Erik Wickberg – Om Laxens stölder och Lundmans frieri

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

  

 

 

1 början av 1720-talet kom i Gävle en stöldaffär i dagen, som så småningom visade sig ha för­greningar även långt utanför stadens gränser och om att sätta spår i rättsprotokollen flera år framåt.

 

Det började så smått med att handelsmännen Johan Kiällström och Anders Cederhamn upptäckte att lagren i deras gatubodar tullats på diverse kramvaror till ett sammanlagt värde av 877:19 dal. Kmt.  Som misstänkt för tillgreppen arresterades i Söderhamn en kringvandrande försäljare,  f. d. hautboisten vid Björneborgs infanteri­regemente Carl Lax,  och över­fördes till Gävle för rannsakning. Han förnekade visserligen, att han förövat tillgreppen, och förklarade att han hade inköpt sitt både i Västerås och av båtsmän i Gävle, men då man vid husrannsakan i hans bostad påträffat en del av stöldgodset, ålades han 2 nov. 1723 av rådhusrätten att värja sig med ed, varpå domen underställdes Svea hovrätt.

 

Hovrätten påfordrade dock ytter­ligare bevismaterial, och vid de nya undersökningar, som därigenom kom till stånd, fick rättvisans hant­langare ögonen även på stads­tjänaren Olof Persson Bergs änka Ingeborg Jöransdotter, som för­sörjde sig på handel i gårdarna. Misstankarna att hon kunde ha en trasa med i byken stärktes väl även därav, att hennes tidigare vandel ej varit alldeles fläckfri, i det att hon 1722  var straffad för bälgmord (dvs, provocerad abort) och 1722 bötfälld för lägersmål..

 

Ingeborg Jöransdotter hade bl. a. sålt 28 skålpund socker för 2 dal skålpundet till apotekare Haggeus samt två mattor tobak för 8 plåtar till en västgöte, men påstod inför rätta, att hon fått dessa varor i kommission av dels den arresterade Carl Lax moder, som var omgift med f. d. kaptenen Carl Lorijn, dels ett syskonbarn, f. d. fältväbeln vid Dalregementet och numera utridaren Nils Öström i Falun. Men hur det nu var, så beslogs hon med tretalan och burades in.

 

Nya rannsakningar följde, nya vittnen spårades upp, affären svällde ut alltmera. Bl. a. arreste­rades en matros vid namn Nils Norman, som erkände, att han till­sammans med Lax gjort inbrott och stulit litet här och var i staden,  och en gift kvinna från Älvkarleby vid namn Catharina Thengman, som varit Ingeborg Jöransdotter be­hjälplig vid försäljning av tjuv­gods, Likaså kom det fram, att f. d. föraren Anders Lundman, som gick på träben, sedan han blivit för­frusen under Hälsinge regementes återmarsch över norska fjällen, hade haft något samröre med Lax, och så åkte även Lundman in i stadsarresten.

 

Utredningen av den tilltrasslade stöldhärvan fortgick under hela 1725, och först 2 dec. sistnämnda år föll rådhusrättens domar i målet.

 

Eftersom det framkommit, att Lax begått långt mera omfattande stölder än man vetat om vid dom­slutet 1723, dömdes han nu till döden, trots att han hela tiden envist fortsatt att neka. Ingeborg Jöransdotter, som inte heller er­känt, dömdes för stöld, kväljande av dom och hotfulla uttalanden och svordomar till kraftiga böter samt för delaktighet i stöld till 3 veckors fängelse vid vatten och bröd.

 

För Nils Norman blev det livs­tidsstraff, för Catharina Thengman 8 dagars fängelse och för Öström 3 marker silvermynts böter,  medan Lundman ej kunde fällas mot sitt nekande utan ålades edgång.

 

Samtliga domar skulle under­ställas hovrätten.

 

När de dömda fördes ut ur rätts­salen, råkade handelsmannen Kiällström stå i trappan, och då Lax fick syn på honom, fräste han:

— Fan och djävulen skall taga vid din kappsäck. Nu tycker du att du har fått din glädje fram, din förbannade skälm, men när jag en gång slipper, så skall djävulen be­sitta dig…

 

Hovrättens utslag, daterat 23 mars 1726, kom rådhusrätten till­handa 7 april och innehöll vissa ändringar av underrättens domar. Lax fick dödsdomen mildrad till 6 års straffarbeteMarstrands fästning, Ingeborg Jöransdotter ådömdes 4 års straffarbete på det i Stockholm inrättade »raspe- och spinnehuset », för Norman, Lund­man och Catharina Thengman blev det 8 dagars fängelse med vatten och bröd, och Öström slutligen slapp undan med böter.

 

När Lax mottog denna dom, ut­for han i nya hotelser mot handelsmannen Kiällström, avslu­tade med orden:

— Sex år är ej till evig tid, de gå snart tillända.

 

Sedan Lax och Ingeborg Jörans­dotter omedelbart därefter under­gått spöstraff för hotelser, kväljan­de av dom m. m., återfördes de till slottsarresten för att också stå uppenbar kyrkoplikt, innan de skulle transporteras till straff­arbete. De övriga, som dömts till fängelse, fick omedelbart börja av­tjäna sina straff. Därefter skulle de enligt magistratens »antydan» omedelbart ge sig iväg från Gävle.

 

Men 7 maj kom ett alarmerande meddelande om, att åtminstone Lundman alltjämt tycktes befinna sig inom stadens råmärken och esomoftast tillsammans med Greta Schalin höll till utanför Ingeborg Jöransdotters arrest. Där hade de senaste måndag kl ½ 10 på kvällen iakttagits, då tillsammans med Nor­man, som emellertid sedermera skuddat stadens stoft av sina fötter. Handelsmannen Kiällström kunde även rapportera, att stadsvakt­mästarna — och bland dem i synnerhet Petter Grafström — setts i sällskap med Lundman på gatan och t. o. m. skulle ha härbergerat denne. Vad kunde nu månne vara i görningen?

 

Så sattes då rättvisans under­sökningsmaskineri åter igång med en lång rad förhör. Stadsvakt­mästare Grafström medgav, att han härbergerat Lundman en natt strax efter det denne blivit frigiven, och Lundman hade då innehaft 14 karoliner, som han påstått sig ha fått av handelsmannen Olof Ströms piga Catharina Brun.

 

 

Lundman infångades och berätta­de vid förhör, att han 27 april som böneman följt med föravskedade ryttaren Johan Löngren, då denne begav sig till Strömsbro för att fria till Catharina. Ryttaren hade emellertid fått korgen av sin till­tänkta brud, men någon dag senare återkom Lundman och friade och då föll Catharina till föga och gav honom sitt ja. Det var skälet till att han blivit kvar i staden; han ville nämligen fullborda äktenska­pet med henne. Av Catharina hade Lundman fått tre guldringar, av vilka han låtit en guldsmed sätta sitt och hennes namn i en. De övriga två hade han pantsatt hos skräddare Engmans gesäll Hindrich Bergström för en kapprock. Catha­rina hade vidare givit sin nyblivne fästman »en nattkappa och halv­ärmar med silverknappar uti», 30 dal. 6 öre kmt samt 14 karoliner, varav en dukaton (8-marksstycke), 2 dubbla och 2 enkla karoliner, en dansk krona och en engelsk halv­krona, som Catharina medfört »under flykten från Narva».

 

Catharina verifierade Lundmans uppgifter, men ville låta påskina, att han egentligen mot hennes vilja tagit de »vita pengarna» ur hennes förkläde. Hon ville f. ö. inte heller längre veta av honom och fordrade sina ägodelar tillbaka. Sedan skräddargesällen Bergström för­klarat sig vilja låta kapprocksaffären gå tillbaka, resolverade emellertid rådhusrätten, att kontra­henterna t. v. fick fundera på hur det skulle bli med deras äktenskap och eventuellt återkomma, om de icke kunde komma överens.

 

Så var det Greta Schalins tur att komma i förhör. Tillsammans med sin mor, Lisa Gavell, som var änka efter Arbråkomministern Olof Schalin, bodde Greta i en gård på Islandet (Lilla Brunnsgatan 6) och försörjde sig på spånad och väv­ning. Hon kände Lundman och hans systrar i Årsunda sedan barn­domen, och hade varit ute i fullt legitima ärenden, när hon råkat stöta ihop med honom utanför slottsarresten.

 

Några hemliga planer var alltså tydligen inte å bane denna gång, och saken avskrevs. Men eftersom Greta Schalin befunnits ha »inlåtit sig i kompani med Lundman och Nils Norman och en och annan gång med dem varit följaktig till Ingeborgs arrest», så blev hon av rätten »åtvarnad att hädanefter därföre taga sig till vara och bliva hemma i sin moders gård samt i stillhet och gudfruktighet med sin moder sig försörja eller antaga tjänst, såframt hon vill undvika att bliva som en lös person förd på baggar en».

 

Vidare ålades Lundman att »före torsdag» lämna staden, i annat fall skulle han arresteras.

 

Allt var sålunda åter frid och fröjd, sedan även Lundmans och Catharina Bruns äktenskapstvist fått en happy end. Redan den 18 maj infann sig nämligen Catharina inför rätten och meddelade, att parterna samsats och låtit lysa för sig i Hille första gången.

 

Under tiden hade Lax och Inge­borg Jöransdotter pressats ytter­ligare om sina stölder, dock utan att kunna förmås att erkänna. De hade också stått uppenbar kyrko- plikt, de hade undergått skrifter­mål, men inte bara ihärdigt framhärdat i sitt nekande, utan därtill påstått sig vara oskyldigt dömda. Och så kom det sig, att de ännu en gång den 25 maj ådömdes dryga böter för att de vågat kvälja rådhus- och hovrätternas domar, 8 dagars fängelse med vatten och bröd för att de under skriftermålet dristat förneka sina synder samt förnyat skriftermål. Och som de inga pengar ägde till böternas be­talning, så förvandlades bötes­straffen till 13 par spö och tre slag av varje par för Lax och dito ris för Ingeborg.

 

Natten mot den 8 juni medförde en ny sensation: Lax rymde ur arresten tillsammans med ett par häktade mönsterskrivare vid namn Höijer och Söfring. Nu sattes för­hörsapparaten åter igång, särskilt som det ryktades, att Lax dagen före hade lyckats smuggla ut ett brev, vilket möjligen kunde inne­hålla något om hans flykt.

 

Ingeborg Jöransdotter medgav, att hon mottagit ett brev, som hon rivit sönder i småbitar och kastat ut genom cellfönstret, och hennes son Anders erkände, att han mot­tagit ett brev av modern och ett av skomakarmästare Johan Malm­stens hustru, vilka brev han burit ut till Anders Lundman i Strömsbro och lagt i dennes kista. Pojken skulle nämligen följa med Lundman till Stockholm.

 

Lundman, som inkallades till för­hör, medgav visserligen att han mottagit ett par brev, som han lovat ta med sig till adressaterna på sin resa, men av dessa brev var inget skrivet av Ingeborg Jöransdotter. Även detta brev anträffades dock kort därefter av Lundmans maka (Catharina Brun); det hade tydli­gen tappats på golvet och innehöll f. ö. bara några hälsningar til] Ingeborg Jöransdotters son Petter i Stockholm samt en begäran om att Petter skulle komma till Gävle.

 

Vart Lax flytt, därom visste ingen, och så blev det åter lugnt en tid. Nästa bomb kom nämligen först 10 sep t då rätten bara hade att konstatera, att även Ingeborg Jöransdotter brutit sig ur ar resten och försvunnit.

 

Så förgick två år utan att man lyckades spåra upp de båda rym­marna. Hela historien var väl re­dan halvglömd, när rätten i juli 1728 mottog ett den 3 juli dagteck- nat brev från stiftsamtmannen Bentzon i Trondhjem, att Lax och Ingeborg häktats där, och att Hans Kungl. Maj:t av Norge lämnat sitt bifall» til] deras utlämnande till Sverige.

 

Det var ett mycket ångerfullt par, som nu återbördades till slottsarresten i Gävle, och som 23 okt på rådhuset delgavs Svea hovrätts elva dagar tidigare avsagda dom. Den meddelade, att »för det de mycket  oanständigt och straffbart sig yttrat såväl om högbemälte Kongl hovrättens och rådstugurättens över dem för tjuvnad och andra brott förr fällda domar ,samt deras brott under kyrkoplikten förnekat, varföre berörde Lax och Ingeborg Jöransdotter äro dömda i ett för allt att plikta, han Lax med 13 par spö och hon Ingeborg med 13 par ris, tre slag av paret, och sedan behörigen undergå det dem ålagda skriftermålet, varefter de sedan, iikmätigt förr högbemälte Kongl. hovrättens dom, Carl Lax sex år uti Marstrand och Ingeborg på det i Stockholm inrättade raspe- och spinnhuset fyra år arbeta böra».

 

Både Lax och Ingeborg erkände nu under tårar »sitt förra brott och tjuvnad*», som de tidigare enständigt förnekat, » beklagandes sig bägge av den ondes och elaka män­niskors ingivande varit intalade och förledda att neka och förtiga san­ningen, men nu sedermera genom Guds och den Helge andes regering och rörelse kommit till sina syn­ders känslo, så att de nu äro nöjda undergå det straff, som de igenom en sådan deras motsträvighet hava förtjänat».

 

 

Så fördes de båda syndarna ut för att undergå kroppsplikten och därefter åter till arresten på Gävle slott i avvaktan på det kommande skriftermål.

 

Så sattes då äntligen punkt för 1720-talets stora stöldmål i Gävle. Men mitt i all den hårda realism, som omger denna rättssak, blom­made också en blyg romantik. Lax och Ingeborg erkände nämligen, att de haft lägersmål under äkten­skapslöfte och erbjöds nu att full­borda sitt äktenskap inför kyrkan. Men efter moget övervägande be­gärde de få spara med den saken till efter strafftidens utgång, efter­som de nu skulle bli skilda åt under så många, långa år.

 

Kanske har det i detta samman­hang sitt intresse erinra om ett par intressanta »fynd», som 1935 gjordes vid slottet i Gävle.

 

  

I det sydvästra hörnet av själva slottsområdet ligger som bekant en byggnad, som tidigare varit fängel­se, men sedermera utgjort bostad för fängelsedirektören. Byggnadens äldsta del utgöres av källarvånin­gen, som nästan helt ligger ovan jord. och vars ålder är avsevärd, ehuru icke exakt daterbar. Äldre beskrivningar av slottet synes peka på, att denna grund tidigare upp­burit ett trähus, som emellertid brann ner 1727, men säkerligen är själva grunden betydligt äldre.

 

Den nämnda källarvåringen in­rymmer sex rum, troligen en gång i tiden utnyttjade som fängelse­celler. Fönstergluggar” i ett par av dessa är försedda med dubbla galler, och där förvarades i gångna tider de fångar, som dömts att mista livet. Utanför fönstren fanns kraftiga träluckor, avsedda att för­hindra, att de livdömda skulle kunna störa landshövdingen — eller guvernören, som han då benämn­des — på slottet strax intill. Strax före avrättningen slogs dessa luckor upp, och därutanför tog prästen plats med sin bibel och läste några Skriftens ord för den livdömde, innan denne av vaktknektarna fördes ut till den väntande stup­stocken.

 

Traditionen har sedan gammalt uppgivit, att en underjordisk gång skulle finnas eller ha funnits mellan denna byggnad och det endast några tiotal meter därifrån belägna slottet. Det var denna gamla tradi­tion, som 1935 föranledde dåvarande fängelsedirektören W. Cedergren att låta verkställa en närmare undersökning av källaren. På ett ställe i källargolvet fanns en liten grop, som täcktes av en stor sten, och när denna avlägsnades, blotta­des ett hål till en underjordisk del av källaren.

 

Hålet, som var endast e:a en kvadratmeter i omfång, utgjorde »ingången» till två mindre fängelse­hålor, av vilka den större hade en golvyta av omkring 3X3 meter, medan takhöjden uppgick till knappt två meter» I hålans ena hörn fanns en fördjupning, möjligen avsedd som latrin för fångarna.

 

Tidpunkten för dessa fuktdrypande fängelsehålors tillkomst är icke bekant. Grunden  till slottet lades som bekant på Johan III:s befall­ning 1583, men dessförinnan torde på denna plats ha legat ett fogderesidens, och det får väl inte anses uteslutet, att de underjordiska fängelsehålorna varit anslutna till fogdens gård. Av mynt, som på­träffades vid 1935 års undersökning, drog man den slutsatsen, att valven fyllts igen någon gång i början av 1800-talet.

 

Det kan tilläggas, att någon underjordisk gång till slottet icke anträffades vid undersökningarna 1935, men fyndet av de under­jordiska källarvalven gav ju i alla fall riklig lön för mödan.

 

Erik Wickberg

————————-

 

FÖRORD

Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera  endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den histo­riskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som gruppe­rade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatu­nät.

Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reser­vatet är av betydligt yngre datum.

Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen sta­dens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.

—————————-

juni 09, 2013

Gå till Startsida.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

———————–

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website