Byggmästare Gunnar Fahlstedt berättar, Del 2

 

 

 

Del II

 

 

 

 

MINA PERSONLIGA BARN- OCH UNGDOMSMINNEN

 

 

 

 

Mina personliga barn- och ungdomsminnen

 

Uppväxten och ungdomsåren

Efter att ha fötts på BB som låg på N Kopparslagaregatan 25-27, växte jag upp tillsammans med fem äldre syskon, Karin, Harry, Martin, Britta och Sven.

Vi bodde i en mindre gård på S. Rådmansgatan 8 som inköpts 1917. Den bestod av tre rum och kök samt ett mindre krypin. Ett av rummen använde pappa som kontor. Mitt minne av hur vi hade våra sängplatser är dunkelt, men efter samtal med min syster Britta har vi kommit fram till följande Det var en soffa i köket där det fanns plats för två barn. I mammas och pappas sovrum fanns en mindre säng som kallades för “puff” i salen och en “paneldivan” med en sängplats. I det tredje rummet som samtidigt var kontoret stod en sittsoffa med sängplats.

 

 

 

 

 

I slutet av 20-talet inreddes en byggnad som varit vedbod och andra förrådsutrymmen till två sovrum med vattentoalett och tvättställ. Där bodde från början Karin och Britta i ett rum och i det andra bodde Harry och Martin. Efter hand som de äldre syskonen flyttade ut på stan fick Sven och jag flytta ner i rummet efter Harry och Martin.

 

1930 ägde den stora Stockholmsutställningen rum, Funkisstilen, som med sina raka linjer skalade bort all utsmyckning på fasaderna och skapade planlösningar med fler rum på mindre lägenhetsyta. Byggnadsstilen spreds sedan ut över landet och förekom i sin kantighet under trettiotalet för att sedan mer eller mindre försvinna vid de hus som ritades under och efter andra världskriget.

 

För att återgå till tidiga barnaår så kommer osökt fram minnet av de många bilturer runt om till olika arbetsplatser där pappa hade anställda snickare, murare och grovarbetare som de kallades på den tiden. Grovarbetarna var de som började vid ett nybygge med att för hand schakta ur grunderna, det var innan grävmaskinerna kom i slutet av 30-talet.

 

Denna kategori jobbare utförde sedan betonggjutning av källarna och bjälklagen. Vidare var de hantlangare åt murarna, ett mycket slitsamt arbete, där man i hinkar med hjälp av ok bar ut murbruket som tömdes i träbaljor, som senare ersattes av plåtbaljor. Teglet bars på ryggen endera med kätting som höll ihop stenarna staplade på höjden eller i en ställning av trä som också bars på ryggen. Innan hissar kom till användning, kunde detta tunga arbete ske i flera våningars höjd. Murarfacket bevakade noga med att hålla sitt medlemsantal lågt, alltid på gränsen till en brist för att kunna pressa arbetsgivarna till ersättning utanför avtalet, bl. a att betala dagtraktamenten trots att de var bosatta på orten. På landsorten utanför främst Stockholm fanns bara snickare eller byggnadsträarbetare som utförde alla förekommande träarbeten från formsättning till inredningsarbeten. I Stockholm fanns två kategorier snickare, de som sysslade med de grövre träarbetena, timmermännen, och de som utförde inredningsjobben.

 

Detta blev en utvikning från mina tidiga barnaår. Jag återvänder till Rådmansgatan. Bara en del av källaren var urgrävd, när centralvärme drogs in placerades pannan i tvättstugan. På dagarna eldades med ved som bestod av skålvirke från pappas arbetsplatser samt med tändved, ved som kom från snickerifabriken. På kvällarna fylldes pannan med koks som höll värmen tills på morgonen.

 

Det fanns ej varmvatten, utan mamma värmde vatten i en vattenreservoar som var placerad på ena sidan av vedspisen. Det måste vara förklaringen till att pappa varje måndag kväll gick till Murénska badhuset och badade romerska bastubad där det ingick tvagning av baderskor. En dag mötte pappa en av dessa på stan och hälsade på henne, hon såg frågande ut. När pappa sedan kom till badhuset nästa gång bad hon om ursäkt för att hon ej kände igen byggmästaren med kläderna på. Vi övriga i familjen tvättades i balja i köket. När vi var stora nog fick vi följa pappa och bada på “Murre”.

 

Som jag berättat om tidigare hade pappas bilar en framskjuten plats i min uppväxt, hans första bil var en fransk bil av märket Cotterau. Den hade ägts av en förmögen företagare Kronberg i Gävle som bland annat ägde Jästfabriken, belägen på Öster, granne med Epidemisjukhuset längst ner på Nygatan, mot järnvägen som ledde till hamnen och ut till Fredriksskans. Erik Kronberg byggde även Engeltofta på Norrlandet. Pappa byggde om bilen med ett mindre lastflak, på vilket fraktades byggmaterial. Bilen användes naturligtvis även när han färdades till och från lantstället Horsnäs i Hille. Jag själv har inte minne av att jag åkt med i den, men väl att vi använde den som lekplats när den stod uppställd i lidret i Hille.

 

 

 

En gång bjöd pappa och mamma närmaste grannen i Hille, bonden Per Elving med fru på en utfärd en söndag mot Hamrånge. De fick punktering och hade ej något reservdäck med och de gav sig ut i skogen och plockade mossa och fyllde däcket så att de kunde ta sig hem.

 

Jag vet att han därefter köpte en begagnad Chevrolet, årsmodell lika med T-Fordarna.

 

Den bilen kommer jag ihåg att Harry och Martin lackerade om hemma på gården på Rådmansgatan, jag känner än idag lukten av färgen när den var färdigmålad och stod där så blank och fin.

 

Nästa bil blev en Dodge. 1938 köptes en Chrysler, 34 års modell. Den var den första modellen som var strömlinjeformad, en rymlig bil som pappa ställde undan nere på Näringen, när kriget bröt ut och man ej längre fick bensin tilldelat för privatkörning. Under senare delen av kriget köpte pappa en Ford Prefekt som hade gengasaggregat påkopplad framför kylaren. När sedan kriget tog slut, togs Chryslern på nytt i bruk. På alla bilar dittills hade pappa bilnummer X l. När den bilen sedan såldes, fanns en bestämmelse som sa att Landshövdingarna skulle ha länets lägsta bilnummer.

 

Pappa böt bort Chryslern mot hans första fabriksnya bil, en Chevrolet av 1947 årsmodell, den fick nummer X 11479, en mycket fin efterkrigsmodell. När Sven och jag övertog byggnadsfirman efter pappas bortgång 1949, ingick denna bil i vårt köp. Fastigheten på Näringen med snickerifabrik och materialgård samt övriga inventarier övertogs också.

 

En längre bilfärd som jag har ett levande minne av är när familjen, bilade upp till Härnösand, Kramfors och Österåsens Sanatorium för att hälsa på Karin. I Härnösand låg vi över hos en stenhuggare som pappa lärde känna när han utförde ombyggnaderna av Länsresidenset och Dövstumsskolan. Vi närmade oss Kramfors, där mammas syster, moster Helga bodde. Vi passerade den kända Oringebacken, som ligger mellan Härnösand och Kramfors, bromsarna på bilen var ej av bästa friktion varför pappa fick bromsa med motorn för att hålla nere farten utför. Det fanns ju grindar på byvägarna på den tiden så när vi närmade oss byn där moster Helga bodde, sprang mamma ur före för att öppna dessa, det var många gånger nära att hon ej han få upp grinden innan bilen passerade. Jag minns väl niporna vid Ångermanälven i närheten av Sollefteå och Österåsen.

 

 

 

Genom tillgång till bilarna under alla våra uppväxtår, har vi gjort många utflykter på söndagarna och medfört matsäck som vi avnjutit vid något vattendrag eller sjö. Sådant sitter kvar hela livet.

 

När jag ser tillbaka på mina tonår finner jag att utanför skolan var väl biobesöken den fritidssysselsättning, som var mitt största intresse, jag saknade nog gemenskap med jämnåriga, förutom mina närmaste grannpojkar Gösta och Bertil Erikson och Erik Kvick. Föreningsliv existerade ej för mig. Först efter avlagd realexamen fanns kontakt med Erik Westlund, Hans Åkerlind, Sven-Inge Marck. Dessa grabbar var ju gamla skolkamrater sedan Läroverkstiden.

 

Vad som helt förändrade min levnad var ju att Erik sammanförde mig med Barbro.

 

Jag är medveten om att jag beskrivit detta tidigare, men var detta ju så avgörande för min utveckling att det ej kan framhållas tillräckligt ofta.

 

Skolåren

 

Jag är född 1924, alltså började jag min skolgång 1931 i första små, som det hette på den tiden, i Södra Skolan. Lärarinnan hette fröken Arvin, en som jag tyckte äldre dam som var sjukskriven ibland, så vi fick någon vikarie som uppfattades som snällare och väsentligt yngre.

 

 

Södra skolan

 

Vi hade samma lärarinna under de två första åren. En av mina klasskamrater, Erik Westlund kom jag att på nytt hamna i samma klass som, när vi sammanstrålade i Läroverket, därom återkommer jag till längre fram.

 

En lärare på den tiden hade ju en stor auktoritet, ett par händelser som hände i de första klasserna var följande:

 

Vid en lektion om skadlig föda m.m. talade fröken Arvin om att dricka kaffe inte var bra på grund av att det innehöll gift, jag slutade att dricka “tatte- bulla” omedelbart och började först vid vuxen ålder, c:a 25 år, att dricka kaffe på nytt när jag började att använda alkohol. Fortfarande än i denna dag dricker jag bara kaffe i samband med alkohol. Det är klart, jag dricker ju te i stället och det innehåller väl ett annat gift.

 

En annan händelse som har påverkat mig för hela livet är, när folkskoleinspektören Lunden kom på besök för att testa vår lärarinnas kompetens att undervisa, vi fick sjunga en av våra väl inlärda sånger, när sången klingat färdigt frågade inspektören lärarinnan och pekade på mig vad den gossen heter som deklamerade så högt. Det utpekandet har tystat mig alltsedan dess, och jag sjunger aldrig så att någon kan höra på. Där ser man vad en auktoritet kunde förorsaka förr i tiden.

 

1933 på hösten flyttades jag till Stora Islandsskolan för att börja i tredje folk som det hette. Vår folkskollärarinna Sigrid Noren kom vi att ha under de två åren på Islandsskolan. Jag skildes från mina tidigare klasskamrater och fick nya som en del återkom senare i livet. Mina minnen från den tiden är några som präntat sig kvar. Mobbning hade väl på den tiden inte fått något namn, men jag upplevde nog samma känsla av förföljelse på raster och på hemvägen från skolan av en klasskamrat Hemming Sten, det var under första året. Sedan vi några i klassen spelat små pjäser som uppfördes i fjärde folk, bland dessa var Hemming, vilket gjorde att vi kom varandra närmare och då upphörde skrämseln. På bilden var Hemming kung och jag själv riddare.

 

 

Islandsskolan vid Centralgatan

 

 

 

På Islandsskolan var skoltandvården inrymd, där fanns en kvinnlig tandläkare som vi alla var rädda för, då hon uppträdde bryskt och hårdhänt vid lagningarna. Jag har en känsla av att jag var en favorit till vår lärarinna, vilket jag nog fick bekräftat när Barbro på sin första tjänst kom att hamna på Islandsskolan och fick som kollega min lärarinna Sigrid Noren, som kommenterade undertecknad, när Barbro talade om att vi skulle gifta oss på hösten 1953, “gossen med de blå ögonen”.

 

För att få söka in i Gefle Högre Allmänna Läroverk fick man avlägga ett skriftligt prov i räkning och modersmål, vilka som kom in sattes upp på en anslagstavla i entrén alldeles innanför de stora portarna mot Kungsgatan. Jag cyklade ner till Läroverket och kunde inte hitta mitt namn där. Sven åkte ner och kunde konstatera att jag fanns upptagen bland de intagna. Det var väl nervositeten som gjorde att jag ej fann namnet.

 

Övningsämnen, matematik och svenskan gick hyfsat, däremot har det varit sämre med språken. En av orsakerna tror jag beror på att jag ej tillgodogjorde mig språkläran i folkskolan och därför hade svårt att följa tyskan och engelskan, dessutom förekom ju aldrig att vi fick prata på tyska eller engelska i klassen under lektionerna, utan förekom endast förhör på inlärda läxor samt skrivningar med tonvikt på grammatiken. Det är min uppfattning, man måste ju alltid söka orsak till sina tillkommakortanden.

 

Mina två första år i Läroverket skedde i en klass med bara pojkar, skolan hette från början Gefle Högre Allmänna Läroverk för Gossar. Tyvärr lyckades jag ej på sommaren att läsa upp mig i tyska för flyttning till tredje klass, utan fick gå om tvåan vilket förde med sig att få nya klasskamrater där det ingick sex flickor. Genom att min språkbegåvning var dålig, var skrivningarna alltid en mara, och därför kände jag aldrig riktig trivsel med skolarbetet. Jag lyckades dock att avlägga realexamen med halvskapligt resultat.

 

Ett minne som ligger kvar ännu från Läroverket är när jag kom i trapphuset och fick en dagsedel av lektor Hjalmar Sunden som ej undervisade i min klass. Han upptäckte sedan att han misstagit sig på den som bråkat vid tillfället. Jag högaktar dock honom för att vid efterföljande dags morgonbön i aulan med alla elever, bad den okände han slagit till om ursäkt. Lektor Sunden blev senare docent i religion i Uppsala.

 

Pappa hade redan på tjugotalet köpt ett mindre hemman på Horsnäs i Hille, där det fanns stall, ladugård, hönshus och ett stort lider. Vad jag förstått var största orsaken till detta köp att han skulle få möjligheter att hålla hästar för att nyttja vid transporter i byggnadsverksamheten. Där fanns kor, grisar och höns samt getter. Mamma hade ju ej tidigare varit i kontakt med husdjur men skötte dem med hjälp, vad jag förstått med bravur.

 

Under skolloven om sommaren flyttade vi barn och mamma ut till Hille när skolan slutat. Först skulle vi gå till frisören och få håret snaggat, det hann ju vara någorlunda utväxt tills skolan började på hösten. En annan ständig återkommande åtgärd var att vi fick gå till Harald Berglund och förse oss med en blå overall som man slet ut under sommaren i Hille. När pappa korn hem på kvällarna och det blivit skördetid så fick vi barn följa honom med slåttermaskin till Mårdängsmuren och Änge, två utmarker som tillhör hemmanet. Det var i huvudsak hö som skördades för att ha till utfodring av djuren. Jag har även minne av att det fanns ett gemensamt tröskverk där havre tröskades för att ge till hästarna.

 

 

 

Vår närmaste granne i Hille var Per Elving. Under Svens och mina uppväxtår i Hille “deltog” vi ju livligt i vad som skedde på den bondgården. Farbror Elving var vänlig mot oss barn så vi fick ofta åka med honom när han åkte med häst och vagn för att uträtta ärenden på byn. Han hade även skjutsstation för två likvagnar, en klädd med svart kläde och silvertofsar hängande ner från ett tak som uppbars av fyra profilerade hörnstolpar, ett elegant åkdon som användes vid begravning av medborgarna. Så fanns även en likvagn, spartansk utan tak och annan utsmyckning, som användes när fattighjonen skulle färdas till sista vilan. Detta hände så sent som inpå trettiotalet.

 

En händelse i augusti 1931 och som följt mig genom hela livet är när Sven och jag körde vår häst Elsa med fyrhjulsvagn tillsammans med Per Elving och hans son Evert för att lasta ved i Åängarna, som ligger ca en halv mil från Hille kyrka och forsla den till en köpare som Elvings hade i Forsby, som då låg tre fyra kilometer från Hille. Vi hade varit med tidigare men trots pappas förbud åkte vi i väg även denna dag. Allt gick bra, vi var borta hela dagen och för att komma ner till Horsnäs skulle man passera en obevakad järnvägsövergång vid dåvarande Hille fotbollsplan.

 

 

Änglavakt och obevakad järnvägsövergång.

 

Klockan var vid fem-sextiden på eftermiddagen. Evert Elving körde först med sin häst och vagn därefter kom Sven och jag på vår vagn, därefter farbror Elving. Strax före vid kyrkan hade Ragnvald, som hälsade på oss i Hille, lämnat sin plats på vår vagn efter osämja mellan oss och honom. När vi passerade järnvägsövergången kommer samtidigt ett snälltåg på Ostkustbanan och genom att hästen Elsa skrämdes skenade hon så att Sven som höll i tömmarna, efter att vagnen slagits av, kunde sitta kvar på det som var kvar av vagnen med främre hjulparet, jag själv kastades turligt av och hamnade på vallen som gränsar till fotbollsplanen. Hästen Elsa, Sven och jag klarade oss utan minsta skråma från det vådliga äventyret. Änglavakt?

 

Vår syster Britta övertog Hille efter mammas bortgång 1974 och har nu överlåtit fastigheten till sina båda pojkar Per och Olav Sandström.

 

Vi fortsatte att tillbringa somrarna i Hille under trettiotalet då även våra kusiner från Stockholm, Gösta och Birgit Bergman kom för att under några veckor tillsammans med moster Hilda få känna på lantluften.

 

 

 

Under krigsåren på fyrtiotalet bodde vår bror Harry med sin stora familj, sju barn, där på sommaren. Därefter kom Britta och Ragnvald med barn att tillbringa barnens skolferier. för att slippa bo i Stockholm hela året. De har underhållit och utvecklat trädgården samt byggt ett garage och förråd.

 

Barndomshemmets närmaste miljö

 

Jag tänkte beskriva den miljö som vi växte upp i på S. Rådmansgatan 8 i kv Finland på söder.

 

Vårt hus låg mellan handlare Anderssons affär på 6:an och C.A Hällström hus på 10:an Den äldre generationen Andersson avled på 30-talet och sonen Sven som böt namn till Ejerhed fortsatte verksamheten. Grannen mot söder C.A. Hällström var trävaruhandlare. Hans fastighet var en hörntomt vid Rådmans- och Arbetshusgatorna med en mindre byggnad inrymmande kontor efter Arbetshusgatan.

 

I hörnet av Arbetshusgatan och S Kungsgatan fanns en byggnad som inrymde en Arbetsstuga för barn. Där fick barn komma och göra slöjdarbeten efter skolan och fick även äta sig mätta. Nästan hälften av kvarteret utgjorde en enda tomt som ägdes av skohandlare Hemgren, med sin butik efter Kungsgatan. I hörnet av Kungs- och Brunnsgatorna låg ett kafé som hette Blå Triangeln, det var en äldre dam som drev verksamheten, jag minns att hon b1.a. sålde Läkerolaskar som vi fick köpa när vi hade hosta. Det fanns även andra godsaker, som man ibland fick en 10-öring av mamma för att köpa.

 

 

 

Ett flerfamiljshus i tegel med utvändig puts uppfördes i slutet av 30-talet mitt på tomten mot Brunnsgatan. Där bodde under några år familjen Linderoht, pappan tandläkare och sonen Bertil blivande folkskollärare och gitarrist och som även skrivit libretton till barnoperor. Bertil senare hyresgäst i vårt hyreshus i kv Natt o Dag på Hantverkaregatan 27.

 

 

I hörnet av Brunns- och Rådmansgatorna låg en mindre gård i vilken det bodde en stadsarbetare med son, jämnårig med Sven, sonen Gösta Haglund läste till präst och blev bl.a. Kyrkoherde i Torsåkers Församling. År 2002 invaldes jag i De Erfarnas Klubb, firar för övrigt 100 år nu i år 2005, i klubben finns en präst som medlem, det var denna pojke som växte upp i hörnhuset. På husets hörn hängde en gaslykta som tändes varje kväll vid mörkrets inbrott aven gaslyktetändare som med en stege på axeln cyklade runt och tände staden gaslyktor.

 

 

Lykttändaren

 

Detta var en skildring av vårt kvarter Finland.

 

Min praktiska utbildning och bakgrund till att bli byggmästare

 

Pappa drev en snickerifabrik på Näringen där samtidigt en materialgård låg på den stora tomten. När vi pojkar kom upp i tonåren fick vi så smått börja att hjälpa till på materialgården genom att rensa spik ur formvirket som kördes dit från byggarbetsplatser på stan. Tillsammans med att man som yngre fått följa med pappa i bilen när han tittade till jobben fick man ju en grund till vad byggnadsarbete var för något. När jag avlagt realexamen 1941 fick jag börja som byggnadselev och vara med på småarbeten och lära av jobbarna rent allmänt vad det innebar att göra reparations- och ombyggnadsarbeten.

 

Tidigt fick jag även sitta med räknesnurra och multiplicera och addera kostnadsberäkningar, mycket nyttigt för att lära från grunden hur anbudsförberedelser gjordes. Att lära sig uppställning av rubriker för att i detalj sönderdela ett byggnadsobjekt. Mina bröder hade lämnat pappas firma för att ha anställning i andra byggnadsfirmor eller starta eget. Denna min förberedelse för att kunna vara arbetsledare för ett bygge resulterade i att pappa med i någon mån min medverkan räknade på ett större flerfamiljshus i Tierp. Pappa hade tidigare 1934 byggt Natanaelskyrkan där, kontakterna med Tierp etablerades därmed igen.

 
 

Natanaelskyrkan i Tierp

 

En byggnadskornmitte antog anbudet och arbetet påbörjades i maj 1943. Under pappas överinseende kom jag så igång med mitt första bygge som verkmästare. Under första månaderna övernattade jag hos en schaktmästare Lundqvist i ett uthyrningsrum. Men ganska snart började jag pendla mellan Gävle och Tierp. Tågen var, särskilt vid veckosluten fyllda med beredskapsmilitärer. När bygget fortskred kom pappa ut till Tierp med längre uppehåll än vid påbörjandet. Jag var då 19 år och hade av naturliga skäl dåligt med kunskap i ledarskap och även rent byggnadstekniskt, men kände att “gubbarna” inte utnyttjade detta, utan medverkade till att byggnaden kunde bli klar till julen 1943 och av god kvalitét.

 

Under april räknade pappa och jag på uppförande av ett pensionärshem i kv. Lancetten på Brändströmsgatan, ritat av stadsarkitekten Sven H. Wraner. Anbudet antogs av Gefle stad och påbörjades bygget i maj 1944.

 

Det kändes säkrare att vara arbetsledare i Gefle, dels fanns en stam av byggnadsjobbare i firman och samtidigt fick jag bygga upp ett samarbete med leverantörer och underentreprenörer, som har varit mycket värdefullt i den fortsatta verksamheten. Frånsett att lerkörtlar påträffades vid grundläggningen och krävde plintar ned till fast botten, så löpte arbetet någorlunda friktionsfritt. En metallstrejk utbröt och blev långvarig på våren 1945. Vi lyckades ändå få smidesarbetet utfört av en smed icke ansluten till arbetsgivarorganisationen utan jobbade själv. Inflyttning kunde ske under våren 1945.

 

Jag hade mönstrat 1944 och klarade av 12 månaders rekrytutbildning med inryckning i slutet av april 1945, dagarna före Andra världskrigets slut i Europa. Utbildningens mål var gruppchef. Samtidigt hjälpte jag pappa om kvällarna med kamerala sysslor på kontoret. Ett av rummen i vårt hem på Södra Rådmansgatan 8, användes som kontor.

 

Sven som avlagt byggnadsingenjörsexamen, var verkmästare hos en son till en av pappas arbetskamrater från Stockholm, som drev byggnadsfirma i Karlskoga. Därefter anställdes han som arbetsledare hos en byggfirma Sebohus, som runt om i landet uppförde radhus i samarbete med Svenska Trähus. Under 1946 återvände Sven till pappas företag och fullföljde sitt examensarbete som bestod i ritandet av tre 3­våningshus med 42 lägenheter i kv. Dungen på Kaserngatan, tomter som pappa inköpt i början av kriget. Byggnadslov beviljades i lagom tid då jag avslutade min rekrytutbildning på Kungsbäck, jag fick förtroendet att leda arbetet. Vi hade även räknat på om- och tillbyggnad av ögon- öron- och röntgenklinikerna på Lasarettet, vilket anbud antogs och påbörjades samtidigt, det arbetet leddes av Sven.

 

De tre flerfamiljshusen i kv Dungen bildade en bostadsrättsförening vilket var en ny företeelse för oss. Det sättet att bygga innebar ju en nyhet som kanske uppfattades som invecklad och gjorde pappa mindre intresserad att fortsätta i den formen.

 

Till en början när vi övertagit firman inriktade vi oss på entreprenörverksamhet under de första åren. Men som jag tidigare skrivit om försökte vi att få tomtmark av kommunen för att projektera och bygga bostadshus. Vi uppförde där vårt första radhusobjekt om 16 lägenheter, det visade sig senare att bygga radhus blev en lämplig nisch för vårt företags storlek. Vi drev fortsättningsvis en entreprenadavdelning, ett egetregi­byggande samt en rep- och underhållsavdelning inom företaget.

 

Vi strävade efter att kunna få en arbetarstam som kunde flytta från bygge till bygge. Att få det ena bygget att påbörjas så nära anslutning till ett färdigställt var ej alltid så lätt. Därför krävdes att utöver s.k. “småarbeten” även utfördes större om- och tillbyggnader som då oftast utfördes på entreprenad, dessa arbeten var mer riskfyllda då många oförutsedda arbeten, ofta visades sig ej var tillräckligt kostnadsberäknade.

 

En stor oberäknad faktor vid nybyggnader var väderleken, regniga höstar och snörika kalla vintrar gjorde att man alltid oroade sig för ökade kostnader på objekten. Men man tröstade sig med att i längden jämnade det ut sig ekonomiskt genom att vissa år skilde sig och var onormalt nederbördsfattiga och varma.

 

 

——————————————————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website