Henrys herr- och damfrisering i kv Mejseln – av Helen Granditsky

 

Publicerat i Gefle Dagblad 11 april 2010

 

Salongen som har lockat många

 

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

 

   Henry fotograferade sin salong en midsommarafton, ni kanske ser björkarna som pryder entrén.

 

 

Kvarteret Mejseln i Gävle byggdes 1928 till 1930 som ett barnrikehus. Längs gatuplanet var det stadsmässigt med butiker och fina skyltföns­ter.

 

 

 

  På lördagarna träffades gubbarna i barnrikehusen hos frisören.

 

 

I en av lokalerna öppnade Henry Thunström sin herrfrisering som snart blev populär, Henrys herr & Damfrisering.

 

 

– Det var som en samlingsplats här på lördagarna, berättar Lena Liljeby som var elev hos Henry re­dan på 60-talet.

 

         Lokala blad. Swingfabriken låg ett tag på Muréngatan. Varje kund hade sin egen numrerade rakskål. Hårnålar i fint paket.

 

 

– Gubbarna träffades här och fikade, satt och rökte, pratade och hade kul. Det var “Målar-Karlsson” som bodde med sin fru Hilda och hade jättemånga barn och det var en åkare som alltid hade vegamössa och kallades för Kalle Anka.

 

 

Gissa vad? Denna fantastiska uppfinning är en rakbladsvässare.

 

 

På den tiden var det oxblodsfärgade skinnstolar och röd-vitrutiga golv i salongen. När Henry ville slu­ta på 70-talet tog Lena över efter ho­nom och i slutet av 80-talet investe­rade hon i nya stolar. Men hon har två av de gamla skinnklädda kvar i ett förråd.

 

 

   Två av de oxblodsfärgade skinnstolarna har hon sparat.

 

 

Det var Lenas pappa som tyckte att hon borde bli herrfisör. Ett så fint yrke som man i princip kunde bära med sig i fickan. Bara hon hade en sax och en kam skulle hon kunna fortsätta jobba hemifrån även om hon fick barn tänkte han. Lena gilla­de pappas förslag, men kanske inte främst av samma skäl. Det var inte alltför vanligt med kvinnliga herr­frisörer på den tiden och yrket kän­des tufft. Herrfrisörerna var dessut­om en yrkeskår med stil som alltid hade fina kostymer och skjorta med slips. Efter nian tog Lena kontakt med de herrsalonger som fanns och började med att besöka Henry. Det var en måndag och hon fick genast bra kontakt. “Lena kan börja i mor­gon,” tyckte Henry direkt och hon blev lite paff. “Går det bra om vi sä­ger onsdag?” svarade Lena och se­dan dess har hon varit kvar.

 

 

                                 

Förr rakades karlarna med kniv.         Den gamla vågtången värmdes direkt i elden.

 

 

– Jag ville ju hinna köpa en vit nylonrock först, skrattar hon. Sen kändes det bra från första dan och jag har inte ångrat mig en enda gång på 42 år. Jag hade tur för jag kom till rätt yrke för mig. Henry och hans fru Inga var lite som extraföräldrar åt oss flickor på salongen. De bjöd på mat och gav oss julklappar och en gång hade Henrys fru med sig mamelucker för att vi inte skul­le bli kalla under kjolen.

 

Lena fick börja med att sätta pap­per runt halsen på kunderna och borsta bort håret när Henry hade klippt färdigt.

– Bara att ta i människor var svårt när man var 16 år. Det kändes bra att få lära sig långsamt.

 

Om det var lugnt på herrsidan någon gång, gick hon över till dam och hjälpte till med att tvätta per­manentspolar eller sopade golv. När hon väl fick börja klippa med maskin fick hon ta det största skä­ret så att Henry kunde göra om det med mindre skär efteråt. Den som väl hade blivit anställd som elev fick så småningom åka på yrkessko­la i Falun. Första året gick hon sju månader. Där fick hon träna på sko­lans elever och när hon kom hem kunde hon klippa hår.

 

Det var när Henry blev sjuk 1972 som Lena tog över herrfriseringen. Han hade ofta pratat om sin egen barn­dom, att han var ett barnhemsbarn och att det hade varit ledsamt. Att han hade ett gammalt sår på benet från när han var liten som aldrig vil­le läka. Men att han fick komma till en fosterfamilj i Forsbacka där han senare skaffade en sommarstuga. Lena tycker att Henry var en hjälte som skapade sig ett bra liv trots sin tuffa start.

 

 

 

 

Så småningom tog Lena över damsidan av salongen också och när Gavlegårdarna skulle stamrusta fastigheten 1989 passade hon på att göra om för att få större ytor. En hel del gamla frisörprylar har hon sparat som ligger framme i en glas­monter som ett litet museum. Och några kändisar har hon klippt. När Rolf Lassgård bodde på Brynäs hän­de det att han kom in. Och Lillen Eklund var Lenas kund under sin stor­hetstid. Hon minns när karlarna vil­le se ut som Bobby Ewing i Dallas och hon fick göra “mini-våg” som betyder lätt permanent. Bobbys “pälsmössa” i våra tunna skandinaviska kalufser var ingen lätt uppgift.

– De såg för hemska ut, ler Lena.

 

 

  Inga till vänster och Henry till höger visar hur man gör den senaste frisyren.

 

 

Nu tycker hon att det är jätteroligt att de som var småpojkar och fick lyftas upp i stolen när hon började, har bli­vit farfader och kommer in med sina barnbarn.

 

– Jag känner igen hela släkten och de hör liksom hemma här. Det är det som är så kul!

 

Helen Granditsky

 Foto: Jörgen Svendsen

———————————————————–

maj 05, 2013

Gå till Startsidan Sammanställt av

lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Peter Bergquist
Reply

Hogst upp undet taknocken bodde Vi nar Vi var sma dvs bild 2 och hade en katt som gick ut pa fonsterblecket,rasade ned men klarade sig helt kom upp springande igen ,fallhojd,tja?

Lisse-Lotte Danielson
Reply

Tack för din kommentar Peter, det märks varför man säger att en katt har 9 liv 😀

Leave a comment

name*

email* (not published)

website