Kvinnor under segel, Del 7 – av Ingvar Henricson

 

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL INGVAR HENRICSONS BOK – Kvinnor under segel.

Del 1  (Stycke 1 – 7)

Del 2  (Stycke 8 – 14)

Del 3  (Stycke 15 – 21)

Del 4 (Stycke 22 – 28)

Del 5 (Stycke 29 – 35)

Del 6 (Stycke 36 – 42)

Del 7 (Stycke 43 – 50)

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

Klickbara bilder, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

______________________________

 

 

43. Efter att ha sålt “Amazon” och gjort Rikard Garberg skutlös i oktober 1889 lovade John Rettig att han skulle hjälpa honom med ett lån. Istället nappade Rikard på ett förslag från ett annat gävlerederi att bli förste styrman på barkskeppet “Atlantic“, Gävles största segelfartyg.

 

   Atlantic var byggd av O A Brodin 1876.

 

Som styrman skulle Rikard tjäna runt 80 kr i månaden, mindre än en femtedel av vad han kunnat räkna med som befälhavare på “Amazon”, men han kände skepparen på “Atlantic”, Axel Söderström, och visste att han var en hedersman.

 

   Axel Söderström (1841-1902), skeppare, på Atlantic.

 

Rikard skickade hem till Viran det mesta av vad han tjänade, dvs Rikard hade förmodligen en “träcksedel“,  så att hon kunde  gå till redaren, Pelle Engström, varje månad och hämta ut sin andel. Rikard hade mat och husrum fritt ombord medan Viran måste betala för sitt uppehälle hemma i Gävle. Hon delade nog hyran med sin mamma. När Rikard återvände efter knappt två år på världshaven via Liverpool, Buenos Aires, Kap Horn, Gig Harbour i staten Washington, Melbourne och Port Germain och ännu en gång runt “Hornet” så var han och Viran lika panka som när han for och under den tiden hade han riskerat livet flera gånger.  Jag har aldrig träffat på någon styrman vid den här tiden som hade hustrun med på långresorna. Det hade säkert gått att ordna men på  en styrmanslön kunde man inte leva som en skeppare.

 

—————–

 

44. Rikard Garberg kunde knappast veta varför John Rettig sålde ”Amazon” så fort Rikard fått befälet.  För sin familj hade Robert Rettig tillämpat den franske socialisten Louis Blancs principer: ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” och det betydde att dottern Adèle och hennes växande familj i Stockholm fick mycket av det överskott som skapades i de rettigska företagen.  John tyckte att det var djupt orättvist eftersom han själv jobbade mycket i firman medan Adèle och hennes man inte gjorde ett skvatt.  Som ung hade Adèle varit något av en pojkflicka och lekt vilda lekar med storebror Fredric och de yngre bröderna John och Carl Wilhelm men i de sena tonåren mötte hon sitt öde i form av en äventyrlig och nästan trettioårig löjtnant i Kungliga Flottan, Leopold von Horn. Han förtrollade henne med skepparhistorier om sina strider mot kinesiska pirater och sen födde hon barn vart och vartannat år. De delade sommarvillan på Brynäs med John och Antonie och det visar att den var byggd för Roberts pengar.  Efter sin fars död löste John ut sin syster och svåger och förvandlade fartygen till kontanter för att så mycket som möjligt slippa ha affärer med syskonen. 

 

   Villa Rettig

 

 —————–

 

45. Bilden med Anders Johan Sågström och hans besättning och två skeppskatter är från Port Natal i Sydafrika 1896 på hans sista resa med barkskeppet “Chili“. Katterna kan tyda på att man kommit med vete från Australien och i så fall tycks de ha de klarat sig bra mot råttorna. På sin första resa med “Chili” 1879-82 hade Sågström haft Georg von Schéele som förste styrman och Rikard Garberg som andre styrman. Fast Georg hoppade över till Anders Broman på “Levant” efter ett halvår, troligen på order från rederiet, P C Rettig & Co. Både Rikard och Georg hade nyss tagit sjökaptensexamen vid Navigationsskolan i stan. Rikard berättar i ”Ur Kapten Garbergs loggbok” att det var under styrmanskursen 1873/74 som Georg kastade en papperssvala till honom med en teckning av en gävleflicka, Elvira som Rikard sen gifte sig med 1889. Där minns Rikard fel, det var på sjökaptenskursen fem år senare.

 

  Besättningen på Chili 1896

 

 —————–

 

46. Den lilla gatstumpen med kullersten väster om museet hette förr Södra Kopparslagaregatan men är nu Rettigsgatan och på hörnet mot Östra Islandsgatan ligger det lilla grå envåningshus där träsnidaren Johnny Mattsson med familj flyttade in 1959. Johnnys strama skulptur av två människor tätt ihop står vakt där utanför. John Rettig ropade högst när han köpte gården på auktion 1878 men det var inte åt sig själv utan åt firmans skeppare Anders Johan Sågström och hans lagvigda, Margareta Laetitia Wallström. Skeppare Sågström var ute på oceanerna med barken ”Levant”. Det var dåliga sjöfartsår och John var en försiktig general men han bjöd i alla fall 5.500 kr. Det var trots allt inte hans pengar utan Sågströms. Våren 1879 förlorade Sågström sin ”Letty”, hon var visserligen sju år äldre än han men ändå bara femtio, och som en obetydlig ersättning fick han rederiets nyaste och flottaste skepp, den två år gamla barken ”Chili”. 

 

   Huset i Gamla Gefle som Sågström köpte 1878. 

 

 —————–

 

47. ”Chili” var långtifrån Rettigs snabbaste skuta, hennes feta akter kunde dra dödvatten efter sig tvärs över Atlanten, men hon var ett av Sveriges noblaste segelfartyg. Hennes skrov var svart med en guldglänsande metallförhydning upp över vattenlinjen. Hon hade räcken av svarvad ek, trappor av ek och eucalyptusträ och snidade lejon vid fallrepsportarna. Det fanns två stora kanoner mot ostindiska sjörövare och på kajutans tak fem vattenpytsar av trä som rätt hängda stavade CHILI i mässing. Ratten var av teak och rorsman hade en polerad mässingstratt att spotta snus i. 

 

   Chili, tavla av Willes i New York.

 

Skeppare Sågström upptäckte omedelbart att Robert Rettig och Magnus Wretman den äldre hade tänkt på allt.

 

   Anders Johan Sågström (1835-1902)

 

Det fanns en vattenklosett där han kunde spola ut allt i sjön,  ett badkar av trä med dusch och på kajutans tak en trädgårdssoffa där han kunde vila sina trötta ben. I sängkammaren fanns en utdragskoj men han hade nästan fyllt femtio innan han hittade en flicka i de övre tonåren som ville följa med honom ut på oceanerna,  Anna Matilda Gustafsson.  På sin första resa med ”Chili” födde hon på andra sidan Atlanten en dotter som döptes till Margareta Matilda men hon kom att skriva sig Greta när hon börjat skolan. Fotot av Greta är från Fiume som då tillhörde Österrike-Ungern och idag heter Rijeka och det är förmodligen från 1895 när hon var nio år. 

 

  Greta Sågström i Fiume (1886-1971)

 

 —————–

 

48. På julafton 1896 var barkskeppet “Ceylon” på väg in till Port Natal i Sydafrika, dvs dagens Durban, när det blåste upp till storm.

 

   Ceylon, målning av John Berg.

 

Skeppare Broman såg rederisystern “Monarch” ligga till ankars och gav order om att vända och söka friare vatten. Han tyckte det kunde räcka om ett av rederiets fartyg blåste iland. “Ceylon” seglade rätt in i en tyfon men klarade sig bra eftersom det var fritt och djupt vatten utan några korallrev. Säkert hade Broman svensk julmat med i provianten, både lutfisk och risgryn, men varm mat var inte att tänka på, kocken kunde knappt hålla sig upprätt i kabyssen. Broman bjöd på toddy och satsade sina cigarrer:

”Man ska ha eld i mun om man ska slåss mot Hin Håle! Ta en cigarr! Ta två!”

 

Lyckligen iland fick Broman känning av sin gamla malaria och tropikhatten han bär på fotot med besättningen var kanske en försenad julklapp. ”Monarch” hade lämnat Ship Island i Mississippi den 19 augusti och kommit till Port Natal den 15 december efter att ha legat i lång stiltje vid ekvatorn. Potatisen hade tagit slut och man hade fått livnära sig på polerat ris. Skeppare Linderdahl och sju andra i besättningen stapplade omkring orkeslösa på uppsvällda ben och blev inlagda på sjukhus och där dog timmermannen Söderström från Valbo. För mig låter det som beriberi.

 

 —————–

 

49. Fotot av besättningen på “Monarch” är taget i början av 1897 och är lite lurigt för skepparen på den mittersta stolen är inte Clemens Linderdahl utan Anders Broman. Han har bytt tropikhjälmen mot ett plommonstop som vid den här tiden var ett populärt hattmode bland svenska skeppare. Broman har utan tvivel kommit ombord i “Monarch” för att hälsa på sin vän Per Oskar Hertzman från Strömsbro, förste styrman, som sitter på stolen till vänster i mörk skärmmössa. Linderdahl och sex man i besättningen är fortfarande kvar på sjukhuset. Sailorn på stolen till höger i ljus keps är förmodligen andre styrman Erik Wilhelm Åselius. De här två ska föra “Monarch” upp till Delagoa Bay i Moçambique för att lossa timmerlasten från Ship Island och för att klara detta har de tagit ombord fem nya gubbar och de finns i den bakre raden. Stockholmsgrabben Folke Palm som är knästående längst till vänster mindes långt senare att de nya var två danskar, en engelsman, en svensk och en hindu. Från Lourenço Marques gjorde man ännu en barlastresa tillbaka till Ship Island och kom fram i mitten av maj. Den här gången skulle timmerlasten till Ayr i Skottland. “Monarch” kom tillbaka till Gävle i september. Då hade man varit ute i 22 månader och seglat mer än 7.000 svenska mil och av dem mer än 3.000 utan betalande last. Linderdahl skulle snart fylla 58 och nu vände han ryggen åt oceanerna.

 

   Monarch i Port Natal i början av 1897.

 

 —————–

 

50. Sommaren 1897 sålde John Rettig för en struntsumma de fyra sista av P C Rettig & Co:s segelfartyg, “Orient“, “Ceylon“, “Chili” och “Monarch“, till Rederi AB Phoenix där Per Johan Haegerstrand blev huvudredare. John ägde 30 % av bolaget, dvs låg kvar med 22.500 kr, men Haegerstrand skötte ruljangsen. De fyra fartygen kunde tillsammans inte lasta mycket mer än vad stadens största ångare, “Heros“, lätt klarade själv. Bolagsnamnet tyder på att affären gjordes upp på hamnkrogen vid Gavleån. Å andra sidan hade Rettig & Co haft en brigg som hette Phoenix när John var riktigt ung. Efter 1897 fladdrade inte längre ”Timglaset” från några stortoppar, Rettigs välkända rederiflagga. Linderdahl på ”Monarch” köpte en liten ångare för kustfart, Sågström på ”Chili” fick jobb i hamnen men flyttade snart till Stockholm, Broman på ”Ceylon” blev vaktmästare Sjömanshuset och Fernell på ”Orient” tog över ”Chili” och fortsatte i långfarten. Han var utbildad skräddare men han trodde på vad Julius Caesars polare Pompejus påstås ha sagt för tvåtusen år sen: ”Navigare necesse est”.

 

  Rettigs rederiflagga, Timglaset.

 

INGVAR  HENRICSON

 

———————————————

september 12, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website