Publicerat i Gefle Dagblad söndag 9 augusti 2009.
Då var Gävle en stad i beredskap
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
Foto Åke Nylén.
De båda östra, något överväxta, kanonvärnen i “Farmors Backe” vid Kaserngatan och Kristinaplan.
Den 1 september har sjuttio (70) år gått, sedan Hitlers Tyskland invaderade Polen och därmed startade det Andra Världskriget. Av naturliga skäl, jag var bara 6 år vid denna tid, förstod jag inte vad som hände, men vissa minnen finns kvar!
Vi bodde på Brynäsgatan 35, i det hus som har skylten BYGDT1897 på sin gavel. Vid denna tid var Brynäsgatan en idyll. Trafiken bestod, förutom av spårvagnarna på Röd och Grön linje, mestadels av hästdragna kärror och vagnar och ibland någon bil.
Brynäsgatan (fotot tillhör stadsarkivet).
Vid Sjätte Tvärgatan svängde spårvagnspåret av mot höger. Efter hållplatsen utanför Simon Anderssons Speceriaffär måste spårvagnsföraren på Grön Linje, med ett spett lägga om växeln för sin vidare färd ut till Bomhus. Föraren på en följande vagn på Röd Linje måste, med samma metod, lägga tillbaka växeln för att via Femte Tvärgatan åter komma ut på Brynäsgatan.
Den svenska regeringen hade anbefallt “Mobilisering”. Min pappa var lokförare. När han ibland var hemma satt han vid radioapparaten och lyssnade på “Dagsnyheter från TT“.
Dagsnyheter från TT
När pappa hade något ärende till lokstallarna fick jag ibland följa med honom.
Lokstallarna
Jag minns att det stod “beväringar” med gevär på axeln och vaktade vid lokstallarna. Många år senare förstod jag varför. I det bortre lokstallet stod flera luftvärnskanonvagnar, några var säkerligen försedda med skarp ammunition!
Hösten 1940 började jag i skolan, “Första Små”, på Brynässkolan. Vår “Fröken” hette Ruth Ljunggren. Hon kom från Skåne och pratade, för våra öron, “lite konstigt”. Trots detta lärde hon oss barn att läsa och att skriva. På rasterna lekte vi på vår skolgård.
Lilla Vita på Brynäs
Allt var väl fram till en kall vinterdag år 1941, då brunklädda militärer tog över vår skola och skolgård. Vi skolbarn blev förflyttade till olika platser på Brynäs. Min klass hamnade på en kall vind i ett hus någonstans på Lysgatan eller Vegagatan. Alla husen står kvar idag men jag minns inte till vilket hus vi kom. Där satt vi barn på den kalla vinden, med mössorna nerdragna över öronen och tumvantar på, och försökte lyssna till vår fröken. Efter någon, måhända några, veckor på den där kalla vinden fick vi småskolebarn komma tillbaka till vår varma skola.
På rasterna fick vi se upp för militärerna i “Brynäskompaniet” vilka, med gevär på axlarna, hade sin dagliga exercis på vår skolgård.
Det rådde mörkläggning i staden. De flesta gaslyktor utefter Brynäsgatan och Tvärgatorna var helt släckta. Några enstaka lyktor var försedda med mörkblå glas och lyste svagt. Spårvagnarna hade sin frontlykta avskärmad till en smal strimla och var helt mörklagda insides.
Jag minns att vi hade “mörkläggningsgardiner“, vilka bestod av ett kraftigt mörkt papper, för våra fönster. Pappa var sällan hemma, han måste köra “tysktåg” på nätterna.
Mörkläggningsgardiner
En kväll ringde det på vår dörr. Det var en Hemvärnare som påpekade att det “lyste ut” från ett av våra fönster! Mamma måste därför skyndsamt täta till någon gardinspringa.
Vid denna tid bestod belysningen i ett normalstort rum av en, (1), 60- eller 75-wattslampa.
Kanonvärnen vid Kaserngatan.
Min farfar och farmor bodde i ett litet hus vilket var beläget ungefär där höghuset vid Kristinaplan står idag. Bortom nuvarande Södertulls sjukhus, vilket vid denna tid gick under benämningen “Fattis“, övergick den asfalterade Kaserngatan till en smal och grusad “bondväg” bort emot Skogmurs Missionshus och Ramna kiosk, trakter vilka i vår “världsåskådning” vid denna tid låg bortom “världens ände”.
Skogmurs missionshus Ramens backe, Skogmursvägen 1903-1978
I min barndoms lekskog, “Farmors Backe”, vid övre Kaserngatan byggdes åren 1939-40 fyra “Luftvärnskanonvärn” med huvudsaklig skottriktning österut. De båda östra värnen var högt byggda men hade insides olika höjd på värnsidorna. De båda andra värnen, vilka var belägna cirka 60-80 meter västerut var större och helt nedgrävda.
Trots stränga förmaningar från farmor att vi inte fick leka i värnen råkade min lillasyster, vid en balansgång runt värnkanten, att ramla ner! Hon klarade sig med en mindre bula i huvudet.
Många år senare, efter 15 månaders värnplikt vid Lv 5 i Sundsvall åren 1953-54, förstod jag kanonvärnens betydelse. De två höga kanonvärnen var vardera avsedda för en 20 millimeters Lvakan (Luftvärnsautomatkanon). De nedgrävda värnen var vardera avsedda för en 40 millimeters Lvakan. Några kanoner kom aldrig till värnen. Av de fyra kanonvärnen finns idag, förutom två gatunamn i området, Artilleri- resp. Batterigatan, intet spår.
För en tidigare artikel i GD, 13 juni 2005, sökte jag bilder av värnen. Några foton fanns inte arkiverade, vare sig i Militär- eller Stadsarkiv. Det är därför något av en sensation, att för denna artikel presentera ett foto av de båda östra värnen. Många år har gått sedan beredskapstiden, höga träd har vuxit upp i skottriktningen mot öster.
Bernt Forsberg
———————————-
maj 18, 2013
Gå till Startsidan Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be
