Gefle Gymnasii Idrottsförening – en av de äldsta-Bo Nordlund

HISTORIA

publicerat i Gefle Dagblad tisdag 20 november 2007

Källa är Åke Nyléns tidningsurklipp

Gefle Gymnasii Idrottsförening
Gefle Gymnasii Idrottsförening

 

Major Gustav Swedlund dirigerar gymnastik från sin egenhändigt bekostade balkong på gym­nastikhuset. Swedlund hade som elev varit drivande i GGIF. Som 27-årig löjtnant anställdes han och under 30 år präglade han i rådande tidsanda skolans moraliska och fysiska fostran. I staden var han även ryktbar styresman och fastighetsägare.

 

Skolidrotten har förändrats. Att tävla för sin skola är inte lika vanligt och inte heller lika brett en­gagerande. I stället har gymnasier profilerat sina idrottslinjer och speciali­sering.

 

Major Gustav Swedlund dirigerar gymnastik från sin egenhändigt bekostade balkong på gym­nastikhuset. Swedlund hade som elev varit drivande i GGIF. Som 27-årig löjtnant anställdes han och under 30 år präglade han i rådande tidsanda skolans moraliska och fysiska fostran. I staden var han även ryktbar styresman och fastighetsägare.

 

En grå vinterdag 1936 samlades 3 500 åskådare på Strömvallen. Siff­ran framstår som förbluffande med tanke på att det skulle bli skolbandy, dock av elitklass.

 

Läroverket skulle möta Karlstad om den prestigefyllda Kronprinsens pokal. Världsstjärnan Vivi-Ann Hul­tén gjorde före matchen en bejub­lad uppvisning i konståkning. Vid 2-2 bröt domaren finalen på grund av snöfall och Gävle förlorade ovän­tat omspelet. Men bandy hade bli­vit den stora sporten för Gefle Gym- nasii Idrottsförening, vars historia börjat långt tidigare.

Den 13 november 1882 hade Norr­lands-Posten meddelat att yngling­ar vid läroverket under ledning av adjunkt Ruth bildat en idrottsför­ening. Med glädje konstaterade tid­ningen, att rektor omfattade den­na gryende idrottslust med myck­en välvilja och frikostighet.

 

Några veckor senare hölls ännu ett konstituerande möte för att bil­da en sportklubb i staden och i ja­nuari 1883 bestämde sig styrelsen för namnet Gefle Idrottsförening, dock efter diskussion om risk för sammanblandning med lärover­kets idrottsförening.

 

Därmed hade staden två av lan­dets första föreningar för idrott. Gävle av 1882 var modernitet med progressiv ekonomi och stark bor­gerlighet med internationella in­fluenser. Folkrörelserna fick snabbt förankring här.

 

Mellan 1865 och 1900 växte sta­den från cirka 17000 invånare till 29000. Stadens struktur förklarar att idrotten fick tidiga entreprenö­rer i Gävle. Borgerskapets söner ha­de förutsättningar att ägna sig åt modern sport.

 

Gymnastiken hade redan vid mitten av 1800-talet fått fart i staden, tack vare att den svenska gymnastikensskapare Per Henrik Ling skickat hit en av sina bästa lärjungar, som om­besedan några år läroverkets gymnastik- och fäktlärare. Ivrig pro­fet för sin berömde farbrors lära.

 

De grenar GGIF bedrev i begynnelsen visar annorlunda värderingar än i dag och skvallrar om var yngling­arna socialt hörde hemma. Tidens trend var dragkamp, rodd och seg­ling samt den schemalagda fäkt­ningen.

 

Läroverkets gymnaster svarade för uppvisningar och för att nå es­tetisk effekt bestämde sig förening­en att uppträda i blått och vitt. Kuri­ös ansökan gjorde GGIF 1916 om att få öva handgranatkastning. Skytte låg långt in på 1940-talet både ele­ver och lärare varmt om hjärtat, vil­ket gjorde att läroverket snart hade bildat en särskild förening som be­drev vapendrill på helgerna.

 

Mycket av idrotten hade länge svårt att bli accepterad. Bollspor­ter i lag hade diskutabelt anseende på vissa håll, liksom även extrem individuell specialisering, efter­som hängivna anhängare av Ling-gymnastiken ifrågasatte sport som ett skadligt hot mot en sund själ i en sund kropp. En paradox blev idrottslärarnas fundamentalism och angrepp på överdrivet idrottan­de, men försvar för allsidig och häl- sobefrämjande Linggymnastik.

 

I ett protokoll från 1890-talet debat­terar GGIF idrott, moral och ungdo­mens livsstil:

 

“Det är sporten som utgör ett verksamt motgift till förslappande och förvekligande inflytelser som lust, njutning och de modärna upp­finningarna till bekvämlighet med­föra. Sporten stärker och stålsätter vår tids överansträngda nerver.”

 

Strängt moraliserande var fören­ingens stadgar. Med godkänt betyg i gymnastik kunde man bli medlem. Den som inte infann sig i tid eller uteblev från övningarna fick böta till föreningskassan och när flickor med tiden ville deltaga i verksam­heten blev det kalla handen.

 

Vid sekelskiftet sjönk intresset för GGIF dramatiskt. Genom att avskaf­fa inträdeskraven försökte fören­ingen nyrekrytera. Åderlåtningen hade som en förklaring att nystar­tade Idrottsföreningen Kamrater­na i Gävle blev en klubb för gymna­sister. Skulle i stället GGIF radikalt öppnas för alla ynglingar? Debatten blev uppslitande, tills rektor avgjor­de med sitt stöd för den konserva­tiva falangen.

 

Gavleån drev GGIF länge en av stadens populära skridskobanor. Där förlustade sig gammal och ung till musik och punsch, samtidigt som föreningens kassör gnuggade händerna. Där kunde silvermedal­jören vid OS 1908 och före detta gymnasisten “Ricken” Johansson briljera med sin skridskokonst.

 

Skridskobana på Gavleån under 1920-talet
Skridskobana_Gavlean_1920-talet

 

Tidigt 1900-tal tycks flertalet av stadens unga idrottare ha gått i lä­roverket och därefter bli än mer framgångsrika i sina föreningar. Tore Blom hoppade höjd i Paris- OS 1900, medan Ernst Serrander, som så småningom skulle bli chef för Norrlandsposten, sprang me­deldistans 1906 i Aten-OS. Vid olym­piaden 1912 i Stockholm hemförde Josef Ternströms Gästriklands förs­ta OS-guld, då han bidrog till lagse­gern i terräng.

 

En oavgjord kaotisk skolbandyfinal 1938 i Uppsala ledde till rabalder i pressen. Osnutna lymlar framställ­des Gävlegymnasisterna som i Upsala Nya Tidning efter fränt spel och rabalder med domaren, som i DN fällde omdömet att han aldrig träffat ett mer osympatiskt lag. Rek­torer och gymnastiklärare ledde ett moraliskt efterspel med regelrätta förhör. Mycket klokt manade läro­verkets gymnastiklärare major Uhlin till besinning, för att inte än mer stärka alla de som i idrott enbart såg ett undergrävande av studier och skoltukt.

 

Den goda skördetiden för lärover­kets idrott inföll sedan på 1940-talet tack vare bandylaget, som vann sju finaler i följd om Kronprinsens pokal (1940, 1942, 1944 – 48 samt 1964).  Redan etablerade elitspelare och med tiden svenska mästare och landslagsspelare var Edsbygrabben Paul Karlsson, som flyttat till Gävle för att kunna ta studenten, och Ove Eidhagen från Forsbacka.

 

Avvisade från GGIF hade skolans idrottsflickor dragit igång egen för­ening. Rut Normark var ledamot där och duktig gymnast, vilket kva­lificerade henne till en plats bland de 12 Gävleflickor som uppträdde med gymnastik vid OS i Berlin 1936. Hemma därifrån tillträdde hon sin 40-åriga tjänst som gymnastiklära­re vid sin gamla skola.

 

Flickorna gjorde sig gällande i fri­idrott och 1941 väckte SivDahlgren, som höll världsrekordet i längd ut­an ansats, uppmärksamhet vid Skolungdomens mästerskap i fri­idrott, vilket är ett av få skolmäster- skap som i dag behåller sin status tillsammans med bollsporter.

 

Skolidrotten har förändrats, Att tävla för sin skola är inte lika van­ligt och inte heller lika brett en­gagerande. I stället har gymnasier profilerat sina idrottslinjer och spe­cialisering.

 

Under senare läsår har GGIF i tidens anda bedrivit innebandy och än i dag bestämmer föreningen i om­röstning vem som skall få årets Idrottssköld, vilken delats ut i al­la Sveriges gymnasier sedan tidigt 1900-tal. De två första åren hedra­des Gustaf Engström och Monte Afzelius. Tillsammans med flera skol­kamrater spelade de 1907 för IFK Gävle i bandyns första SM-final.

 

Bo Nordlund

—————————————

mars 04, 2012

Startsida

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..