Folkskolan i Gävle – som jag minns den – av Georg Björklund

Publicerat i Gefle Dagblad 10/5  1985.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

   Klicka på bilderna för att göra dem större .

 

Folkskolan i Gävle, sådan jag minns den från min tid som lärare, när seklet var ungt, får mig att tänka på Johan Ludvig Runebergs ord om Lotta Svärd: Något tålte hon skrattas år, men mera hedras ändå.

 

Det var år 1926, när jag som tjugoåring blev lärare för 34 pojkar i årskurs 5 Östra skolan. En stor klass med dagens mått mätt. En nåd att stilla bedja om, när många lärare inom folkskolan hade upp mot 40 elever.

 

Klass 5 gossar östra skolan läsåret 1926/27. Lärare är George Björklund.

 

Mycket hade förändrats i vår stad, sedan jag själv satt på skolbänken. Men inom folkskolan tycktes ti­den ha stått stilla. Jag mötte samma gamla skol­hus, samma klassrum där lärarna satt förskansade bakom höga katedrar och samma trista och blåsiga skolgårdar med utedass i fantasifulla byggnadsstilar.

 

Efter ruschen i slutet av förra seklet, då en mängd skolor uppfördes, hade utveck­lingen avstannat. Brynässko­lan, flaggskeppet, blev det sista skolbygget, invigt 1905 med högtidstal och barnkör, som sjöng “Börja allt med Herren Gud”. Ett världskrig kom emel­lan och satte stopp för fortsatt framåtskridande.

 

I denna skolmiljö mötte jag en lärarkår, där många var av den gamla stammen, lärarprofiler av den typ jag lärde känna redan som skolpojke. Ålders­skillnaden mellan de unga, ny­utbildade lärarna och de äldre var påfallande stor. Skolan var en hierarki, där man höll strängt på rangordningen. En ung lärare duade inte utan vidare en äldre kollega, i varje fall inte gamla lärarinnor, som sällan beviljade en ung manlig kollega den nåden.

 

Tillsyningslärarna — det hette så på den tiden — rege­rade som små potentater på sina skolor och höll ordning på både elever och lärare. Lars Nordman, en vältalig herre med stor pondus, hade just tagit befälet över Södra skolan. Han kom att inta en framskju­tande ställning som kommunal­politiker och blev stadsfullmäk­tiges vice ordförande. Vid sidan av sin tjänst var han förestån­dare för Rettigs barnhem. Han undervisade under hela sin 41-åriga lärartid i samma klass­rum i Södra skolan. Något av ett rekord.

 

Pojkarna i skolköket. En syn som väckte uppseende på 40-talet. Sådan undervisning förekom bland annat i Strömsbro skola med Nina Källberg som lärare. Bilderna är hämtade därifrån.

 

I Stora Brynässkolan hade Wilhelm Ahlin nyligen tillträtt tjänsten som tillsyningslärare. Jag hade lärt känna honom redan under min skolpojkstid, då han var ung lärare vid skolan och jag gick där i “första folk” för Maria Öberg. Nu tillhörde han de äldsta inom kåren. Han var en förgrunds­figur inom stadens musikliv och som förste tenor en stöttepelare i musiksällskapet Concordia.

 

Erik Persson och jag kom samtidigt till Östra skolan, han som tillsynslärare efter att tidi­gare ha varit föreståndare för kommunens skyddshem för pojkar i Engesberg. Han före­stod även Gävle missionsför­samling som en sentida arvta­gare till P.P. Waldenström. Det var mycket vanligt, att de äldre inom kåren hade omfattande intressen även utanför skolan.

 

Inom kåren fanns det många, som kämpade om den manliga huvudrollen, men bara en som obestridd kreerade rollen som “Leading lady”, nämligen Jenny Wahlman. Hon anställ­des redan 1905 vid Gävle folk­skolor och tjänstgjorde hela sin lärartid vid Brynässkolan. Hon tog livligt del i folkskolans föreningsväsen, tillhörde under många år centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening och representerade föreningen vid många interna­tionella kongresser. Hon var en skicklig pedagog och hedrades med Gävle stads förtjänstme­dalj. Gamla brynäsbor minns säkert henne.

 

Till de äldsta inom kåren hörde även Werner Lundgren, som anställdes i Gävle 1904 och undervisade i Brynässkolan och Södra skolan. Han var känd och uppskattad för sin humoristiska läggning och för sitt stora musikaliska kunnande och även för sin förmåga att få pli på skolpojkar. Han svängde taktpinnen i Allmänna sången och Sångarförbundet, var orga­nist i Sjömanskyrkan, vice ord­förande i Concordia och musik­anmälare i dagspressen. Till hans många begivenheter hörde att i slutna sällskap spela på såg och sjunga sorgesamma visor.

 

En annan äldre kollega, som jag har i livligt minne, var Karl George Nordin, som undervi­sade i Östra skolan, när jag kom dit. Han blev sedermera skolans tillsyningslärare. Han var en färgstark personlighet, en lärare av format. Gamla gävlebor minns säkert de utfär­der till kulturhistoriska sevärd­heter i Gästrikland och Upp­land, som han ledde. Sevärd­heterna skildrade han i en serie artiklar i Gefle Dagblad och utgav den sedan i bokform under titlarna Strövtåg i Gäst­rikland och Strövtåg i Nor­duppland. Böckerna ingår i Gefle Dagblads hembygdsbib­liotek och rekommenderas alla hembygdsintresserade.

 

Högt över både lärare och tillsyningslärare stod folkskolin­spektören. Han hette Karl Gustaf Amandus Nordlander, gemenligen kallan Amandus, och var filosifie doktor i semi­tiska språk. Han hade dispute­rat över avhandlingen “Die Inschrift des König Mesa von Moab”, vilket inte hindrade att han blev en skicklig skolchef. Han var den sista i raden av folkskolinspektörer i Gävle med rätt att bära doktorshatt, en omstridd symbol i våra dagar.

 

Närmast folkskoleinspektö­ren i rang stod enligt mångas mening skolkamrern, som hette Jarl Joachimsson. Han läm­nade varje månad personligen ut lönekuverten till folkskolans ca 150 lärare, som tackade tog emot. Det skedde på folkskolexpeditionen, som låg i Rettigska huset, Södra Kungsgatan 1, numera rivet. Expeditionen flyttade 1932 till Norra Köpmangatan 5.

 

På folkskolexpeditionen fanns en kassörska vid namn Ingeborg Höög, ett levande dataregister, uppskattad alla för sitt stora kunnande och sin hjälpsamhet. Där fanns även en vaktmästare, som enligt statuterna skulle vara “skrivkunnig“. Han fungerade bland annat som skolpolis och hämtade skolkande elever skolan. Större än så var inte skolförvaltningen på den tiden.

 

Vid läsårets slut hölls lagstadgat sammanträde med folkskolestyrelsen, folkskoleinspektör och lärarkår. Då vältalade skolstyrelsens ordförade och avtackade avgående lärare. Då drabbad även de stora andarna inom kåren samman i diskussioner om aktuella pedagogiska problem. Yngre lärare förväntades sitta som vid Gamaliels fötter och lyssna till ständigt samma debattörer.

 

Religionen och kyrkan hade fortfarande kvar något av sitt gamla grepp om folkskolan.  Hälften av skolstyrelsens ledamöter valdes av kyrkostäm­man. Kyrkoherden — det fanns bara en sådan i Gävle på den tiden — var självskriven leda­mot. År 1930 upphörde kyrkostämmans rätt att välja skolsty­relseledamöter och folkskolan lades helt under den borgerliga kommunen. En av den nya tiden män, chefredaktören för Arbetarbladet N.S. Norling, blev skolstyrelsens ordförande och fungerade som sådan i många år.

 

Året innan jag tillträdde min tjänst hade en ny läroplan antagits för Gävle folkskolor. Den hade ännu inte hunnit sätta djupare spår i undervis­ningen. Till det mera påtagliga hörde att katekesen försvunnit som lärobok och att undervis­ningen i kristendomskunskap avkortats med ett par vecko­timmar. Men bruset från orgel­musik och psalmsång fyllde alltjämt skolorna på mornarna, då klasserna började dagens arbete med morgonbön.

 

När pojkarna kom i mål­brottet, lät det som indian­begravning, sa Werner Lundgren som hade orga­nist- och kyrkosångarexamen och visste besked.

 

En lärare hade på den tiden mycket att bestyra, som måste te sig främmande för dagens pedagoger. Han skulle till exempel låna ut skor till behövande elever.

 

I Östra skolans material­rum fanns, när jag kom dit, ett skåp som luktade pyton. Där förvarades sko­lans skor, som gick i arv från generation till genera­tion. Eleverna utprovade dem under lärarens uppsikt för att finna lämplig storlek, vilket kunde vara nog så besvärligt. Modellen vållad däremot inga be­kymmer. Den var kon­stant.

 

Till lärarens ålig­gande hörde även att efter fastställt schema följa klassen till Murénska badhuset eller Brynässkolans badanläggning för obligatorisk tvagning. Över dessa skolbad fördes noggrann statistik. Förhållandet mellan antalet badande elever och i skolan närvarande angavs i folkskolans tryckta årsberät­telse med en noggrannhet på en hundradels procent. Ett ex­aktare mått på renligheten bland skolbarn torde inte ens Statistiska Centralbyrån kunna prestera.

 

 

Filmförevisning var ett upp­skattat inslag i skolarbetet. Skolornas filmprojektorer, tek­niska vidunder för 35 mm stum­film, stod uppställda i klassrum eller andra skollokaler och sköttes i regel av skolvaktmästarna. Man såg “Med torskfis­kare vid Lofoten”, “Risodling i Spanien”, “Slottet i Versail­les” och andra föga upphet­sande skolfilmer, vilkas peda­gogiska värde ofta kunde starkt ifrågasättas. Men de skänkte läraren möjlighet till en stunds stilla kontemplation.

 

1929 gjorde skolradion sitt intåg i Gävle folkskolor. Då utrustades Brynässkolans na­turkunnighetssal med en tre­rörs radiomottagare av märket Baltic, försedd med hörlurar, som enligt beskrivningen var av “god beskaffenhet”. Två till tre dagar i veckan fick eleverna gruppvis lyssna till föredrag av framstående fackmän och pe­dagoger, vilket dock enligt en del lärares utsago var “svårfattligt” för eleverna.

 

En skolepok, som i mycket  inneburit ett stillastående, gick mot sitt slut. En ny tog sin början under 30-talet. Nya undervisningsmetoder och nya pedagogiska hjälpmedel prövades, som avsåg att stimulera eleverna till självverksamhet.

 

Aktivitetspedagogik blev lösenordet. En ny lärargeneration var på marsch med nya lärar profiler.

 

Skolbibliotek inrättades och fick en central plats i skolarbetet. I Lilla Islands­skolans vindsvåning in­rymdes 1932 ett bibliotek för folkskolans elever, där utlåning bedrevs under kvällstid i skolans egen regi. Att behovet av ett barnbibliotek var stort framgick av de väldiga låntagarköer, som stundom ringlade sig långt ut på gatan. Stadsbiblioteket hade vid denna tid ännu inte fått någon barnavdel­ning.

 

Lilla Islandsskolan.

 

I skolbiblioteket anordnades även “läsrumskväl­lar” och där bedrevs undervis­ning i böckers bruk, något som på den tiden väckte stor upp­märksamhet. Efter hand inrät­tades bibliotekslokaler även i andra skolor, bland annat i Brynässkolan, där Helfrid Olenius var en skicklig och populär bibliotekarie.

 

Den gamla skolgymnastiken, som länge bedrivits i stelbenta former, fick vika för mer rytmiska och lustbetonade öv­ningar. Henry Stenman, som då var lärare i Brynässkolan, blev med sina “Stenmanspoj­kar” en av föregångsmännen. På Strömvallen anordnades år­ligen stora idrottstävlingar för folkskolans elever med lärarna som funktionärer. Allan Jerbo, även han lärare i Brynässko­lan, vitaliserade sång- och mu­sikundervisningen och samlade skolornas körer till bejublade uppvisningar likt dagens Kjell Lönnå.

 

Folkskolans idrottstävlingar på Strömvallen på 30-talet. Bild från starten för 60 meter. Starter med flaggan i hand är Karl Georg Nordin. Pojkarna är bland annat från Kastets skola. 

 

Gävle fick 1931 en ny folksko­leinspektör, Gustaf Emanuel Lundén, som kom att betyda mycket för den förnyelse av undervisningen inom folksko­lan, som ägde rum under 30- och 40-talen. En förnyelse som manifesterades i en stor och uppmärksammad skolutställning i Gävle museum den 31 maj—8 juni 1942 i samband med firandet av folkskolans 100-årsjubileum. Skolbyggandet gick däremot trögt. Nynäs­skolan uppfördes, men i övrigt nöjde man sig med att lappa och laga och utreda behovet av nya skolor.

 

1940 uppdelades Gävle i överlärardistrikt, där överlä­rare närmast under folkskolein­spektören svarade för skolled­ningen. Bland de första överlä­rarna blev Hildur Nygren, syster till Furuviksparkens skapare, den namnkunnigaste. Hon anställdes vid Gävle folkskolor 1918, blev tillsyningslärare i Stora Islandsskolan efter Eva Brink och sedan överlärare för norra distriktet i den centrala staden. 1947 utnämndes hon till undervisningsråd.

 

Hon var politiskt aktiv och tillhörde stadsfullmäktige i Gävle samt riksdagens andra kammare och konstitutionsut­skott. 1951 blev hon Sveriges första kvinnliga ecklesiastikmi­nister.

 

Albert Lövgren, även han en välkänd lärarprofil på sin tid, blev överlärare i södra distrik­tet med en placering i Stora Brynässkolan. Efraim Bohlin, välbekant för många, blev överlärare i Kastet-Bomhusområdet. Strömsbro, Stig och Bö­nan bildade eget överlärardistrikt 1945.

 

En skolbyggnadsrush likt den vid sekelskiftet tog sin början, när Folke Brodow blev folksko­leinspektör 1949. Bygga var hans högsta lust, skulle man efter känd förebild kunna säga om honom. Under hans tid som kommunal folkskoleinspektör och sedermera skoldirektör uppfördes många skolbyggna­der i Gävle, bland dem Solängsskolan, som blev det nya flaggskeppet.

 

Men medaljen hade sin baksida. De små skolhusens tid var förbi och mastodontskolorna kom i deras ställe med alla problem, som det medförde för eleverna. Administrationen växte och i takt med den byråkratiseringen. Namnet “folkskola” föll i glömska och utbyttes mot den formella be­teckningen “det obligatoriska skolväsendet”.

 

Genom 1950 års riksdagsbe­slut om nya riktlinjer för skol­väsendet kom 50-talet att präg­las av en omfattande försöks­verksamhet med nioårig så kal­lad enhetsskola, som var av­sedd att ersätta folkskolan, realskolan och till viss del den kommunala flickskolan. Det ledde till en segdragen och stundom häftig debatt om den nya skolformens förtjänster jämförda med realskolans, vil­ket till slut blev en fråga om politiska och inte pedagogiska ställningstaganden.

 

Turbulensen, för att använda dagens modeord, pågick till 1962, då försöksverksamheten upphörde och riksdagen beslöt om obligatorisk övergång till den nya skolan, som döptes till grundskolan.

 

GEORG  BJÖRKLUND

Se även Brynäs vid 1900-talets början.

Se även: Skarprättargården på Söder – en myt.

——————————–

November 2 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website