Brynäs vid 1900-talets början – av Georg Björklund

Publicerat i Gefle Dagblad 18/5 1985.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Ge gamla Brynäs upprättelse!

 

Bilderna är klickbara.

 

 

 

 

Det har sagts, att ingen stadsdel i Gävle på senare tid rönt en sådan uppmärksamhet i litteraturen som gamla Brynäs. Ingrid Kumlin och Barbro Widebäck är två författare, som brukar nämnas i sammanhanget. Deras skildringar omspänner ett tidsskede, då Brynäs hamnat i utförsbacken efter två världskrig med massarbetslöshet och depressioner. Ingrid Kumlins böcker Kålhagen och Strykflickan, som är en självupplevd skildring av arbetarstadsdelen, omspänner ti­den från 1925 till 1940. Handlingen i Barbro Widebäcks romaner Lekkamraterna och Tera­peuterna, som endast sporadiskt utspelas i det riktiga Brynäs men ger en mera verklighetsnära bild av det övriga Gävle, sträcker sig från 1934 till 1974. Den bild av gamla Brynäs, som dessa båda författare skänkt eftervärlden, skiljer sig föga från den gängse uppfattningen av stads­delen, förknippad med fattigdom och tristess.

 

Men det fanns ett Brynäs också före första världskriget, ett Brynäs som faller utanför den traditionella ramen. Det var ett Brynäs, där något av pionjärårens optimism och framtidstro ännu levde kvar. Det var min barndoms Brynäs, som inte rönt någon uppmärksamhet i litteraturen. Många finns inte kvar, som upplevt den epoken.

 

I mitt gamla Brynäs betade åkare Armarks hästarvretarna i Steneberg, innan parken och Staffans kyrka kom in i bilden. Då rullade de första spårvagnarna uppför Brynäsgatan mot vändpunkten vid Korsnäsgårdarna. Då fanns inga Elisabethsystrar, som i sina grå kåpor skrämde barnen som i Barbro Widebäcks romaner. De övertog huset vid Brynäsgatan år 1932 och byggde där i trädgården den omtalade kopian av den undergörande källan i franska Lourdes, ett besynnerligt ting i gammal Brynäsmiljö. Tidigare innehöll huset två sjurumslägen­heter.

 

 

 

I mitt Brynäs fanns inte AK-barackerna, varifrån Ingrid Kumlin hämtade sina skildringar av slum och fattigdom. De uppfördes av Arbetslöshetskommissionen (AK) under första världskriget som nödbostäder men blev på grund av de bistra tiderna permanent hemvist för många socialt utslagna. De låg vid Erikbergsgatan bortom Väpnargatan och var byggda som ett fort med husen längs tomtens sidor, som Ingrid Kumlin själv beskrivit det. De var kalla och dåligt isolerade och revs på 40-talet. Men fyllkärran fanns på min tid, polisstationen vid Islandsplan, lykttändaren med sin stege och mycket annat, som Ingrid Kumlin skildrat i sin bok.

 

 

 

Från början var jag ingen riktig brynäsare. Jag föddes nämligen på Islandet liksom Barbro Widebäck fast tjugosex år tidi­gare, hon i Concordia och jag i kvarteret Strömmingen. Där bodde även min farfar i slutet av 1800-talet, då Islandet huvudsakligen befolkades av sjöfolk och fiskare. Men förhål­landena ändrades, när Brynäs utvecklades till fabriksstad. Då byggdes Dalapalatset och Con­cordia med ståndsmässiga lägenheter. Då till­kom Immanuelskyrkan och apoteket Kronan. Islandet ändrade karaktär och blev en stadsdel för herrskapsfolk, som inte ville bli betraktat som brynäsbor. Industrispåret, som korsade Brynäsgatan, blev en demarkationslinje, som respekterades av parterna på ömse sidor.

 

 

 

Från Islandet flyttade jag 1910 vid fem års ålder till kvarteret Pråmen söder om Holmsundsgatan, numera Hillmansgatan, och blev brynäsare på riktigt. Där fanns hus med bättre standard och rymligare lägenheter än i de typiska brynäskvarteren med hyresbaracker. Det lockade tjänstemän och andra ur medelklas­sen att bosätta sig där. Liknande områden fanns utmed Brynäsgatan och här och där utefter tvärgatorna.

 

Tredje Tvärgatan 52, där jag fick mitt hem, var ett vitrappat trevåningsstenhus med höga plank och uthuslänga med vedbodar och ute­dass. Där skrämdes råttorna på flykten, när man smällde med dasslocket och hamrade med hälarna, sedan man satt sig till rätta. Huset, som ägdes av byggnadssnickare Petter Persson, uppfördes vid sekelskiftet och var ritat av stadsarkitekt E. A. Hedin. Det revs70-talet.

 

I kvarteret fanns ytterligare två stenhus, även de ritade av E. A. Hedin, samt sex trähus. Någon förändring i bebyggelsen skedde inte under de år jag bodde där, vilket innebar att en stor del av tomtmarken inom det stora kvarteret låg outnyttjad. De tre stenhusen låg i rad och bildade en pampig avslutning av tvärgatan. Sedan vidtog vildvuxen naturmark med stora fria lekytor för barnen fram till ravinen med järnvägsspåren. Där brukade grabbarna från Brynäs och “södertupparna” från andra sidan järnvägen mötas för att skipa rätt. Revirtänkandet var utbrett och ledde ofta till blodiga uppgörelser. (till min förvåning kände alltså redan en person född 1905 också till detta klassiska krig. Jag som själv är född 1945 trodde helt felaktigt att jag tillhörde den första gruppen. Enligt vad jag kan se av andras berättelser i Facebook-gruppen i Gävle så slutade “kriget” omkring 1970. / Lisse-Lotte Danielson.

 

På vretarna bortom tvärgatorna be­tade korna från ladugårdarna på Bry­näs. Vid sekelskiftet fanns där 12 fähus med 29 kor och dessutom flera svinstior och åkerier. Korna såg man vandra på de bortre tvärgatorna till och från sina betesplatser och hästfordon var ett vanligt inslag i gatubilden: tvåhjuliga arbetskärror, bryggarvagnar med svagdrickskaggar och skramlande pilsner­korgar, brödutkörarnas gula skåpvagnar med doftande limpor och frallor, mjölk­skjutsar med väldiga mjölkkrukor gjorda för hårdhänt hantering, vatten­sprutan som sommartid vattnade dam­miga gator, fyllkärran för fylleristerna och likvagnen för den sista färden. Här och där utefter gatorna stod hästfordon parkerade med tömmarna runt hästens framben eller virade runt hjulnavet för att hålla hästen på plats.

 

 

Störst och finast bland stenhusen i kvarte­ret Pråmen var 56:an. Det hade inte plank som de andra husen utan ett högt spjälstaket, genom vilket man skymtade en trädgård med stor trädgårdsgunga av det slag, som brukar förknippas med herrgårdsidyller. Där fanns även en hönsgård inrymd i uthus­längan. Att skrämma hönsen var ett uppskattat men farligt nöje för gatans småpojkar. Ty i huset bodde Lagerman, som var en fruktad poliskonstapel. Huset ägdes av en skeppsredare men kallades ändå “Lagermans hus“. Namnet blev en realitet många år senare, då poliskon­stapel Lagerman köpte huset av skeppsredarens konkursbo.

 

Skildringen av slum och fattigdom som förekom i de typiska arbetarkvarteren har ofta helt dominerat bilden av Brynäs.

 

Myter och skrönor har fått spela en alltför framträdande roll. Det har skapat föraktet för Brynäs och bidragit till att stadsdelen, till vilken man vid sekelskiftet knöt så stora förhoppningar, slutligen utplånades och ersattes av ett lamellhusgetto.

 

Så skriver Georg Björklund som bott på olika håll på Brynas genom åren. Han menar att det fanns en annan bosättning av mer borgerlig karaktär som forskningen borde ta upp: Det nyvaknande intresset för stadsde­lens förflutna får inte bara resultera i en klapp på axeln av storebror.

 

Ett axplock bland hyresgästerna i de tre stenhusen från år 1910 kan ge en uppfattning om bosättningens karaktär. Där bodde bland annat en ritare, en kommissionär, en byggnads­snickare, en stationsskrivare, en postiljon, en tullvaktmästare, en kassör, en lokförare, två poliskonstaplar, två handelsresande, en skräd­dare, en bageriarbetare, en stuveriförman, en gelbgjutare, en järnsynare, en kolarbetare och en kapare. Några av dessa yrkesbenämningar har i dag en fläkt från det förgångna.

 

Kvarteret Stapelbädden väster om Pråmen hade en bebyggelse liknande Pråmens med bland annat två stenhus, ritade av E. A. Hedin och uppförda vid sekelskiftet. De låg utefter Södra Fältskärsgatan. Pampigast var det, som låg i hörnet av Första Tvärgatan och hade vackert utsmyckade tegelfasader i tidens anda. Genom inredning av vindsvåningen förändrades sedermera fasaden mot Fältskärsgatan, dock utan att bryta den ursprungliga stilen.

 

Inom ett begränsat område av södra Brynas, omfattande två kvarter, fanns alltså något för stadsdelen så unikt som fem arkitektritade stenhus av tidstypisk karaktär. Nog borde dessa hus ha kunnat bevaras och inlemmas i den nya bebyggelsen som ett minne av något, som en gång kunde ha blivit ett södra Kålhagens eget Manhattan.

 

I kvarteret Jakten öster om Pråmen fanns en bebyggelse av helt annan karaktär. Även den hade förtjänat att bli bevarad. Där låg Vestagårdarna, åtta likadana en och en halv vånings trähus, rödmålade med vita foderbräden. Varje hus innehöll fyra bostäder om ett rum och kök och omgavs av en liten trädgårdstäppa. Även de var ritade av E. A. Hedin, som tydligen producerade byggnadsritningar på löpande band under sin tid som stadsarkitekt i Gävle. De uppfördes av bostadsaktiebolaget Vesta, därav gårdarnas namn. Vem kunde väl tro, att gudinnan Vesta, vars kyska vestaler vaktade den eviga elden i hennes tempel i antikens Rom, skulle ge sitt namn åt åtta rödmålade träkåkar på Brynäs.

 

Att kalla Holmsundsgatan för södra Brynäs shoppinggata på min tid, vore kanske att ta i. Där låg dock en rad butiker för livets nödtorft: Palmlöfs speceriaffär vid hörnet av Andra Tvärgatan, mjölkmagasinet med knäck i strutar, “kineser” och annat gott vid Tredje Tvärgatan och i backen mot Fjärde Tvärgatan slakteributiken med alla blodiga djurkroppar dinglande från krokar i taket. Där fanns även mangeln att hyra, dit man kånkade korgarna med tvätt från tvättstugorna i källarna.

 

Från Korsningen av Holmsundsgatan och Kaserngatan, som bildade ett mindre torg, gick en omtyckt kälkbacke ned mot industrispåret. Den kallades Palmlöfs backe. En annan gick utefter Kaserngatan ned till Anderssons bageri vid hörnet av Fjärde Tvärgatan. Men backen ned mot järnvägsövergången i Kaserngatan var farlig att åka i. Där gick tågen. Järnvägskors­ningen blev tidigt södra stadsdelens tegelbackselände. Bommarna var ofta nedfällda och vållade långa köer i trafiken. För att underlätta för gående att ta sig över uppsattes 1918 en gångbro över järnvägsspåren, som dock blev föga uppskattad.

 

 

Det gick fortare att som vanligt krypa under bommarna. Men för småpojkarna var det spännande att stå i röken från ångloken, när de passerade under bron. Ingrid Kumlin har beskrivit upplevelsen. På den tiden bekym­rade man sig inte för luftföroreningar.

 

 

På Kaserngatan bodde jag några år i slutet av 20-talet i en etta med kokvrå under samma adress och kanske rentav i samma lägenhet som Staffan Wellman, en av huvudpersonerna i Barbro Widebäcks roman Lekkamraterna. Han var som jag född på Islandet och hamnade trettio år efter min tid på Kaserngatan efter att ha kommit på dekis. Även om tidsskillnaden bör utesluta alla förväxlingar, känns det betryg­gande, att Barbro Widebäck i romanens förord försäkrar, att alla likheter mellan boken och verkligheten är inbillningar.

 

Staffan Wellman följde mig sällsamt nog vidare till Mejseln, där jag bodde några år i början av 30-talet i den H-formade tillbyggnad, som Gavlegårdarna låtit uppföra.

 

 

Närmaste granne var Korsnäsgårdarna, ursprungligen sex reveterade tvåvåningshus, placerade utefter tomtgränsen, så att de omslöt en öppen gård. De hade en ovanlig exteriör med sina fyra ingångar på varje gavel, förenade med en gemensam yttertrappa. Namnet hade de fått efter Korsnäsbolaget, som på 1870-talet lät uppföra husen som bostäder för sina brädgårds­arbetare.

 

 

 

Både Mejseln och Korsnäsgårdarna fick med tiden dåligt rykte. Det sades, att Mejseln var “rena Vilda västern“. Tillbyggnaden, där jag bott, förvandla­des vid mitten av 30-talet till ett barnrikehus. Kvarteren runt omkring be­skrivs ett par årtionden senare som oroliga med fylleri, bråk och polisingri­panden. Den ende som störde nattron, när jag bodde där, var Munspels-August, som stundom hade sina vägar förbi. Han var ett oförargligt original, som alla kände.   

 

      

 

Jag fick uppleva ett annorlunda Brynäs, som jag här försökt förmedla några glimtar av. Det handlar om en länge sedan svunnen epok i stadsdelens historia och berör ett område, som varit föremål för ringa uppmärksamhet, nämligen den bosättning av mera borgerlig karaktär, som också fanns på Brynäs. Skildringar av slum och fattigdom, som förekom i de typiska arbetarkvarteren, har ofta helt dominerat bilden. Myter och skrönor har även fått spela en alltför framträdande roll. Det har skapat föraktet för Brynäs och bidragit till att stadsdelen, till vilken man vid sekelskiftet knöt så stora förhoppningar, slutligen utplåna­des och ersattes av ett lamellhusgetto.

 

Den stadsetnologiska studie, som stadsarki­tektkontoret framlade i samband med stadsde­lens sanering, avsåg i första hand Brynäs som arbetarstadsdel och berörde endast i förbigående den borgerliga bosättningen, om man bortser från den på Islandet, som ju inte räknades till Brynäs. Kan Byggnadsforskningen! måhända ta över och rätta till den obalans, som uppstått i bilden? Det finns ett nyvaknat intresse för stadsdelens förflutna, som inte bara får resultera i urskuldande omdömen och en klapp på axeln av storebror.

 

Vi är alla skyldiga gamla Brynäs en upprät­telse.

 

GEORG BJÖRKLUND

f.d. Rektor vid Solängsskolan, f. 29/9 1905.

 

http://www.vasaakademi.se/Vasa_Akademi/1900-1924.html

Folkskolan som jag minns den

Se även: Skarprättargården på Söder – en myt.

———————————–

Oktober 22  2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website