aktuella tomten Sämskmakaren 4, haft sin ringa boning.

———————————–

Efter att ha läst George Björklunds artikel på kultursidan i Gefle Dagblad den 30 mars 1991 om att skarprätt argården på söder skulle vara en myt, finns det anledning att protestera.

Av artikeln kan man se att Björklund inte använt sig av någon källforskning utan endast satt samman artikeln utifrån sin allmänna uppfattning. Att den nämnda “skarprättargården” på Övre Bergsgatan är en myt, kan jag hålla med om men när han också säger att skarprättargården på Smedjegatan är en myt så har han fel. Enligt husförhörslängder, mantalslängder, magistratprotokoll med mera bodde flera av länets skarprättare i just detta skarprättarboställe på Smedjegatan i Gävle.

Även om huset inte såg ut så hår låg just på denna plats, Smedjegatan på söder, tomten Sämskmakaren 4, skarprättarens bostad. Huset revs på 1970-talet och hade förmodligen byggts om många gånger.

Foto: Carl Larsson i Centralarkivet.

Att myten om skarprättargården på Smedjegatan skulle ha dykt upp på nytt under 1950- talet efter Erik Wickbergs artikelserie i Gefle Dagblad 1958-62, finns det inte den minsta anledning att tro. Wickberg var en känd källforskare och skrev sina artiklar efter forskning i gamla protokoll, precis som jag under en period gjort angående denna skarprättargård. Det finns mycket i Gävle stads historia som är outforskat och därför vill jag visa att bland annat Gävles skarprättargård inte hör till myternas värld.

Före 1858 fanns i varje län en skarprättare som blivit antagen av landshövdingen i respektive län. Skarprättarens främsta uppgift var att verkställa dödsstraff vanligen genom halshuggning. Han åtnjöt en årlig lön, betalning efter angiven taxa vid exekutioner samt en bostad som oftast staten ägde.

Västernorrlands län, dit även Gävleborg räknades fram till 1762, hade sin skarprättare boende i Gävle stad på just Smedjebacken intill nuvarande Islandsskolan. Gården hade tidigare beteckningen 1 Qvarteret NO 125 (senare NO 133).

Vilket år skarprättarbostället uppfördes kan jag inte med säkerhet säga men helt säkert är att gården No 125 finns upptagen på Lars Lindeborgs stadskarta från år 1741 och 1747. Vid denna tid står skarprättare Aron Olsson Skarberg antecknad på gården om 1650 alnar tomtmark. Några år tidigare, 1734-36, är enligt Gävle stads mantalslängd skarprättare Skarberg inhyst i en annan gård, No 140 i samma kvarter.

Min uppfattning är att skarprättaren byggt gården på Smedjegatan före år 1741. Ett belägg för detta kan man se i Gävle stads tomtbok år 1758 där skarprättare Skarberg är upptagen på no 125 med tillägget “har byggt på stadens grund”. Mer belägg får man av ett magistratprotokoll från 18 november 1765 där det nämns att Gävle stad skulle lösa in denna gård “…7 dec 1761, då faststäldt blef at den summa hwarföre skarprättargården af Aron Skarberg till en ständig skarprättaregård för stadens räkning inlösas skulle, borde tagas af qvarnmedlen, som och till skarprättargårdens iståndsättande…”

Sedan Gävle stad löst in gården till en ständig skarprättargård bodde där sedan flera av länets skarprättare. Att gården ändrats till både form och utseende under åren anser jag inte vara något ovanligt. Det var ytterst vanligt att gårdar under denna tid byggdes om visar handlingarna. Skarprättagården byggdes om och reparerades vid flera olika tillfällen fram till våra dagar. Magistratsprotokollen berättar om flera ombyggnader och reparationer under 1760-talet och år 1794 upprättades förslag på kostnader till skarprättargårdens reparerande med 81 riksdaler och “…att berörde reparationer wärkställa.”

Skarprättaren och hans folk var de mest hatade i samhället och åtnjöt allmän ringakting från samhällets övriga medborgare. De hade i äldre tider oftast sitt boställe i utkanten av staden. Det hade även Gävle stads skarprättare. Skarprättargården låg från 1740-talet och framåt på en ensam tomt, en bra bit från övriga tomtägare (se bild.) Med åren blev skarprättaren mer ansedd i samhället och flöt så småningom även han in bland övriga medborgare, varpå tomter i närheten av skarprättargården började växa upp. I 1791 års tomtbok ser man att tomtnumren ändrats och skarprättargården därefter kallas No 133 i I Qvarteret. Denna beteckning behåller gården fram till våra dagar. I länets skarprättarboställe på Smedjebacken i Gävle bodde med säkerhet följande skarprättare:

Aron Olsson Skarberg, skarprättare 1722-53, Magnus Skarberg, skarprättare 1753-62, Nicolaus Fredricsson, skarprättare 1765-69, Carl Fredrik Strandberg, skarprättare 1769- 72, Niclas Almin, skarprättare 1773-82, Isac Lindström, skarprättare 1783-93, Erik Luckman, skarprättare 1794-99, Carl Magnus Lidman, skarprättare 1818-24.

C.M Lidman var den sista skarprättaren i länet som bodde i skarprättargården. Efter honom inhystes andra av stadens tjänstemän i gården, bland annat tornvaktare och stadsprofoss. År 1849 såldes fd skarprättargården på auktion till sjömansänkan Lundgren, bytte därefter ägare några gånger tills slutligen Gävle stad köpte tillbaka gården igen år 1899. Under 1940-60-talet användes gården på Smedjegatan till sjuksköterskemottagning och vaktmästarbostad. I mitten av 1970-talet jämnades gården med marken.

Delar av Gävle stads historia är bitvis outforskade men så är inte fallet med vår forna skarprättargård på söder. Gävleborgs läns skarprättargård är definitivt ingen myt utan en bit av Gävle stads historia.

JAN G LJUNGSTRÖM

Läs mer av Jan G Ljungström!

Se även:

SKARPRÄTTARGÅRDEN i GEFLE – AV Ulf Kriström
SKARPRÄTTARGÅRDEN på Söder, en myt – av Georg Björklund

————————–

November 20 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be