Nedre Bergsgatan 20, 26 och 28 i Gamla Gefle

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Hur hustimmerman Hans Berglins änka skaffade sig fosterbarn på gamla dar

Den förste bebyggaren av tomten Nedre Bergsgatan 26 torde ha varit gatläggaren Eric Olsson Sik (f. ca 1701, d. 1776), som 23 april 1746 fick “tillstånd att inhägna denna gårdstomt”, varvid “fyra frihetsår bestås honom, som expirerades med 1750 års slut”. Marken tillhörde alltså staden, som efter “frihetsårens” utgång betingade sig en tomtöresavgift av 1:28 rdr kopparmynt.

Hur länge Sik innehade sin gård har icke kunnat fastställas. Visst är däremot, att hustimmermannen Hans Berglin (f. ca 1753, d. 1804) ägde den omkring 1780 och sannolikt köpt den i samband med sitt giftermål 1779 med Brita Forsberg. De hade endast ett barn, sonen Johan Eric (f. 1783), som gick till sjöss 1800 och under de närmaste åren tjänade sitt bröd som matros. Men så kom en vacker dag ett meddelande till modern, då redan änka, om att sonen avlidit i New Orléans.

I den Berglinska gården fanns vid denna tidpunkt en hyresgäst Eric Grönvall, och som Brita Forsberg saknade närmare arvingar beslöt hon 1808 att upptaga Grönvall och dennes hustru som sina fosterbarn. Genom ett gåvobrev nämnda år skänkte hon sålunda hustimmermannen Eric Grönvall och hans hustru både gården och sin lösegendom med förbehåll, att de skulle föda och vårda henne under hennes återstående levnad.

Snart nog måtte det i alla fall ha kommit någon fnurra på tråden, och båda parterna kom överens om att annullera gåvobrevet. Grönvall hade då nätt och jämt hunnit få fasta på gården och stämde nu sin f.d. fostermor med begäran om ersättning för “vad han dels i penningar, dels i matvaror henne förskjutit till en sammanräknad summa av 92:35 rdr”.

Gumman Berglin hade visserligen ingenting att erinra mot Grönvalls räkning i och för sig, men företedde inför kämnersrätten en motfordran på sammanlagt drygt 116 rdr. dels för det hon biträtt Grönvall med åtskilliga sysslor och vårdat hans barn, dels för att Grönvall under två år nyttjat hennes trädgård, dels för att han bebott hennes gård och nyttjat hennes egendom, dels 32 rdr “för en gammal säck och en drickstunna”, samt slutligen 2 rdr (!), som han uppburit av en person, som bott i gården. Kämnersrätten prutade dock ner hennes anspråk till inalles något över 57 rdr och dömde henne att betala Grönvall mellanskillnaden på cirka 35 rdr.

Men det domslutet tilltalade icke f.d. fostermodern. Hon överklagade domen till rådhusrätten, vars utslag också blev verkligt salomoniskt. Det heter däri bl. a., att eftersom gåvobrevet

“icke å någondera sidan blivit lagliga klandrat, utan med parternas ömsesidiga bifall återkallat och upphävt; fördenskull, och som berörda avhandling å ena sidan ålägger Grönvall och dess hustru såsom fosterbarn den skyldigheten att om änkan Berglins föda och skötsel draga försorg, och å den andra förbinder änkan Berglin såsom fostermoder att i den mån hennes krafter kunna medgiva bidraga till husets nytta och förkovring, av vilka förhållanden parterna emellan bör följa, att de för deras inbördes biträden, vare sig i penningar, varor eller arbete, icke kunna vara berättigade att av varandra fordra ersättning. Så emedan de fordringsanspråk, parterna emot varandra väckt, förnämligast grunda sig på ömsesida gjorda tjänster under den tid förbemälte gåvobrev varit gällande, och de i förlitande på dess framtida bestånd lovat att bo tillsammans; Ty anser Rådhusrätten parternas fordringar hos varandra så mycket mera böra förfalla, som de nära uppgå till lika summa”.

Så var då den tvisten bringad ur världen, Grönvall flyttade ur gården, och in flyttade i hans ställe segelduksarbetaren Sven Norbäck (f. ca 1770) med familj. Med Norbäck träffade gumman Berglin, nu 66 år gammal, ett nytt och mera finurligt avtal 1814. Hon lät Norbäck köpa den till ca 100 rdr banco värderade gården för 75 rdr “med förbehåll att hon av segelduksvävaren Norbäck och dess hustru må njuta föda och skötsel i sina övriga dagar samt en anständig begravning”.

Tydligen fick änkan Berglin på det sättet en fosterson och -dotter, som hon var mera tillfredsställd med, och den Norbäckska eran varade sedan ända fram till 1830.

Om Norbäck — namnet skrives ibland även Nordbäck — uppger husförhörslängerna, att “mannen super”, vilken anteckning väl får tydas så, att han var mera än vanligt förtjust i starkvaror, och förmodligen var det väl främst sonen Johan (f. 1802), som vid vuxen ålder fick stå för gårdens skötsel. Även Johan Norbäck var till yrket segelduksarbetare, men tycks också ha försörjt sig som roddarkarl, om i hamnen eller längre upp i ån är icke känt.

Hela familjen Norbäck försvinner inom ett par år ur bilden, i det sonen avled 1826, fadern 1827 och modern 1828.

Före sin bortgång upprättade modern ett testamente, daterat 23 juni 1828, vari hon bestämde, att hela hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla hennes brorson, sjömannen Anders Söderholm, vilken naturligtvis tacksamt tog emot denna gåva.

Någom överklagning av testamentet från sterbhusdelägarnas sida hördes icke av inom laga tid, och i februari 1830 beslöt Söderholm sälja gården. Dess nya ägare blev skeppstimmerman Per Wennblads änka Catharina Södergren (f. 1778), och köpesumman var 280 rdr bamco. Först i september 1831 sökte horn dock lagfart på sin fastighet, som sedan stannade i hennes släkt till 1867, i det att den efter hennes död förvärvades av hennes måg, stadsbetjänten Eric Vesslund.

Någom verklig släktgård blev den dock inte i fortsättniimgan. Den gick 1867 på auktion och inropades då av bryggaren Carlström, som sedan under nära två decennier där bedrev bryggerirörelse. Nya ägare trädde så småningom till, och ägarelängden kompletterades med ytterligare fem släktnamn, innan fastigheten 1957 övertogs av den nuvarande ägaren, fru Karin Elisabeth Björck för em köpesumma av 21.000 kr.

Fru Björck tillhör inte de människor, som vill förstöra vad som finns kvar av 1700-talsstämningen innanför planket mot gatan och framhåller icke utan stolthet, att det gamla stallet ännu står kvar. Hon berättar också att vid grävningar på gården påträffats bl. a. en ålderdomlig yxa, kanske ett minne från gårdens “timmermanstid”…

—————————

Kronobåtsman Christian Apells och arbetarsångaren Joe Hills hem

En av de tidigast bebyggda tomterna i kvarteret Mästaren torde ha varit Nedre Bergsgatan 28, vara förste kände invånare var kronobåtsmannen Christian Apell (f. ca 1700, d. 1770). Apell var stockholmare till börden, men när han 1734 fick burskap i Gävle, hade han redan “i många års tid” där varit i tjänst som “dräng”. Så småningom blev han en av stadens kronobåtsmän, men tycks redan före 1749, då hans maka Helena avled. ha lämnat krigaryrket och försörjde sig senare någon tid som murarhantlangare.

Sannolikt var det denne Apell, som först bebyggde tomten Nedre Bergsgatan 28, som vid denna tidpunkt ägdes av staden. Han måste ha uppfört sin gård redan före 1750, kanske rentav i anslutning till att han i november 1749 trädde i nytt gifte, denna gång med Ingrid Pederedotter (f. ca 1712, d. 1775), vilken efter makens bortgång alltjämt bodde kvar i gården.

Gårdens näste ägare blev gatläggaren Lars Norin (f. ca 1746, d. 1795). Född i Gnarp i Hälsingland, kom Norin omkring 1765 till Gävle, där han fick tjänst som järnbärare, och ett par år senare gifte han sig med en bondflicka från Hedesunda vid namn Anna Olofsdotter (f. ca 1746, d. 1811). Han bytte sedermera yrke och blev gatläggare, och det var väl sannolikt efter båtsman Apells änkas frånfälle, som han köpte gården på Söder.

Det blev sonen Lars Norin (f. 1778, d. 1827), som närmast fick ta hand om gården efter föräldrarnas död. Lars hade i unga år gått till sjöss med Gävlefartyg och seglat för om masten i tio år, innan han 1805 blev styrman, och sju år senare var han välbeställd skeppare och fick burskap i staden. Han seglade sedan som befälhavare på briggantinen “Louise” (56 2/3 läster) 1812—13, briggen “Nordstjärnan” (61 1.) 1813—15, briggen “Hjalmar” (105 1.) 1815—19, skeppet “Thetis” (112 1.) 1819—25 och slutligen på skeppet “Scandinavien” (229 1.) 1826.

Redan 1816 hade han emellertid avhänt sig gården på Gamla Söder, som då inropades på auktion av bonden Lars Olsson i Alborga, Valbo, och därmed var det också slut på denna fastighets saga som släktgård. Lars Olsson sålde den 1823 till tobaksarbetaren Johan Berglund, i vars familj den visserligen stannade i 51 år, men i fortsättningen växlade ägarna ganska tätt.

Åren 1880—1902 innehades fastigheten av järnvägskonduktören Olof Hägglund (f. 1846, d. 1887) och dennes arvingar, och där växte också sonen Joel Emanuel (f. 1879) upp, vilken några decennier senare skulle bli känd över hela världen under namnet Joe Hill.

Bland senare tiders ägare kan nämnas Per Axel Söderberg, som i tomtboken 1916 tituleras fiskare, men sedermera anställdes som filare vid Gefle-Dala järnväg. På fritiden bedrev han emellertid också strömmingsfiske och hade sitt sommarställe på Lövgrund. Strömmingen fraktade han in till Gävle, där han anställde de kringliggande kvarterens småpojkar som rensningsmanskap för 5 öre per val (1 val =80 stycken), och av den rensade varan framställde han sedan surströmming till avsalu. Det finns säkert alltjämt många nu medelålders Gävlebor i livet, vilka som barn skickades till Söderberg för att köpa hem en kruka surströmming för 50 à 75 öre, alltefter krukans storlek. Vid sidan om surströmmingsfabrikationen bedrev Söderberg även mangeluthyrning.

Söderberg hade köpt gården för 8500 kr, och två månader efter tillträdet friköpte han också tomtmarken för ytterligare 188 kr. 29 år senare avyttrades den av hans dödsbodelägare för 20.000 kr. Den ägs numera av fröken Ester Hållberg.

———-

En baggargård från 1700-talet

Av de knapphändiga anteckningarna i den 1758 upprättade tomtboken får man lätt den uppfattningen, att fastigheten Nedre Bergsgatan 20 vid denna tidpunkt ägdes av en icke närmare namngiven kvinna, “Olof Ohlssons änka“. Ett studium av mantalslängderna ger emellertid vid handen, att denna tomt våt “utan åbo” en god bit inpå 1770-talet, och följaktligen får man väl förmoda, att “Olof Ohlssons änka” ditflyttat först senare, samtidigt som ägarelängden då kompletterats. I 1775 års mantalslängd kallas ägarinnan notdrängen ÖM Wahlboms änka” och fyra år senare står “baggarekarlen Olof Wahlboms dotter, pigan Greta Wahlbom” för gården.

Några närmare uppgifter om familjen Wahlbom har icke stått att finna. Dottern Greta (d. 1800) fick efter föräldrarnas bortgång fiskaren Eric Widenström som förmyndare, vilken 1798 på sin myndlings vägnar sålde gården till skeppstimmerman Peter Hemström (f.1768, d. 1811) och i den släktens ägo stannade den sedan i 72 år och fick sålunda nästan prägeln av en släktgård.

Skeppstimmerman Hemström hade i sitt äktenskap med Brita Olsdotter Söderberg fyra barn, av vilka sonen Lars (f. 1797) samt döttrarna Brita Cajsa (f. 1693) och Greta Stina f. 1807) nådde mogen ålder. Lars gick till sjöss i unga år och tycks ha förblivit ogift, medan systrarna äktade var sin sjöman. Efter moderns bortgång (1840) bodde såväl Lars som systrarna och deras familjer i fädernegården, vilken emellertid 1845 inlöstes av Greta Stinas make Nils Boman (f. 1804), och först 1870 träder en ny ägare till, arbetskarlen Lars Petter Berlin.

Efter att 1886—1898 ha tillhört varvstimmerman C. J. Södergrens familj, inköptes fastigheten av skomakaren Per Olsson, och i dennes namn står den fortfarande inskriven i tomtboken.