GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 4 Yngre Järnåldern

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.

    

Gravhögarna — symboler för ett gryende klassamhälle

 

På en höjd invid Åby gård på Valboslätten finns ett gravfält från yngre järnåldern (400—1500 e. Kr). Fältet består av 13 högar och 7 runda stensättningar. Både högar och stensättningar omges av kantkedjor lagda med 0.4—0.8 meter höga stenar.

 

Denna typ av gravar är vanligtvis brandgra­var. Man brände den döde på bål. Därefter samlade man ihop ben, kolrester och gravgå­vor och lade dem på gravplatsen. Ovanpå denna byggdes så en hög eller en stensättning.

 

Utsikten från gravfältet uppe på höjden är hänförande. Mot norr skyms visserligen skik­ten av träd men i övriga väderstreck är synen överväldigande. Fält med insprängda skogs­dungar breder ut sig i ett mäktigt panorama.

 

Utsikten är ingen tillfällighet, inte heller gravfältets centrala position på Valboslätten.

 

Höggravfältens strategiska lägen i Mellan­sverige under yngre järnåldern har intresserat forskarna. Både kulturgeo­graferna och arkeologer har framfört tanken på att gravfältens placering inom vissa ter­rängavsnitt tyder på ett slags revirmarkering.

 

Ser man ut från gravhöjden vid Åby gård vill man gärna tro att det ligger något i denna hypotes.

 

En arkeolog, docent Åke Hyenstrand, Stockholm, har försökt använda gravfältssy- stemet i Mellansverige för att ge en generell bild av områdets kolonisationsutveckling. Han menar att säsongsvisa expeditioner gått ut från centralbygderna kring Mälaren till Dalarna och Gästrikland.

 

Den tidens samhälle var baserat på en agrar ekonomi med husdjursskötsel som viktigaste inslag. Kärnfamiljerna utgjorde den centrala produktionsenheten. Familjerna bildade släk­ter och ätter, vilka leddes av hövdingar. De synliga resterna från denna period av hövdingadömen före riksenandet är just höggravfälten.

 

En viktig del av ekonomin i detta system av decentraliserade hövdingadömen var  –  vid sidan av jordbruket  –  framställning och försäljning av järn.

 

Möjligheterna för utveckling av järn­hantering i Gästrikland var stora. Sjö- och myrmalm finns lite varstans, i sankmarkerna längs Dalälven, i det stora sjösystemet i landskapets mitt, i småsjöarna i Ockelbo och på flera områden längs kusten, bland annat kring Mårdängssjön.

 

Järnet framställdes länge enbart för eget bruk, först under yngre järnåldern bedrev man handel med järn. Tekniken för järnframställning var hela tiden densamma.

 

I en liten grytformig, med sten eller lera inklädd, grop lade man i botten ved och därefter växelvis myrmalm och kol. Till en början drevs ugnarna med naturligt drag. Senare infördes bläster, vilket påskyndade smältningsprocessen. Det järn man fick fram var ganska orent men dög till att smida vapen och redskap.

 

Det var under yngre järnåldern som Gäst­rikland började bli tätare befolkat. Kulturland­skapet tog form, den gamla vildmarken vek undan. Sädesfält och betesmarker bredde ut sig. Jordbruket dominerade, men som viktigt komplement till detta fungerade järnhante­ringen. Med tiden skulle Gästrikland bli ett av de mest järnproducerande landskapen i Sve­rige.

 

“Järnets roll för jordbruksteknik, beväpning och kommunikationer kan knappast överskat­tas” skriver Hyenstrand. “Några exempel kan nämnas: utan järn kan man inte bedriva ett effektivt skeppsbyggeri med nitade bord — utan järn kan man inte sko hästar, en förutsättning för effektivare transportapparat till lands. Allt detta kommer under yngre järnåldern.”

 

Kombinationen jordbruk- järnfram­ställning under yngre järnåldern ledde alltså till en kommande ekonomisk expansion. Det är något man kan begrunda när man njuter av den magnifika utsikten från gravkullen invid Åby gård på Valboslätten.

 

Men ekonomiskt framåtskridande leder ofta till sociala skillnader. Så även under yngre järnåldern.

 

Insamlandet av myrmalmen, reducering till järn, smidet och tillverkning av föremål, försäljning av dessa ledde till en social differentiering. Det är troligt att vissa sam­hällsklasser medvetet strävade efter att kon­trollera hela denna process.

 

Man kan alltså, om man vill, be­trakta gravhögarna från yngre järnål­der som konkreta symboler för ett gryende klassamhälle. Också något att fundera över uppe på gravkullen invid Åby gård på Valboslätten.

 

 

LENNART ÖDEEN

————————————————————————————-

 

juni 24, 2012

 

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be