Oscar Malmgren – anonym husbyggare i Gävle – Thure Karlström

 

Publicerat i Gefle Dagblad 16.7.1984

Från Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Thure Karlström
Thure Karlström

 

 

Oscar Malmgren - anonym byggherre
Oscar Malmgren – anonym byggherre

 

Oscar Malmgren – en anonym husbyggare i Gävle

 

Det är mycket som händer i dag som i morgon blir samhällslitteratur. Det gäller bara att vara lyhörd, att ha ögonen öppna. Måste vi vänta i hundra år för att få perspektiv på tillvaron?

 

Dagens mångfald är förvirrande. Det gäller att inte drunkna i detal­jerna. Det gäller också att skapa överblicken, att se skogen trots alla träd.

 

Arkitekturen kan vara den där snårskogen, där dagens helhet och idéernas framväxt kan vara nog så knepiga att upptäcka. Jag har denna gång satt en av de anonyma och hans arbeten i raden av husbyggare.

 

Det är nämligen ofta så numer att det mesta skapas genom ett team av besjälade andar på kontor och verk­stadsgolv. Trots det är det ofta bara en person som signerar arbetet. Hans stjärna får sedan lysa i allo lando.

 

Här skulle det vara frestande att göra en jämförelse med skråväsen­dets gesäller, mästare och den tidens kungliga arkitekter. Det får bli en annan gång. Men vi har haft många intressanta bygg- och murarmästare från Mårten Rozman, som slet med Gävle slott 1580—1593, fram till stads­murmästaren med det klingande namnet Gustaf Napoleon Runer som gick ur tiden och titeln med honom, 1898.

 

Det är därför intressant att konsta­tera, hur under 1920-talet på stads­arkitekten Gunnar Wetterlings arki­tektkontor en ung man anställdes som på ett visst sätt var en gesäll på väg att bli mästare i det hedniska “byggmästarskrået”. Det passade ju också väl in med G Wetterlings gustavianska idéal. Den nyanställde hette Oscar Malmgren.

 

Oscar Malmgren, som i dag njuter sitt välförtjänta otium, är hälsing till börden. Som mycket ung hamnade han i Hedemora. Här upp­märksammades han av ingenjören och byggaren Lars Colmodin, en eldsjäl och idérik man av den kända Colmodinsläkten. Det var förresten han som ritade inredningarna till lilla Odd Fellowslogens lokaler i Gävle.

 

Här hos Lars Colmodin och ingenjörn John Åkerlund började, kan man säga, Oscar Malmgrens gesäll­bana. Han stannade i fyra år, det blev en lärorik tid. Lars Colmodin och John Åkerlund gav sin elev grundliga lektioner i matematik, geo­metri och projektionslära omväx­lande med praktiskt arbete.

 

De hade fått en läraktig elev som på kvällar och nätter efter arbetets slut lät flitens lampa lysa.

 

Snart skulle det visa sig att den unge Oscar besatt ovanliga anlag som tecknare och ritare.

 

Fyra år förrann, Oscar Malmgren var 18 år och började tycka att stugan kändes trång. Han axlade sin ränsel, tog Gud i hågen, och startade sin första gesällvandring. Han hamnade i Malmö.

 

I den stora metropolen fick han genast arbete som ritare på Eve Melins välkända arkitektkontor. Snart skulle hans förmåga upptäckas och bara efter en kort tid fick den unge adepten självständiga och bety­delsefulla uppdrag.

 

Vid sidan om sitt dagliga arbete fortsatte han att fördjupa sig i arki­tekturens teknik och historia. Kväl­larna fylldes av studier och kurser över de stora mästarnas arbeten.

 

Oscar Malmgrens bokhyllor rym­mer än i dag (1984) nötta böcker från Skånetiden. Här återfinns professor Ewert Wrangels “Konststilarna” från 1897, tyska konsthistorieverk och mycket annat.

 

Efter nära sex lärorika år i Skåne­land med privata upptäcktsfärder bland annat till Köpenhamn med dess rika arkitektur och konstskatter gnagde åter vandrarlusten. Ränseln kom fram. Det gällde att pröva lyckan och nya uppgifter.

 

Denna gång styrde han kosan mot gamla hemtrakter i norr och anställ­des på stående fot och på goda meriter på stadsarkitekten Gunnar Wetterlings privata arkitektkontor i Gävle. Året var 1925. Oscar Malm­gren var 24 år.

 

Det blev kanske den lyck­ligaste tiden. Från första början fick han god kontakt med de anställda arkitekterna, bland annat den väl­kända och riksbekanta Arthur von Schmalensee. På kontoret arbetade också arkitekten Gunnar Jacobsson och ritaren Birger Söderberg.

 

Arbetet var intressant och stimule­rande. Allt diskuterades. 1928 utkom Andrea Palladios berömda 1500-tals bok “Fyra böcker om arkitekturen” på svenska. Det blev en upplevelse för hela kontoret.

 

Men säg den lycka som varar beständigt. 1930-talets början var för hela västvärlden en tid av nedgång och arbetslöshet. Gunnar Wetterling nödgades stänga sitt kontor. Själv flyttade han till Stockholm där han fick plats som länsarkitekt.

 

För Oscar Malmgren gällde det att snarast få ett nytt arbete. Att ge sig ut på en ny gesällvandring var inte att tänka på. Han hade hunnit bilda familj och kände sig rotad i Gävle.

Den här gången hamnade han på ingenjören Ivar Lundbergs bygg­nadskontor. Året var 1932.

 

■ ■ FRÅN DENNA TID började allt flera hus i vår stad formas av Oscar Malmgrens hand. Några har redan skattat åt förgängelsen i den stora rivningsvågen som på 60- och 70-talen gick fram över Brynäs.

 

1938 bytte Oscar Malmgren på nytt arbetsgivare. Den här gången blev det på den nya stadsarkitektens, S H Wranér, privata arkitektkontor där han anställdes som assistent.

 

S H Wranér var en sträng och mycket fodrande herre som an­strängde sig hårt för att leva upp till den nya tidens krav på funktionella byggnadsverk.

 

Mången gång såg nog Oscar Malm­gren med vemod tillbaka på den stimulerande tiden på G Wetterlings kontor. Där hade alla varit som medlemmar i en enda stor familj. Arbetet hade varit något av en fest och hölls hela tiden på en hög konstnärlig nivå.

 

Efter en tid skulle också S H Wranér ge sin arkitekt självständiga uppdrag. Det är lätt att förstå att S H Wranér hade stor nytta av sin välutbildade assistent, som enligt gammalt språkbruk borde ha haft en byggmästartitel.

 

Oscar Malmgren skulle de sista åren och sedan S H Wranér blivit pensionerad tjänstgöra på stadens eget arkitektkontor.

 

Jag har haft glädjen att nära samarbeta med Oscar Malmgren. Vi har tillsammans studerat många äldre byggnader i Gävle. Jag kan ännu höra hans entusiastiska utrop inför vissa hus och arkitekturdetaljer som han fann sköna.

 

Hans uppmätningar och ritningar av den så kallade Berggrenska gården är bara ett exempel av många på hans stora kunnande och skicklighet. Det är en verklig fröjd att se hans arkitekturritningar. Här tycker jag att man kan jämföra hans arbeten med till exempel stadsbyggmästaren R Pousettes och stadsmurmästaren Ch Loells1700-talsritningar, som även de är små konstverk.

  

En blick till sist på Oscar Malmgrens egna byggnader visar ett starkt personligt grepp. Visst finns funktionalismen där men till delar omstöpt i ett individuellt form­språk som till sin anda har rötter i antikens mått och sans.

 

I dag, då den rena funktionalismen och postmodernismen fått ett nytt ansikte, då dagens arkitektur inte längre tycks vara stöpt i en och samma form förefaller Oscar Malm­grens subjektiva stil vara ett med tiden.

 

Vad har han då byggt? Jag kan naturligtvis inte redovisa allt, men tar fram några olika arbeten av hans hand.

 

I kvarteret Skonerten och allt vad de nu heter av gamla skeppsbeteck­ningar på Brynäs, ligger de hus som i folkmun kallas Gökuren.

 

Gökuren
Gökuren

 

De började byggas 1953. De är tidlösa på något sätt. De skulle lika gärna kunna vara bohusländska eller norrländska fiske- eller skeppargårdar i modern tappning.

 

Likt de gamla trähusen som en gång låg utmed Islandslillån har de en och samma form. De torde dess­utom vara Sveriges första kedjehus i trä. De sänder sina smala, höga spetsgavlar mot gatan och har på gammalt sätt prytts med lockribbspanel och sadeltak.

 

Förresten, var det inte järnvägsfolk som fick igenom den här byggnatio­nen? De är duktiga de där järnvägs­gubbarna. De tycks få som de vill! År 1914 lyckades de med konstgreppet att bygga upp ett småvillaområde intill nuvarande södra koloniträdgår­darna, (Lilla Tierp).

 

Kvarteret Ängen är ett annat Oscar Malmgren-område. Husen byggdes på 1950-talet. Här trivs folk, precis som i Gökuren.

 

Takfallen skjuter ut på italienskt vis och skapar skuggverkan. Även här lever lockribbspanelen med anor från 1700-talet. Balkongerna smyger sig ett stycke runt husknuten. En liten Oscar Malmgren-specialitet.

 

Balkonger smyger sig runt hörnen
Balkonger smyger sig runt hörnen

 

 

Majorsgatan ligger radhus i rött tegel med svarta, höga sadeltak. Några har velat kalla dem Engelska husen. Även de är uppförda på 1950-talet. De spetsiga sadeltaken ger husen en särskild karaktär. De svarta taken och det röda teglet står bra mot omgivningens yppiga grönska.

 

Har ni sett Bombens villa? Carlbaums, ni vet. Inte? Jo, den är också värd ett besök. Här har Oscar Malm­gren valt gult tegel och ett svart skiffertak. Den spetsiga takvinkeln är densamma som på Majorsgatan. Ty­värr har villan fått en stillös tillbygg­nad på gårdssidan. Men det är ej Oscar Malmgrens fel — och den syns ej från gatan.

 

Bomben Carlbaums villa
Bomben Carlbaums villa

 

 

Till sist väljer jag några flerfamiljshus. Det är dels de sju trähuslängorna utmed Valbogatan, även de med lockribba och med en klar fönsterindelning som ger ett intryck av lugn och rytm.

 

Engelbrekts- och Valbogatan
Engelbrekts- och Valbogatan

Och dels stenhusen, fem till antalet, utmed Valbo- och Engelbrektsgatan i kvarteret Sturen. Med fönster sam­manhållna i klara grupper och gårds­sidornas lustigt placerade balkonger skapar han här ett intryck av sans ordning och harmoni.

 

Oscar Malmgrens arkitektur följer aldrig slaviskt funkisdoktrinerna. Det finns alltid något personligt drag hans arbeten, något av hans idéer och drömmar.

 

Han måste ha varit en modig man, som kunnat stå emot tidens dogma­tik. Han hade ju mäktiga herrar omkring sig, måna om sin tro och sitt byggevengelium. Att ändå hävda sin egenart måste ha varit en svår uppgift.

 

TURE KARLSTRÖM

—————————————————————–

mars 20, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website