GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 17

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

Fem gästrikeryttare ”Inspektör Hööks tienare” – alla stupade vid blodiga slaget i Holovzin

 

Del 17, Karolinska tiden

 

 

På 1680-talet infördes indelningsver­ket i Sverige av Karl XI. Vissa kronohemman avdelades till under­håll åt ämbetsmän, officerare och ryttare. De meniga fotsoldaterna underhölls av rotar bestående av skattebönder. Solda­terna försågs med torp, nya vapen och uniformer.

 

Den nya krigsmakten var välorganise­rad och omsorgsfullt drillad. Det märkliga är inte att Sverige förlorade de krig som rasade på Karl XII:s tid utan att Sverige kunde värja sig i över tjugo år med tanke på de överlägsna fiender landet hade. Den militära organisationen i Sverige var onekligen imponerande.

 

I en fantasieggande uppsats, “Gysingedragonerna“, i Från Gästrikland 1948 berättar Erik Wickberg om insatser som Gävleborgs län gjorde inom den krigsor­ganisation som byggdes upp under envåldskungen Karl XI.

 

Militärt sett hörde länet till infanteriets och — ifråga om kustsocknarna — flottans rekryteringsområde. Inom länet uppsattes dessutom fem ryttare, som hade sitt hemvist i Österfärnebo socken och till­hörde Gysinge rusthåll. Rustningsbrevet utfärdades av Karl XI i december 1680 och mottagare var Anders Larsson Höök, herre till Gysinge bruk.

 

De fem första färneboryttarna finns upptagna i Lifregementets till häst generalmönstringsrulla, daterad Örebro den 22 november 1883, under beteckningen “inspektör Hööks tienare (tjänare)”. Av ryttarna hade två stycken Nässja som hemvist, vardera en Koversta, Gryt och Allmänningarna.

 

Lifregementet till häst ansågs vid denna tid liksom senare vara ett av landets främsta indelta kavalleriregementen. Under det långvariga kriget på Karl XII:s tid kämpade dess ryttare ofta i främ­sta ledet vid de många fältslagen. Man kan följa regementets kri­giska irrfärder via generalmönstringsrullorna.

 

Några stickprov ur Erik Wickbergs uppsats. I februari 1704 befann sig regementet i Guttstadt i Ostpreus­sen och i juni 1705 vid Lubin i Polen — det rör sig alltså om hållpunkter i Karl XII:s militärt sett meningslösa polska fälttåg.

 

Kungen fick ju som bekant inget grepp om motståndaren, August den starke av Polen, eftersom denne vid brydsamma tillfällen hade för ovana att smita till sitt hemland, kurfurstendömet Sachsen. Karl XII ville av utrikespolitiska skäl — risken var stor att Sverige då kunde dras in i Spanska tronföljdskriget — inte följa efter.

 

Till slut gjorde dock kung Karl slag i saken, bröt in i Tyskland och tvingade August till freden i Altranstädt, där han måste avstå från den polska kronan. Lifregementet till häst hängde med och därmed även färneboryttarna. I juli 1707 befann de sig i Bredtleben i Sachsen.

 

Därefter följde det olycksaliga ryska fälttåget. Vid tiden för katastrofen vid Poltava är alla färnebonumren vakanta i mönstringsrullan. Sannolikt hade de fem gästrikeryttarna stupat vid det blodiga slaget i Holovzin året innan.

 

Det berättas att en sårad officer efter slaget rapporterade till kungen: “Eders majestät! Detta är vad som återstår av Lifskvadronen av Lifregemen­tet. Båda ryttmästarna, båda löjtnanterna, äldste kornetten och hela skvadronen, utom dessa tretton dragoner, hava stu­pat.”

 

Vakanserna fyllde emellertid med nya färneboryttare och i Lund 1716 mönstra­des regementet av Karl XII efter dennes hemkomst från Turkiet. Två år senare stupade kungen vid Fredriksten och stormaktstiden gick därmed i graven.

 

Vid de patetiska försök som gjordes att återuppliva stormaktsställningen åter­fanns gästrikeryttarna. 1760 i Strelow i Pommern (hattpartiets pommerska krig), 1788 i Helsingfors (Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland) och 1814 i Gylpen i Brandenburg (före Karl XIV Johans fälttåg mot Danmark och Norge, Sveriges sista krig).

 

Men Sveriges militära storhetstid var definitivt slut. Den mesta tiden efter Carl XII:s dagar tillbringade färne­boryttarna hemmavid, mestadels som tjänstefolk under Gysinge bruk. De flesta av dem är begravda i svensk jord, på kyrkogården i Osterfärnebo.

 

LENNART  ÖDEEN

————————————————————————————-

December 18, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be