Kvinnor under segel, Del 6 – av Ingvar Henricson

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL INGVAR HENRICSONS BOK – Kvinnor under segel.

Del 1  (Stycke 1 – 7)

Del 2  (Stycke 8 – 14)

Del 3  (Stycke 15 – 21)

Del 4 (Stycke 22 – 28)

Del 5 (Stycke 29 – 35)

Del 6 (Stycke 36 – 42)

Del 7 (Stycke 43 – 50)

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

Klickbara bilder, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

______________________________

 

36. Många svenska skeppare i den långväga segelsjöfarten på 1880-talet levde på hoppet att få föra en ångbåt i vattnen närmare hemmet. På hösten 1883 hade Magnus Wretman lämnat över “Monarch” till Clemens Linderdahl i Antwerpen och rest hem till sina döttrar, Anna, Malvina och Agnes. Sveabolaget i Stockholm var också på väg att lämna oceanerna och gå över till ånga och 1885 sålde man sitt sista segelfartyg, fullriggarenNore”. Carl Bildts farfars farfar Gillis hade anledning att vara bekymrad. Bolagets största segelfartyg, fullriggarenOdin”, var byggt av August Bång här i Gävle och hade sålts till Norge 1883. Flera av Sveas ångare var också byggda här i stan, på O A Brodins varv, ”Embla”, ”Vidar” och ”Vale”. Vikinganamn var på modet och skeppsbyggmästare Brodin var själv förtjust i dem.

 

Magnus Wretman märkte snart att livet som skeppare på en ångbåt i europafart var något helt annat än på ett segelfartyg på oceanerna. Under sista resan med ”Monarch” hade han knåpat med sin skrift om astronomisk navigation och 1884 kom den ut, samma år som han blev skeppare på den nybyggda ångaren ”Vesta”. Nu hade han närmare hem men det blev många fler hamnar och kortare hamnbesök och hetsen i hamnarna ökade och det kom fler telegram från rederiet. I början av juni 1892 när hans ”Vesta” lagt sig på botten i Grimsby efter att man väjt för en fiskebåt och kolliderat med en stenpir fick han per brev reda på att Agnes och Malvina var sjuka i difteri. Han visste att det var livsfarligt. ”Vestas” sorgliga läge var inget mot detta.

 

   Vesta på botten i Grimsby 1892.

 

—————

 

37. Magnus Wretman gifte sig 1895 för tredje gången. Han hade två år kvar att leva men det hade han ingen aning om. Utan att han märkte det hade Malvina sett honom titta sig i rakspegeln och säga till glasbilden: “Fy fan vad du är ful, Magnus!” Som ung och seglande styrman hade han varit bildskön som Akilles, vältränad och atletisk som Brad Pitt i “Troja”, men många ångbåtsmiddagar hade fördubblat hans midjemått. Han var han inte mer än femtioett år och av dem hade han levt på sjön i trettiofem. Bruden Augusta var trettioåtta och Malvina och Agnes var tretton och tolv. En ny mamma stod inte högt på deras önskelista. Anna var nitton och förstod honom nog.

 

   Magnus Wretman 1895.

 

—————

 

38. En av skillnaderna mellan segel och ånga var att manskapet i regel åt mer och bättre på ångarna. Kyrkans mat, Kristi kropp, var inte mycket att bli mätt på, ett tunt litet kex. På havet var maten ett sakrament även om det på svenska fartyg var de förbannade gula ärterna. Den svenska flaggan kallades också av engelska sjömän för Ärtfanan, The Pea Soup Flag. Måltiderna var en del av enformigheten ombord men de var också avbrott i det ständiga slitet. Maten var skillnaden mellan liv och död.

 

Det lysande undantaget bland Gävles segelfartyg var maten för den runde och matglade skepparen Anders Broman: “Först ska vi ha vår goda mat och sen vår hyra och om det blir något över så får rederiet det.” Det där nådde nog inte John Rettigs öron men Broman fick fortsätta segla med sin lilla ”Ceylon”, ett av rederiets minsta fartyg, tills han ”svalde ankaret” 1897, dvs gick iland för gott. Broman kunde ge order till rorsman att falla av för att fartyget skulle luta mindre på kryss så att kocken Ahlberg inte skulle grädda långpannkakorna ojämnt. På fotot från ”Ceylon” i Port Natal 1897 syns Broman i tropikhjälm och kocken Ahlberg står längst till vänster.

 

  Besättningen på Ceylon i Port Natal 1897.

 

—————

 

39. Den gamle sailorn och timmermannen Lars Erik Sandin hängde förr i museets entré tillsammans med en karta över alla sina resor. Han sparade sin tänder i en liten ask som han sen tänkte ha med sig i kistan. Kanske hade han haft känning av skörbjugg när han tappat några av dem. När han 1872 för första gången mönstrade på en ångare tyckte han maten var alldeles för kraftig.

 

   Lars Erik Sandin (1815-1898)

 

Det var på den nybyggda ”Balder” som var en av de första gävleångarna i europafart och fördes av Allon Theodor de Jounge, en av Robert Rettigs favoriter bland skepparna. Han blev mycket riktigt chef för hamnen så fort jobbet blev ledigt 1877 efter Dinus Adolf Cajanus. Lars Erik Sandin var född 1815 ute i Lillkastet och hade börjat som lilldräng på Holmsunds herrgård när han var tio år. Han gick till sjöss när han var femton och genom giftet med Mari Wennqvist blev han delägare i gården med adressen Nedre Bergsgatan 7. Fotot av ”Balder” i Antwerpen är från någon av de kalla vintrarna före 1893.

 

  Balder i Antwerpen en kall vinter före 1893.

 

—————

 

40. Rikard Garberg var ett år äldre än Georg von Schèele aka “Kapten Grogg” och båda hade gått i samma klass på Navigationsskolan i Gävle. Båda slet sen som styrmän på flera av Rettigs fartyg och båda hade släktrelationer till rederiet. Georg genom Berggren på kontoret och Rikard genom att hans sedan länge döde far var kusin till Robert Rettigs hustru  Adelaide.

 

   Rikard Garberg (1854-1941)

 

Det blev Georg som först erbjöds ett jobb som befälhavare. Det var sommaren 1886 på barkskeppet “Orient“. Då var Rikard förste styrman för Anders Broman på barkskeppet “Levant” på en nästan treårig resa och kom i början av 1887 till Hamburg från Iquique i Chile med salpeter. Där fick hela besättningen mönstra av eftersom John  Rettig hade sålt fartyget till Norge. Hans fader Robert hade då varit död i nästan ett år och nu började han sälja iväg segelfartygen.  Broman fick den nya “Ceylon“, ett bygge som John varit emot från början, och Rikard övertalades att bli styrman för Nordbäck på barken “Amazon” med löftet att han skulle få befälet när Nordbäck “svalt ankaret”.  Rikard blev befälhavare på “Amazon” i oktober 1889 när man kommit tillbaka till Gävle.

 

   Amazon var byggd 1882.

 

Tre dagar senare sålde John Rettig fartyget till ett rederi på Gotland för 45.000 kr. I Roberts bouppteckning hade det inte ens tagits upp till halva summan. Rikard måste ha fått en chock. Han hade just gift sig med sin fästmö sen många år, Elvira Wikström, och plötsligt var han en sjökapten utan skuta, en vanlig arbetslös sjöman.

—————

 

41. Rikard Garberg sökte upp sin syssling John Rettig som ena dagen gett honom ett skepp och nästa gjort honom skutlös. Rikard berättade att han just gift sig och bad om ett litet handlån för att klara sig till våren då han hoppades få ett jobb på en ångbåt. John tyckte att det var lättsinnigt att gifta sig när man som Rikard ingenting hade. Det var en invändning som sved i Rikard men han gav inte svar på tal förrän i boken: “Sådär kunde endast en materialist tala; själv levde han i ett olyckligt äktenskap, barnlöst och fattigt på kärlek.”

 

   Antonie och John Rettig på Länsmuseet.

 

Där var Rikard ute på femton famnar, som sjömän brukade säga om den som inte visste vad han talade om.  Antonies känslor för John i oktober 1889 vågar jag inte uttala mig om men han visste hur viktig hon var för honom. Ingen stod honom närmare. Han behövde henne och hon måste ha känt det. Barnlösheten var deras gemensamma sorg, åtminstone i början av äktenskapet.  De visste hur man skulle göra men det blev inga barn. De kunde förstås ha tagit fosterbarn men när den idén sjunkit in kan de ha vant sig vid de vuxnas bekväma tvåsamhet. Rikard levde länge nog för att se det nya museet på den tomt där hans farfars far haft sin segelduksfabrik, granne till Murénska badhuset där han duschade i iskallt vatten och tänkte på Kap Horn.  Kanske hade han börjat gilla läget. Alla vi besökare på museet borde vara tacksamma för att John och Antonie inte efterlämnade några ungar som satte sprätt på arvet.

 

—————

 

42. Biblioteket i Gävle hade tidigare Herbert Spencers “Utvecklingsläran” från 1883 men nu är boken försvunnen. Den hade tillhört John Rettig som klistrat sitt exlibris i boken och det hade ett motto om utveckling, “Från mörker till ljus”.

 

   Exlibris John Rettig.

 

Spencers tankar om utveckling genom konkurrens mellan människor gick hem i affärslivet vid den här tiden och idéerna har envist hängt sig kvar i mer än hundra år. Annars kunde man ju tänka sig samhällssystem där människorna i första hand samarbetade och hjälptes åt medan konkurrensen utvecklades på företagens och organisationernas nivå. I själva verket avskyr de flesta företagsledningar konkurrens på de marknader där de säljer sina produkter samtidigt som de gillar konkurrens bland sina underleverantörer. John hade stor respekt för sin far men tyckte att hans affärsmetoder tillhörde en förgången tid. Robert älskade att gå till varvet och se de skickliga timmermännen svinga sina blixtrande yxor, höra de taktfast åhejropen när de flera ton tunga spanten restes, dra in doften av het tjära och lyssna till sjöfolk som hade nyheter från fjärran länder. När han ville bygga nya fartyg invände John att konjunkturen var dålig och att det var mer lönsamt att hålla de gamla någotsånär i skick.

 

 

INGVAR  HENRICSON

 

———————————————

 

september 12, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website