Sagan om CH eller Centralhotellet – av Ulf Ivar Nilsson

 

Publicerat i Arbetarbladet torsdag 31 oktober 1996

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Grand Central Hotel i Gävle i slutet av 1800-talet.
Grand Central Hotel i Gävle i slutet av 1800-talet.

 

DET VAR EN GÅNG en ung man från Österfärnebo som flyttade till Gävle för att börja arbeta som rockvaktmäs­tare på det magnifika Grand Hotel.

Mer info om Grand Hotel.

 

Men det visade sig snart att den unge mannen hade andra planer för framti­den än att hjälpa berusade direktörer på med ytterkläderna.

 

Exakt hur Oscar Zedrén bar sig åt förtäljer inte historien, men redan i början av 1920-talet stod han som ägare till hela etablissemanget som då var ett av landets, eller åtminstone landsor­tens, allra elegantaste hotell.

 

Historien om Grand Central Hotel i Gävle börjar inte med askungesagan om Oscar Zedrén från Österfärnebo. Och slutar varken med honom, hans son eller sonson. Men i hälften av sina 120 år har CH i Gävle ägts av familjen Zedrén. Och det har naturligtvis satt sina spår.

 

***

DET ÄR LÄTT att tänka sig att Grand Central Hotel är en efterföljare till det vi i dag kallar Gamla Grand, det pampi­ga palatset i nyrokoko mellan Kyrkoga­tan och ån. Men så är det inte alls, även om det finns en hel del beröringspunkter.

 

OSCAR ZEDRÉN

 

 

Oscar Zedrén

 

Faktum är att CH är 25 år äldre än Gamla Grand.

 

Centralhotellet slog upp sina portar 1 november 1876. Från början omfattade byggnaden bara en mindre del av kvar­teret. Stället hette då Hotel Prins Oscar, men kallades av Gävleborna för Jungfrutornet, av skäl vi bara kan gis­sa oss till.

 

Hotellet innehades från början av Axel Bergström, som samtidigt drev hotell och restaurang i Stadshuset. När resten av det hus som skulle bli CH stod färdigt, alltså delen mot Nygatan, över­togs stället av källarmästaren Johan Haqvinius Hellman som ändrade nam­net till Centralhotellet.

 

På nedre våningen fanns matsal, res­taurang och kafé. Medan resten av hu­set inrymde ett antal resanderum och en större festsal. Betjäningen bodde på vinden och kunde snabbt tillkallas ge­nom en elektrisk ringledning.

 

På den tiden såg städernas hotell fortfarande ut som gästgivargårdar på landet. Så inne på Centralhotellets gård fanns både bryggstuga och stall.

 

SEDAN DESS har CH byggts om och till många gånger. Ganska snart för­vandlades vagnslidret till restaurang. Och några år senare hade ett par obe­byggda tomter intill förvandlats till ett mohriskt café” med österländska mo­tiv målade på brädväggarna.

 

Hellman var inte särskilt blygsam när det gällde att locka gäster till sitt ho­tell. Och han drog sig inte för att – pre­cis som sin nutida efterträdare – be­skriva CH både som ett lyxhotell och ett lågprisalternativ. Så här lade Hell­man ut texten, på fyra språk, i en annons 1882:

 

“Detta nybyggda Hôtel, som är inredt med all den comfort och ele­gans, som af ett första rangens éta­blissement kan fordras, erbjuder respektive Resande, till moderata priser, 40 smakfullt och beqvämt möblerade rum jemte domnistikrum. Obs! Rum från en krona per dag.”

 

***

HELLMAN DOG 1894 men hans änka Natalia drev hotellet vidare och fort­satte satsa på trädgårdserveringen som snart försågs med en musikpavil­jong i barockstil. 1899 överlät fru Hell­man Centralhotellet och Järnvägsho­tellet till en källarmästare J G Johans­son från Örebro. Denne avled efter bara några år men hann tydligen dra ner anseendet ordentligt för de båda hotellen. Varför skulle hans efterträda­re, C J Berglund, annars annonsera att “skall det bliva min strävan att åt hotellen återförvärva det anseende, som detsamma under Herr Hellmans tid voro i åtnjutande av”?

 

***

 

ÄVEN UNDER BERGLUNDS tid genomfördes en hel del förändringar. En ny matsal byggdes, köket flyttades och trädgårdssalongen hyrdes under några år ut som som biograf.

 

Den första oktober 1919 var det då dags för förre rockvaktmästai Zedrén att ta över. Ett ägarbyte som givetvis innebar nya ombyggnader och förändringar, men också inledningen till CH:s utveckling till ett av Sveriges mest ansedda hotell.

 

Samtidigt drev alltså Oscar Zedrén också Grand Hotel. Men så kom andra världskriget med råvarubrist och ransoneringar. Resandeströmmen avtog och det blev allt glesare i plyschsofforna under kristallkronorna. Zedren tvingades konstatera att det inte längre gick att driva ett lyxhotell i den storleken. Åtminstone inte i Gävle. Så 1940  stängdes Grand – i väntan på bättre tider.

 

När hotellet stått tomt i tre år började man använda huset för andra ändamål, men då var Zedrén redan i full färd att göra det lätthanterliga Centralhotellet till ett av landets modernaste hotell.

 

Halva Grands namn tog han med sig och placerade framför Centralhotel­lets. Med sig i flytten tog han också den krog som etablerats i Grands källarvå­ning. Den hette Gyllene Skeppet och var dekorerad med repstumpar, lan­ternor, ankare och andra marina attrialjer. Den krogen lever kvar än i dag under namnet Skeppet (år 1996).

 

Gyllene Skeppet på Gamla Grand
Gyllene Skeppet på Gamla Grand

 

I början av 1930-talet hade Oscar Zedrén blivit polsk konsul och han satt nu i Uplandsbankens styrelse. Kort sagt var han en mycket respekterad man i staden.

 

Han var också en fordrande arbets­givare och spred skräck omkring sig genom sina hårda nypor. Det berättas att en musiker i en orkester som spela­de på CH en gång tände en cigarett framme vid podiet – vilket fick Zedrén att hastigt besluta att den orkestern al­drig mer skulle få engagemang på hans hotell.

 

I SLUTET AV 1940-TALET efterträd­des Oscar Zedrén av sonen Rolf. Under dennes ledning utvecklades hotellet yt­terligare. 1963 invigde man sin nya res­taurang, tre år senare ersattes bakfick­an Bodegan med Grands Bar och 1972 stod den nyrustade Trädgårn färdig.

 

CH - Trädgårn
CH – Trädgårn

 

1970 var Rolf Zedrén inblandat i ett pikant bråk med ett konkurrerande nä­ringsställe rakt över gatan – Arnes korvbar. I en skrivelse till länsstyrel­sen klagade Zedrén över att korvkios­kens kunder under sena kvällar störde hotellgästerna på CH. Korvgubben kontrade med att hans stökigaste kun­der var de som just druckit sig berusa­de på någon av Zedréns restauranger.

 

Tio år senare krävde Zedrén Gävle kommun på stora belopp för att hus­grunden skadats genom att grund­vattennivån sänkts när Staketgatsleden byggdes. Det blev en oerhört seg­dragen historia som så småningom slu­tade med förlikning där kommunen be­talade elva miljoner till hotellet.

 

Men då hade hotellet redan bytt äga­re.

***

SEDAN NÅGRA ÅR tillbaka hade Rolf Zedréns son, Nils-Göran, tagit över chefsskapet för hotellet. Därför väckte det stor uppmärksamhet när det ett par dagar före jul 1982 blev känt att Ze­dréns sålt hotellet efter mer än 60 år i familjens ägo.

Rolf och Nils-Göran Zedrén
Rolf och Nils-Göran Zedrén

 

 

Köpare var fastighetsbolaget Anders Nisses AB som i sin tur överlät hotell- och restaurangrörelsen till arbetarrörelseägda Reso. Nils Göran Zedrén for­satte dock som direktör för hotellet. Även om en och annan konsummedlem lyfte på ögonbrynet när både han och hans föräldrar något år avslöjades som nolltaxerare.

 

Och ändå var det bara början på en affär som kostade familjen Zedrén både pengar och prestige.

 

För pengarna man fått för hotellet köpte Nils-Göran Zedrén och hans far två hyreshus på Söder i Gävle för 12 miljoner kronor. Några dagar senare sålde de samma fastigheter för halva priset till Inga Zedrén – Rolfs hustru och Nils-Görans mamma.Tanken var att Inga Zedrén skulle få en lämplig “pensionsförsäkring” medan Rolf och Nils Göran skulle kvitta sina förluster mot vinsten från CH-affären. Det ena fastighetsköpet godkändes inte av bo- stadsdomstolen men för det andra fick Inga Zedrén förvärvstillstånd.

 

Fyra år senare sålde hon fastigheten med en reavinst på 3,4 miljoner kronor. Skatten på den vinsten försökte famil­jen Zedrén sedan trixa bort genom att göra affärer med två bolag som de själ­va ägde. Detta godkändes dock inte av länsrätten som slog fast att familjen ägnat sig åt avancerad och otillåten skatteplanering.

 

Vid årsskiftet 1988/89 lämnade Nils-Göran Zedrén företaget och sedan dess har det varit en strid ström av direktö­rer och nya ägare för CH.

 

Ett tag var man hopslagna med värsta konkurrenten Winn och i november 1995 ägdes man under några veckor av Scandic innan man såldes vidare till nu varande ägaren Provobis.

————————————————————————————-

april 02, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments