Polismästare Sven Berglund blev älskad, hatad och hjälte – av Ulf Ivar Nilsson

Publicerat i Arbetarbladet söndag 18 maj 2003

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Rakryggad. Polischef  Sven Berglund i Gävle blev älskad och hatad när han 1952 anklagade sina kollegor i Stockholm för att mörklägga polisärenden som ansågs vara känsliga för högt uppsatta personer.

 

POLISMÄSTARE SOM BRÖT MOT LAGEN – OCH BLEV HJÄLTE

 

Onsdagen 2 april 1952 steg en 24-årig man in på apoteket Lejo­net i Gävle. Han lämnade fram ett recept på det narkotikaklassade lä­kemedlet Porfolan – och satte sig på en stol och väntade.

 

 

Receptblanketten kom från lasa­rettet i Gävle men apotekaren såg direkt att läkaren Astrid Gårdes namnteckning var förfalskad. Så i stället för att göra i ordning prepa­ratet ringde han polisen.

 

Mannen greps utan dramatik och vid förhöret på poliskammaren i Stadshuset erkände han att han själv skrivit receptet. Därmed skul­le historien kunna vara avslutad.

 

Men Kajan – som den unge man­nen kom att kallas i tidningarna – berättade också för polismännen om hur han blivit narkoman. Och hur han sedan några år tillbaka var helt i händerna på polisläkaren Claes Oterdahl i Stockholm.

 

De båda männen hade träffats hemma hos en ryttmästareÖs­termalm ett par år tidigare och in­lett ett homosexuellt förhållande. Efter några månader flyttade Kaj­an in i den fjorton år äldre läkarens etagevåningKungsholmen.

 

Doktor Oterdahl brukade själv ta sprutor med narkotika tillsammans med sina vänner och efter en tid frågade han om Kajan ville prova. Denne tackade ja och redan efter en månad var han så beroende av drogerna att han inte längre kunde sköta sitt arbete utan att få en dos Dolordorm eller Opiototal både morgon och kväll.

 

Efter en tid insåg Kajan att han måste komma ur sitt beroende – både vad gällde narkotikan och lä­karen. Så i slutet av februari 1952 lämnade han Stockholm och bosatte sig i Sandviken där han fick anställ­ning som kopist i en fotoaffär. Men Oterdahl fortsatte att uppvakta ho­nom med glödande kärleksbrev, trånsjuka telegram och generösa recept på olika narkotiska preparat.

 

Trots alla goda föresatser kunde Kajan inte stå emot många dagar utan började åter använda narkoti­ka. Han struntade i att gå till jobbet och 31 mars lades han in på lasaret­tet i Gävle med akuta magsmärtor.

 

Doktor Oterdahl fortsatte att skriva brev till Kajan och reste själv upp till Gävle för att besöka sin vän på sjukhuset.

 

Som läkare fick han läsa Kajans journal och där upptäckte han till sin förskräckelse att denne inte bara berättat om sitt narkotikaberoende utan även vem som introducerat honom i missbruket och däref­ter försett honom med preparaten.

 

Oterdahl förklarade för lasaretts­läkaren Astrid Gårde att Kajan led av hallucinationer och paranoia och att detta yttrade sig i ett sjukligt behov att anklaga andra människor för de mest absurda handlingar. Han bedyrade också att han inte hade en aning om hur och när Kaj­an hamnat i sitt drogmissbruk.           

 

Nu hårdnade också tonen mot den forne älskaren. I ett brev som Kaj­an visade för polisen hotade Oterdahl att bura in honom på sinnes­sjukhus. Eller som doktorn så ele­gant formulerade saken: “… en mycket längre sjukhusvistelse på annat slags sjukhus än du nu befin­ner dig på.”

 

Efter några dagar fick Kajan läm­na sjukhuset. Vid utskrivningen lyckades han snappa åt sig en re­ceptblankett från läkarens skriv­bord. Därefter komponerade han själv det recept på Porfolan som gjorde att han nu, några timmar se­nare, satt och grät på polisstatio­nen.

 

Förhörsledaren lyssnade med spänt intresse på Kajans berättelse och såg till att allting blev ordent­ligt nedtecknat. Sedan kontaktade han sin chef, polismästare Sven Berglund.

 

För att vi ska förstå vad som se­dan skedde måste vi sätta oss in i den inflammerade diskussion om rättsröta och homosexligor som sysselsatte landets tidningar, dom­stolar, politiker och debattörer vid den här tiden.

 

Mest känd så här i efterhand är väl Haijbyaffären. Det var en sjaskig utpressningshistoria där hov­förvaltningen betalade 170 000 kro­nor till köpmannen Kurt Haijby för att denne inte skulle sprida ut att han under flera år haft ett sexuellt förhållande med kung Gustav V.

 

Trots att Haijby var fullt frisk hade polisen sett till att han spärra­des in på Beckomberga sinnessjukhus. Därefter tvingade överståthållaren Torstgen Nothin och hovet honom att skriva under ett papper där det stod att allt han sagt om kungen var lögn – och därefter lämna lan­det. I gengäld skulle Haijby få 400 kronor i månaden i någon sorts er­sättning.

 

Det här hände redan på 1930-talet men det var först nu som historien kom till allmänhetens kännedom se­dan Haijby anmält myndigheterna för maktmissbruk och författaren Vilhelm Moberg med liv och lust engagerat sig i saken.

 

 

Den andra stora rättsröteaffären pågick samtidigt och var betydligt mer komplicerad. Den kallades Kejneaffären och startade 1948 när pastor Karl-Erik Kejne försökte få bukt med den pojkprostitution som han kommit i kontakt med i sitt ar­bete vid Stadsmissionen i Stock­holm.

 

Kejne möttes av oväntat hårt motstånd och misstänkte att en av medlemmarna i regeringen, kyrko­ministern Nils Quensel, hade ett finger med i spelet. Quensel förne­kade hela sitt liv att han var homo­sexuell men det är känt att han hade nära och hemliga relationer till en del yngre män. Och dessutom goda kontakter i höga juridiska kretsar.

 

Kejnes anklagelser ventilerades grundligt  i utredningar och kommissioner. Resultatet blev avv en del kritik riktades mot polisen och and­ra myndigheter och att Quensel av­gick som statsråd 1951.

 

En av de mest uppmärksammade inslagen i Kejneaffären var den så kallade knivfällan, där polisen med hjälp av en fager yngling försökte bevisa att Kejne själv var homo­sexuell. Tricket misslyckades och resultatet blev bara att Kejne och hans meningsfränder fick ännu ett bevis på att polisen skyddade “det homosexuella brödraskapet“.

 

Till saken hör också att den här provokationen planerades vid en tillställning hemma hos doktor Oterdahl.

 

Allt det här kände polismästare Sven Berglund i Gävle till. Och han var oerhört misstänksam mot sina kolleger i Stockholm som han tyckte agerade “vekt och konstigt” så fort känsliga ärenden skulle utredas.

 

Det är lätt att tro att hela Sverige hade drabbats av kol­lektiv bögnoja vid den här ti­den och så här i efterhand kan en del av turerna i de här affä­rerna liknas vid en sorts häx­processer mot homosexuella.

 

Det ligger också nära till hands att avfärda allt prat om “homosexligor” – alltså organi­serad pojkprostitution – som skrönor och sägner. Men fak­tum är att samtidigt som Oterdahlsaffären rullade på avslöjades en härva i Gävle där tio tonårspojkar sålde sex till män mot en ersättning på mellan tre och tjugo kronor. Om­kring 30 män förhördes av polisen och sju dömdes till fängelsestraff.

 

Ändå verkar inte Sven Berglund ha varit särskilt upprörd över Oterdahls leverne utan reagerade mest på att denne som läkare skrev ut narkotika till missbrukare.

 

För att få stopp på Oterdahls fö­rehavanden sände polismästaren kopior av förhörsprotokollet med Kajan till riksåklagaren Mats Ren­man och till Kungliga medicinalsty­relsen, som Socialstyrelsen hette på den tiden. Samtidigt begärde han att Oterdahl omedelbart skulle gri­pas och fråntas rätten att skriva ut mediciner som innehöll narkotika.

 

Trots sin kritiska inställning till kollegerna på riksplanet väntade sig Berglund en snabb reaktion. Det handlade ju ändå om att rädda män­niskor från undergång.

 

Men när det gått nästan två veck­or och ingenting hänt ilsknade han till och berättade hela historien om Kajan och polisläkaren för Arbetar­bladet. Och nu blev det plötsligt fart på myndigheterna – även om det mesta krutet satsades på att få tyst på tidningarna.

 

Så snart statsåklagare Martin Lundqvist fick klart för sig att Ar­betarbladet kände till fallet ringde han upp chefredaktör Yngve Möller och bad denne vänta med publice­ringen. Då Möller vägrade antydde statsåklagaren att ett sådant beslut inte skulle vara “helt riskfritt” för tidningen.

 

 

Några timmar senare slogs nyhe­ten upp stort på Arbetarbladets för­stasida. Varpå stadsfiskal C A Ro­bert tog kontakt med polismästare Berglund och bad om hjälp att “lug­na tidningarna”.

 

– Vad är det för underligt resone­mang, fräste Berglund. Ska det ren­sas upp i sådana här saker är det väl bra att tidningarna är med och griper in.

 

Polismästaren förnekade att det var han som tipsat tidningen men förklarade att han “var glad över att Arbetarbladet fick nys om saken så att det blev fart på ruljangsen”.

 

– Jag blev rent ut sagt förbannad över den slöhet som medicinalsty­relsen och Stockholmspolisen visa­de, förklarade han några dagar se­nare. Jag började misstänka att det hela skulle rinna ut i sanden och tystas ner som man tycks göra med så mycket annat i Stockholm.

 

– Det borde räcka med ett par timmar att reda ut saken och vidta åtgärder mot doktor Oterdahl, an­såg han. Och inte över en vecka. Bevisningen genom breven, recepten och vittnesmålen är bindande och det klaffar helt med Kajans berät­telse.

 

Samma dag som Arbetarbladet ba­sunerade ut Oterdahls namn lämna­de denne sin praktik i Stockholm och kastade sig på första bästa flyg till Amsterdam. Han efterlystes av Interpol och häktades i sin frånva­ro.

 

Samtidigt fortsatte polismästare Berglund sina attacker mot den högsta polisledningen.

 

 

–               Vem är det egentligen hos Stockholmspolisen som drar i rull­gardinen då och då? frågade han i en stort uppslagen intervju i Ex­pressen. Polisen är till för att röja upp och hjälpa allmänheten och har så vitt jag förstår inte till uppgift att tysta ner obehagliga saker och mörklägga och förhala ärenden.

 

Dagen därpå gjorde polismästa­ren ett nytt framträdande i samma tidning:

–               Stockholm är inte mycket mer än en förvuxen småstad, förklarade han. Där tas så mycket hänsyn till person, det är så många som ska skyddas i kraft av ämbete och sam­hällsställning. Tissel och tassel – och så stämpeln på: “Hemligt jäm­likt paragraf den och den”.

–               Allt hemligstämplande är ett fördärv, tillade han. Sanningen kan bara göra nytta hur hårt den än kan tyckas slå och hur högt upp i sam­hällstoppen den än drabbar.

– Många gånger har jag beklagat mina ämbetsbröder i Stockholm. Det måste vara hemskt att sitta och dölja mycket som är ruttet och vän­ta med storrengöringen tills pres­sen slår larm.

 

Berglunds civilkurage väckte stor beundran och gjorde att den gråna­de polismästaren blev något av en folkhjälte. Han hyllades på ledar­plats i tidningar av alla politiska ku­lörer och dunkades i ryggen av Vil­helm Moberg. Och när Gävles syndikalister samlades till 1 maj-möte på Stortorget några dagar senare inleddes sammankomsten med ett fyrfaldigt leve för stadens polis­mästare.

 

Men alla var inte lika imponerade av Sven Berglunds frispråkighet.

 

Hans yrkesbröder i Stockholm skrev ett surt protestbrev och justitiekanslern undrade med vilken rätt polismästaren i Gävle berättat för Arbetarbladet om vad som sagts i en förundersökning som ännu inte blivit offentlig.

 

Doktor Oterdahl greps i Marseille 5 maj och utlämnades till Sverige. Han nekade till alla brott och den fortsatta polisutredningen visade också att Kajan inte var riktigt så oskyldig som han själv velat göra gällande. Några av de recept han påstått att han fått  av Oterdahl hade han själv förfalskat.

 

Domstolen fann ändå att Oterdahl skrivit ut alltför många recept på narkotikaklassad medicin till Kajan och till en kvinnlig bekant. Dessut­om ansåg man att läkaren genom att förse sin unge älskare med nar­kotika gjort sig skyldig till “otukt med annan av samma kön under grovt missbruk av dennes beroen­deställning”.

 

Straffet blev villkorlig dom med tre års övervakning.

 

Nästan två år efter Arbetarbladets avslöjande skrevs det sista kapitlet i den här märkliga historien. Och nu var det polismästare Sven Berglund som satt på de anklagades bänk. Han var misstänkt för tjänstefel på grund av sina avslöjanden i Arbe­tarbladet och krävdes dessutom på 5 000 kronor i skadestånd av Claes Oterdahl.

 

25 januari 1954 dömde Svea hov­rätt polismästaren till 250 kronor i böter. Skadeståndet sänktes till 500 kronor men inklusive motpartens rättegångskostnader slutade notan på 1.050 kronor.

 

– Det blev en dyr förmiddag, kon­staterade polismästaren när han lämnade rättssalen. Följden blir väl att jag får ställa in min semester.

 

Men där hade han fel. Dagen där­på ordnade Arbetarbladet en insam­ling som med god marginal täckte Berglunds kostnader. Samtidigt som Yngve Möller skrev på ledar­plats:

 

“I Gävle stad och ute i landet var allmänna meningen att polismästa­re Berglund gjort en god gärning genom sitt raska och bestämda in­gripande. Den uppfattningen står sig också i dag om än han råkat i kollision med sekretesslagen”.

Ulf  Ivar  Nilsson

Läs mer av Ulf Ivar Nilsson.

—————————–

November 12  2012

Sammanställt, kompletterat med bilder och länkat av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website