Nedre Bergsgatan 20, 26 och 28 – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

Hur hustimmerman Hans Berglins änka skaffade sig fosterbarn på gamla dar

 

 

Den förste bebyggaren av tom­ten Nedre Bergsgatan 26 torde ha varit gatläggaren Eric Olsson Sik (f. ca 1701, d. 1776), som 23 april 1746 fick “tillstånd att inhägna denna gårdstomt”, varvid “fyra fri­hetsår bestås honom, som expirerades med 1750 års slut”. Marken tillhörde alltså staden, som efter “frihetsårens” utgång betingade sig en tomtöresavgift av 1:28 rdr kop­parmynt.

 

Hur länge Sik innehade sin gård har icke kunnat fastställas. Visst är däremot, att hustimmermannen Hans Berglin (f. ca 1753, d. 1804) ägde den omkring 1780 och sannolikt köpt den i samband med sitt giftermål 1779 med Brita Fors­berg. De hade endast ett barn, so­nen Johan Eric (f. 1783), som gick till sjöss 1800 och under de närmas­te åren tjänade sitt bröd som ma­tros. Men så kom en vacker dag ett meddelande till modern, då re­dan änka, om att sonen avlidit i New Orléans.

 

   

 

I den Berglinska gården fanns vid denna tidpunkt en hyresgäst Eric Grönvall, och som Brita Fors­berg saknade närmare arvingar be­slöt hon 1808 att upptaga Grön­vall och dennes hustru som sina fosterbarn. Genom ett gåvobrev nämnda år skänkte hon sålunda hustimmermannen Eric Grönvall och hans hustru både gården och sin lösegendom med förbehåll, att de skulle föda och vårda henne under hennes återstående levnad.

 

Snart nog måtte det i alla fall ha kommit någon fnurra på trå­den, och båda parterna kom över­ens om att annullera gåvobrevet. Grönvall hade då nätt och jämt hunnit få fasta på gården och stäm­de nu sin f.d. fostermor med be­gäran om ersättning för “vad han dels i penningar, dels i matvaror henne förskjutit till en samman­räknad summa av 92:35 rdr”.

 

Gumman Berglin hade visser­ligen ingenting att erinra mot Grön­valls räkning i och för sig, men företedde inför kämnersrätten en motfordran på sammanlagt drygt 116 rdr. dels för det hon biträtt Grönvall med åtskilliga sysslor och vårdat hans barn, dels för att Grön­vall under två år nyttjat hennes trädgård, dels för att han bebott hennes gård och nyttjat hennes egendom, dels 32 rdr “för en gam­mal säck och en drickstunna”, samt slutligen 2 rdr (!), som han upp­burit av en person, som bott i går­den. Kämnersrätten prutade dock ner hennes anspråk till inalles nå­got över 57 rdr och dömde henne att betala Grönvall mellanskillna­den på cirka 35 rdr.

 

Men det domslutet tilltalade icke f.d. fostermodern. Hon överkla­gade domen till rådhusrätten, vars utslag också blev verkligt salomoniskt. Det heter däri bl. a., att eftersom gåvobrevet

“icke å någondera sidan blivit lagliga klandrat, utan med par­ternas ömsesidiga bifall åter­kallat och upphävt; fördenskull, och som berörda avhandling å ena sidan ålägger Grönvall och dess hustru såsom fosterbarn den skyldigheten att om änkan Berg­lins föda och skötsel draga för­sorg, och å den andra förbinder änkan Berglin såsom fostermoder att i den mån hennes krafter kunna medgiva bidraga till husets nytta och förkovring, av vil­ka förhållanden parterna emellan bör följa, att de för deras in­bördes biträden, vare sig i pen­ningar, varor eller arbete, icke kunna vara berättigade att av varandra fordra ersättning. Så emedan de fordringsanspråk, par­terna emot varandra väckt, förnämligast grunda sig på ömsesida gjorda tjänster under den tid förbemälte gåvobrev varit gällan­de, och de i förlitande på dess framtida bestånd lovat att bo tillsammans; Ty anser Rådhusrät­ten parternas fordringar hos va­randra så mycket mera böra för­falla, som de nära uppgå till li­ka summa”.

 

Så var då den tvisten bringad ur världen, Grönvall flyttade ur gården, och in flyttade i hans stäl­le segelduksarbetaren Sven Norbäck (f. ca 1770) med fa­milj. Med Norbäck träffade gum­man Berglin, nu 66 år gam­mal, ett nytt och mera fi­nurligt avtal 1814. Hon lät Norbäck köpa den till ca 100 rdr banco värderade gården för 75 rdr “med förbehåll att hon av segelduksvävaren Norbäck och dess hustru må njuta föda och sköt­sel i sina övriga dagar samt en an­ständig begravning”.

 

Tydligen fick änkan Berglin på det sättet en fosterson och -dotter, som hon var mera tillfredsställd med, och den Norbäckska eran va­rade sedan ända fram till 1830.

 

Om Norbäck — namnet skrives ibland även Nordbäck — uppger husförhörslängerna, att “mannen super”, vilken anteckning väl får tydas så, att han var mera än van­ligt förtjust i starkvaror, och för­modligen var det väl främst sonen Johan (f. 1802), som vid vuxen ål­der fick stå för gårdens skötsel. Även Johan Norbäck var till yrket segelduksarbetare, men tycks ock­så ha försörjt sig som roddarkarl, om i hamnen eller längre upp i ån är icke känt.

 

Hela familjen Norbäck försvinner inom ett par år ur bilden, i det sonen avled 1826, fadern 1827 och modern 1828.

 

Före sin bortgång upprättade modern ett testamente, date­rat 23 juni 1828, vari hon bestäm­de, att hela hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla hennes brorson, sjömannen Anders Söder­holm, vilken naturligtvis tack­samt tog emot denna gåva.

 

Någom överklagning av testa­mentet från sterbhusdelägarnas si­da hördes icke av inom laga tid, och i februari 1830 beslöt Söder­holm sälja gården. Dess nya äga­re blev skeppstimmerman Per Wennblads änka Catharina Södergren (f. 1778), och köpe­summan var 280 rdr bamco. Först i september 1831 sökte horn dock lagfart på sin fastighet, som sedan stannade i hennes släkt till 1867, i det att den efter hennes död för­värvades av hennes måg, stadsbetjänten Eric Vesslund.

 

Någom verklig släktgård blev den dock inte i fortsättniimgan. Den gick 1867 på auktion och inropa­des då av bryggaren Carlström, som sedan under nära två decen­nier där bedrev bryggerirörelse. Nya ägare trädde så småningom till, och ägarelängden kompletterades med ytterligare fem släktnamn, innan fastigheten 1957 övertogs av den nu­varande ägaren, fru Karin Elisabeth Björck för em köpesum­ma av 21.000 kr.

 

Fru Björck tillhör inte de männi­skor, som vill förstöra vad som finns kvar av 1700-talsstämningen innanför planket mot gatan och framhåller icke utan stolthet, att det gamla stallet ännu står kvar. Hon berättar också att vid gräv­ningar på gården påträffats bl. a. en ålderdomlig yxa, kanske ett minne från gårdens “timmermanstid”…

 

—————————

 

 

Kronobåtsman Christian Apells och arbetarsångaren Joe Hills hem

 

   

 

En av de tidigast bebyggda tom­terna i kvarteret Mästaren torde ha varit Nedre Bergsgatan 28, vara förste kände invånare var kronobåtsmannen Christian Apell (f. ca 1700, d. 1770). Apell var stockholmare till börden, men när han 1734 fick burskap i Gävle, hade han redan “i många års tid” där varit i tjänst som “dräng”. Så små­ningom blev han en av stadens kronobåtsmän, men tycks redan fö­re 1749, då hans maka Helena av­led. ha lämnat krigaryrket och för­sörjde sig senare någon tid som murarhantlangare.

 

Sannolikt var det denne Apell, som först bebyggde tomten Nedre Bergsgatan 28, som vid denna tid­punkt ägdes av staden. Han måste ha uppfört sin gård redan före 1750, kanske rentav i anslutning till att han i november 1749 trädde i nytt gifte, denna gång med Ingrid Pederedotter (f. ca 1712, d. 1775), vil­ken efter makens bortgång alltjämt bodde kvar i gården.

 

Gårdens näste ägare blev gatläggaren Lars Norin (f. ca 1746, d. 1795). Född i Gnarp i Hälsing­land, kom Norin omkring 1765 till Gävle, där han fick tjänst som järnbärare, och ett par år senare gifte han sig med en bondflicka från Hedesunda vid namn Anna Olofsdotter (f. ca 1746, d. 1811). Han bytte sedermera yrke och blev gatläggare, och det var väl sannolikt efter båtsman Apells än­kas frånfälle, som han köpte gården på Söder.

 

   

 

Det blev sonen Lars Norin (f. 1778, d. 1827), som närmast fick ta hand om gården efter föräldrarnas död. Lars hade i unga år gått till sjöss med Gävlefartyg och seglat för om masten i tio år, innan han 1805 blev styrman, och sju år se­nare var han välbeställd skeppare och fick burskap i staden. Han seglade sedan som befälhavare på briggantinen “Louise” (56 2/3 läster) 1812—13, briggen “Nord­stjärnan” (61 1.) 1813—15, briggen “Hjalmar” (105 1.) 1815—19, skeppet “Thetis” (112 1.) 1819—25 och slutligen på skeppet “Scandinavien” (229 1.) 1826.

 

Redan 1816 hade han emellertid avhänt sig gården på Gamla Söder, som då inropades på auktion av bonden Lars Olsson i Albor­ga, Valbo, och därmed var det ock­så slut på denna fastighets saga som släktgård. Lars Olsson sålde den 1823 till tobaksarbetaren Jo­han Berglund, i vars familj den visserligen stannade i 51 år, men i fortsättningen växlade ägar­na ganska tätt.

 

Åren 1880—1902 innehades fastig­heten av järnvägskonduktören Olof Hägglund (f. 1846, d. 1887) och dennes arvingar, och där växte också sonen Joel Emanuel (f. 1879) upp, vilken några decen­nier senare skulle bli känd över he­la världen under namnet Joe Hill.

 

Bland senare tiders ägare kan nämnas Per Axel Söder­berg, som i tomtboken 1916 titu­leras fiskare, men sedermera an­ställdes som filare vid Gefle-Dala järnväg. På fritiden bedrev han emellertid också strömmingsfiske och hade sitt sommarställe på Lövgrund. Strömmingen fraktade han in till Gävle, där han anställde de kringliggande kvarterens småpoj­kar som rensningsmanskap för 5 öre per val (1 val =80 stycken), och av den rensade varan fram­ställde han sedan surströmming till avsalu. Det finns säkert alltjämt många nu medelålders Gävlebor i livet, vilka som barn skickades till Söderberg för att köpa hem en kruka surströmming för 50 à 75 öre, alltefter krukans storlek. Vid sidan om surströmmingsfabrikationen bedrev Söderberg även mangeluthyrning.

 

Söderberg hade köpt gården för 8500 kr, och två månader efter till­trädet friköpte han också tomt­marken för ytterligare 188 kr. 29 år senare avyttrades den av hans dödsbodelägare för 20.000 kr. Den ägs numera av fröken Ester Hållberg.

 ———-

 

En baggargård från 1700-talet

 

 

   

 

Av de knapphändiga anteckningar­na i den 1758 upprättade tomtbo­ken får man lätt den uppfattning­en, att fastigheten Nedre Bergsgatan 20 vid denna tidpunkt ägdes av en icke närmare namngiven kvinna, “Olof Ohlssons änka“. Ett studium av mantalslängderna ger emellertid vid handen, att den­na tomt våt “utan åbo” en god bit inpå 1770-talet, och följaktligen får man väl förmoda, att “Olof Ohlssons änka” ditflyttat först senare, samtidigt som ägarelängden då kompletterats. I 1775 års mantalslängd kallas ägarinnan notdrängen ÖM Wahlboms änka” och fyra år senare står “baggarekarlen Olof Wahlboms dotter, pi­gan Greta Wahlbom” för går­den.

 

Några närmare uppgifter om fa­miljen Wahlbom har icke stått att finna. Dottern Greta (d. 1800) fick efter föräldrarnas bortgång fiska­ren Eric Widenström som förmyn­dare, vilken 1798 på sin myndlings vägnar sålde gården till skeppstimmerman Peter Hemström (f.1768, d. 1811) och i den släktens ägo stannade den sedan i 72 år och fick sålunda nästan prägeln av en släktgård.

 

   

 

Skeppstimmerman Hemström hade i sitt äktenskap med Brita Olsdotter Söderberg fyra barn, av vil­ka sonen Lars (f. 1797) samt dött­rarna Brita Cajsa (f. 1693) och Greta Stina f. 1807) nådde mogen ålder. Lars gick till sjöss i unga år och tycks ha förblivit ogift, me­dan systrarna äktade var sin sjö­man. Efter moderns bortgång (1840) bodde såväl Lars som systrarna och deras familjer i fädernegården, vil­ken emellertid 1845 inlöstes av Greta Stinas make Nils Boman (f. 1804), och först 1870 träder en ny ägare till, arbetskarlen Lars Petter Berlin.

 

Efter att 1886—1898 ha tillhört varvstimmerman C. J. Söder­grens familj, inköptes fastighe­ten av skomakaren Per Olsson, och i dennes namn står den fort­farande inskriven i tomtboken.

 

 

ERIK WICKBERG

 

————————-

 

augusti 27, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website