Gävle – som det en gång var – av Ture Karlström

 

Publicerat i Gefle Dagblad onsdag 23 maj 1984

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

 

OM DET GAMLA GÄVLE, det som lever kvar i så många gävlebors minnen och som kanske har en hel del att säga om “vår stadsplan” de också, berättar Ture Karlström i dag. Hans tankar går till de röda spårvagnarna, till det brokiga gatulivet, lekarna på Islandsplan, gatuoriginalen.

 

 

Allt fler börjar tycka till om Gävle. Många tyckare tycker mycket! De har ofta sina rötter i andra städer, några kommer till och med från Kungliga Huvudstaden.

 

De är beundransvärda. De stiger plötsligt in i vårt gamla samhälle och vips har de saker och ting fullt klara för sig. Kritiken är högljudd och bestämd. Vi gamla gävlebor hukar oss i skam och blygsel.

 

Jag och många med mig är så att säga fotade i Gävles kullerstensga­tor av födsel och ohejdad vana. Vi har vuxit upp här likt våra släktled före oss.

 

Stan känns på något sätt som vår egen. Den är ett levande väsen som förändras som vi, växer ur kosty­men som vi och byter kläder som vi. Men vi känner igen den genom oss själva på något sätt. Något av ursprunget finns kvar trots grävsko­por, bränder, rullande generalpla­ner och politiska beslut.

 

Vi kan förstå att nya ge­nerationer kräver nytt livs­rum. Vi kan förstå att nya arkitekter vill uttrycka sig och sina idéer i huskroppar och fasader. Vi kan förstå att politiker läser på sina parti­läxor och vill leva efter bok­staven.

 

Visst tyckte jag att nya Södra Stationen 1926 var märklig och fin. Inte grät jag över gamla Södra Station då den försvann, trots att vi grabbar hade många trevliga hyss för oss i den träkåken. I dag gråter säkert inte det unga gardet över att ett antal träruckel skattar åt förgängelsen. De tycker säkert om att få något modernt och bättre i stället.

 

Nya Södra station

 

Gamla Södra station

 

Men till saken. När jag just var i färd med att skriva om 1930-talets Gävle och funktionalismen fick jag för mig att jag först borde berätta litet grand om hur vi gävlebor egentligen kan tycka och tänka då vi ser på vår stad, när vi blickar tillbaka några decennier. Kanske livet som rullar har mer att säga än alla fina kommunalbyggen.

 

Jag är bara en i en lång rad av gävlebor som kan se med ett inre öga och höra men samtidigt uppleva både det som en gång var och det som är.

 

Nu är det ju bara så att obevekliga åldern får barn- och ungdomsårens händelser allt starkare konturer. Minnesbilderna tycks  besitta en egen kvalitet som överträffar allt annat.

 

I hjärnan har under årsringar av händelser lagrats en återspegling av uppväxtåren, som är förmer än det bästa fotografi och det skönaste konstverk.

 

Den eller de bilder som starkast lever kvar i mitt minne har flera dimensioner. De har inte bara yta, djup och färg. Här finns tiden som begrepp och bilden har förmågan att ändra karaktär och vara rörlig bättre än den bästa spelfilm. Minnesbilderna har fritt spelrum mellan Förr och Nu.

 

Så tränger, trots tidens upplevel­ser, barndomens värld fram ur minnets kanaler med sjufaldig styrka. Bilderna tar form, kontu­rerna blir skarpare och Islandsplan med de nu rivna trähusen utmed Östra Islandsgatan, Skrothessels, pråmvarvet, lekplanen, Södra Sta­tionens kanslibyggnad och godster­minal, apoteket Kronan och myc­ket, mycket annat finns åter på plats. Det är som om aldrig en grävskopa eller Döden nalkats dessa landamären.

 

Jag ser inhägnade gårds­planer, poliser i pickelhuvor, röda spårvagnar som pinglar och skramlar fram utmed Fältskärsgatan, barnaska­ror, gängen, farbröder och tanter, originalet Jesus, han som alltid plockade papper och den rasslande fyllfinkan dragen av brandstationens gamla märr.

 

Fyllkärran

 

På bilden lekerIslandsplansgänget kurragömma, eller är det”vink”? Spökhistorier berättas inför skräckförtjusta lyssnare uppe på 9:ans vind medan höstvinden tjuter i innanfönstrens pappersrem­sor.

 

     

Apoteket Kronan

 

På de långsmala gårdstomterna hänger våt tvätt på långa rep, stöttade av björkstävor, medan ångan ryker ur bryggstugans öppna dörr. Där inne härjar gumman Hillström och tant Jansson bland pannmur och tvättbassäng.

 

Det smattrar av klappträn mot urvridna lakan och bordsdukar. Både Hillströmskan och hon Jans­son skäller, bankar och träter. Det hörs långt ut över gårdstunet. De klagar över livet i allmänhet och karlar i synnerhet. De har en utvald vokabulär på sjungande Gävlemål.

 

Gömda utanför den öppna dörren lyssnar alla kvarterets ungar så öronen nästan faller av. Hur många sköna eder lärdes icke under dessa ljuva stunder.

 

Kattor tronar på gårdens svinmats– och skräptunnor i solgasset medan igelkotten kommer framtassande mot kvällskvisten och får sin dagliga mjölkranson på det spräckta kaffefatet.

 

 

Jag ser Folke som fotbollskunnig vänsterback i kortbyxor och nedkippade skor bryta kedjan och göra mål på Islandsplans grus­stadion, medan Jonte står i buren.

 

 

I nästa nu sitter Folke i Gamla Gefle som känd konstnär och målar sina puristiska tavlor. Men bilden tänjs ut och jag ser hans tragiska Öde och våldsamma död.

 

Högst upp i fönstret på S Fält­skärsgatan 5 ropar “tant Lindquisten” till sin förhoppningsfulle och till engelsk skolgosse med vit krage och rundkullig skärmmössa utstyrde son: “Lille Anders får inte gå i spårvagnsrälsen“!

 

Och i korus hör och ser jag alla gatans barfotalassar och busfrön ropa med tillgjorda röster: “Andejs fåj inte gå i spåjvagnsjälsen”!

 

Tant Renard sticker ut sitt hök­ansikte från det lilla vita huset med papptak på Fältskärsgatan 7 och skriker med sin ilsket pipiga stämma åt oss alla att sluta med att svära “så dant”. Men vi lirar boll för alla klutar så sanden yr och slår dövörat till.

 

Jonte vinner alltid då vi spelar Mas. Vi sitter i vår vedbod och dänger kortlapparna i den upp- och nedvända sockerlådan.

 

Men är han inte där borta i Sandviken? Jo, men visst. Nu ser jag honom som väl­beställd tjänsteman med vitgrått hår sitta böjd över sitt arbetsbord vid Sandviks in­dustri.

 

Ruben Liljefors kom­mer tassande. Fingrarna rör sig hela tiden, som om han spelade på sin älskade flygel. Kanske gnolar han något ur Kung Liljekonvalj.

 

Ingemar Liljefors lämnar inte fly­geln ifred och spelar långa fingerövningsskalor för hela slanten.

 

Men nu är inte heller han kvar. En ny bild visar honom som professor vid Kungliga musikaliska akademin. Men nu är han med ett emeritus lyssnande i sin södervåning i Stockholm på några flyende ackord för att i nästa bild lämna detta jordliv efter svåra fysiska plågor.

 

Ruben Liljefors har avgått ur orkesterföreningens tjänst. Johan Ludvig  Mowinckel dyker upp som ett Jehu i Gävles musikliv. Moderna toner. Ny norsk musik. Musiklivet växer och frodas. Nya djärva tag.

 

– Jag hör de hårda skarpa knal­larna av kulsprutepistoler. Året är 1940. Hitlers SS-gangsters har släpat ut honom från en restaurang i Oslo. Han skjuts som gisslan utan dom och rannsakan.

 

Affe i 5:an är med i den vilda leken. Men i min bild är han den ende som sökt sig tillbaka till sin barndoms kvarter. Nu bor han i Dala­palatset i en praktvåning. Här kan han drömma om det som var efter ett arbetsfyllt liv i rörmokeribranschen och som välbeställd firmachef.

 

Gumman och gubben Pettersson är döda sedan många långa år och deras tjugo kattor har för alltid slutat att spinna, kurra och fräsa. Inte ens soptunnorna är kvar där de tronade i solgasset.

 

Men ser jag inte Sippan i alla fall i sin vita päls. Hon skjuter upp sin granna kropp då jag smeker henne där hon ligger på vårt soptunnslock intill utedasset och ve’bon.

 

Nu håller jag far i handen. Han har bonjour, paraply och plommonstop. Vi stannar till vid Brynäsgatan. Så går vi plötsligt raskt över. En bil nalkas. Far håller mig hårt i landen. Bilen har ingen ensamrätt till gatan, säger far. Bilen bromsar in så det skakar i den välpolerade T-forden. Far lyfter på knallhatten.

 

Bilföraren bockar innanför den delade vindrutan. De känner var­andra. Alla känner varandra här på Islandsplan.

 

Jag står vid spisen med hela raddan av högintresserade kompi­sar omkring mig. Jag gjuter blysol­dater. Tenn är för dyrt. Bly är billigt. Det tar man gratis på Stor­torget. Det ligger bly mellan betong­plattorna. Det gäller bara att se upp för överkonstapel Lindström. Han är farligast. Det är ju stöld. Stöld är stöld. Men herregud, det är ju den enda blykällan för fattiga smågrabbar.

 

Visst år det farligt om pappa poliskommissarien får veta det. Men vad gör det! Jag är ändå svarta fåret, kommissariens busfrö och gatans skräck.

 

Karl-Erik har slagit ihjäl en groda. Varför det? Den djäveln skrämde mig! Fan va’ dumt, grodan hade väl inte gjort nå’ illa. Pojkmoralen vaknar. Karl-Erik får ett slag på käften. Sen fortsätter leken. Grodan är glömd. Men den är tillbaka i nattens drömmar. Det var nå’t fel de’ där med grodan. Mora­len har egna oskrivna lagar.

 

En spårvagn med sin öppna släp­vagn far förbi. Kalle Grubbström, vinkar från bakre plattformen. Kon­duktören balanserar utefter gåbrädan på utsidan.

 

 

Nu seglar Kalle kapten på de sju haven, röker snugga och spottar i lä.

 

Östra Islandsgatan 5 har det hänt hemska saker. Gubben Hägerhielm står lik i bryggstugan. Hela grabbgänget och jäntorna med för den delen är spända till tusen. Det lyser av ljus genom fönstret. Det gäller att vänta till dess de vakande somnat.

 

Näsorna trycks mot de gamla grönaktiga fönstergla­sen. Men inte ser vi nå’nting heller. Men ruskigt spän­nande är det och härligt hemskt.

 

Plötsligt har mina bil­der fått en gråare ton. Alla bilder har ramar, måttbeställda, gjorda med maskinprecision. Alla i samma stil, framspottade på löpande band. De snirklade akuntusbladen är borta. Ramarna är kantiga och utan färg. Det är ramarna omkring vårt nya helperfekta samhälle. Bilden av mitt nya Gävle är förtorkad på något sätt. Det knakar i familjeban­den. Släkt, va’ ä’ de’ förslå?

 

Borta är mostrar, fastrar, mor­mödrar och farföräldrar, mormors­mor och farfarsfar. Dom ligger på gästhemmen och är bortglömda, ensamma och övergivna. Dom lig­ger i mjuka kommunalsängar mel­lan kommunallakan och tittar stint med skumma ögon i de kritvita plasttaken.

 

Den nya generationen har inte tid. Flyg till Mallorca, biljetter, charter, sol, bad, prylsamling, sou­venirer, hem till jobbet, barnstugor, ungarna i säng, TV-kvällar.

 

“Du, det finns ingen tid för fan! Ring farsan på socialen och hör hur han har de’. Säg att vi inte kommer den här veckan heller. Hitta på nå’t om ungarna och skolan.”

 

Ramen är sluten kring mina minnen Framtiden är oviss. Men kanske finns det ändå något ljust långt där borta i ena hörnet, eller var det en hägring?

 

Ture Karlström

————————————–

september 24, 2012

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website