Krukmakarna och Vasaskolan av Alf Uddholm

Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 7 november 2004.

Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp

 

 

Kulturnämnden i Gävle har fått en väl meriterad kandidat till si­na pris! Entusiasten Bosse Hed­bloms framgångsrika forskning­ar kring keramikhantverkets his­toria här i Gävle och kring de ar­keologiska fynden på Klintberg­ska tomten är ytterst intressanta ur flera synpunkter. Bland mycket annat ger de bakgrunden till ett tragikomiskt drama som utspe­las i och kring den gamla Vasa­skolan på 1600-talet.

 

Den berömda prästskolan i Gävle låg strax öster om kyrkan. Av de bevarade räkenskaperna kan vi utläsa att byggnaden rym­de två våningar, hade nävertak under takved, ett stort ur på nå­got sätt anslutet till en skolvägg, en murstock med skorsten och spjäll, som ofta måste lagas, och i detta sammanhang får också krukmakaren ett arvode på 20 öre, tydligen för kakel till spiseln. Krukmakarna producerade nämligen mycket rumptegel till ugnar, såsom framgår av Bosse Hedbloms fynd. De kallade sig då kakelugnsmakare.

Det gamla skolhuset revs när Stockholms gymnasium 1669 flyttade till Gävle och en större skollokal måste byggas. Arbetet med detta leddes av prosten Fontelius (länk nedan) jämte gymnasiets lektorer och försvårades av ständig pengabrist.

 

Efter flera donationer till glas­fönster och pålningar – kungen  Karl XI gav själv 500 daler vid sitt besök i staden – kunde skolhuset trots allt invigas 1671, men re­sultatet av de lärda herrarnas byggnadsmödor var inte så ly­sande. Timmerväggarna hade måst förstärkas med tio par stå­ende bjälkar, så att det hela mest liknade en fisksump (det gamla huset finns numera ute i Hemlingby) och fönstren var så otäta att snön yrde in om vintern. Och värst av allt: man hade glömt att mura stock och skorsten för eldstäder. Detta förtröt högeligen ål­dermannen för krukmakarskrået Göran Schiermacher (länkar nedan) och han utlovade därför en summa tio riksdaler stor till uppförande av en kakelugn.

Pastor Fontelius

Göran Krukmakare

Joran Schiermacker

 

 

1682 utnämndes en synnerligen driftig person vid namn Christoffer Aurivillius till Vasaskolans rektor. Han vill ge skolan och gymnasiet högre status genom att bygga ett torn på taket och sätta in det ur som fanns kvar ef­ter den förra skolan. Bildhugga­ren Evert Friis – han som skulp­terat vår Storkyrkas predikstol – hade skänkt tio riksdaler till än­damålet, men det räckte inte långt. Den exekutivt begåvade rektor Aurivillius kastade då sina blickar på andra inkomstkällor och främst Göran Schiermachers donation.                  

 

Nu ville olyckan (eller lyckan) att Göran dog 1685, medan hans sö­ner som kallade sig Schirman än­nu gick i skolan. Johannes var 16 (han blev senare komminister i Gävles kaplansgård och därefter kyrkoherde i Söderala) och Jakob (som övertog krukmakeriet efter pappa) något yngre. Rektorn ha­de alltså starka hållhakar på än­kan och lyckades övertala henne att till skolan leverera kakelugn­spengarna som dock bokfördes såsom en del av Friisens klockdonation. Sen sätter rektor Christoffer full fart. Han tar alla slan­tarna och köper bottenbräder med spik, kör med egen häst och vagn upp virket från bryggan, handlar stort som smått: hans kassakladd är ett poem kring hampa och bly, fett och talg, lis- pund, dagsverken, två daler till snickaren som svarvade knop­pen på spiran och öl till spånslagarna för 20 öre, då torntaket stod klart.

 

Ära vare Gud! Nackdelarna var bara att de stackars skolpiltarna fick sitta med ytterkläderna på och frysa i en iskall skolsal ännu många år. Först 1738 satte man in en stor kakelugn. Men eftersom skorstensmur ännu saknades, måste man leda ut röken genom ett plåtrör i väggen mot skolgår­den. Detta medförde givetvis brandrisker, särskilt som det blev en sport för skolgossarna att kasta prick i rökhålet med sina snöbollar.

 

Mäster Christoffer var inte hel­ler lyckosam med sitt statusbyg­ge på taket. Tornet blev snart bofälligt och måste bytas ut. Kruk­makarna Schirman fortsatte emellertid att samverka med Va­saskolan. När Jacobs son Jöran skrevs in i skolan 1716 var hans pappa ålderman; då den andre sonen Johannes 1722 togs in i räkneklassen hade dock fader Ja­cob dött. Släkten behöll i alla fall krukmakargården till 1737. En annan krukmakarson, Jacob Schirmans svåger Anders Gavel­holm, som levde 1673-1721, stu­derade också vid Gävle skola och gymnasium och blev prost i Spånga och Järfälla.

 

Utom krukmakarna figurerar många hantverkare i Gävle skolas äldre räkenskaper, snickare, må­lare, smeder, klocksmeder (urma­kare), glasmästare, tegelslagare, murare, bokbindare. Det beror på att skråna så hårt bevakade sina revir också vid enklare uppdrag. Då en eldstad skulle repareras an­litades en sotare, en smed för spjället, en murare till rökgång­en, en krukmakare till kakelug­nen, en takläggare vid skorstenen etcetera. När man köpt kartor på distingen i Uppsala för sex daler, fick snickaren som gjorde kavlarna tre daler, mäster Abraham som målade kavlarna en daler, lärfthandlaren 12 öre alnen, bokbin­daren som klistrade på kartorna och inhäftade dem i kavlarna 14 öre styck. Alltså fem instanser in­blandade för några enkla skolkartor!

 

Hantverkarna bodde nästan alla nära skolan. Deras söner fick där nödiga teoretiska grundkunska­per för att sedan skaffa sig yrkes­utbildning i pappans företag el­ler fortsätta vid universitetet. Handelsmännen bodde mer cen­tralt och brukade skänka skolan fem daler, då deras skepp åter­kom till hemmahamnen. Många borgare hyste landsbygdselever i sina “djäknestall”. Nostalgiska skolminnen berättar om livet hos moster Anken eller Sjö­ströms Lena vid Gammelbron, bland katter, höns och gäss i gränder och prång.

 

Det fanns alltså ett väl utveck­lat nätverk mellan skola och borgerskap redan på 1600-talet. Mutatis mutandis, i takt med ut­vecklingen, har dessa traditioner levt vidare vid läroverket och gymnasieskolan. Många av Gäv­les hantverkare eller handlare tog först real- eller studentexa­men och fortsatte sedan i famil­jeföretagen. Många skolelever har bott inackorderade i hem­men. Och när undertecknad kom som rektor till Gävle 1958, uppvaktades jag av en rad före­tagare, som ville fortsätta sina ti­digare leveranser eller arbeten för läroverket. Men då hade kommunen just tagit över hela ruljangsen.

 

I det nya läroverkshuset vid Kungsgatan hade man långt ti­digare byggt en ståtlig kakelugn i rektorsrummet. Tyvärr blev draget för svagt och rökgången måste muras igen. Dåvarande rektor glömde bort detta faktum och lät tända en präktig brasa, när hans styrelse sammanträdde i lokalen. Lyckligtvis fick de hos­tande och nersotade ledamöter­na inga bestående men. Hur som helst blev det en oturlig slutvignett till Hedervärda krukmakarskråets långvariga samarbete med Gävle skola.

 

Alf Uddholm.

———————————————————-

mars 19, 2012

Gå till Startsidan

Kompletterat med länkar från bl.a. Sehlbergs släktregister samt sammanställts avlisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website