Islandsplan (Islandsbanan/Brynäsbanan) på 1950-talet – Ulf Widebäck

 

Publicerat i Hembygd Gävle, Hembygdsföreningen Gävle Gilles medlemsblad nr 37, december 2012

 

Bland grabbarna kring Islandsplan på 1950-talet

 

“Hemma” är för mig alltjämt trakten kring Islandsplan, trots att det nu har gått mer än 50 år sedan jag 1960 efter värnpliktstjänst­göringen flyttade från Gävle. Jag växte upp på Södra Fiskargatan 3 och har därför en del ungdomsminnen från livet kring Is­landsplan på 1950-talet.

 

 

 

 

Islandsplan med kringliggande kvarter var på den tiden ett mycket livligt område. På själva Islandsplan, dvs i vin­keln mellan Brynäsgatan och Södra Fält­skärsgatan, fanns en hållplats för bomhusIinjens spårvagnar, som utgick därifrån. Där fanns också en vänthall för passagerar­na samt en pressbyråkiosk. Spårvägslinjen från övre Brynäs till Stadsträdgården pas­serade Islandsplan på Brynäsgatan och ha­de hållplatser på den gatan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vidare var det mycket biltrafik på Brynäsgatan, Södra Fältskärsgatan och Södra Skeppsbron. På den tiden förekom också en livlig trafik i inre hamnen. Även ganska stora fartyg kunde gå upp i Gavleån, som längst fram till Svängbron (nuva­rande Islandsbron). Lossning och lastning av fartygen skedde mestadels på åns norra sida.

 

På den södra sidan vid Södra Skeppsbron alldeles nedanför kvarteret Concordia låg Briggen Gerda som museiföremål.

 

 

  Briggen Gerda

 

 

Under sommartid fanns en caféservering på båten. Limöbåten Britt hade också kajplats vid Södra Skeppsbron.

 

 

 

Limöbåten Britt

 

 

Det ska vidare noteras att Islandsplan ligger endast några hundra meter från järnvägs­stationen.

 

Det livliga inslaget märktes mest åt ham­nen till vid kvarteret Concordia på Söd­ra Fiskargatan. Detta område hade rent av något av internationellt hamnkvarter över sig. Besättningarna på utländska båtar kun­de på en skylt med engelsk och tysk text vid Arnbergs herrekipering i Dalapalatset läsa att de var välkomna till Gävle. Många – även de inhemska – kände sig nog särskilt välkomna till Restaurang Standard, som vid Södra Fiskargatan hade en andraklass-avdelning med vita dukar på bordet och runt hörnet vid Östra Islandsgatan en “trea” som var betydligt enklare och nästan som man föreställde sig en riktig hamnkrog. De då gällande restriktionerna för utskänkningen av starkvaror väckte helt klart utlänningars förvåning, men hindra­de i alla fall inte en eftersträvad berusning.

 

Före motbokens avskaffande 1955 hade ordnings- och dörrvakten farbror Borg och hans kolleger fullt upp att göra som utkastare på trean. De höll med vänlig och fast hand ordning på gästerna. Restriktionsbe­stämmelserna medförde som bieffekt att det för det mesta fanns några så kallade matoffer eller ätare som fick följa med en törstig gäst in på krogen och bli bjuden på maten för att den törstige skulle kunna be­ställa in dubbel ranson.

 

 

 

En enkel ranson bestod av “två vi­ta och en brun“, vardera glaset på sju och en halv centiliter. Det var alltså rejäla gre­jor. På en krogsväng gick färden vanligen vidare till restaurangen vid Hotell Baltic och därefter kanske till Bodegan, som hör­de till Centralhotellet.

 

 

  CH, Skeppet

 

När vi smågrabbar lirade fotboll, på Dalapalatsets bakgård som vette mot res­taurangen, hände det ganska ofta att nå­gon person vinglade – eller kastades – ut från restaurangen och då propsade på att få lägga en straff. Eftersom vederböran­de vanligen utgav sig för att vara gammal fotbollsstjärna, hade vi inte mod eller hjär­ta att neka honom. Därefter stod det i alla fall klart för oss att hans promillehalt var högre än sanningshalten. De riktiga stjärnorna hade vi stenkoll på, åtminstone de som var från Gävle och Sandviken.

 

Det gick inte att ta miste på om Standard var första eller sista anhalten på en krogsväng. När det var löningsdags var det många som kom cyklande till krogen direkt från jobbet. Senare på kvällen blev det ofta taxi hem med cykeln upphängd bakpå bilen.

 

När motbokens tid var till ända övergick utkastarna i huvudsak till att fungera som inkastare. Något år därefter fick restaurangen av förståeliga skäl läggas ner.

 

I kvarteret Concordia låg också ett välbesökt systembolag. Där jobbade bl.a. Thure ”Kusken” Svensson,  som på 30-talet spelade allsvensk fotboll för Gefle IF och spelade tio A-landskamper. I sammanhanget kan nämnas att även Folke Sundmark, mångårig ordförande i Brynäs IF, var anställd vid Systembolaget.

 

Det var inte alla systemkunder som kunde vänta med att prova det nyinköpta tills de kom hem. Det var inte alls ovanligt att de riktigt ivriga för att stilla törsten och lätta på trycket besökte ett så kallat förargelsens hus –  ett grönmålat  gjutjärnsschabrak – som stod på gräsmattan vid skärningen mellan Brynäsgatan och Östra Islandsgatan.

 

  Förargelsens hus

 

En likadan anordning fanns också på gräsplanen närmare järnvägen och strax väster om Södra Fältskärsgatan, närmare bestämt mitt för Otto Janssons Cykel- och Sportaffär, som för övrigt låg i en gammal byggnad (tidigare sjöbod?) vars norra ga­vel nog legat vid stranden till den långt ti­digare igenlagda Islandslillån.

 

 

  Otto Janssons Cykelaffär

 

Några som inte hade behov av att frekventera systembolaget var de så kal­lade dundergubbarna, som drack dunder, dvs rödsprit, och som enligt uppgift bruka­de bre skokräm (en ahlgrensprodukt som innehöll alkohol) på brödet.

 

De utgjorde kärnan av “Sväng­brogänget. Jag minns särskilt “Rep-Emil” eller “Sundsvalls-Emil” “Badflickan” och ytterligare några gubbar med slagkraftiga ök- eller smeknamn. De gjorde inte någon förnär och var egentligen ganska snälla och hyggliga. Felet var bara att gubbarna var djupt hemfallna åt alltför starka alkoholhaltiga drycker. När de inte var ute på stan höll de oftast till vid järnvägens indu­strispår några kvarter längre upp mot Bry­näsgatan eller vid Måsberget.

 

Ända in på tidigt 50-tal fanns det i området inte någon butik som hade så­dan allsidig sortering som nu förekommer. I stället handlade man över disk i special­affärer. Specerier fanns hos Fredrik Nils­sons i Dalapalatset och hos Kallbergs i det numera rivna KFUM-huset längre upp på Brynäsgatan. Senare tillkom en konsum­affär på Östra Islandsgatan. Den var bland de första snabbköpen i Gävle. Hos Kon­sum fanns också chark- och mejerivaror samt bröd.

 

Charkvaror köptes dock i första hand hos Sven O Gustafsson i en affärs­länga på Brynäsgatan mellan Immanuelskyrkan och KFUM-huset samt i en affär vid korsningen mellan Södra Fiskargatan och Waldenströmsgatan.

 

                                                      

 I huset tvärs över gatan hade tant Selma sin mjölk- och bröd­affär i källarplanet. Som liten grabb minns jag det som något riktigt stort att anförtros att gå hela två kvarter bort för att i medhavda kärl köpa några liter mjölk och kan­ske något mått (ett mått var nog en decili­ter) kaffegrädde.

 

Bröd fanns också hos Haglunds i Dalapalatset. Där jobbade den senare så kände träkonstnären Johnny Mattsons sys­ter och ibland satt Johnny själv och spelade munspel i butiken. Fisk inhandlades natur­ligtvis på Fisktorget (vars officiella namn var Hamntorget) på andra sidan Gavleån vid Lillån, som då ännu inte var igenlagd.

 

Den för barn angelägnaste butiken var förstås Sundströms fruktaffär i Dalapa­latset. Sundströms hade den bästa glassen i stan och den snälla expediten Majken snå­lade inte med glassen i strutarna. Den en­da verkliga konkurrenten till Sundströms glass var Palma Glass, som bl a såldes från en vagn som ofta stod uppställd väster om Södra Fältskärsgatan mitt emot Dalapalat­set. Först som vuxen förstod jag att Pal­mas glass var av förstklassig italiensk kva­litet. Gävletilllverkade glasspinnar av mär­ket Freja gick an till nöds.

 

   Emilio Palma

 

Andra affärsverksamheter i Dalapa­latset var Englunds tobaks- och tidningsbutik, Londonerbazaren, som sålde kläder m m, ett urmakeri, en frisersalong, Grön­lunds fiskeredskap, en bosättningsaffär (ti­digare fanns ett café i den lokalen), en bil­skola och O A Johanssons färg (filial). I färghandeln lyckades vi grabbar ibland kö­pa de nödvändiga ingredienserna till svart­krut, som oftast tändes på vid en stor sand­hög invid Briggen Gerdas kajplats.

 

 

 

 

I en källarlokal på Södra Fiskar­gatan hade Alga mekaniska verkstad sin verksamhet. Företaget mest kända produkt var ett så kallat änglaspel, som också ex­porterades. Företaget växte snart ur kosty­men och fick större lokaler i Hille.

 

Änglaspel

 

Vid Da­lapalatset mot Brynäsgatan stod en mo­bil korvkiosk uppställd. Den fick senare en permanent placering.

 

 

 

 

Den första ishockeybanan i Gävle tillkom 1939 och låg mellan järnvägen och Söd­ra Fältskärsgatan strax norr om Walden­strömsgatan. Den kallades från början för Islandsbanan och blev hemmaplan för någ­ra av de föreningar som hade tagit upp is­hockey på programmet. En bit in på 50-talet var det bara Brynas IF som hade hand om skötseln av banan. Den kom då att kal­las för Brynäsbanan.

 

 Nedanstående inskjutna  text och teckning är författat och tecknat av  historikern: Karl-Einar Johannesson

KLICKA PÅ NEDANSTÅENDE FOTO FÖR ATT FÖRSTORA DET, klicka därefter på BAKÅTPILEN för att återgå.

 

 

 

Jag tror att man kunde ta in en pu­blik på omkring 1500 personer. Då ska man också veta att det inte fanns någon plats för publik utefter hela norra kortsi­dan. Det var högtidsstunder för hela stads­delen när Brynäs spelade matcher i divi­sion ett (den då högsta serien), division två eller i cupen om distriktsmästerska­pet. GGIK var stans bästa lag. Därefter kom Brynas, Strömsbro och Huge som al­la höll ungefär samma klass. Gefle IF ha­de också ett bra lag alldeles i början av 50-talet. Brynäsbanan lades ned när Isstadion på Nynäsplan (med konstfrusen is) tillkom under senare delen av 50-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Tigern – Nynäs Istadion 1964. (foto från Stadsarkivet)

 

Det spelades till och med en lands­kampIslandsbanan/Brynäsbanan. Det var i januari 1950 som Sveriges och Nor­ges juniorlandslag möttes i den första landskampen i ishockey i Gävle. Jag skul­le då fylla elva år och var naturligtvis på plats för att se matchen. Sverige vann med 6-2. I Sveriges lag ingick sju spelare från Gävle, nämligen från Brynäs IF “Lill-Åke” Andersson, Olle Linder, Gert “Julle” An­dersson och Hasse Eriksson samt från Gefle IF Bo “Jazza ” Jansson, Gunnar “Ni­las ” Brundin och Arne Johansson (sena­re Pändel). Samtliga blev stora namn inom ishockeyn.

 

Under vintersäsongen tillbringa­de vi grabbar mycken tid på Brvnäsbanan. Vi skottade snö och hjälpte till med vad vi kunde. Vi belönades med att åka på banan och ibland kunde det bli saft och mazariner från Café Malm, som låg mitt emot på Södra Fältskärsgatan. Vi fick också gå in gratismatcherna, men det var roligare och mera spännande att planka in.

 

På den tiden hade de olika idrotts­föreningarna inte resurser att driva någon större ungdomsverksamhet. I likhet med Brynäs IF hade de flesta föreningar endast ett pojklag (upp till 16 år) och ett juniorlag (upp till 18 år). Någon verksamhet för yng­re grabbar bedrevs inte.

 

Det resulterade i att man först vid ca 14 års ålder hade chansen att få spela i någon klubbs pojklag. Dessförinnan var de yngre hänvisade till vad som numera bru­kar kallas spontanidrott. Det var helt en­kelt att man när andan föll på spelade fot­boll, bandy eller ishockey på närbelägna bakgårdar och andra lämpliga platser. Det­ta skedde utan vuxnas inblandning och det var inte fråga om dyrbara utrustningar och inte heller som nu sker att föräldrarna skul­le skjutsa barnen med bil till idrottsplatser. Det fungerade ändå – och för övrigt fanns det inte många som hade bil på den tiden.

 

Grabbarna runt Islandsplan, där de flesta bodde i kvarteret Concordia, spolade på vintrarna upp en liten hockeybana (på ca 10 gånger 20 meter) på gräsmattan vid lekplatsen mellan Östra Islandsgatan och Fiskargårdarna i kvarteret Springer.

 

Vi tog till en början vatten från en pump inne på Restaurang Standards gård. Det gillade inte restaurangens chef, källar­mästaren Wredman, som förbjöd oss att ta vatten där. Vi tyckte därför att hans namn passade honom ovanligt bra. Vårt vatten­problem löstes genom att den snälle och hygglige vaktmästaren för fastigheten vid Östra Islandsgatan lovade att spola vår ba­na, om vi som motprestation slutade att bu- sa på hans gård och dessutom såg till att utomstående grabbar hölls borta från går­den. Det var ett bra avtal som hölls från båda sidor.

 

Trots bristande resurser gjorde Bry­näs IF mycket för att sysselsätta de som ännu inte kommit upp i den dåvarande pojklagsåldern. När föreningen till vintern 1953/54 startade en gatuserie i ishockey för kvarterslag, Arsenalligan, var det själv­klart att vi skulle anmäla ett lag från Con­cordia. Vårt största problem var vad laget skulle heta. Förslagen var många bland an­dra Concordia förstås, Brooklyn Tigers var aktuellt redan då och EMBOKA-ligan (ef­ter Emil Bohlins kafferosteri som hade en stor ljusskylt med namnet Emboka på Da­lapalatsets tak). När vi väl anmälde laget tilldelades vi helt enkelt namnet lag 15, ef­tersom vi var det femtonde och sista laget som anmälts. Det lät ju inte särskilt roligt, men vad gjorde det. Vi vann ju serien.

 

När jag senare var med och spelade i Brynäs pojk- och juniorlag i både fotboll och ishockey, lärde jag känna Folke Sund­mark, Thure Wickberg, Sture Öijving m fl ledare i föreningen och insåg då vilka vär­defulla insatser de gjorde för föreningens ungdomar.

 

En stor personlighet som var en mycket omtyckt och omtänksam ungdoms­ledare i föreningen var “Sop-Åke” Anders­son. Vid årsskiftet 1954/55 spelade pojkla­get mot en Stockholmsklubb som hette IK Falken. På dagarna tränade vi på Brynäsbanan. En av falkenspelarna bodde hemma hos Åke och hans morsa uppe på Brynäs. Stup i kvarten sade killen till Åke att “jag cyklar hem och tar en macka”. Vi fråga­de förstås Åke varför killen var så hungrig. Han är nog inte särskilt hungrig, sade Åke, men ni förstår att i Stockholm har han trå­kigt nog inget eget hem, där han när som helst kan få ta en macka.

 

Ulf  Widebäck

 

Ta del av FACEBOOKGRUPPENs kommentarer om detta.

—————

mars 22, 2013

Gå till Startsidan          Sammanställt och kompletterat med extra foton av

   lisse-lotte@.

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website