Erik Wickberg – V Islandsgatan 11 på Söder i Gamla Gefle

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle  stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

  

 

 

 

Islandskällans andra garvargård

 

 

 

Ehuru belägen i en stadsdel, som huvudsakligen beboddes av sjöfolk och andra till sjöfarten, rederinä­ringen och skeppsbyggeriet nära anslutna yrkesmän, synes “Ruddammstomten” alldeles speciellt ha lockat garvare att slå sig ner där. Den förste bebyggaren av tomten nr 8 i kvarteret Islandskällan med nuvarande gatuadress Västra Is­landsgatan 11 tycks visserligen ha varit styrmannen Andreas (An­ders) Lang (f. 1732, d. 1798) som ägde gården åtminstone så tidigt som 1765 enligt det årets krono­räkenskaper.

 

Styrman Lang var infödd gävlebo, son till kopparslagaremästaren Anders Lang och hans hustru Gre­ta Larsdtr Kijhl, samt gick till sjöss 1753 och seglade sedan ständigt med gävlefartyg, på slutet som styrman. Han gifte sig 1759 med en gävleflicka, Maria Hedberg (f. 1732), och det får väl anses troligt att han i det sammanhanget också skaffade sig egen gård såsom seden var.

 

Underligt nog för att vara i den­na stadsdel ägnade sig ingendera av styrman Langs tvenne söner åt sjömansyrket. Den äldste sonen, som i dopet fick namnet And­reas (f. 1761), blev garvare och övertog med tiden fädernegården, där han med all sannolikhet också bedrev sitt hantverk, medan hans yngre broder Johan (f, 1773, d. 1809) i kyrkböckerna betecknas som postiljon.

 

Garvaren Anders Lang “tycks emellertid ha haft det besvärligt med ekonomien, ty hans sista av­gift till Societeten erlades år 1799, och år 1801 noterades det, att han “förlorade sin rätt”, dvs tydligen blev utesluten. Men inte nog här­med, han fick även gå ifrån sin rörelse. År 1802 försäljes nämligen tomten på auktion, och den han­delsbokhållare Elfbrink, som inro­par den. transporterar (mot ett vederlag av 451 rdr riksgälds) sin rätt på karduansmakaren Ema­nuel Lemström“, skriver för­fattaren till den tidigare nämnda Mattonska jubileumsboken.

 

Emanuel Lemström (f. 1768) hade emellertid många järn i elden och tycks ha varit ägare till flera garverier i Gävle, bl. a. ett i stadens 2:a kvarter, där han sannolikt hade sin största rörelse. 1811 fann han också av allt att döma det mest fördelaktigt att avyttra sin gård vid V. Islandsgatan, och köpare var fastighetens tidigare ägare, garvaren Anders Lang. I fortsättningen gick tydligen dennes garveri bättre, så bra t. o. m. att han kunde ut­vidga sin egendom genom inköp även av granngården V. Islandsga­tan 13, då denna 1815 utbjöds på auktion. Köpesumman var överras­kande stor, inte mindre än 815 rdr banco.

 

Av Langs barn hade sonen An­ders Johan (f. 1796) gått i lära hos fadern, och avsikten var väl också att sonen med tiden skulle överta faderns rörelse. Ödet ville emeller­tid annorlunda. Troligen redan in­nan Anders Lang 19 dec. 1829 ha­de förlorat sin maka Anna Jans­dotter Hemsten (f. ca 1768), försvann sonen  Anders Johan hem­ifrån och står sedan i kyrkböcker­na antecknas såsom “rymd“. Kan­ske var det i sorgen över att på ålderns dagar bli lämnad helt åt sig själv, som den gamle garvaren då beslöt att sälja sina fastigheter, och som ägare till dessa inträder nu guldsmeden Per Olof Bäck­ström.

 

Garvare Langs ovannämnde bro­der, postiljonen Jonas Lang, bort­rycktes i unga år under en röd­sotsepidemi i Gävle, och hans min­derårige son Carl Johan (f. 1806) omhändertogs då av farbrodern – garvaren, där han också gjorde sina första lärospån i garvareyrket. Så småningom upptogs dock Carl Jo­han som fosterson hos sin kusin, fru Maria Salling, (dotter till kar­duansmakaren Hindrich Gezelius och Ingrid Christina Lang), vars make övertagit sin svärfaderns garverirörelse i Ovansjö. Dit flyttade även garvare Anders Lang, sedan han upphört med sin rörelse i Gävle, och i Ovansjö kyrkogård fick han också sitt sista vilorum.

 

Guldsmeden Bäckströms avsikt med fastighetsköpet på Söder var säkerligen icke att där skaffa sig en bostad, utan snarare att ge sin son Johan Gustaf Bäckström (född ca 1798) ett handtag. Sonen var näm­ligen gesäll hos Anders Lang och tycks ha fortsatt garverirörelsen något år efter denne, men redan 1832 övertogs rörelsen av kardu­ansmakaren Jonas Bergström från Segerstad (f. 1803) som då köpte de båda fastigheterna. Men inte heller han blev gammal på platsen. Redan 1835 var han redo att överlåta rörelsen på sin gesäll Johan Olof Bolund (f. 1813), som med ekonomiskt handtag från sin fader, åkaren Olof Bolund, sam­tidigt blev gårdsägare.

 

Inte heller för Bolund tycks gar­verirörelsen på denna plats ha lö­nat sig, ty 1838 gick hans fasta egendom på auktion. Det vill av tomtboken synas, som om de två fastigheterna därvid skulle ha bju­dits ut var för sig, varvid den ur­sprungliga garvaregården (V. Is­landsgatan 11) inropades av sjö­kapten Johan Åsander, me­dan granngården (V. Islandsgatan 13) hamnade i garverifabrikör Eric Wendelius ägo. Tydli­gen var ingen av de två köparna riktigt tillfredsställd med denna ut­gång av affären; randanteckningar­na i tomtboken ger snarare en an­tydan om, att båda så att säga “hål­lit på fel häst”, ty redan dagen efter auktionen överlät Widenström sin rätt på Åsander, och ett halvt år senare sålde Åsander den av honom inropade gården till Wende­lius. Därmed skildes ånyo de båda fastigheterna åt för att sedan ej mera förenas under samme ägare.

 

Den Langska garvargården gick i fortsättningen ur hand i hand och ägarna växlade ganska tätt ända fram till 1904, då den inköptes av handlanden J. Ottoboni, en för alla äldre gävlebor välkänd sil­huett på stadens gator. När Ottoboni visade sig ute på sta’n med sitt färgglada ballongknippe, sina sma­la rottingkäppar och sin lilla krimskramslåda hängande i en ba­stant rem kring halsen, då visste stadens invånare att våren var kommen. Då trängdes ungarna om­kring honom för att beskåda all grannlåten i hans varulager, där färggranna tygbollar med långa gummisnodder låg sida vid sida med allsköns “pärlbeströdda” broscher, prydnadsnålar och “ädel- stensbesatta guldringar” av okänd metall. Men även hos flickorna i tonårsåldern hade han en god kund­krets, ty Ottobonis lilla gröna pape­goja plockade mot vederlag av någ­ra kopparören villigt fram lyckobrev ur en liten låda, som innehöll all världens visdomar och spådomar om köparens framtida levnadsöden.

 

Under sommarmånaderna hade Ottoboni före första världskriget en hyresgäst, som också snart blev ett välbekant och särskilt av det yng­sta och yngre Gävle efterlängtat inslag i gatulivet. Det var den ryske glassgubben, som i sitt vita för­kläde promenerade omkring i sta­den, balanserande sin glass-tina på huvudet och reklamerande sin varas förträfflighet genom att ideligen ropa ut sitt “Glass-mieke-bra!” När höstvindarna började kännas nariga och kundkretsen ej längre frestades av hans glassklickar drog han söderut till andra marknader, men blott för att nästa vår återvän­da till Gävle. Först när andra världskriget bröt ut, försvann han definitivt ur stadsbilden; det på­stods att han som så många andra kallats under sitt hemlands fa­nor …

 

 

 

Det främmande inslag, som såväl Ottoboni som den ryske “glassgub­ben” kom att sätta på miljön i Gamla Söders sjömans- och hant­verkarkvarter vid sekelskiftet, be­står dock alltjämt, ty efter Otto­bonis död köptes hans gård av släkten Palma, vilken som be­kant fortfarande uppehåller går­dens glasstraditioner.

 

   Släkterna Fahlgren – Korsseman

 

   Släkten Lang.

 

ERIK  WICKBERG

——————————————–

juni 18, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website