Ni vet vad jag menar.. den där som aldrig står still och aldrig räcker till. Den har varit min fiende nu i många år. Man blir femtio, man blir sextio och man blir sjuttio. Det spelar ingen roll hur man än försöker bromsa. Tiden den bara går. Det är därför den är min fiende.
Stoppa världen jag vill hoppa av, var det nån som sa på nån teater på 40-50 talet.
Ja jag vill kanske inte hoppa av men bromsa upp skulle jag vilja göra. Det finns ju fortfarade så mycket jag skulle vilja se och uppleva. Även om jag haft turen att se och uppleva mycket, mycket mer än många.
En del av de roligaste grejerna jag gjort och varit med om har jag ju berättat om i små stycken här på Gefledraget. Men det är bara en liten del.
Så mycket man lär sej på andra platser. Mexico t.ex. med underbara människor, kanske primitiva men vad då. Vet man inte, så vet man inte. Den här sköna jordnärheten med Ärligheten och Folket med fötterna på backen.
Naturligvis inte alla men vi är inte alla blonda i Sverige heller.
Ett skönt primitivt liv. Tänk på att det är stor skillnad på att inte veta och att vara dum. Inte veta kan man bota med kunskap men dumhet är nog obotbar.
Jag känner några som är lika korkade idag som dom var när jag gick i skolan med dem.
Så jag gillar mexikaner oavsett vad Donald Trump tycker.
Ja nu ska vi inte gå in på honom för då blir vi kvar här till imorgon bitti.
Enda kommentaren jag vill göra att jag tycker det är en katastrof att denna pajas och hans familj har kommit in i Vita huset. Bara hoppas det är över om nån månad.
Jag tror det sista jag skrev om i Gefledraget var min resa in till Mexico.
Det känns som om det vore flera generationer sedan. Alltnog, mycket hände men jag var kvar i 6,5 år i Mexico och hade nog varit kvar än idag om min hustru vid det tillfället kunnat förlika sej med enkelheten i livet.
Hon ville absolut flytta tillbaka till Spanien.
Och som man säger…dum gjorde som dum sa. Så det blev flytt.
Under tiden i Mexico sålde vi av några tomter från den mark jag efter ankomsten hade köpt. Det här var före bomberna i New York. Argentina var på knäna och dollar gick inte att få tag i. Ingen litade på Argentinas peso.
Vi fick ett ryck (det är väl så det heter numera) och åkte till Buenos Aires i Argentina. Kanske kunde vi hitta nåt fynd nu när vi hade lite av den eftersökta dollarn.
Efter lite letande hittade vi en liten fin lägenhet i stadsdelen Belgrano, i stort sett mitt i stan. Femtio meter in på en lugn sidogata från den betydelsefulla genomfartsavenyn.
Vi tänkte att en dag kan den här lägenheten kanske bli en liten sparad slant efter ett tag. Vi tog dit några hantverkare och fixade upp den tillsammans med målare.
Så hade vi turen att hitta en ambassadsekreterare som letade bostad och föll för vår lägenhet. Vi skrev kontrakt och åkte tillbaka till Mexico. (Hon bodde kvar sen i ungefär fyra år och när hon flyttade kunde man inte se att nån bott i lägenheten, en drömhyresgäst alltså).
Tillbaka i Mexico började vi sälja av de tomter och mark vi hade förvärvat under de sex år vi var där. Min fru på den tiden åkte före mej tillbaka till Spanien och jag skulle stanna och sälja av det sista. Jo hopp.
Den hösten kom med 11:te September !!! Flygplansbomberna I USA.
Den markförsäljning som jag höll på med och som skulle ge mej min pension annulerades nästan direkt av amrikanarna.
Allting dog också i Mexico. Gatorna stod tomma som skridskobanor under sommaren. Vi hade inte en enda turist, inte ens en.
Inga bilar, inga motorcyklar, inga ecoturister, inga husvagnar eller husbilar.
Restauranger, barer, hotell – allt stod tomt bara dagen efter den elfte september. Jag var inte de enda som drabbades vi alla gjorde det.
Så där stod jag, frun i Spanien och en massa mark i Mexico som jag inte kunde sälja.
Allt hade ändrats på bara några timmar och ingen verkade veta hur vi skulle lösa det hela.
Som bekant kostar saker och ting pengar. Halva familjen i Fuengirola och den andra halvan i Todos Santos på andra sidan jordklotet.
Den enda inkomsten vi hade var hyran från lägenheten i Buenos Aires och den räckte inte långt om man jämför med vad min fru fick betala i hyra för sin lägenhet i Spanien. Jag hade förstås ingen hyra för jag bodde i vårt hus. Men telefon, TV och mat måste vi båda ha. Jag behövde dessutom bensinpengar till bilen.
Efter ett halvår var saker och ting ordentligt jobbiga. Våra tillgångar låg ju i mark och hus. Och låna i bank i Latinländer (inklusiove Spanien) blir att banken tar HELA egendomen som säkerhet för ett litet lån tex. på 5-6.000 dollar.
Där ligger Sverige mil före andra länder med det inteckningssystem som man har. Då man kan ge banken en inteckning i sin fastighet för ett lån.
Men i dessa länder finns inget sånt. Man tar rubbet ofta inklusive lösöret i huset som säkerhet. Och skulle man då missa en betalning tar banken helt enkelt huset bara. Även om huset är värt säg 100.000 dollar. Du får ingenting. Det är deras i och med att du missade en enda stackars betalning. (så tänker ni köpa hus tex i Spanien, tänk på det. – .en missad betalning = bye bye hus).
Så nåt sådan var inte aktuellt för mej i Mexico utan det var bara att dra åt svångremmen och skicka pengar till hustrun varje månad så hon kunde betala hyra och TV mm.
Efter sex månader, ensam och med dagarna fulla av bekymmer hur jag skulle lösa det hela sa kroppen ifrån. Jag fick tre hjärtinfarkter i snabb följd.
Kom som en blixt från en klar himmel. Jag låg faktiskt och tittade på TV när den stora attacken kom. Kändes som att bli strypt. Jag fick inge luft, kroppen skakade och svetten bara forsade om mej.
Själv hade jag ingen aning om vad det var. Hjärtinfarkt fanns inte ens med på min tankelista, ingen i vår familj eller släkt har haft en hjärtinfarkt.
Med en del hjälp kom jag upp till sjukstugan. En begåvad ung läkare där konstaterade att jag hade en allergi mot fisk !!!!
Jag fattade ingenting, har ätit fisk i hela mitt liv och aldrig reagerat. ’Men’ sa den här begåvade doktorn ’ vi har fisk i Mexico som man kan bli väldigt sjuk av’.
Jaha det var väl så då. Efter att fått en kortisonspruta i rumpan fick jag åka hem.
Några veckor senare var det dax igen. Och eftersom jag redan var diagnostiserad, sa jag när jag kom in, att jag har fiskallergi. OK, ny kortisonspruta.
Efter ca en månad hände det igen och ny kortisonspruta. Nu hade det gått åtta månader och jag hade varit i Mexico sex och ett halvtår.
Sålt eller inte, jag bestämde mej att också åka över till Spanien, åtminstone över sommaren.
Det fanns inte en biljett att få tag i till vettigt pris. En ekelbiljett Mexico City – Madrid kostade ca 20.000:- i svenska pengar. Rena dårpippin. Så jag letade och letade.
Till slut fick jag ihop en kombination. Flyg från min stad här i Mexico till Tijuana uppe vid den amerikanska gränsen. Sen knalla över gränsen själv med resväskan. Ligga över i San Diego en natt. Flyga ut nästa dag till London. Byta flygplats där från Heathrow till Gatwick och ligga över där en natt för att nästa dag flyga till Madrid, byta plan och flyga till Malaga.
Lite krångligt kanske men jag tog mej till Malaga för under 5.000-6.000 svenska kronor. Jag reste ut från min stad på lördag morron och kom fram på tisdag middag.
Jag andades fortfarade ganska tungt så kanske bäst att gå för en koll här hos doktorn i Spanien. Här var man lite mer kvalificerad så man satt på en maskin med sugkoppar över hela kroppen och konstaterade att ..’’du har haft tre hjärtinfarkter varav en har varit mycket massiv’’, du ska omgående läggas in på sjukhus. Så man ringde efter ambulans.
På med syrgasmask och med nitroglycerin under tungan fick jag åka till Costa del Sol och sjukhuset utanför Marbella med blåljus och sirener.
Efter en massa prover av olika slag kom man fram till att ca 80% av mitt hjärta var utslaget och hela jag fungerade på de resterade 20%. Och när doktorn fick redan på hur jag tagit mej från Mexico – dit, sa han bara..’bara titta uppåt och säg TACK.
Ja ja ibland ska man ha tur också.
Det hela slutade med sju veckor på intensivavdelning.
Transport till Univerisitetssjukhuset i Malaga för två hjärtoperationer. En på fredagen ena veckan och sen en till på torsdagen veckan efter. Orsaken sa läkarna var att man visste inte om hjärtat skulle klara av allt på en gång. Bättre dela upp det.
Ja ja man gjorde ett fint jobb och jag kom ur det hela även om det tog nära ett år.
Och följden blev att jag aldrig kom tillbaka till Mexico.
Min fru åkte tillbaka och sålde huset .All mark förlorade jag då en del element i Mexico såg chansen att bara sälja av den för enligt vad jag senare hörde…’han som äger marken ligger på sjukhus i Spanien och kommer aldrig tillbaka..’
Så fort går drömmar upp i rök.
Ett långt livs arbetande och kämpande borta.
Det tar naturligtvis dagar, veckor och månader att komma över att man mer eller mindre mist allt man äger. Alla drömmar vad man skulle göra sen efter man sålt allting. Alla resor och att kanske skaffa en liten sommarstuga i Sverige dit man kunde åka när det blev för varmt i Spanien.
Allt detta bara försvann och istället fick jag gå med käpp under lång tid. Inte kunna göra nåt, inte orka. Vilja men inte kunna.
En sån här gång är väl den enda gång tiden är god. Den hjälper en att glömma förlåta och gå vidare.
Tiden har gått.
Jag lever i Spanien som jag gjort i så många år. Men numera, sen nåt år lever jag ensam. Har en liten trevlig lägenhet ca hundra meter från playan och hundra meter till hjärtat av Los Boliches som är den trevliga stadsdelen i Fuengirola.
Bilen är borta sen många år. På en plats där lediga P platser är en sällsynt vara tar man sig fram bäst med en liten scooter storlek 50 cc. som man kan parkera där det finns plats. På trottoaren utanför nån trevlig bar t.ex.
Här kan man ju åka året runt. Ingen snö och ingen is (utom i drinkarna) och det är där isen skall vara, inte ute på stan och ställa till elände för äldre.
Tio månader fint väder och två månader ’så där’.
Det kan man leva med.
Håkan Leijding
Febr. 2017
Ärligt talat vet jag ingen som har haft ett så dramatiskt liv som Gävleprofilen Håkan Leijding, jag var inte ens säker på att han levde. Desto lyckligare blev jag igår när jag fick ett mail från honom med uppföljning om vad som har hänt. Jag har aldrig träffat Håkan personligen men han är en av de mest intressanta personer som jag någonsin haft kontakt med. Det har under många år känts som om han är min storebror….
Tack för att du fortfarande finns med oss Håkan. Du är viktig för mig…../Lisse-Lotte
——————–
Här kan ni läsa Håkans berättelse från del 1. Ni kan klicka er vidare till varje kapitel i slutet i en följd:
Gå till Startsidan.
Publ. 25/2 2017 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com