Kvacksalvaren öppnade sjukhus i Gävle – av Ulf Ivar Nilsson

 

Publicerat i Arbetarbladet söndag 29 maj 2005

 Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Betaniahemmet vid Hantverkargatan på Öster
Betaniahemmet vid Hantverkargatan på Öster

 

Stålet från stödskenorna blänker i halvdunklet när vi lyfter på locket.

 

Vi befinner oss i Betlehemskyrkan i Gävle och med gamle församlingsbrodern Sigvard Palmaer som ciceron har vi letat oss fram till en un­dangömd källarskrubb någonstans under stora kyrksalen. Efter en bra stunds sökande står vi äntligen framför de båda packlårarna. Den ena är orange, den andra ljusgul. Och båda är full­proppade med föremål som väcker både medli­dande och obehag.

 

 

SÄLLSAM SAMLING. I Betlehemskyrkans källare förvaras två stora packlårar med kryckor, käppar och andra handikappredskap som ett slags bevis på pastor Åhléns förmåga att bota sjuka. Foto: Lars Nyqvist

 

Där finns käppar och kryckor av alla längder och dimensioiner. Egendomliga kängor med snedslitna klackar, korsetter och stödförband i ljusbrunt läder, lösa remmar och Gud vet allt…

 

Alla dessa handikapphjälpmedel från flydda dagar har sparats som ett sorts makabert monu­ment över pastor August Åhlén och hans livs­gärning. Han trodde sig nämligen äga den un­derbara förmågan att med hjälp av böner och handpåläggningar jaga bort alla sjukdomar och lidanden som kan hemsöka en människokropp.

 

Och det var han själv som såg till att alla des­sa kryckor och bandage skulle bevaras till ef­tervärlden. Han förvarade dem i skrubbar och skåp och visade dem gärna för alla som hade vä­garna förbi.

 

Det var många som betraktade Åhlén som Guds redskap på jorden. En from och god man som genom sin fasta tro på högre makter rädda­de tusentals medmänniskor undan plågor och död. Andra såg honom som en kvacksalvare – en smart bedragare som inte drog sig för att göra sig rik och märkvärdig på andras olycka.

 

Att bota sjukdomar genom handpåläggning och böner är väl inget man helt avfärdar inom missionsförsamlingen – men visst reagerade en del bröder och systrar mot den storskaliga verksamhet som pastorn byggde upp på Öster i Gävle.

 

Utan någon som helst medicinsk utbildning tog han där emot patienter praktiskt taget på lö­pande band. En del av de människor som sökte sig till honom dog. Men det verkar som om de allra flesta upplevde någon form av lindring ef­ter behandlingen. Åtminstone för stunden.

 

Åhléns ställning inom Gävle missionsförsam­ling verkar ha svängt en del genom åren. Ibland var han högt uppskattad, inte minst när han do­nerade stora summor till olika ändamål. Men det fanns också perioder då han förbegicks med ge­nerad tystnad.

 

 

Och efter ett bråk som ingen i dag minns de­taljerna kring, lämnade han också församlingen för en tid.

 

Åhlén dog 1941 och i den historik som mis­sionsförsamlingen gav ut till sitt 100-årsjubileum 1955 nämns den gamle helbrägdagöraren inte med ett ord.

 

Men redan året därpå inrättade samma för­samling ett litet museum i gamla Betlehemskyr­kan där Åhléns omfattande käpp- och krycksamling fick en hedersplats.

 

De som leder församlingen i dag har knappt hört talas om August Åhlén. I ett hörn i det så kallade Waldenströmrummet i kyrkans källare hänger en krycka, en käpp och en sko från hans samlingar – plus ett porträtt av den valrossmustaschade undergöraren.

 

Anders August Åhlén föddes 1856 i Ålfors i Tierps socken. Hans far var lantbrukare och hä­radsdomare och en svuren fiende till allt “läse­ri”, som den frikyrkliga väckelsen brukade kal­las. Så när August, 20 år gammal, berättade att han blivit frälst kastades han helt sonika ut från sitt barndomshem.

 

August Åhlén

 

Efter en natt på en höskulle i Orrskog vandra­de han den långa vägen till Gävle där han först fick arbete vid verkstadsföretaget Skoglund & Olson och därefter vid Åkersons kolimport där han efter några år avancerade till förman.

 

Hans kristna glöd höll i sig och han har själv berättat hur han en dag fick en oemotståndlig kallelse att bota sjuka genom böner och hand­påläggning.

 

En av de första han tog sig an var – underligt nog – hans egen far, som led av en svår sjukdom och som dessutom hade mjuknat något i sin in­ställning till frikyrkorna.

 

Fadern tillfrisknade och snart spred sig ryk­tet om Augusts sällsamma förmåga att jaga sjukdomar på flykten.

 

Snart strömmade människor till honom från alla håll och för att hinna hjälpa alla lämnade han 1887 kolhögarna i hamnen.

 

Första tiden tog han emot sina patienter i hemmet men eftersom många av de tillresande måste stanna över natten räckte familjens lilla bostad inte till på långa vägar. Han hyrde där­för en större lägenhet och när även den blev för trång köpte han 1908 en tomt på Öster i kors­ningen Norra Fältskärsgatan-Hantverkargatan.

 

Där byggde han två stora hus med plats för uppåt femtio patienter som alla, oavsett sjuk­dom, behandlades med böner och oljeinsmörjning.

 

Åhlén hade redan skrapat ihop en ansenlig summa pengar; men det fattades ändå några tu­sen och sedan stadsfullmäktige sagt blankt nej till att finansiera projektet vände han sig till en av stadens banker.

 

–               Har ni några borgensmän? frågade direktö­ren.

–               Jag har Gud, vår Fader i himlen. Duger han?

 

Bankdirektören, som själv var aktiv inom fri­kyrkorörelsen, stod tyst ett ögonblick. Så kom svaret:

–               Ja, han duger!

 

Åhlén kallade sitt privata sjukhus för Betaniahemmet och redan under första året, 1914, upp­märksammades verksamheten av Arbetarbla­det.

 

Det började med en liten notis där man helt kort berättade att en ung kvinna från Sala, 27-åriga Edith Larsson, avlidit på tåget hem efter att ha behandlats av helbrägdagöraren Åhlén i Gävle.

 

Några dagar senare gjorde tidningen ett besök på Betaniahemmet, och även om artikeln har en raljerande ton ger den nog en rätt bra bild av vad som pågick där:

 

“I ett rum en trappa upp exekverades fräls­ningssånger till gitarrmusik utan det minsta av­brott, ungefär som det hela skulle ha drivits av en motor. Över dörren stod målat: Bönsal. Här var alltså själva operationssalen i denna trons klinik.”

 

August Åhlén förklarade att den avlidna kvin­nan hade drabbats av förlamning i matstrupen och vid ankomsten inte ens kunnat få ner en klunk vatten. Men att hon efter Åhléns ihärdiga böner redan första kvällen druckit två glas mjölk, och dagen därpå ytterligare fyra. När hon sedan drabbades av “inre nervslag”kallade han på stadsläkaren Rikard von Post som krävde att den sjuka omedelbart skulle föras till lasarettet.

 

Åhlén hade då påpekat att patienten hörde hemma i Västmanland och därför borde skickas till Sala lasarett.

 

–                  I annat fall hade jag kunnat råka fast för henne.

 

Att den stackars kvinnan sedan bara hann till Hagaström innan hon dog såg Åhlén enbart som ett bevis på att våra liv vilar i Guds händer.

 

Han betona­de dock att han i de allra flesta fall lyckades bota de sjuka och visade stolt upp sitt skyltskåp med kryckor och käppar.

 

Men Arbetarbladet utsände lät sig inte impo­neras:

 

“Att ett sådant geschäft kan leva och frodas mitt inne i staden i vår upplysta tid är besynner­ligt, rent av ett Herrans under även det!”

 

Stadens riktiga doktorer hade naturligtvis syn­punkter på missionspastorns verksamhet och när en av dessa undrade om han verkligen trod­de att han kunde bota sjukdomar genom böner och strykningar med handen lär han ha svarat:

 

–                 Ni läkare behöver väldiga förstoringsglas för att upptäcka baciller, men min Gud har så skarpt öga att han sätter kniven rätt i nacken på bacillen.

 

Vid minst fyra tillfällen ställdes August Åhlén inför rätta för kvacksalveri. Sista gången döm­des han till 400 kronor i böter, vilket dock betala­des av en grosshandlare från Medelpad.

 

Betaniahemmet lades ner i slutet av 1920-talet och sjukrummen byggdes om till bostäder. Nyårsafton 1938 sålde Åhlén fastighe­ten till en församlingsbroder, läske­drycksfabrikören Bertil Andersson, “Saft-Jesus “kallad. Men han bodde själv kvar på andra våningen till sin död i november 1941.

 

August Åhlén blev 85 år gammal och hade blivit änkeman två gånger. Han efterlämnade två barn men testamenterade ändå 30 000 kronor till en fond med uppgift att dela ut julgåvor till “fattiga och sjuka medmänniskor”.

 

Dessförinnan hade han skänkt Gävle missionsförsamling ett hus i Marma att användas som sommarbostad för fattiga åldringar. Plus en rejäl summa för att täcka driftskostnaderna.

 

Gästrikehistoria

Ulf Ivar Nilsson

 

Läs även Barbro Sollbes artikel om Betaniahemmet!

————————————————————————————-

april 03, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Omar Henriksson
Reply

Med dom uppgivna födde & dödde hittar jag inte gubben i dödsboken eller i Sveriges Befolkning 1880

Jag kan tyvärr bara hänvisa till tidningsurklippet i Arbetarbladet från 2005.
Lisse-Lotte

Leave a comment

name*

email* (not published)

website