Kedickedu, del 10 Ramhäll

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 10.

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

En del bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

RAMHÄLL

 

Mammas födelseort

Mamma var född i Ramhälli Alunda socken i Upplands län den 9 april 1896 “kl = 9 E=m” (Morfars egenhändiga anteckning).

Min morfar, Johan Erik Wahlgren, var född den 14 december 1854. Han dog den 6 juni 1909 till följd av olyckshändelse vid malmlastning av en järnvägsvagn.

Min mormor, Augusta Wahlgren, var född den 2 maj 1864. Hon dog den 27 februari 1942 i mitt föräldrahem i Gävle.

Min morfar har jag alltså aldrig träffat. Hos min mormor vistades jag under några somrar på 30-talet. Jag besökte henne därefter under kortare tider, alltid under sommartid då det var cykelväder och skolferier eller semester. Ibland tillsammans med Mamma.

 

 

Ramhälls läge och struktur

Gruvsamhället Ramhäll ligger ungefär 4 mil nordost om Uppsala mellan Dannemora och Alunda. Gruvdrift hade pågått i Ramhäll periodvis sen 1742 under olika ägandeformer. Driften upphörde 1975. Men nu (2007) – efter några års andrum – finns det spekulationer om att ta upp driften igen. (I det närliggande Dannemora är ett återupptagande av gruvdriften i högsta grad aktuell.) Det är den kraftiga efterfrågan i världen på metaller som tänt hoppet att Ramhäll ska vakna på nytt. Men många är skeptiska och menar att det är en fåfäng tanke. Vi får se.

 

KARTA ÖVER RAMHÄLL 1930

 

 

FÖRTECKNING ÖVER KARTANS OBJEKT

 

1. Stavbybyggnaden (Stabbybyggnan) med Mormors bostad och Kooperativa affären

1 b) Mormors dass

1 c) Mormors jordkällare

1 d) Mormors vattenkälla

1 e) Uthuslänga, med bl.a. Mormors vedbod

2. Stavbyschaktet

3. Skrädhus (borttaget i början av 1930-talet)

4. Karl Edvard Forsmans stuga

5. Kross- och anrikningsverket

6. Smalspårig järnväg, 8 km till Knaby och yttervärlden

7. Petter och Josefina Källmans stuga

8. Byskolan med ”ekonomibyggnader”

9. Maskinhuset med spel (del av uppfordringsanordning) till bl.a.

Stavbyschaktet

10. Kooperativas magasin

11. Gustaf och Augusta Källmans stuga

12. Ruben Lantz (med sonen Ronald) stuga

13. Handlanden Carl Strömbergs stuga

14. Kilsbyggningen

15. Byvägen västerut mot Gammelbyggningen, Tranbyn och Rastsjön

16. Byvägen österut mot Korsvägen (Bergslagen), där den delar sig mot

a) Morkarla, Dannemora, b) Lyan, Alunda och Uppsala och och c) bondgården Ektomta

Ramhäll var ett överblickbart samhälle där alla kände alla, “något av en liten idyll insprängd i barrskogen”. Samhället var känt redan på 1600-talet. Det hade sin glansperiod under 1800-talet. Från Ramhäll fraktades malm på järnväg med början 1878. Med järnvägen fanns godsförbindelse med Dannemora samt med Harg vid Upplandskusten, varifrån båttransporter kunde ske både för inrikes leverans och för export, inte minst till England och Sheffield.

Det finns ett påstående, att det i Uppland bara fanns en betydande gruva, och det var Dannemora. Men det mindre Ramhäll var trots detta en intressant doldis. Ramhälls malm var av Dannemorakvalitet och togs bland annat i anspråk vid experiment för framställning av degelstål.

Någon sammanhängande dokumentär litteratur om Ramhäll har inte stått att finna. Värdefulla upplysningar om gruvdrift och vardagsliv har dock lämnats av ortsbor i “Berättelser från Ramhäll“, utgivna av Ramhälls Byagille 2001. Jag har utnyttjat detta material. Jag har också för mitt skrivande haft kontakt med ortsbor, som minns gruvlivet och som jag själv träffat under min barndoms somrar. I egenhändiga anteckningar som Morfar efterlämnat skriver han 1896, att han nu varit anställd i gruvföretaget hos patron Rettig i 32 år. Han skulle alltså ha börjat i gruvarbete redan då han var 10 år. Man får hoppas, att det var ovan jord. Gruvorna ägdes av Kilafors Bruk med säte i Hälsingland. Samma år (1896) övertogs Kilafors av Ljusne Woxna AB i Hälsingland, vid sin tid ett av Sveriges mest inkomstbringande företag. Huvudägare i Ljusne Woxna var godsägaren och greven Walter von Hallwyl. Greven, med schweiziskt ursprung, hade gift sig med Wilhelmina Kempe.Hennes far ägde Ljusne Woxna och tillhörde den kända Kempesläkten med stora ekonomiska intressen i den norrländska skogsindustrin.

 

Greve Walter von Hallwyll, huvudägare i Ljusne Woxna AB.

 

Min tillbakablick här kan verka ovidkommande, men det är faktiskt intressant att Ramhälls gruvor varit styrt av kapital som förvaltats av namn som von Hallwyl, i eftervärlden mest känt för Hallwylska Palatset i Stockholm, och Kempe. Kanske det Hallwylska kapitalet i Ljusne-Woxna mer eller mindre kom från Kempesläkten. Och därmed från Ramhäll?

Morfar

Morfar var som inledningsvis sagts född 1854, i Norrby (Norby) i Morkarla socken. Som barn döptes han där. Men han blev sen även döpt som vuxen, i Uppsala. Morfar dog redan 1909, den 6 juni (“blef öferkörd af en jernvegsvagn” enligt dödboken). Han har gjort dagboksliknande anteckningar om sitt och Augustas (min mormors) liv. Anteckningarna förvaras i original hos min syster Nita.

Om Mormors och Morfars tillvaro liksom om sitt eget liv har även Mamma berättat en hel del. Ytterligare berättelser om livet i Ramhäll finns i ett odaterat brev (troligen 50-talet) från Mamma till intendent Mats Rehnbergvid Nordiska museet i Stockholm.

Morfar torde inte ha haft någon direkt överordnad befattning. I ett betyg från en gruvfogde sägs att han varit spelstyrare. Spelet drevs från ett maskinhus vid Stavbyschaktet intill det hus som Morfar och Mormor skulle komma att flytta in i 1901. Huset kallades för Stavbybyggnaden. Arbetet som spelstyrare hade Morfar haft, innan familjen 1899 flyttat till Uppsala. Efter återkomsten till Ramhäll 1901 fick Morfar inte gå tillbaka som spelstyrare utan fick i stället ett arbete i skrädhuset, som låg invid Stavbyschaktet. Där grovsorterade man för hand malmen från gråsten. Morfar hade utöver skrädningsarbetet ett slags förtroendesyssla. Morbror Eskil har berättat, att hans pappa en tid skrev listor över dagens arbete som han en gång i månaden lämnade till gruvfogden. Eskil säger, att hans pappa på detta sätt ”stod lite över de övriga kamraterna. Och för detta arbete fick han extra betalt.”

 

Mormor

Mormor var som redan sagts född den 2 maj 1864, i Veddicka i Hökhuvudssocken, ungefär tre mil nordost om Ramhäll, på vägen mellan Gimo och Östhammar, nära Hökhufvuds kyrka.

 

Mormors barndomshus i Veddicka.

Till Veddicka kom Morfar på stugmöten (religiösa väckelsemöten), till en början i sällskap med sin bror Carl. Mötesplatsen var kanske inte alltid en och samma.

Om möten hölls hemma i Augustas föräldrahem, var det i så fall på ett mycket sammanpressat utrymme, så ynkligt liten som deras stuga var. Jag har faktiskt själv sett stugan utifrån, då jag en gång besökte Mammas kusin Nanny Eklund i Hökhufvud. Man vågar kanske gissa, att det var i ett sånt här mötessammanhang som Morfar träffade Augusta. Morfar som vid den här tiden var i 30 årsåldern kom att träffa Augusta allt oftare. Om det berodde på intresset för stugmötena som sådana eller för den unga jungfrun kan man bara spekulera om. Det senare intresset tog över allteftersom. Augusta var i 20-årsåldern eller möjligen något år yngre. Hon bodde med sina föräldrar och syskon på en plats som hette Farkullen. Stugan hade ett rum och kök. Den tillhörde Gimo bruk. Morfar infann sig på sin uppvaktarstråt även vid en gård i Hanunda, ungefär en halvmil från Vedicka, när Mormor tjänade piga där hos storbonden Jan Persson.

Mormors far hette Jan Jansson Lyman och hennes mor som ogift Stina Catarina Andersdotter. Namnet Lyman tog fadern från sin hemby Lysta i grannskapet. Fadern var först dagsverkare vid Vedicka gård. Sedermera är han i handlingar antecknad som akademibonde i Haberga.

Mormor och Morfar gifte sig på sommaren 1886 i Morkarla. Mormor flyttade då in hos “Janne” i Lillstugan i Ramhäll. Stugan var på ett rum och kök. Där föddes fyra av deras barn.

 

Morfars stuga i Ramhäll, där Augusta flyttade

in i vid giftermålet.

 

Morfars och Mormors barn

Ivar, 19 februari 1888 – 27 juli 1955; Ruben, 25 januari 1890 – 9 oktober 1963 (död i USA); Eskil, 31 mars 1892 – 20 november 1991; samt Hulda, 21 januari 1894 – 3 juli 1907 (13 år; avled i hudtuberkulos):

Olga Augusta, 9 april 1896 – 30 juli 1961 (död i trafikolycka).

Gunnar, 20 december 1899 – 17 mars 1963; Georg, 3 november 1901 – 21 mars 1980 (död i USA).

Alla barnen är födda i Ramhäll utom Gunnar, som föddes i Uppsala under familjens korta boende där.

 

Om gruvarbetet och livet i Ramhäll

Här följer en berättelse, som Mamma vid en intervju i Arbetarbladet i Gävle lämnat om livet i Ramhäll. Den har på Nitas initiativ varit införd i Släktforskartidningen för Upplands släktforskare (februari 1999).

”Ramhälls gruvor, där jag föddes och växte upp, daterar sig från år 1740. Förste ägaren hette Hammarin och gruvorna kallades till en början Hammarins gruvor. Brist på pengar gjorde att brytningen fick upphöra några år. Ljusne-Woxna övertog dem och i folkmun sas det att de ”ramat åt sig” malmhällarna. Därav skulle namnet Ramhäll ha uppkommit. Om det är sant vet jag inte.

Gruvbrytningen tog nu fart, den ena gruvan efter den andra bröts. De fick namn såsom Tor, Oden och Frej, Storgruvan, Långholmen, Hälsinggruvan, Svältihjäl, Kattgruvan m fl. I den senare dränktes samhällets kattungar och sådana fanns det gott om då varje familj höll sig med katt.

Gruvarbetarens liv var farligt och tungt. Skyddsanordningarna var dåliga och dödsolyckorna många. Ungefär hälften av arbetarna hade dock sitt arbete ovan jord med att skilja malmen från gråberget. En avdelning kallades ”Vasken”. Här tog man vara på avfallet. Det gick till så att ”myljan” d v s jorden sållades i stora såll. Det som blev kvar i sållet hälldes i plåtskopor med hål i och sköljdes i en vattenlår. På så sätt kunde man ta vara på de mindre malmstyckena som sedan tömdes i lådor som rymde ungefär 100 kg. För en sådan låda betalades 25 öre. För de flitigaste kunde förtjänsten bli ca 2 kronor per dag. Arbetet i vasken utfördes under sommaren av skollediga pojkar och flickor och deras mödrar som ofta även hade sina småbarn med. Ett tungt arbete för barn i skolåldern men det var ju nödvändigt att alla i familjen hjälpte till med försörjningen.

(Länk till allmän historik om gruvarbetet, i detta fall från Skottvångs grufva/ inlagd av Webbmaster)

När det började minska med malmen i någon av gruvorna tog man upp en ny och den gamla lämnades åt sitt öde.. Men man byggde över gruvhålen med trätak som dock murknade med tiden. Vi gruvarbetarbarn tyckte det var spännande att leka intill de gamla gruvhålen. Vi rullade ner stora stenar på de murkna trätaken som brast. När stenen fortsatte ner i gruvan uppstod ett kraftigt dånande ljud mellan bergväggarna. Smultron växte också runt gruvkanterna och lockade oss i närheten.

Ner i gruvan släpptes inte barnen utom då man som ett ”nöje” fick följa med hisstunnan ner . Mitt första besök i gruvan gjorde jag tillsammans med två andra flickor efter att ha slutat dagens arbete i vasken. En spännande upplevelse. En gruvarbetare följde med ner och stod på kanten av tunnan och lyste med karbidlampa. Tunnan gled ner i det mörka djupet, vattnet sipprade efter väggarna och en kall luft slog emot oss. Vi var alldeles tysta. Så kände vi en lätt stöt och befann oss på gruvans botten . Vi följde vår vägvisare in i en lång gång. Våra träskor var inte så lämpliga att ha på fötterna men vi följde snubblande efter mannen med karbidlampan, rädda att komma bort från honom. Men så mötte vi ett lag arbetare som hälsade glatt och då kändes det bättre. Nu flickor har ni tur, sa dom, för nu ska vi skjuta. Men vi blev nog mest ängsliga. Hur skulle det inte dåna här nere!

När laddningarna gjorts klara gick vi alla in i en gruvort och väntade med spänning. Och så ljöd ett obeskrivligt dån. Vi hörde hur bergmassorna rasade. När det blev lugnt och man räknat över att alla laddningarna gått följde vi med och såg resultatet. Det var både hemskt och storslaget att se vad sprängladdningarna åstadkommit. Vi var glada när vi åter kom upp i dagsljuset men ville inte ha vår gruvfärd ogjord.

Kommunikationerna till Ramhäll var primitiva. Till järnvägsstationen var det en mil. Dit gick en smalspårig malmbana. När vi skulle ut i stora världen eller väntade besök fick vi låna en dressin för 25 öre. Den fick man manövrera med händer och fötter så svetten lackade.

De dåliga förbindelserna gjorde sitt till att jag år 1909 miste min far. Han kom till olycka då han snubblade framför en malmvagn som höll på att växla. Först forslades han med häst och vagn till Dannemora sjukstuga och sedan dagen därpå med tåg till Uppsala. Han avled vid framkomsten av inre blödningar. Som ersättning av gruvbolaget fick min mor 10 kronor för sig själv och 5 kronor var för tre minderåriga barn i månaden. I övrigt fick vi klara oss själva.

Livet i gruvsamhället var annars mycket av en idyll. Vi höll ihop som en enda stor familj både i glädje och sorg. Vi ungdomar träffades både ute och i hemmen. När någon fyllde år tiggde vi dynamitgubbar av någon snäll farbror. Sen följdes vi åt till födelsedagsbarnets hem och placerade laddningen på ett säkert ställe, tände på och sprang till skogs och gömde oss. När jag gifte mig uppvaktades min make och jag med en sådan salut. En av tärnorna som var från en lugn och fridfull ort svimmade vid smällen och fick bäras in i bröllopshuset. Hon trodde det var jordbävning.

Nu är det mesta hemma i Ramhäll förändrat och tyst. Men alla vi som flyttat därifrån glömmer aldrig de modiga och strävsamma människor som levde och arbetade där och fostrade sina stora barnaskaror. En ny generation har vuxit upp. De gamla som finns kvar har fått en fristad i ett trevligt pensionärshem.”

 

Missionshuset

Mamma har uppgett att hennes far varit med om att bygga Missionshuset i Ramhäll. I efterlämnade protokoll från Ramhälls Baptistförsamling framgår att församlingen bildades 1887. Protokollet från detta sammanträde är justerat – förutom av ordföranden A.P. Blom – av ”Johan Wahlgren”. Vid ett efterföljande församlingsmöte uttrycktes ”nödvändigheten af ett bönehus”. Uppförandet av bönehuset förutsattes ske tillsammans med en annan församlingsgrupp, som Baptistförsamlingen benämnde Friförsamlingen.

Efter framställning till gruvföretaget Kilafors om tilldelning av mark hade patron ”Rättig” meddelat ”att plats skulle erhållas med villkor att huset skulle vara avsett ”för Kilafors samtliga arbetare”.

 

Brukspatron Carl Anton Rettig,i Kilafors.

(Besökte Ramhäll vid flera tillfällen.)

 

Baptistförsamlingen uttryckte sin besvikelse och sa, att det ”icke gärna ginge an att bygga vid Ramhäll, emedan de ogudaktiga enligt det samma t.o.m skulle kunna göra anspråk på någon slags eganderätt till huset.”

Baptistförsamlingen valde nu i stället att tillsammans med Friförsamlingen köpa en tomt av A.P. Andersson i Hemmingsbyn för 10 kronor och som på förslag av Andersson skulle heta Tabernaklet. En byggnadskommitté om 9 personer från de båda församlingarna tillsattes 1887 för uppförande av ”ett bönehus”. I den kommittén finns Morfar inte namngiven.

Av protokoll från Baptistförsamlingens allmänna möten framgår, att Morfar ganska regelbundet fungerade som justeringsman och ibland även som mötesordförande, om man får döma av den ordning i vilken underskrifterna kommit till.

Hur det gick till rent praktiskt när bönhuset byggdes framgår inte av protokollen. När Mamma i sina anteckningar skriver att hennes far ”var med och byggde”, så undrar man om han satt på hustaket med hammare och såg. Om detta vet vi egentligen inget. Men att han var med som initiativtagare till både församling och hus, det är belagt. (En del av Missionshuset syns på ett bröllopsfoto i kapitlet om Tärnaby.

 

Församlingen styr och dömer

I protokollen för åren efter Missionshusets uppförande skildras hur Baptistförsamlingen la sin hand över medlemmarna. Bröder och systrar som misskött sig ställdes ”inför rätta”, dömdes och uteslöts. För att ibland efter avbön och ”lottkastning” återupptas i församlingen. Exempel på förkastliga levnadssätt var ”olofligt skytte”, kiv och bråk mellan grannar, ”slarfaktigt lif bland ogudaktiga” samt andra lastbara beteenden. I ett fall tillsattes en kommitté för att utreda vad en syster haft för sig. Protokollen för dessa fall visar att Morfar var med som justerare (i ett fall med namnstämpel i stället för egenhändig namnteckning) och att han därmed också måste ha deltagit i domen mot de förtappade. Morfar blev vald till ”kassaman” och utsågs även till diakon. I den senare rollen måste han ha tagit sig an inte bara att förbarma sig över de utsatta och förskjutna utan också att förmana många av dem till ett bättre leverne, kanske rentav under hot högt ovanifrån. Sådan var tiden i Ramhäll. Man levde i en reducerad verklighet.

Till församlingen inbjöds predikanter och evangelister från när och fjärran. De inhystes hos församlingsmedlemmarna. Morfar och Mormor ställde upp, vilket har framgått av upplysningar från morbror Eskil. Vid dessa väckelser förrättades dop. Vuxendop alltså. På våren 1887 ”beviljades enhälligt J.E. Wahlgren å Hustru” dop. Vad hustrun hette var tydligen ovidkommande.

Församlingens ekonomi var helt beroende av bidrag från medlemmarna. Det framgår av räkenskaper från tiden för bönhusets anordnande, att i kassan influtit 46 kronor från Augusta Wahlgren. Nu namngiven! I ljuset av att frakten för allt tegel till taket på bönhuset var specificerat till 13 kronor måste Mormors bidrag ha varit anmärkningsvärt stort.

Morfar hade 1896 övertagit föreståndarskapet efter A.P. Blom, som avflyttat. Men Morfars tid i den här huvudrollen blev inte lång. Församlingen var inte längre livskraftig. I slutet av 1896 var församlingen ”i ett s=k upplösnings tillstånd”. Tankar fanns att övergå i en annan, större församling. Morfar utsågs att närvara vid ”nästa församlingsmöte i Morkarla för att representera härvarande församlings medlemmar.”

Jag slutar här berättelsen om Ramhälls Baptistförsamlings uppbyggnad, härlighet och fall. Bönhuset, eller Missionshuset som det sedermera kom att heta, räddades dock till fortsatt verksamhet. Jag vet inte hur, men jag skulle tro att det var den andra delägaren, Friförsamlingen, som ensam tog över. Den var ansluten till Svenska Missionsförbundet. Det skulle vara spännande att veta hur den församlingen skildrar sin tillblivelse och sitt deltagande i bönhusets framväxt. Men jag stannar här och forskar inte vidare.

 

Min första kontakt med Mormor

Den första kontakten med Mormor hade jag som mycket liten. Hon hälsade på oss redan i Tärnaby, där jag föddes 1926, och i Österfärnebo, där vi bodde 1927 – 1932. Mormor kom väl för att hjälpa till i hemmet, bl.a. för att se till oss barn. Till Färnbo kom hon en kort tid efter det att Wasti föddes 1928. Mamma har berättat att jag ”var så elak mot mormor”. Mormor skulle hjälpa mig att dra på mig de långa strumporna, och jag stod i sängen och gallskrek gråtande: ”dé känns, dé känns, jämmörre hú dé känns.” För att kunna utföra denna språkliga bedrift bör jag nog ha varit omkring 3 år, och då vågar jag tänka mig att händelsen inträffade omkring 1929. Mormors besök var väl inte bara betingat av att hon skulle hjälpa till i hemmet. Hon var naturligtvis även nyfiken på att se hur hennes dotter hade det, och bara det var väl värt en resa, även om den var lång och förenad med andra besvärligheter.

Därefter blev besökordningen omkastad. Det var jag, som i likhet med Billy och Wasti , fick åka till Mormor i hennes hem i Ramhäll. Av oss tre var det nog jag som var i Ramhäll mest. Det är i huvudsak från dessa tillfällen som jag har mina mormorsminnen. Jag tror inte att Pappa efter giftermålet i Ramhäll 1923 någonsin besökte Ramhäll. Däremot fick han återse sin svärmor, sist då hon på livets höst kom till Gävle för att avsluta sin jordevandring.

I vilken mån mina kusiner i Gävle, morbror Ivars barn, besökte Mormor är egentligen inte plats att här orda så mycket om. Att Tord, Saimi och Ethel besökte Mormor (deras farmor) är helt klart. Tord vistades hos sin farmor under längre tider än sina systrar. Hur det var med deras syskon Sivert och Arne vet jag inget om. Om kusinerna Bengt och Börje, morbror Gunnars pojkar som bodde i Stockholm, träffade Mormor (deras farmor) är också oklart, men det är inte uteslutet, att dom kan ha gjort resor till sin farmor. Närkekusinerna Bo, Birger och Göran, barn till morbror Eskil, har däremot inte satt sin fot i Ramhäll enligt uppgift från Göran. Deras syster Gudrun säger sig dock som mycket liten ha varit i Ramhäll.

Den utvandrade morbror Georg i USA med hustrun Elsie från Öland var över till Sverige 1936. Åtminstone Georg hälsade då på sin mor. Han gjorde då en anteckning på sin fars (min morfars) handskrivna bok, att han fått löfte av sin mor att få överta den.

Slutligen sjömannen morbror Ruben i USA. Han var ogift. Vid ett tillfälle hade han sänt ett foto till sin bror Gunnar i Stockholm, på vilket han sågs tillsammans med en ung kvinna: “min dotter” stod det antecknat på fotot. Vad anteckningen betydde är inte klarlagt. Ruben besökte efter sin utresa till USA aldrig sitt föräldrahem eller sitt hemland.

 

Somrarna hos Mormor

Mormor bodde ensam i Stavbybyggnaden (Stabbybyggnan, med betoning på bygg) som tillhörde gruvbolaget Ljusne Woxna. Så gott som alla bostäder i Ramhäll var i bolagets ägo. I Stabbybyggnan hade Mormor och Morfar flyttat in 1901, då de efter ett mellanspel i Uppsala på två år med familjen återvände till Ramhäll. Innan de flyttade till Uppsala hade familjen bott på ett annat ställe i Ramhäll, först i Lillstugan från 1886, ett av Morfars barndomshem, och därefter i Gammelbyggningen, nära Lillstugan, från 1894. Mamma var född i Gammelbyggningen.

Gammelbyggningen låg på höger sida vid byvägen västerut mot Tranbyn och Rastsjön, en dryg km från Stabbybyggnan, som låg i ortens ”centrum”. Fortsatte man från Gammelbyggningen vidare några meter västerut kunde man på vänster sida ”sist på vägen, där Tranbyskogen tar vid” se Lillstugan, där Morfar bott som barn och som ungkarl, sen hans föräldrar avlidit.

 

Morfars stuga (Lillstugan)

Vid undertecknandet av boutredningen efter sin mor var Morfar (20 år) inte skrivkunnig. Han satte i stället dit sitt bomärke, en fyrkant. Efter hand lärde sig dock Morfar skriva. Om detta vittnar inte minst hans dagboksanteckningar, som i original numera finns hos Nita.

 

Vistelsetider hos Mormor

Det är svårt att exakt ringa in de olika perioder, då jag var hos Mormor. Det var åtminstone två gånger före skolåldern, alltså under Hemlingbytiden, och flera gånger under tiden då vi bodde på Brynäs i Gävle. En av Ramhällsvistelserna ägde rum sommaren 1932, då jag var 6 år och då kusin Tord med nyförvärvade Karin kom till Ramhäll på trampcykel. Sommaren 1934 var jag också där, om än inte hela sommaren, vilket Mamma skriver om i Gula boken, vidare sommaren 1935, då Tord och Karin kom på motorcykel. Det ska bli mera om de här vistelserna.

 

Billys vistelsetider

Billys tider hos Mormor har jag ingen klar uppfattning om. Men så mycket är säkert, att hans första besök var före min vistelse hos henne, alltså någon gång före 1932, då vår familj bodde i Österfärnebo. Billy kan ha varit 6 eller 7 år. Det är möjligt att han var i Ramhäll ytterligare någon sommar.

När Billy låg på Selggrens sanatorium1938 fick han en kortare tids permission på sommaren för att åka till Ramhäll. Mamma och Billy åkte tåg till Dannemora. De blev hämtade vid stationen av Georg Törnqvist från Hemmingsbyn. Georg, som hade droskbil, var gift med Frida, en barndomsväninna till Mamma.

Vid Billys permissionsbesök var jag redan sommarinstallerad hos Mormor, så jag fick följa med Georg från Ramhäll i hans sjusitsiga Volvo till Dannemora. Vid den här tiden var jag okunnig om hur allvarligt sjuk Billy egentligen var, och såg därför inget ödesdigert med Billys hälsa när vi möttes. Billy såg blek och tunn ut under sin svarta baskermössa. Han hade sitt armbandsur spänt med ett läderarmband kring sin magra handled. Själva uret hade han alltid på handledens undersida. Någonstans i min gamla fotosamling finns det ett foto av Billy under hans besök, där han sitter på ett växelklot på den smalspåriga järnvägen utanför Mormors hus.

Med hänsyn till Mammas personliga relation till Georg (läs Frida) tror jag inte att Georg tog någon regelrätt betalning för droskresan. Kan tänka mig att Georg bedömde skjutsen som en ömmande sjuktransport.

 

Wastis tider

Wasti och jag kom aldrig att vara i Ramhäll under någon längre period tillsammans. Hon var, liksom jag, hos Mormor under egna tider. Wasti har skrivit ett kapitel i Ramhällsboken (utgiven av Ramhälls Byagille 2001, se ovanstående länk) om sin kontakt med Mormor. Men Wasti och jag kom att göra ett kortare besök hos Mormor tillsammans. Mera om detta senare.

 

Nitas tider

Nita var över huvud taget aldrig sommarbarn hos Mormor. Hon fick dock följa med Mamma på ett par korta turer, den ena när hon var fyra år. Den andra resan var i maj 1942, då Nita var drygt nio år. På den resan, som delvis gjordes med tåg, passade Mamma på att göra uppehåll i Uppsala för att hälsa på hos släktingar på sin pappas sida.

“Jag var till Ramhäll två gånger som barn. Första gången vid 4 års ålder. Nanny berättade varje gång vi träffades om hur mamma cyklade med mig i ösregn från Hökhuvud till Ramhäll, vägrade att vänta en dag tills vädret blivit bättre. Där, i Ramhäll, blev min bestående insats att jag en dag ställde mig i vägen för Ingenjören och sa att “här kan inte du komma fram”. Detta var något alldeles anmärkningsvärt. Tänk att jag sa du till den store ingenjörn! Av detta har jag själv inget minne men det gick till historien.

Andra gången var i maj 1942, efter mormors död i Gävle i februari samma år. Jag tror det var en resa för att Mamma skulle kunna förbereda bouppteckningen och auktionen, som skulle komma strax därefter.” (Nita)

Nita blev tre somrar placerad hos olika familjer i Gästrikland, två gånger hos olika familjer i Järbo och en gång hos ett äldre lantbrukarpar i Årsunda. Hon kom visserligen till välvilliga människor, men hon måste i alla fall ha fått utstå en kännbar ensamhet, som vi övriga syskon inte behövde drabbas av. Nita fick alltså aldrig något nära förhållande till Ramhäll på samma sätt som Wasti och jag.

Mina besök hos Mormor tar ny form

Utöver de längre sommarperioderna i Ramhäll blev det senare olika tillfällen för mig att hälsa på hos Mormor under kortare tider. Jag kom då på cykel. Jag skriver några rader om detta i ett särskilt avsnitt (Cykelturer till Ramhäll, med Mamma och utan Mamma).

 

Kusinerna Saimi och Ethel

Mina kusiner Saimi och Ethel, döttrar till min morbror Ivar, hälsade på hos Mormor (deras farmor) med jämna mellanrum. Dom kom på cykel från Gävle. De övernattade mest hos min mormor men undantagsvis hos sin mammas syster, moster Elin med maken August, som bodde nere vid vägkorsningen intill Bergslagen. I mosterns familj, där det fanns flera barn, var det än mera trångt än hos Mormor. Saimi och Ethel fick vid sina resor till Mormor bo i finrummet, salen.

När jag var hos Mormor sommaren 1934, då jag var 8 år, kom kusinerna på sina cyklar. Ethel skulle vid det här tillfället göra sig bekant med Mormors radioapparat, som Mormor fått av sina barn på 70-årsdagen den 2 maj samma år. Det var en 4-rörs Dux i mörkbetsad björk.

 

Mormor med sin radiopresent på 70-årsdagen.

En liknande modell från Philips kostade 295 kronor enligt en annons i Allers 1933. Ethel mixtrade nu med de tre avstämningsrattarna och ville höra vad som var på gång i den klangfulla lådan. Det ville jag också. Efter en stunds vridande konstaterade Ethel uppgivet, att “dé är ingenting just nu, dé är paus”. Jag ville då visa Ethel att jag var insatt i radiolivet och programmen och att jag minsann följde med tidens gång. Så jag ropade snabbt: “Nää´,stäng inte av! Paus brukar jag höra på”. Ethel la upp ett läroverksöverlägset flatskratt och Saimi höjde sin lilla uppnäsa och skrockade med i sin nasala stämma. Usch, vá jag skämdes! Vilken tavla!

När kusinerna var i Ramhäll chockade dom Mormor (farmor) med sina lättfärdiga sommarshorts. Saimi och Ethel kände sig för övrigt alltid pinsamt trängda av sin farmors återkommande frågor om deras hållning till Herren: “Ni är väl frälsta nu?” brukade hon fråga. Deras svar var allt annat än rakt. Det gick ut på att så snabbt och listigt som möjligt befria sig från den besvärliga frälsningsoffensiven utan att smussla alltför mycket med sanningen och utan att såra farmor.

 

Mormors stuga i Ramhäll

Mormors stuga kallades Stavbybyggnaden eller Stabbybyggnan (med betoning på -bygg). Knappt 50 meter norrut, bakom om stugan, låg Stavbyschaktet. Jag har inte kunnat hitta någon förklaring till namnet Stavby i just detta sammanhang. (En närliggande socken hette Stavby.) Schaktet togs i bruk 1920 och ingick i Carl Ols gruva. En ny lave uppfördes över schaktet 1925. När jag på 30-talet var hos Mormor var gruvhålet övergivet. Någon gruvbrytning under jord förekom vid den tiden över huvud taget inte i Ramhäll. Stabbyschaktet var övertäckt med murkna bräder och en lika murken lucka. Själva laven, den höga uppfordringsanordningen över hålet, var borttagen.

I Stabbybyggnan inflyttade Morfar och Mormor 1901. De kom från Uppsala, där de gjort ett kort mellanspel åren 1899 – 1901. Morfar hade i Uppsala haft arbete som eldare i Läroverket, där hans bror August var vaktmästare. Båda familjerna bodde i en flygelbyggnad på skolgården. Dessförinnan hade de bott i Ramhäll dels i Lillstugan, dels i Gammelbyggningen efter byvägen..

Livet i Stabbybyggnan före Morfars och Mormors inflyttning 1901 vet jag inget om. Ingen annan levande tycks veta så mycket heller. I Ramhällsboken (sid. 47) skriver dock Ingeborg Löfgren, att hennes farfar, Johan Forsman, byggde ”gamla konsumhuset” och att ”i det huset bodde ett tag Petter Sellman och Fina”. Det gamla Konsumhuset kan inte vara något annat än Stabbybyggnan.

Byggnaden i markplan torde ha varit ungefär 13 x 8 meter. (Resterna av husgrunden uppmättes av mig och Jonas, son till Nita, den 3 juni 2006.) Byggnaden var uppförd med vind, där ett par boningsrum fanns. I ett av vindsrummen hade Morfars syster, ”faster” Anna Carin, en gång bott. På vinden bodde dock ingen under de perioder jag var hos Mormor.

 

Stavbybyggnaden

(Handlanden Carl Strömberg vid postlådan)

 

På fotot ovan kan man se att vindskivorna är påfallande breda och att de överstiger de enkupiga tegelpannorna lite omotiverat. Det skulle kunna peka på att taket en gång varit belagt med något växtmaterial, gräs eller torv kanske. Eller kan taket ha haft tjärat spån. Väggarna var klädda med stående lockpanel och målade med en rödfärg som var vindäten och tonade svagt i tjärbrunt.

Mormors bostad låg i bottenplanet. Den var fylld av frid, vardaglig hemtrevnad och sällskapligt allvar. Det fanns två rum, det öppna och ljust levande köket och den tysta och mörka kammaren eller salen. Utöver Mormors lägenhet fanns i huset en lanthandel, “Kooperativa”, som förestods av Carl Strömberg, en ärrad Ramhällsbo, som dessförinnan varit gruvarbetare. Ortens första affär, grundad 1908, hade dock startats i en annan, mindre bostadsbyggnad, som av uppgifter att döma låg en bit tillbaka efter banvallen, förmodligen intill Edvard Forsmans stuga. En av affärens föreståndare, kanske den första, lär ha varit Viktor Ekbom. (Om denne handlande finns några rader i kapitlet om Österfärnebo.)

Mormors stuga, Stabbybyggnan, var vänd åt sydost. Man gick upp på tre nötta trappsteg till förstukvisten. Där fanns två fasta sittbänkar. Sen steg man in i den egentliga förstugan med dess obehandlade och slitna furugolv av breda plankor. Till höger i den oupplysta farstun fanns väggen till “Kooperativa”, Strömbergs affär. Den väggen var stängd. Fordom hade det funnits en dörr där till vad som då var en tvårums lägenhet. När därefter Kooperativa flyttade in i byggnaden, var affärens ingång från början faktiskt från detta håll. Så det måste ha varit ett fasligt trampande i Mormors farstu. Det kunde man för övrigt se på tröskelns slitage. Möjligen hade själva förstukvisten byggts till, först när Kooperativa lämnade farstun. Men det kan heller inte uteslutas att förstukvisten redan fanns där, för den lutade framtungt, kanske nedtryckt av tunga mjölsäckar och många Ramhällsbors flitiga gång.

 

Mormors bostad

Till vänster i farstun fanns den breda dörren till köket. Den hade ett utanpåliggande knaggligt s.k. kammarlås. I farstun vid väggen till höger mot Kooperativa stod den vattenfyllda kopparhinken på en pall. En kopparskopa hängde på kanten. Den grep jag många gånger, när jag törstade i sommarvärmen. Under den svala årstiden hade Mormor hinken inne i köket på vedlåren. Från köket kunde man gå vidare in i den sakrosankta kammaren, det finrum som bara stod och väntade.

 

Köket

I köket framlevde Mormor sina dagar och nätter. Köket var stort, ungefär 5 x 5 meter. Omedelbart innanför köksdörren till vänster fanns skafferiet i hörnet vid fasadväggen, där Mormor förvarade både landssmöret och grahamsbrödet. Att smöret kunde hållas där begriper jag inte. Kanske fanns det ett svalare utrymme ute i farstun, längst in där väggen vätte mot skorstensstocken. Det fanns visserligen en jordkällare utanför huset vid stigen till vattenkällan, men den låg lite för långt bort för det stundliga användandet.

Efter skafferiet kom ett fönster på fasadsidan. Under fönstret stod en träsoffa med madrasserat trälock. Den sträckte sig nästan upp till hörnet vid västra gaveln. Soffan var mitt eget lilla revir. Utanför gaveln växte syréner i rad. Vid gavelväggen hade Mormor som första möbel ett avnött brunt skåp med pardörrar för förvaring av porslin samt med en knivlåda för bestick. Det var ett mycket gammalt furuskåp, med utskärningar i dörrarna. Mormor sa en gång till mig att det hade kommit lystna antikhandlare från fjärran och erbjudit sig vilja köpa skåpet för stora pengar. Men Mormor ville inte sälja sin dyrgrip. Hon behövde skåpet själv.

Framför gavelväggens fönster i köket stod matbordet. Sen kom en hög byrå eller skänk, på vilken hennes Dux-radio tronade.

Nu är vi framme vid kökets tredje hörn, där mellanväggen mot kammaren tog vid. Där vid mellanväggen ståtade Mormors egen säng. Den hade ett högt ryggstöd, bågformat vill jag minnas. Men man såg inte så mycket av ryggstödet, för sängen var högt bäddad med många madrasser. Långt nedhängande över bädden låg ett virkat vitt överkast.

Varje kväll då Mormor skulle gå till sängs fällde hon ut sitt ljusgråa hår, som hon under dagen haft uppburet i knut eller flätor. Hon la sig ner på knä vid sängen, knäppte händerna och vände sitt ansikte uppåt. Det var en trosäkta bönestund, som hon aldrig svek. Jag låg tyst i skymningen i min soffa och lyssnade till Mormors lågmälda kommunikation med sin högste beskyddare, medan jag inandades den sommarmilda syréndoften genom myggfönstret. Jag kunde inte urskilja Mormors tacksägelser, lov och böner. Men hon la säkert in mig i sin tillbedjan om Herrens vård och beskydd.

Där Mormors säng tog slut fanns ingången till kammaren. Någon dryg meter efter kammaringången bröt väggen av till höger vid väggen mot farstun. Hörnet dominerades av den stora svarta fyrspisen. Den var inmurad en bit i skorstensstocken. Spisen var omgiven av ett ljusgrått murverk, som avslutades mot taket av en kupa med kanthylla, lämplig för grytlock och andra vardagsting. Och slutligen fanns till höger om spisen en vedlår, före köksdörren som ledde tillbaka till farstun.

Vedlåren kände jag ett varmt ansvar för. I den la jag utöver den vanliga barrveden fet töre, så att Mormor lätt skulle kunna få fyr i spisen. På sommaren behövde Mormor aldrig elda i spisen för annat än matlagning. Men när vintern kom eldade Mormor även för rummets uppvärmning. Intill vedlåren, före köksdörren till farstun, hade Mormor under vintertid vattenhinken på en golvpall.

Utöver den här uppräkningen av möbler efter väggarna är Mormors svarta gungstol värd att nämnas. Den stod fritt på golvet, med ryggen mot hennes säng. Den liksom väntade på innehavaren eller besökaren med sin öppna famn mot köksingången. I gungstolen låg en sittdyna som sträckte sig upp över stolsryggen. Den svarta gungstolen var dekorerad med guldkanter. Jag satt och gungade där långa stunder och tog ut svängarna till den farliga ände, då det var dags för Mormor att med bestämdhet säga: Stopp nu Dick!

 

Kammaren

Jag förstår nu, när jag i efterhand ser mig omkring i Mormors hus, varifrån Mamma hade hämtat sitt salsbegrepp. Mormors kammare, salen, var avskild, tyst och dunkel. Rummet med sina två fönster var förmörkat åt väster av den höga syrenhäcken och åt norr av ett mycket gammalt, stort och knotigt päronträd med grålav på stam och grenar. Trädet var rikt på hårda små gråpäron på sensommaren. Mormor tog inte vara på päronen. Det åldriga trädets elixir hade tjänat ut.

Jag minns ingen krukväxt i kammaren. Kanske fanns det ingen. Solen hade svårt att hitta in. De två betsbruna chiffonjéerna med sina sidenglänsande ytor var mästerligt tillverkade praktmöbler. De hade sällskap av en rygghög soffa i grönmelerad plysch. Alla ting var vackert åldersstigna och välbevarade och vittnade om ett gott hantverk. En av chiffonjéerna tilldrog sig mitt särskilda intresse. Den hade lönnfack, två stycken. Dessa öppnade sig genom ett tryck på olika spärrar, som naturligtvis var gömda på oväntade ställen. Mormor förvarade något i facken, jag minns inte vad, men antagligen brev. Jag fingrade och övade sesam några gånger, men Mormor skyndade vaksamt till och lät mig förstå att jag inte skulle tumma och experimentera med dessa listiga gömmor. Kanske var det för innehållet, möjligen brev från Morfar i uppvaktande år.

Vid sidan om chiffonjén hängde en stor och mörkpolerad väggklocka. Klockfodralet var i valnöt och i renässansstil. Den mycket långa och massiva klockan hade en glaslucka, så att man kunde se de två mässingomslutna järnloden och den långa träpendeln med dess guldglänsande runda sväng. Men svängen svängde inte. Den stod, liksom tiden, stilla. Jag har i nutid fått veta att klockan, åtminstone urverket, var tillverkad av Müller-Schlenker i Schwenningen i Tyskland någon gång mellan 1890 och 1919. (Klockan i ombyggt skick finns idag i min bostad.)

Jag ser också i kammaren en brun tramporgel framför mig, men dess närmare utseende minns jag inte. Jag hörde aldrig Mormor spela på den. Jag vet inte ens om Mormor kunde spela.

Vid sidan om ingången, i hörnet mot skorstensstocken i köket, fanns en låg öppen eldstad. Det fanns ingen rökkupa över den. Men en rököppning måste en gång ha funnits. På den öppna härden brukade mormor sätta en glasskål med uppvärmd surmjölk, som med tillsats av skummad grädde från sötmjölken från Ektomtas bondgård skulle bli filbunke om några dagar. Med gräddrynkig yta.

Det gemensamma med salen i mitt föräldrahem, oavsett var vi bodde, och Mormors sal var alltså att salen inte användes för vardagsbruk. En gång i Mormors och Morfars liv måste väl deras sal ha varit fyllt med liv och verksamhet? Skulle man tro. Morföräldrarnas familj bestod ju av många barn. Hur är det då möjligt, att möblerna i salen kunde vara så välbevarade? Svaret är nog i själva verket att kammaren inte användes för annat än ”finbesök”. Mamma skriver i sina Anteckningar om den tidigare bosättningen i Gammelbyggningen om två rum, att kammaren användes för finbesök. Så var det säkert här i Stabbybyggnan också. När väckelsepredikanter och evangelister kom till Ramhäll och Missionshuset, var finkammaren ämnad för deras logi. Morbror Eskil berättar dock i ett sentida brev till Wasti, att när hans syster Hulda låg på sin dödsbädd (1907) i köket, bara 13 år gammal, så var han närvarande, ”medan de övriga syskonen sov i kammaren”. Att pojkarna och deras syster Olga (Mamma) låg i kammaren vid det här tillfället var föranlett av att Hulda skulle få vara ostörd. Förläggningen i kammaren var alltså tillfällig.

 

Utanför huset

Utanför förstukvisten fanns efter husets fasad ett litet avlångt område på ungefär 50 kvm. Området fortsatte runt knuten till Kooperativa, som där hade sin butiksingång. Om man tog några steg rakt ut från Mormors förstukvist och över markplätten möttes man av ett smalt trallspår. På spåret rullade dagen lång en kort, y-formad och bemannad tralla från varphögarna västerut. Vagnen var lastad med grov och kantig varpsten som skulle till kross- och anrikningsverket, ett stenkast bort från Stabbybyggnan.

 

Kooperativa, Ramhälls metropol

Farbror Strömbergs affär låg vägg i vägg med Mormors bostad. Affären hade två fönster, ett på husets södra fasad, till höger om Mormors förstukvist, och ett på den östra gaveln, till höger om affärsingången. På den södra fasaden vid knuten till affären hängde Postens gula brevlåda, den enda i byn. Högre upp på knuten fanns en belysning med emaljskärm och med glödlampan synlig. Båda fönstren hade tvådelade, gula fönsterluckor. När dagen var till ända stängde farbror Strömberg luckorna med en järnbom och ett hänglås. Affärsingången kröntes med ett litet konsoltak av sadeltyp, som till nöds skyddade mot regn. Utanför gavelfönstret fanns ett cykelställ av trä, gråoxiderat och sprucket av regn och torka. Invid stod farbror Strömbergs cykelkärra på ballonghjul. Han drog den för hand, uppför den korta backen och över den smalspåriga järnvägen. På andra sidan banvallen gick byvägen och där till höger, precis efter banvallen, hade farbror Strömberg sitt rödfärgade tvåvånings magasin. Möjligen hade magasinsbyggnaden funnits där före affärens tillkomst.

Farbror Strömberg hade telefon i affären, den enda som fanns i Ramhäll med undantag för gruvföretagets platschef Elon Eriksson, mera känd som “inschenjörn”. Telefonen stod på ett skrivbord i ett mindre kontors- och lagerrum innanför själva affärslokalen, vid fönstret på östra gaveln. När jag på ett hemvant sätt förnötte tiden på kundbänken vid fönstret åt långsidan, kunde jag höra den uppfordrande telefonsignalen. Farbror Strömberg gick in på kontoret, grep den svarta bakelitluren och svarade högt, artikulerat och utdraget “Koooperatiiiva”.

Det hände en och annan gång att Mormor behövde ringa. Kanske var det till sin dotter i Gävle om hennes unge son. Mormor kunde då få använda telefonen. Hon valde alltid en tidpunkt, när det var få kunder i affären. Hur den aktuella kundsituationen såg ut kunde ju jag snabbt rapportera. Vi rundade husknuten med dess gula postlåda. Mormor hade den svarta portmonnän i handen med vilken hon skulle betala samtalet. Hon höll den på ett lite demonstrerande sätt med något höjd arm, liksom för att tala om att hon minsann tänkte göra rätt för sig och betala. Affärsdörren sa inget kling pling, för det fanns ingen dörrklocka, vilket annars var vanligt i affärer. Åtminstone hemma i Gävle.

Det fanns ett förtroligt och respekterat förhållande mellan Mormor och handlanden Carl Strömberg, grundmurat sen många år tillbaka. Samförståndet var dock inte grundat på Missionshus eller gemensam tro på Herren. Strömberg hade knappast några religiösa intressen. Han hade däremot i sitt tidiga liv visat politiska intressen. Nu var det mest nykterhetsrörelsen som styrde hans tänkande vid sidan av Kooperativa. Han tog stark del i Ordenshusets väl och ve, och han var där en drivande kraft.

Själva affären var utrustad med den obligatoriska lanthandelsdisken. Den stod i vinkel med en långsida och en kortsida. På långdisken, en bit in i lokalen och parallell med byggnadens gavel, stod en brun National kassaapparat samt en balansvåg med både järnvikter och mässingsvikter. De båda diskarna förenades av en uppfällbar skiva. Genom den här öppningen i disken sprang farbror Strömberg, när han så ofta skulle ut till magasinet för att hämta något.

På den kortare disken stod snuskartongen. Till höger om kartongen var en fri plats. Den var förbehållen Post-Kalle, när han på eftermiddagen skulle komma att hyva upp den bastanta svarta postväskan av läder. Många Ramhällsbor stod redan och väntade för att få hämta sin post. En av dom som omedelbart efter Post-Kalles ankomst kom inkutande i affären var magister Bengtsson. Det verkade som om han i skolhuset, som också var hans bostad, stått på utkik efter Post-Kalle. Bengtsson skulle ha sin Upsala Nya Tidning. Han var den enda prenumeranten.

Post-Kalle, eller Karl Eriksson som han egentligen hette, var kusin till min mamma på farssidan. Han cyklade med brev och paket från poststationen i Knaby, 8 km från Ramhäll. När Post-Kalle lämnat posten i affären, var han färdig för dagen. Han rundade den nordöstra knuten på Stabbybyggnan och drog vidare ett par hundra meter upp till sitt hus, där hans Elin väntade med maten.

PostKalles röda stuga välkomnade alltid besökarna med en välkrattad grusgång. Stugan var omgiven av bärbuskar och blommor. Det var den enda privata stugan på hela gruvområdet. Alla andra hus tillhörde gruvbolaget.

Farbror Strömberg var nog en ganska typisk lanthandlare. Till utseendet avvek han dock i så måtto, att han inte bar någon vit skärmmössa à la handelsman Flink. Han hade en vanlig keps i den mån han nu hade någon bonad på huvet. Möjligen hade han en pennstump bakom örat. Men knappast en räv. Därtill var han alltför rekorderlig. Hos kunderna stod han högt i kurs.

 

Varusortimentet

Polkagrisar, honungskarameller, syltkuddar och andra karameller fanns i sex cylinderformade glasbehållare, som låg svagt lutande i en plåtställning på långdisken. Lutningen var föranledd av att karamellerna inte skulle rasa ut, när locket på behållaren fälldes ner. Farbror Strömberg rev av en remsa vitt papper från en av de tre pappersrullarna i gjutjärnshållaren på disken. Han tog från den översta och smalaste rullen och formade remsan med van hand till en rejäl strut. Farbror Strömberg hade ett konstgjort öga, ett minne från sin tid som gruvarbetare, då en flisa trängt in vid stenborrning och förstört ögat. Men det hindrade honom inte i sitt arbete som lanthandlare och räkenskapsförare, och i varje fall inte som suverän strutformare. Han öppnade ett lock i karamellbehållaren och stack in en liten plåtskopa. Han fyllde struten och la den, om den var stor, i en av balansvågens mässingsskålar samtidigt som han plockade med mässingsvikterna i den andra. Men oftast höftade han, och Ramhällskunderna tittade förnöjsamt på. De såg detta enkla vägningssätt till sin klara fördel.

I farbror Strömbergs Kooperativa fanns allt. Där fanns specerier i lös vikt som mjöl, gryn, socker samt kaffe till malning och kokning. Och naturligtvis lådan med snus. Medikamenter saknades inte heller, sånt som hörde till husapoteket, bland annat Lazarol och Doktor Sloans liniment. Dessa utvärtes medikamenter hörde till universalmedicinerna och sas vara bra för allting. Det förekom att Lazarol brukades som droppar och togs på bit. “Lazarol och Lazarin, Förnämsta Husapotek” stod det på en reklamskylt på emaljerad plåt, som sågs allmänt ute i handeln. Utanför Kooperativa fanns dock inte någon skylt om Lazarol och inte om någon annan produkt heller. Stabbybyggnan var utvärtes barskrapad, med undantag för Kungliga postverkets gula låda. Farbror Strömberg hade till och från ont i ryggen av allt bärande och kånkande mellan magasinet och affären. Han kunde ligga utslagen på kökssoffan hemma, och han tog då till Sloans liniment. Det luktade i hela stugan.

Mejerivaror förekom inte i någon omfattning. Mjölk fick ortsborna direkt från lokala bondgårdar, exempelvis Ektomta eller Tranby. Med ägg var det på samma sätt. Margarin har jag ett bestämt minne av. Det levererades till affären, paketerat i trälådor. Många av dessa lådor liksom sockerbolagets trälådor blev startpunkten för mitt korståg med hovtång, hammare och såg. Rent smör i lös vikt fanns i affären först på senare år. Särskilt omtyckt var ett gyllengult smör från Kansarbyn i Ramhälls västra utkant på vägen till Rastsjön.

Livet i Ramhäll baserades inte bara på gruvhantering. I Ramhälls omedelbara omgivning fanns det skogshantering och jordbruk, och dom näringarna krävde sina egna verktyg och förnödenheter. Kooperativa hade därför sågblad och yxor, träskor, läderskor och stövlar ävensom hästskor och hästskosöm, seldon och annat tillbehör till djuren. Sådana hårdvaror förvarade farbror Strömberg i magasinet.

Magasinet var en röd träbyggnad med vind. Magasinet låg mellan banvallen och byvägen. Magasinet stod med gaveln och ingången åt Kooperativa. Till vänster om magasinsdörren fanns en svart anslagstavla med ett oräkneligt antal hål och häftstift. Där fanns lappar som kallade till olika sammankomster; lördagsdans, bönestund i Missionshuset, möte i Ordenshuset, midsommarfirande på Kvarnbacken i Alunda. Och andra tilldragelser, till exempel landsfiskalen, som uppfordrade Ramhällspojkarna att mönstra till beväring.

Kooperativa fick tidigt belysning, något som senare även kom att gynna Mormor. Hon fick på sin 70-årsdag 1934 en radioapparat. Många andra hem däremot upplystes fortfarande under 30-talet av fotogenlampor. Och fotogen fanns i Strömbergs magasin.

Tyger med tillbehör samt arbetskläder efterfrågades ständigt. Det fanns en Kooperativas egen fabrikation som levererades till affären. Men den hade konkurrens från J. F. Bellanders AB i Gävle. Bellanders blå Björnkläder tyckte gruvarbetarna och skogshuggarna var bättre. Strömbergs affär var alltså inte bunden till Kooperativas egna varumärken.

Hur det låg till med kött och fläsk kan jag inte erinra mig. Det kan knappast ha varit någon försäljningssuccé av dessa varor. I den mån de fanns så måste det ha varit rökta eller saltade. Någon kylteknik fanns inte ens i sin enklaste form, det vill säga med is. Att köttvaror stod på behovslistan har Strömbergs dotter Sara lämnat genom sin efterlämnade make, Gösta Appelqvist. Sara berättar att en charkuteribil började besöka Ramhäll i slutet av trettiotalet, och “detta var inte pappa glad åt”. Charkuteristen förde bland annat med sig en surnad grynkorv, som var mycket efterfrågad.

En tydlig indikation på att Kooperativa måste anpassa sig och börja sälja kött har min talesman på orten, Alf Pettersson (född 1912, död 2006) pekat på. Han minns, att det på 30-talet tillverkades ett rumshögt, cementerat skåp, med plats till vänster i affärens inre rum. Där fanns husets skorstensstock, ett lämpligt ställe för ett kallt skåp på sommaren. Mot murstocken var även Mormors fyrspis i köket ansluten. Och mot samma stock i kammaren hade Mormor sin svala plats för filmjölkssättning.

Kooperativa skulle på 30-talet betjäna Ramhälls 130 à 140 invånare. Man kan väl inte påstå att kundunderlaget var av en sån storlek att det kunde ge Kooperativa några svällande inkomster. Eller familjen Strömberg en lyxtillvaro.

Farbror Strömberg blev ibland avlöst av sina två döttrar, Dagny och Sara. Särskilt gällde detta under middagstid, då farbror Strömberg skulle hem för att äta. Sonen Thore kom till affären ibland, men jag såg honom aldrig stå bakom disken. Man sa att han var mera intresserad av schack. Dagny och Sara var pratsamma och snälla, och de var mycket fina blickfång. Dagny och Sara behövde inte jäkta, åtminstone inte mitt på dagen. Sara brukade utnyttja den lugna middagstiden till att läsa de nyinkomna veckotidningarna. Men på eftermiddagen blev det lite mera drag. Då kom gruvjobbarna och skoghuggarna cyklande med sina ryggsäckar, som skulle fyllas. Då hade farbror Strömberg återvänt till ruljangsen.

Farbror Strömbergs äldsta dotter, Dagny, född 1912, stod bakom disken en dag, iförd ljusa silkesstrumpor. Det var inget kortkort mode då. Men hennes glansiga silkesstrumpor var trots det iögonenfallande. Det var bara Dagny och jag i affären. Jag kunde klart se Dagnys raka och stadiga ben, där hon stod och bläddrade förstrött i det svärtaluktande Konsumentbladet medan hon samtidigt lät tankarna gå till lördagsdansen på Kvarnbacken. Disken hade ingen täckande framsida. Så Dagny stod där och skyltade med sina glänsande gracer. Såna där fina strumpor som Dagnys det hade inte min mamma. Ingen annan mamma heller. Kvinnornas benelegans hade vid den här tiden bara nått fram till merceriserade strumpor. Och det var tjusigt nog det. Dagny hade i alla fall nått längre. När Dagny stod där i sitt strumpsilke kunde jag inte motstå frestelsen att undersöka hennes skinande ben, eller rättare sagt strumpor. Jag kröp in under disken och kände med mina fingerspetsar och sliganlupna svarta naglar på en utsökt sträcka av ena benets framsida. Dagny hoppade till och stirrade ner på min uppenbarelse i underläge och undrade något upphetsad vad jag höll på med. Det kunde jag förstås inte förklara. Jag kröp rodnande och stammande ut från examinationsutrymmet och flydde iväg till den mera skrovliga järnvägsbanken utanför. Jag började balansera på rälsen. För att ha något mera fast att följa. Min analys av Dagnys ben förde tursamt nog inte med sig några förvecklingar.

 

Margarinlådorna

Av farbror Strömberg fick jag trälådor. I dom hade funnits socker, margarin och andra varor. Han hade lådorna i en bod i uthuslängan bakom Stabbybyggnan, femtio meter bort på stigen mot det öde maskinhuset. Farbror Strömberg gick först, klädd i sin beigegula affärsrock, och jag knatade efter. Där inne rev han i högen fram några lådor åt mig. Mamma skriver i Gula boken:

“I Ramhäll hade Dick full sysselsättning hela sommaren (1934) med att spika ihop och taga sönder lådor som Strömberg hade i affären. Så gick han ärenden åt Strömberg och fick sig en slant emellanåt. Strömberg tycks ha varit hans bästa vän i Ramhäll, ty han talade mest om honom då han kom hem.”

 

Mormor vandrar till Lyan och Alunda

Mormor klädde sig i finkläder. Vi skulle gå på långpromenad var det sagt. Bort till Lyan. Det var omkring 4 kilometer dit. Vi skulle bo vid Sågen. Mormor hade en halvkusin där som hette Oskar Alfred Löfstedt. Han var gift med Johanna Kristina. De hade vuxna barn som inte bodde hemma längre. Innan de flyttat till Lyan hade de bott på ett ställe i närheten som hette Målängsmyran.

Finkläder, det betydde för Mormor bland annat lång kappa, hatt, kängor och rymlig handväska, allt i svart. Mormor stängde ytterdörren med nyckeln utifrån, en inte vardaglig händelse.

Vi gick byvägen och passerade under den luftburna transportbanan till makadamhögarna. Nere vid Korsvägen och Bergslagen tog vi av till höger, förbi den gamla uthuslängan där farbror Ahlén hade sin snickarbod. Vägen gick mot bondgården Ektomta, som låg en knapp kilometer från Bergslagen. Där kunde man på en mindre väg komma vidare till Sommaräng, där Sixten och Sonja brukade hälsa på hos sin morfar och mormor. Annars gick den bredare farvägen till Sommaräng över Lyan.

Mormor och jag gick inte så långt på Ektomtavägen. Till vänster in i barrskogen gick en stig som vi vek av på. Fåglarna tittade lite extra på oss. Mormor med sin svarta klädsel, särskilt den luftigt stora hatten med prydnadsband, rakt fastsatt, var en främmande fågel i skogen. Mormor styrde oss på stigen utan att tveka om riktningen. Hur många gånger hade hon gått här i sina dagar?

Framme hos Löfstedts var vi väntade. Tant Löfstedt hade god mat. Mormor och Löfstedts, som inte träffats på länge, hade nu mycket att prata om, men det var inget som var spännande för mig. Så jag fick gå ut på egen hand för att se mig omkring.

Utanför stugan fanns jättestora högar med gula sågspån, och de hade givetvis nyhetens behag. Det var så mjukt och sviktande att i gymnastikskorna springa omkring där, ända upp till topparna. Efter det äventyret borde det självklart klia ordentligt i fötterna. Men lidandet är utsuddat.

Då minns jag bättre en annan händelse inomhus på kvällen. När det var läggdags hade jag krupit ner i en soffa i samma rum som Mormor och väntade på att hon skulle gå till sängs. Men Mormor måste, sin heliga kvällsritual trogen, först be sin aftonbön, sen hon lossat hårknuten. Och det gjorde hon. Den här gången blev aftonbönen förstärkt av tant Löfstedt. De båda la sig på knä i sina nattlinnen framför Mormors soffa, sida vid sida, knäppte sina händer och började mumla. Stunden blev mig känslig och aningen obehaglig. Jag vände mig i soffan. Gamle farbror Löfstedt sågs inte till. Det var hans soffa jag låg i. Han hade dragit sig undan både den och kvinnornas bönestund.

Det visade sig dagen efter, att vår promenad till Lyan bara var halvvägs, och inte ens det. Mormor och jag skulle fortsätta till Alunda. Till kyrkan där Morfar låg begravd. Det var mer än en halvmil dit.

Vi lämnade Löfstedts med påfylld energi, Mormor dessutom stärkt av gårdagskvällens bönestund. Den här gången gick vi efter landsvägen. Mormor hade många gånger förut vandrat den här vägen till Alunda kyrka. Både före och efter begravningen 1909.

 

Morfars gravsten.

 

Vi var framme och stod där på kyrkogården framför Morfars gravsten. Mormor finklädd i sin svarta hatt och kappa och jag vardagsklädd i mina kortbyxor och gymnastikskor. Vi stod tysta, var och en i sina egna tankar.

Mormor hade hämtat en glasvas med vatten någonstans på kyrkogården. Hon satte i vasen ner några blommor som hon fått av tant Löfstedt, och ställde ner den vid stenen. Det var en enkel, liggande sten med förgylld inristning: ”H.v. J. VAHLGREN”. (Här vilar…)

Så avlägsnade vi oss långsamt från platsen med den blanksvarta stenen. Och började en vandring igen. Mot Lyan.

 

Träskorna

Mina blå och svettsyrliga gymnastikskor började bli slitna av alla mina vandringar bland kantiga malmstenar och allt annat traskande. Skorna var inhandlade hos Galoschbolagetpå Drottninggatan i Gävle.

En dag gick Mormor och jag in till farbror Strömberg. Han verkade veta vad Mormor hade på hjärtat, för han fällde omedelbart upp sin lucka i disken och gick ut. Farbror Strömberg låste dörren. Vi vandrade i maklig tropp uppför backen till järnvägsövergången och så vidare till höger ner till magasinet. Mormor kastade hastigt en blick på den svarta anslagstavlan till vänster om magsinsdörren, medan farbror Strömberg med sitt emaljlöga mixtrade med dörrnyckeln. Jag hade fått titta in i farbror Strömbergs magasin tidigare och sett alla säckar och lådor och känt alla koloniala dofter och fotogenlukten och den fräna stanken från sillaken i tunnan.

Den här gången fick jag följa med opp på vinden. Farbror Strömberg tog ner ett knippe små träskor, som hängde i taket. Träskor var ingen sällsynt artikel i Kooperativa. Gruvarbetarna var vana att alltsedan tiden med arbetet nere i gruvorna bära träskor. Nu skulle jag få träskor för första gången. Det tog inte lång stund, förrän jag hade provat fram rätt storlek. Mormor tog fram sin bruna läderportmonnä och gjorde stillsamt upp med farbror Strömberg i hans snusgula långrock.

Det kändes nymodigt att få sätta fötterna i träskorna med dess fasta och svarta ovanläder. Träskor hade jag aldrig haft tidigare. Men skorna hade en vilja att liksom gå före mig. Jag måste ideligen skjuta in fötterna ordentligt så att vi skulle kunna följas åt. Efter hand, eller efter fot, blev vi alltmera sammanväxta, och på kvällen var jag grundligt inskolad – eller inskoad. Men lädret på skorna var styvt som plåt, och det visade sig på ett gnagande sätt vid vristen. Jag var helt hudflängd. Det gjorde svinont. Skor kunde alltså ge skavsår på annat ställe än vid hälen. Vilket var en ny erfarenhet. Mormor tog fram Salubrinoch baddade mina fötter med en tygtuss.

Nästa morgon fick jag ta på mig de gamla gymnastikskorna igen. Löst snörda och med den ättiksdoftande Salubrintussen instoppad. Tur att Mormor inte hade slängt de blå tygskorna. Vid sommarens slut var dock träskorna och jag ett harmoniskt par. Eller kvartett.

 

Stavbyschaktet

Stavbygruvan eller Stabbygruvan eller rentav bara Stabbygruva´, som var en av Mammas flera varianter, tillhörde Carl Ols utmål. Jag begrep i tidig ålder inte vilken betydelse gruvan hade haft. Sedermera har jag förstått att Stabbygruvan var en av de väsentligaste fyndigheterna ur vilken Ramhäll gavs liv och försörjning, till och från under olika skeden. Under mina sommarvistelser hos Mormor låg dock driften nere.

Stabbygruvan låg precis bakom Mormors hus. Dess schakt hade haft en lave, en överbyggnad, och andra uppfordringsanordningar. De styrdes från maskinhuset, som låg en hundra meter väster om schaktet. Inte en dag gick utan att jag sneglade på det otäcka gruvhålet med dess futtiga stängsel. Mina ögon mer eller mindre leddes dit, för bakom stugan till höger om hålet låg Mormors dass. Och dit måste man ju, nödvändigtvis.

På stigen till dasset kröp vid skymning och vid mulet väder svarta sniglar och ibland som en omväxlande raritet en och annan brun snigel. Som sig bör avgav dassområdet sin egen doft. Vegetationen var utbredd och synnerligen närd. Synligast var brännässlorna. Det gällde att skydda de bara benen. Hur ofta fick jag inte framhärda dagarna med klåda och riv. Mormor hade hjälp med sluthanteringen av den mänskliga avfallsprodukten. Jag tror det var gruvförmannen Erik Ahlén som kommenderade dit en man med skyffel och tilltäppt näsa.

 

Sligen

Den lilla markbiten utanför Mormors förstukvist var täckt av finkrossat grus, ett slags minimakadam skulle man kunna säga. Det fanns gott om makadam utanför krossverket. Det lösa gruset knastrade när man gick. Jag tyckte nu att Mormors markplätt skulle bli mera fast och gåvänlig, om man tog bort det sladdriga gruset. Som för övrigt bara förstörde skor och fötter.

Mormor hade bedrövliga fötter. Det hade jag sett när hon ibland gick barfota inne i köket. Stora knölar hade hon. Mormor skulle säkert uppskatta en slät och fin plan att gå på. Jag skubbade iväg bakom huset och upp till Mormors vedbod, där hon hade sin långa kratta.

Det gick lätt att kratta ner gruset den korta biten till trallspåret. Och så snyggt och jämnt det blev. Och svart som natten. Vá Mormor skulle bli glad. Faktiskt hann jag rensa nästan hela området, innan Mormor kom ut och fick se hur fint jag hade gjort vid hennes förstukvist. Men Mormors annars så milda uppsyn genomgick en hastig förvandling. Hennes så vanligen lugna ansikte drog ihop sig och mulnade. “Nej, men Dick, så där kan vi inte ha det.”

Den svarta och jämna pulverytan var nämligen slig. Det var den rena malm som kom fram vid anrikningen och som det låg väldiga högar av vid järnvägsspåret utanför kross- och anrikningsverket. Att gå direkt på sligen och sen gå in i Mormors hus, det var något som Mormor tänkte på med fasa. På sina såpskurade golv och rena trasmattor. Mormor tog några tag med krattan nere vid trallsluttningen och började dra tillbaka det grå krossgruset. Jag tittade slokörat på. “Nu kan jag fortsätta, Mormor.”

 

Förstukvisten, mjölken och källan

Inför midsommarhelgen bekläddes den utåtbugande förstukvisten med björksly, som ställdes på utsidan. Det var farbror August Mattsson i Kilsbyggningen som hade gjort det till tradition att glädja Mormor med midsommarruskor. Björksly fanns det gott om vid igenlagda trallspår och övergivna varphögar.

Förstukvisten var ett utrymme inte bara för gång ut och gång in. Den var också en plats för daglig utkik, kontroll och upplevelse. Särskilt på somrarna. Mormor och jag satt där ofta och tittade på livet utanför. Man såg vad som tilldrog sig på den nära landsvägen. Framför allt höll vi uppsikt över vilka som skulle till Kooperativa. Det var bara en tio meter fram till nerförsbacken från byvägen och banvallen.

Vår bevakning från förstukvisten kunde ge tillfälle till en kort hälsning och prat med någon ortsbo. Ibland kom någon mera nära bekant från jordbruksbygden, ofta någon kvinna på cykel som var utrustad med pakethållare både fram och bak, till exempel någon av kvinnorna från Bålvreten i Lyan eller den lilla familjen Hansson i Storslåttan. Dom hade i regel med sig ett knöligt paket nykärnat gräddgult smör, ägg eller något annat matnyttigt. Detta kvitterades med en längre rast i Mormors kök under trivsamt kaffeprat. Mötet var berikande för båda parter. Det var ett sätt att utbyta information i en annars så nyhetstorr tillvaro.

På de vindstilla kvällarna satt Mormor och jag med aftonkänsla på förstukvisten och tittade ut mot banvallen och den intillstrykande byvägen. Vi spanade in vilka som passerade genom byn, allt medan vi viftade bort de inande myggorna. Eftersom jag alltid hade kortbyxor på mig, blev det ett ideligt kliande på benen. Under den sjunkande kvällen hade jag ett särskilt intresse av att lystra efter unge Målarns olycksbådande motorljud i fjärran. Målarn, som hette Harry Elofsson, hördes redan nere i Bergslagen, där han drog på med full gas. Målarn for som ett jehu på sin motorcykel genom Ramhäll, barhuvad. Cykelhjälmen var inte uppfunnen. Målarn var beryktad för sin ruskiga framfart. Hans pappa hade kört ihjäl sig på motorcykel… sa man. Ingen annan motorcykel gav ifrån sig ett sånt ursinnigt och olycksbådande oljud som Målarns. Cykeln kunde knappast ha haft någon ljuddämpare. Nu kommer han !! Den blådåren. Jag rusade upp till banvallen för att stå där och begapa den vansinniges gesvint. Mormor hade dessförinnan undsluppit sig ett flämtande “Usch då!” Efter att Målarn tvärvänt borta vid vägskälet till Tranbyn och Rastsjön, for han tillbaka genom bebyggelsen med samma självmordiska frenesi och hemåt Hemmingsby. Föreställningen var över. För den här kvällen.

Vi satt lättade kvar på förstukvisten och kurade skymning, tysta och lite melankoliska av den nergående solen. Vi skulle strax bevittna nästa, denna gång mera makliga tilldragelse på vägen. Vi väntade på en vänligt puttrande lättviktare, en Monark med en tvåtakts ILO-motorsom stillsamt skulle dyka upp. De här beskedliga cykeln gav inte upphov till några kalla rysningar. Med Monarken kom kvällsmjölken från Ektomta. Magnus Andersson hade en släpvagn på gummihjul efter cykeln med kundernas personliga plåtkrukor. Han ställde av ett par krukor på mjölkbordet vid Anders Petter och Josefina Källmans stuga vid vägen. En kruka för gamlingarna Källman och en för Mormor. Farbror Källman satt på sin bänk på förstutrappen och väntade, medan han kramade sin krycka av eneträ. Det var inte varje kväll som Mormor behövde mjölkleverans. Var tredje så där. Magnus körde mjölk ända bort till Gammelbyggningen, där Mamma var född. En del av dom som bodde där i byns utkant fick i stället sin mjölk från Tranbyn, en bit längre bort. På återvägen hämtade Magnus upp tomma flaskor, som hade stått utställda på mjölkborden redan vid ankomsten. Ibland avlöstes Magnus av sin unga dotter Majken. Det var häftigt att se henne komma farande med mjölkekipaget. Det var inte vanligt att flickor kunde eller ville hantera motorcyklar, inte ens lättviktare. Majken från Ektomta sågs som en gruvsamhällets lilla käcka vägröjare.

Mormor hade inte alltid fått sin mjölk på det här sättet. Medan Morfar levde hade de en ko och en kviga. Det framgår av bouppteckningen efter Morfars död 1909 samt av material som Mamma efterlämnat. De hade vid den tiden en mindre lagård, som låg strax nordost om Stabbybyggningen (uppgift av Alf Pettersson). Det gick antagligen inga trall- eller järnvägsspår där då. Mamma nämner i sina Anteckningar, att hon “vallade kon på backarna”. (Stellan Pettersson, Alfs son, uttrycker det som så, att ”det fanns en backe mellan varje gruvhål”.)

Mormor betalade 15 öre för en liter mjölk från Ektomta. Ramhällsborna köpte ingen grädde. Mjölken var så fet, att den gick att gräddskumma. En gång i mitten av varje månad gjordes räkningen upp. Någon av Ektomtaborna uppsökte på en särskild cykeltur varje mjölkkund och inkasserade.

Den färska och ännu något varma sötmjölken, som jag sprang och hämtade på mjölkpallen vid Källmans, skulle nu vidare till kylförvaring i Mormors källa i skogen. Innan vi gav oss iväg, hällde Mormor ut en del i en mindre flaska för det omedelbara behovet i stugan. Och en liten skvätt åt igelkottarna, som brukade komma fram i skymningen vid förstukvisten. Vi gick förbi Mormors gräsövervuxna jordkällare, alldeles nordost om affären, där hon hade potatis och en del annat livgivande, och vidare på en upptrampad stig. Stigen korsade några övergivna trallspår och upplagda vallar. Den mynnade ut vid en plats nära den röda godtemplarlokalen med sin utedansbana. Det var drygt hundra meter dit.

Källan låg strax före ordenshuset (IOGT- logen 3760 Ramhäll), som låg tyst och övergivet. Mormor var inte trakterad av detta tempel i skogen. Det var nog bra med en nykterhetsfostrande plats för gruvarbetarna och skogshuggarna och deras familjer. Men det pågick där ibland en del världsliga förlustelser, som Mormor hade ett ont öga till, exempelvis hambo och foxtrot till glammig dragspelsmusik. Min kusin Tord, som är 14 år äldre än jag, berättar att han dragit sig dit en sommarafton. Men då hade Farmor, iklädd sitt blommiga förklä, kommit och hämtat hem honom, milt men bestämt. Vid det här syndiga stället skulle Tord inte vara och se dansparen, som var på väg att förfalla. Om dom inte redan var det.

Tord var i den åldern att han nyfiket tittade sig omkring i Ramhäll. Det ingick i hans nymornade omvärldsintresse att bland annat speja in traktens flickor. I Kilsbyggningen bodde maskinchefen Per-Johan Hellgren. Han hade flera döttrar, alla mer och mer vackra. Tord brukade stanna till och fjädra sig, när han passerade Kilsbyggningen, har han uppsluppet berättat. Han mönstrade begärligt de sköna flickorna med röntgenblickar. Jag har också förstått, att även Tords yngsta farbror, Georg, i sina yngre år promenerade byvägen till Kilsbyggningen utan egentligt ärende och där gjorde ett konstlat uppehåll.

Hur som helst. Nu stod vi intill Mormors rena och svala källa som försåg henne med dagligt vatten och där hon förvarade sin mjölk. Källan var täckt av bräder med ett trälock ovanpå. Den grå och åldersmärkta brädtäckningen vittnade om att källan hade funnits där i många år. Den såg farlig ut med sitt svarta hål och sitt outgrundliga vatten. Ner till det mörka vattnet var det inemot en tre meter. Källans insida, drygt en meter på tvären, kantades av handlagda naturstenar. Vilket gräv- och läggningsjobb en gång i tiden! Hade Morfar grävt den? Eller hade källan kommit till, när godtemplarlokalen byggdes? Eller var den äldre än så? Mormor hakade på mjölkkrukan på ett krokförsett snöre, som hängde väntande. Hon sänkte långsamt ner krukan till hälften i vattnet. Så här skulle nu mjölkkrukan hänga och hålla sig sval.

Källan var till för att ge vatten till hushållet. Mormor hade en kopparhink, som skulle hakas på en stör. Om det redan hängde en mjölkkruka i hålet måste den givetvis tas upp först. Stören låg lutande på en enkel ställning vid sidan av källan. Det gällde att släpa med hinken där nere, så att den tog in vatten utan att glida av haken. För att lyfta hinken rakt upp krävdes en stor portion muskelkraft.

Efter ett par kvällar och turer tillsammans med Mormor var jag inskolad i Ramhälls kruk- och hinkteknik. Jag tog det som ett stort förtroende att jag nu kunde få gå till källan ensam. Någon gång hände det, att hinken gled av trähaken nere i vattnet. Jag la mig då på mage över kanten och kunde efter några långsamt svepande tag med stören få hinken påhakad igen. Att jag lyckades tyder nog på att källan egentligen inte var så djup. Men det kändes en smula darrigt att ligga där långsträckt och hatta med stören nere i mörkret. Mormor, som hade dåliga fötter med stora knölar på, gladdes säkert över att slippa gå den ojämna stigen med en vattenfylld hink, som här och där kunde skvimpa över.

 

Billy i mossen

I Bomans mosse, en halv kilometer norr om Stabbybyggnan, plockade jag blåbär en gång tillsammans med Mamma. Billy var också med. Det måste ha varit under ett av de tidigare sommarbesöken. Vi tog oss till mossen med avstamp från Godtemplarlokalen. Mamma har alltid varit manisk med att plocka bär. Hon passade alltid på, när hon var i Ramhäll. Var det inte blåbär, så var det hallon. Jag var med i hennes “hallonfall” också, på vägen mot Hemmingsby. Och tyckte inte det var så lustigt, vare sig med blåbär eller hallon. Lingon plockade Mamma däremot inte i Ramhäll. Kanske var det så att Mamma inte kunde vara i Ramhäll på sensommaren eller höstkanten, just då lingonen var färdiga.

Billy gick och muttrade i mossen. Han var uttråkad, stönade och ville tillbaka hem till Mormor. Eller till något annat. Men Mamma tyckte att han åtminstone skulle visa resultat först. Hon lovade att Billy skulle få springa hem, om han plockade färdigt i bitsockerkartongen. Det blev fart på Billy. På nolltid blev kartongen full. “Jag ställer den här”, hojtade Billy som var några meter från Mamma och mig. Han vände ryggen till och kutade i väg mot Godtemplarlokalen. Mamma plockade sig bitvis fram mot Billys kartong för att tömma över innehållet. Plötsligt hörde ett vredens skrik från Mamma: “Han har lagt mååssa i kartongen! Underst!” Mammas snopna och besvikna ansikte ser jag framför mig än idag. Och Billy fick dryga efterräkningar.

 

Loket och bangården

Till den smalspåriga järnvägen som gick utanför Stabbybyggnan ingick bangården för kross- och anrikningsverket. Spåret sträckte sig förbi Stabbybyggnan västerut ett par hundra meter. Det sa stopp någonstans vid Missionshuset eller hos inschenjörn´. Tidigare hade visst spåret sträckt sig längre. Från bangården och österut, åt andra hållet alltså, sträckte sig järnvägen till Knaby. Den var anlagd 1877 och var 8 km lång. Järnvägen var en bibana till järnvägen mellan Dannemora och utskeppningshamnen Harg vid Upplandskusten.

För vagnväxling på bangården hade funnits ett särskilt växlingslok, kallat Ljusne 4. Detta lok avställdes 1929. Under min tid hos Mormor, från 1932, sköttes växlingen av ett vanligt ånglok, stationerat i Dannemora. Ett av dessa lok som växlade i Ramhäll hette Nanna.

 

Nanna på Dannemora bangård.

 

Loket brukade komma tuffande utanför Mormors stuga, ibland ensamt, ibland med vagnar påkopplade. Dess antågande var inte av det tysta slaget. Loket visslade visserligen inte, men det hade andra oläten för sig. Det var pysande ångor och olika slag av gnissel, stötar och slammer. Jag kunde vid de bekanta ljuden pinna ut från stugan, såvida jag inte redan var ute, och begapa det svarta pansarverket med dess höga skorsten. Loket rörde sig så pass sakta och ryckvis, att farbror lokförarn med sin kolsvarta nuna hade tid på sig att kasta till mig en morsning, “oss kompisar emellan”. Att på det här sättet bli uppmärksammad och få ett par ord med lokförarn, om än aldrig så korta, förstärkte min strävan att få ”bli en riktig kar” (som Mamma emellanåt skriver i Gula boken).

På bangården, närmare kross- och anrikningsverket, var spåren dubbla, och där mitt emot skollärare Bengtssons gråvita skola kunde tomma lastvagnar stå parkerade i flera dagar. På ljusan sommarkväll, när farbror Strömberg stängt sina fönsterluckor, brukade jag gå bort till vagnarna och kränga mig upp till den blekröda bromskuren.

 

Flakvagn med bromskur. (Idkerberget). Bilden är nära nog

identisk med Ramhälls bangård.

 

Där kände jag mig, om inte som en nedsvärtad lokförare, så åtminstone som en befälhavande spårvagnsförare. För i kuren kunde jag veva yvigt på den stora bromsratten som såg ut som bromsratten i spårvagnen hemma på Brynäsgatan.

På banvallen kunde det ibland stå en cykeldressin. Jag kunde ju inte bara stå där och titta på pedalerna. Jag måste naturligtvis känna på dom också. Med fötterna. Det gick tungt att komma igång. Ett par hundra meter fram och tillbaka trampade jag. Försiktigt, så att det inte skulle rulla iväg ohejdat långt.

Vid spåren mitt emot skolan där de tomma lastvagnarna brukade stå fanns en växel. Det var en sån som sköttes för hand, med ett långt järnhandtag och med ett gjutjärnsklot. Klotet hade en gång varit rött och vitt. Man kunde nu bara svagt skönja den röda kulören. Klotet la jag om titt som tätt. Det var tungt till yttersta snäppet av min förmåga, uppskattningsvis över 10 kilo. Ville prova min kraft och få bekräftelse på att jag var en riktig sjuhejare.

 

Växlingsklot.

 

När jag lagt om växeln några gånger och tröttnat, brukade jag gå över till nästa balansakt. Det var att gå på järnvägsskenan Där skenan löpte samman med en annan skena, växeltungan, blev det bredare. Det gällde att hålla balansen fram till växeltungan. Eller så växlade jag om och började springa på syllarna. Det var förbjudet att hamna mellan dom. Det var bestämt inifrån av en egen kraft.

På mina mållösa vandringar hade jag en dag kommit neråt korsvägen vid Bergslagen. Före korsningen, några meter norr om byvägen låg ett skjul, en gång målat med röd slamfärg, nu förtorkat av sol och vind. Jag måste, ovillkorligen måste, se vad som fanns i skjulet. En och annan av de stående väggbrädorna hängde löst på sniskan. Det var bara att stoppa in en fot. Och en till. Där inne i mörkret stod ett svart lok. Det hängde ett skynke framför lokets ingång. Men det var ganska högt upp till lokförarns plats, så jag vågade inte ta mig upp.

Jag masade omkring och granskade det insomnade kraftverket. Och tittade på den stora lyktan på skorstenen. Varför stod loket där inne?

Hemma i Stabbybyggnan kunde jag inte släppa tanken på det instängda loket. Så hemlighetsfullt. Jag drog mig ytterligare ett par gånger till lokladan. Men jag talade aldrig om min upptäckt för Sixten eller Jerker eller Sture eller någon annan. Ville ha loket för mig själv. Detta kan ha varit sommaren 1936. Något år senare när jag åter var i Ramhäll skulle jag hälsa på loket. Den svajiga ladan stod kvar, men loket var borta. Loket kan ha varit just Nanna. Eller kanske Ljusne 4, som avställdes 1929?

 

Tord halar upp en femma

Kusin Tord, född 1912, hade på somrarna vistats hos Mormor (hans farmor) före Billy och mig. Det dröjde sen några år, innan Tord kom tillbaka på sommarbesök. Då hade han med sig sin nyförvärvade Karin. De kom både 1932 och 1935.

Vid det första besöket fick jag följa med Tord och Karin till Rastsjön. Tord skjutsade mig på cykelns pakethållare till den första grinden i Rastsjöskogen. Vi klättrade över några stettor och kastade vaksamma blickar på de betande korna från Kansarbyn. I sjön rodde Tord oss i en roddbåt.

 

Tord och jag på Rastsjön 1932.

 

Den hade han snott för stunden, där den låg uppdragen vid Edvard Forsmans gamla sjöbod, och med den självklara inställningen att det mesta i Ramhäll var allas egendom. I viss mån även det som tillhörde Ljusne Woxna. Vi skvalpade stillsamt fram i den tjärdoftande båten i vass och bland vita näckrosor. Tord måste förstås visa att han var en baddare till roddare. Han tog kraftiga årtag så att det knirkade och knarkade i skrovet.

Karin hade en svart sommarklänning med vita besätts. Hon hade klädseln därför att hennes mamma avlidit en kort tid före.

 

Karin och jag på förbrukat varpställe.

 

Nästa gång, 1935, kom Tord och Karin på motorcykel. Från detta besök minns jag egentligen bara avskedet. Tord hade från Stabbybyggnan dragit upp motorcykeln till järnvägsövergången på banvallen. Mormor och jag stod bredvid för att ta adjö. Tord tog fram sin plånbok, bläddrade ett tag i den och drog så fram en femkronorssedel. Han räckte femman till Mormor med en tydlig gest och med ett vänligt tack för dagarnas mathållning och logi. Tänk! En hel femma! De smattrade i väg nedför vägen och förbi den gamla skolan.

 

Byskolan, där Mamma lärde sig skriva och räkna.

 

Vi vinkade länge åt deras ryggar och bruna lädermössor. “Fick Du en hel femma, Mormor?” Hon vände lugnt sina blå Vedickaögon mot mig och sa: “Det räcker inte så långt må du tro. Dom kostade nog mer än så här.”

Tanken att jag själv kostade långt mer för en hel sommar, och flera somrar, föll mig inte in, vare sig då eller senare. Vad hade Mormor och Mamma för ekonomisk uppgörelse om mig? Antagligen ingen.

 

Sommartanten vid Smedsgränd

Det var lördagsafton vid midsommartid. Solen hade börjat sänka sig över gamla gruvhål, stenbrott och björksly. Vi hade ätit färdigt, men jag dröjde kvar vid köksbordet. Mormor hade tagit av sig förklät, vilket tydde på att något annat kunde ta vid. Radion bjöd på uppsluppen sommarmusik, säkerligen brett uppskattad av det svenska folklynnet och midsommarfirandet. Men musiken var för glättig och världslig i Mormors stillsamma smak. Aftonen inför denna helg borde välsignas med ett mera andaktsfullt utbud. Hon uttryckte detta på ett sånt besviket sätt, att jag tyckte mig böra visa min medkänsla och instämma.

Mormor föreslog att vi skulle göra en promenad i stället och få njuta av aftonens tystnad och den ljumma sommarvinden. Vi gick bakom stugans gavel, inandades syrenhäckens doft och följde stigen västerut förbi Stabbygruvans gamla schakthål. Vi fortsatte mot den röda uthuslängan med dess små bodar. Först låg farbror Strömbergs bod, där jag brukade få margarinlådor och sockerlådor till mina snickeriövningar. Sen kom Mormors vedbod och några bodar som användes av gruvbolaget. Jag kan inte minnas att jag högg ved i Mormors bod. Men jag fick hämta ett fång där då och då, och jag la särskilt an på att leta fram töre, det feta trä som kom mormorsspisen att ta eld i ett huj.

Mormor och jag fortsatte förbi det avsomnade och vitrappade maskinhuset med sin svarta dystra smedja och höga skorsten. Jag hade mången gång försökt titta in genom fönstren, men jag kunde aldrig se något. Det var så mörkt där inne. Det vilade tung mystik över maskinhuset. När driften en gång varit vid liv, hade man därifrån styrt gruvhålens uppfordringsanordningar med ett spel. Gruvhålen hade haft en överbyggnad, en lave, till vars topp det löpte en stållina från maskinhuset och sen ner i schaktet. Vid linans ände hängde en järnbeslagen trätunna, och i den forslades malmen upp. Den fungerade också som transporttunna, när gruvjobbarna skulle ner och upp. Dragkraften kom från en vedeldad ångmaskin i maskinhuset.

I samband med förlovningen på midsommaren 1923 fick Mamma och Pappa stiga ner i en gruva, troligtvis Stavbyschaktet. Fast man kan nog egentligen inte säga att de steg ner. På ett sjangserat foto kan man se hur Pappa och Mamma sitteri tunnan. Mamma var nog sen tidiga år någorlunda van att fara på det här sättet. Men Pappa…i vita förlovningsskjortan och utan krage. Faktisk kan jag med god(!) vilja se att han verkar byxis. Det skulle jag också ha varit.

De arbetare som skötte uppfordringsanordningen kallades spelstyrare. I Morfars efterlämnade papper kan man läsa, att han en tid fungerat som spelstyrare. Det var innan familjen flyttat till Uppsala 1899. När familjen efter ett år flyttade tillbaka till Ramhäll, fick Morfar inte gå tillbaka till det jobbet. Han fick i stället sortera malm i skrädhuset intill. Efter Morfars död 1909 fick Eskil, då 17 år, överta sin pappas plats i skrädhuset.

Mormor och jag gick vidare på vår vandring. Lite längre bort på den smala stigens högra och starkt sluttande sida sneglade jag respektfullt ner på ett par övergivna gruvhål, som låg i en mörk och fuktig ravin. Det växte mossa efter öppningens kanter och väggar. Där på stigen brukade jag stå ibland och slänga ner stenar, bara för att höra plasket i djupet .

Jag hade aldrig tidigare vågat fortsätta ”ändes” stigen. Nu makade vi oss vidare. Mormor gick långsamt och rätade då och då på ryggen. Hon hade dåliga fötter som hon säkert kände av vid en sån här vandring. Hennes fötter hade knölar, som hon brukade karva i på kvällarna.

Så småningom kom vi fram till en hustäppa. Den hade en öppen grind som var omgiven av blommor och grönt. Där stod en barhuvad ung kvinna med rosiga kinder, i min värld en fin tant, uppstassad i helgdagsblus och helgdagskjol. Hon stod som om hon väntade oss. Fast så kunde det ju inte vara. Hon väntade nog på någon annan. Eller ingen. Hon såg glatt välkomnande ut. Hon var säkert en besökande stadsbo i det lilla huset. För så där såg inte Ramhällstanter ut. Eller hon kanske var en dotter, som kommit hem till mor och far från stan. Hon log mot Mormor. De började prata med varandra på ett sätt som sa att de så smått kände varandra.

Mormor berättade för tanten hur förståndig jag var. Att jag inte trivdes med slagdängorna hemma i radion. Mormor gjorde därigenom klart vad hon själv tyckte. “Oh, en sån rar pojke”, vad heter du?” Jag skyggade och drog mig snabbt undan bakom Mormors vida kjol. Jag blev blodröd av förvirring. “Är dé roligt att vara hos mormor? Åh, så söt han är när han rodnar.”

Varför har jag belastats med detta minne av en ung tant en sommarkväll 1934? Kanske är det för att det var första gången jag fick veta att jag rodnade. Att rodna var något som borde vara klädsamt för flickor. Bara flickor. Det besvärande fenomenet skulle även senare ge sig till känna vid opåräknade situationer med unga tanter. Och även med äldre flickor. Jag lyckades dock med tiden befria mig från den pinsamma egenheten. Tror jag.

Tillbakablicken har också fått mig att undra över vart Mormor och jag egentligen kom den här aftonen. Jag har senare i byagillets bok om Ramhäll läst, att det från byvägen vek av en stickväg som hette Smedsgränd. Den började strax efter Missionshuset och stack sen in en bit åt norr. Så kanske var det till Smedsgränd som Mormor och jag kom. Bakvägen. Hur många små gruvarbetartäppor som låg där vet jag inte. Men en smed måste väl i varje fall ha bott där.

 

En liten sommarflicka

Ett 50-tal meter norr om Mormors stuga fanns ett “nedlagt” spår i västlig riktning och vars banor hade vuxit igen. Trallspåren hade varit djupt lagda. Det var höga vallar på båda sidor. Förutom sly växte där högt gräs, vilket förhöjde vallkanterna och ingav en känsla av hemlig förskansning.

En gång gick jag i spåret med en flicka i samma ålder som jag. Jag hade hittat henne när hon var i Kooperativa för att köpa honungskarameller. Hon hade guldgult hår och sommarbodde med sina föräldrar i en stuga som diffust uppskattat låg mellan PostKalles och krossverket, bortåt ordenslokalen. Kanske var det “Lönnboms stuga”.

Strövtåget med den guldgula med honungskarameller blev en aning äventyrligt, eftersom jag gick in för att vara en djärv ledare. Mot okänt mål. Ledarskapet gick överstyr, eftersom jag oskickligt försökte mig på att vara förledare också. Så flickan, ovan med djärva ledare, ville fort hem till mamma. Det var mitt livs första försök att närgånget börja kartlägga en flicka. Det skulle dröja åtminstone ett par år till nästa försök, då mitt flickintressen började luta åt Britt hemma på Brynäs. Hon med de snabba fötterna och det åtdragna skärpet i midjan.

 

Kattguldet

Om man utanför Mormors förstukvist följde trallspåret västerut ett hundratal meter stötte man på ett gammalt område med gråstensvarp. Varpen var inte helt utarmad på malm. Den hade legat där sen slutet av depressionens 20-tal, då gruvbrytningen upphört. Man lastade nu igen, och det skedde för hand. Varpstyckena kunde vara från några centimeter upp till några decimeter. Varpen gick till krossverket på små trallor förbi Mormors hus.

På aftnarna, sen arbetarna slutat för dagen, kunde det hända att jag gick där och strosade bland högarna. En afton kom jag vid sidan av och var nära järnvägen där loken brukade stanna till och gå tillbaka för att växla. Det var gott om björksly liksom på alla andra ställen där brytningen upphört. Kanske var det där som farbror Mattsson brukade ta midsommarruskorna till Mormors förstukvist. Kilsbyggningen, där han bodde, låg helt nära.

Plötsligt fick jag syn på stenar som inte såg ut som de vanliga gråstenarna. Dom här var svarta och glänsande och med gult i. Det glimmade så jag blev snurrig. Guld! Vá ska jag göra. Jag tog upp så många stenar jag kunde i famnen och fickorna och kämpade mig hemåt till Mormor. Titta Mormor, jag har hittat guld! Men Mormor sken inte upp som jag hade väntat och såg heller inte ut som om vi hade blivit ägare till en guldgruva. ”Nej då, pojk. Dé är inte guld. Dé är bara kattguld…”

Allt är inte guld som glimmar.

 

Bagarbilen

En gång i veckan kom bagarbilen. Den kom från Dannemora. Den brukade stanna utanför enarmade Kjellmans stuga. Och stirra utmanande på farbror Strömbergs magasin och affär. Det var en grå skåpbil med bakluckor. Det luktade alltid så gott, när bagarn öppnade. Jag gillade mandelkubbar, och Mormor köpte en påse varje gång. Och lite annat. Hemma på Brynäs åt jag också kubb med stor förtjusning. Jag vet inte var jag började med denna last, om det var hos Mormor eller hos Bageriföreningen på Brynäs. Dannemorakubbarna var lite annorlunda än Kalle Hillers Brynäskubbar. Dom var högre och kantigare, liksom lite för mer. Och dom var säkert dyrare. Och så den där doften av bittermandel. Dagens Ica-kubbar kan inte mäta sig med Dannemorabagarns. De nutida doftar inte på samma sätt. Och så är kubbarna i dag så smuliga. Det var bättre förr.

 

Ronalds polkagrisar

Ronald Lantz bodde tillsammans med sin pappa, Ruben, i en låg stuga vid byvägen. Om man från Mormors stuga gick ut på byvägen och fortsatte till höger västerut bara en hundra meter, så låg Rubens röda stuga på vänster sida, strax före farbror Strömbergs bostadhus.

Ruben var änkeman. Både han och Ronald hade ändå en förnämlig service i hushållet. De vårdades i högsta grad av byskollärarinnan Elsa André. Hon, liksom tillsynsläraren Gösta Bengtsson, bodde i den gråvita byskolan. Den nätta, snabbfotade och lite hjulbenta fröken André i vit sommarhatt syntes dagligen kuta över till Rubens stuga. Med tvätt. Och utan tvätt. Ibland kom hon in till Mormor och berättade. Inte bara om Ruben och Ronald utan också om den förfärliga magister Bengtsson. Dom var som hund och katt. Mormor lyssnade, och mina öron stod på skaft. Men jag kan inte minnas att Mormor la bränsle på brasan och ojade med. Bara lät den späda fröken i den vita hatten prata av sig vid köksbordet. Jo, kanske att Mormor … i alla fall … la in några deltagande ord.

Ronald jobbade i det område med varp som jag berättat om under “Kattguldet”. I det här området hade den vida bekanta och ryktbara luftbanshögen en gång legat. Från vilket schakt högen var hämtad vet jag inte bestämt. Förutom Stavbyschaktet fanns det nämligen ytterligare ett par gruvhål en kort bit nordväst ut.

En av de tidiga somrar som Billy hade varit hos Mormor och kom hem till Hemlingby, ordade han vitt och brett för mig och alla kompisar om “Luppanshögen”. Den var himmelskt hög. Det finns en uppgift i boken om Ramhäll som berättar, att Luftbanshögen var så hög som 40 – 50 meter. En sägen gör gällande, att den var så hög, att man vid goda väderförhållanden kunde se spirorna på Alunda kyrka. När jag på 30-talet kom till Mormor, var dock Luppanshögen puts väck.

Ronald, som var sju år äldre än jag, körde vagnar, eller trallor, som lastades i varpområdet. Trallspåret lutade svagt österut ner mot kross- och anrikningsverket. Det betydde att trallan i stort sett var självgående i den riktningen. Bakpå trallan stod reslige Ronald och andades en befälhavares makt. Som på en kommandobrygga. Han lät sig ohejdat svepas med i trallrullningen. Det sjöng i rälsen och stötte i skarvarna. Dunk, dunk dunk… Där jag stod vid Mormors stuga och såg Ronald komma var det en 75 meter kvar till foten av transportbanan, som gick opp till krosstornet. Vid transportbanan stannade Ronald sin vagn. Han bromsade genom att sätta foten på en träpåk, som var instucken över bakhjulen. Han hakade fast en stålwire på trallan. Den drogs sen maskinellt upp till tornets topp. Där stjälptes malmen ner i krosskäftarna och tuggarna. Sen vidtog anrikningen genom en magnetmetod. Produkten, slig, fördes slutligen vidare till kanten av järnvägsspåret en bit längre bort. Den låg där i svarta högar, ”stora som berg” för att så småningom lastas på järnvägsvagnar.

Biprodukten från det krossade och anrikade materialet blev makadam. Det forslades bort i vagnar på en hög transportbana, och där stjälpte gruvgubbarna ner makadammen på marken under. Banan gick från krossverket söderut och fortsatte i höjden över byvägen, strax intill Bergslagen. Vid dessa makadamhögar brukade jag “imillaåt” leka. Jag hade mina blå gymnastikskor, tog en väldig fart för att se hur långt jag kunde springa uppåt i högen. Jag rutschade tillbaka efter några meter, för högen var brant. Makadamen rasade efter mig. Det gällde att varje gång sätta personligt rekord och komma så högt upp som möjligt.

Men, nu skulle det ju gälla Ronald. När Ronald kom rullande med sin fullastade och självgående tralla, brukade jag stå vid spåret utanför Mormors förstukvist. Ronald klämde till med foten på sin träpåk över hjulet så att vagnen nästan stannade framför huset. Där stack han till mig en femöring och sa i den saktade farten att jag skulle springa in till farbror Strömberg och köpa polkagrisar åt honom. Han vågade inte bromsa in fullständigt, för i så fall skulle det ta tid och ork att komma i gång igen. Det var svettigt, och solhettan tog på krafterna. Något svalkande regn avbröt inte. Det regnar aldrig när barn minns sina somrar.

Polkagrisar kändes läskande, för dom innehöll pepparmynta. Dessutom var polkagrisar de billigaste karamellerna. En annan sak, som kanske förklarar behovet av polkagrisar eller något annat att stoppa i munnen, var att gruvjobbarna inte hade någon egentlig kafferast, då de med gott samvete kunde dricka sig otörstiga.

Farbror Strömberg var van vid polkagrisgaloppen och formade nu snabbt till en strut. När Ronald hade hakat på trallan nere vid krosstornet och långsamt kom gående tillbaka med en annan, tom vagn i svagt motlut, kunde jag sticka till honom struten. Och så fick jag själv ett par randiga grisar på köpet.

 

Sixten och indianen

Sixten Mattsson bodde i Kilsbyggningen. Sixten var född 1925. Om jag från Mormors hus gick ut på vägen och fortsatte västerut nedför den svaga backen, förbi Ruben Lantz stuga, där Ronald bodde, och vidare förbi familjen Strömbergs röda tvåvåningshus, så stötte jag strax på Kilsbyggningen på höger sida. Ibland när jag skulle till Kilsbyggningen, tog jag en genväg som Mamma hade lärt mig. Man kunde snedda över Gustaf och Augusta Källmans tomt. Då fick man först gå på banvallen en bit och vid Källmans husknut ta av till vänster och sen stryka efter familjen Mattssons trädgårdsland vid Kilsbyggningen. Någon känsla för intrång hade jag inte, när jag gick intill Källmans. Jag tror att Ramhällsborna i gemen fann det naturligt att gå nära varandras hus. Att de flesta hus saknade stängsel kom sig säkert av att all mark och alla hus ägdes av gruvbolaget utom ett enda, det som Mammas kusin PostKalle hade strax norr om Stabbybyggnan. Någon kyrkobokföring och mantalsskrivning grundad på juridiskt fastighetsregister fanns inte. Alla var skrivna på “Ramhälls Grufvor”.

Den rödmålade långa Kilsbyggningen var av kaserntyp, och den var byggd för gruvarbetarfamiljer. Långsidan vette mot vägen. I vardera änden av huset fanns en lägenhet med ingång från gaveln, och på mitten ytterligare en lägenhet. I mittenlägenheten bodde maskinchefen Per Johan Hellgren. Min kusin Tord, född 1912, brukade under sina sommarferier i Ramhäll i slutet av 20-talet gärna orientera sig åt Kilsbyggningen. I familjen Hellgren fanns nämligen ett knippe unga döttrar. Deras glittrande ögon tilldrog sig Tords särskilda intresse.

På Kilsbyggningens gavel åt Mormors håll, den östra, huserade familjen Mattsson. Sixten bodde där med sina syskon Sonja, som han var tvilling med, och Runar och äldste brodern Evert. Deras föräldrar hette August och Tekla. Min mamma var sen tidig barndom nära bekant med dom båda. Jag brukade gå dit, även om inte Mamma var med. Sixten och jag var ofta tillsammans, och ibland anslöt sig en jämnårig pojke som hette Jerker, som även han bodde i Kilsbyggningen.

En gång satt jag i Mattssons soffa inne i köket tillsammans med Sixten och hans pappa. De väntade på maten. Teklas köttbullar var ännu inte färdiga. Sixten gjorde en omotiverad granskning av min lekamen och sa anmärkande, att jag inte hade så vidare axlar. Det var så sant som det var sagt. Min smala uppenbarelse har alltid fått mig att betrakta andra, av Herren mera normalt utvecklade axelkamrater, med avundsjuka. I synnerhet Sixten som var lite satt och bred. Jag mådde illa av Sixtens plötsliga angrepp på min kroppsutformning. Jag var hopplöst nertryckt i kökssoffan. Jag kunde inte värja mig med någon bredsida. Men då ryckte Sixtens pappa in till undsättning. “Dick har en sån där rund å´ smidig kropp som indianerna har.” Tekla, som stod vid spisen med stekspaden i luften, vände sig om och förstärkte August med ett långdraget “ja viijst”. Och Sixten såg snopen ut.

Farbror August var bra han. Och så brukade han sätta björkruskor på Mormors förstukvist på Midsommarafton.

 

Jerker

Sixten var ofta i sällskap med Jerker. Denne bodde liksom Sixten i Kilsbyggningen, men på den bortersta, västra gaveln. Jerker hette naturligtvis Erik. Hans pappa, Algot Hellgren, kunde spela nyckelharpa. Det visade han vid framträdanden i Ordenslokalen. Fast jag hörde honom aldrig spela. För jag fick ju inte gå dit för Mormor.

Erik var mörklagd, hade bruna vallonögon, ett svart slingrigt hår och därunder en framträdande näsa över glesa lite breda tänder. Liksom sin syster Maj-Britt. Jerker var kortvuxen och gick omkring med utåtriktade fötter och uppskjutna axlar över en mager kropp. Sixten och Jerker och jag var ofta tillsammans. Vi kunde träffas oförhappandes, mestadels på byvägen eller vid Kooperativa. Det var lätt att vara buss med Jerker. Han gjorde inte en fluga förnär och gjorde sällan några invändningar mot något. Allraminst mot den stadigare Sixten, som sen gammalt tycktes ha en tyst makt över honom. Men Sixten var också ett år äldre.

Då och då brukade vi tre cykla till Rastsjön för att bada. Dit var det ungefär tre kilometer. Vi kunde inte cykla ända fram. En upptrampad och stenig stig gick mellan barrträd och stängslad betesmark med ett antal stettor att kliva över. Stigen ledde ner till sjön och badstället. Där låg en och annan roddbåt halvt uppdragen, och där fanns också Edvard Forsmans sjöbod. Båtarna var gamla, och de var tidvis vattenfyllda. Det luktade tjära. Förmultnad vass och annan växtlighet från sjön, kallad ävja, avgav en svagt sötaktig och kvalmig doft. Men den var inte oangenäm. Den var egen, det luktade Rastsjön. Rakt ut fanns en kort och bräcklig brygga.

Efter det första doppet satt vi på bryggan i solskenet och pratade och kollade av varandras meningar och tyckanden. Och väntade på att bli torra. Och för att hoppa i en gång till. Om Sixten nu var bred över skuldran som en icke indian, så var han desto smalare om benen. Vilket jag kunde se med tillfredsställelse, där vi satt i rad tillsammans med några andra tänkande och med benen dinglande utanför bryggkanten. Sixten hade smala lår. Tyckte jag. Och än benmagrare såg Jerker ut. Jag tittade på mina långa skånkor och konstaterade att mina lår var bastanta. Dom såg massiva ut i pressen mot bryggkanten. Något slags kraftbevis borde jag väl få ha som inte Sixten hade. Fast nog önskade jag att mina smala axlar skulle vara av annan bredd. Som Tarzans …Han som kunde besegra krokodiler.

 

Jerkers kalkyl håller inte

En lördag eftermiddag vid midsommar, kanske det rentav var på Midsommarafton, kom Jerker till Kooperativa och ville att jag skulle följa med ner till Bergslagen för att vara med om något verkligt stort. Att se bussen komma in från Uppsala! Vägkorsningen där och Kooperativa vid Stabbybyggnan, det var Ramhälls livligaste träffpunkter. Ramhällsborna hade inga stora pretentioner på förlustelser.

Den här dagen var det många väntande bybor vid vägkorsningen, gamla som unga. Alla verkade vara bekanta med varandra. Man strosade hemvant omkring under de tunga lövträden, stannade till hos närmaste bekant och stämde av läget. Bussen med hemstation i Morkarla ägdes av bröderna Fredlund. Kalle brukade köra. De hade för kort tid sen köpt en ny buss, som ersättning för den gamla som var en lastbil med påbyggd kaross. Den nya bussen, som Ramhällsborna hade upphöjt till turistkvalitet, var brunlackerad och hade en fem sex breda sätesrader. Varje sätesrad hade sin egen dörr utifrån, en på vardera sidan. Det blev många dörrar, och passagerarna fick själva öppna och stänga och se till att de inte ramlade ut.

Så dök då den bruna bussen upp, där vid Erik Ahléns syrenhäck. Jerker hade invigt mig i att det fanns ett par sommarfamiljer, som brukade komma nu till midsommar, och de hade tunga väskor. Och om man bar deras väskor, så skulle det bli väldigt mycket kosing. Jerker gnuggade händerna och visade sina vita glesa tänder. Hela 25 öre hade han fått förra sommaren.

Ett medelålders par i vimlet vinkade åt Jerker, tydligen igenkänd. Jerker störtade angeläget fram och drog mig med i springdraget. Paret hade två rekorderliga väskor och en del småpackningar. Jerker och jag såg att det verkligen behövdes två starka bärare. Vi tog inte byvägen utan gick Morkarlavägen en bit och tog sen av mot de gamla Sligkasernerna. Därefter är minnesbilden grumlig. Det fint resklädda paret kostade på sig några Ramhällsfrågor med ungdomsanpassad infallsvinkel. Vi svarade väluppfostrat och under stor betalningsförväntan. Vi gjorde halt utanför en mindre stuga. Den välbeställde mannen plockade i sin svarta portmonnä. Tanten log tacksamt och berömde oss för att vi varit så hjälpsamma och så duktiga. Våra framsträckta händer, darrande av det tunga bärandet, mottog nu begärligt den väntade storkosingen. En liten liten tioöring!

På vägen tillbaka mot Bergslagen var Jerker inte längre så entusiastisk över den tidigare så flotta sommargästen, som numera inte förstod att uppskatta vad en tung väska under så ansträngande förhållanden var värd. Förra året hade han ju fått storkovan… Men Jerker hade nog inte varit så strategisk i sina förberedelser. Han hade inte fullt ut tänkt på de kommersiella konsekvenserna, när han utökade sitt enmansföretag med en tillfällig säsongarbetare. Sommargästen hade väl i sin tur räknat med högst 25 öre för en ensamarbetande ung bärare i likhet med förra midsommaren, då han själv bar den andra väskan. Men att betala två gånger 25 öre – nog för att det var en vacker och löftesrik helg – men det var en alltför stor drickspeng för två bärpojkar utan stadsbudskompetens. Jerker fortsatte att muttra och grunna medan vi traskade hemåt.

 

Barbro

I ett rött hus på vägens högra sida, en kilometer från Stabbybyggnan, bodde Johan Åkerman i ett rum och kök och med ett extra utrymme på vinden. Ett stenkast längre bort syntes ett större hus, Gammelbyggningen, där Mamma var född. Ett kliv ut från Åkermans förstukvist – och man stod på byvägen. Sonen Viktor fanns kvar i huset, medan hans tvillingbror, Martin, hade skuddat malmstoftet av sina fötter och gett sig av till Uppsala. Även dottern Helga var utflugen.

 

Martin och Viktor.

I bakgrunden Gammelbyggningen, där Mamma föddes.

 

Farbror Åkerman hade varit gruvarbetare. På äldre dagar roade han sig med att göra träskedar, risviskor och annat smått som blev till glädje för andra. Han hade ett snickarutrymme i stugan.

Hos Åkermans hushållade Jenny Andersson, som hade dottern Barbro. När Mamma var hemma på besök i Ramhäll, hälsade hon alltid på hos Åkermans för att prata med väninnan Jenny. Hur Mamma och tant Jenny kommit att känna varandra vet jag inte säkert. Jenny hade sina rötter i Hökhuvud, och det kan rentav ha varit så att Jenny redan kände Mormor.

När Mamma och jag hälsade på hos Åkermans satt vi i köket och pratade. Tant Jenny stod ofta med handduken och det nydiskade porslinet i hugg och torkade. Farbror Åkerman och Viktor var med och la till och drog ifrån.

Jenny tillhörde missionsförsamlingen, och det kan väl antas att detta bidrog till att de båda mammorna redan tidigt sökte sig till varandra. Mamma var ju liksom sina föräldrar med i baptistförsamlingen, men det fanns sen gammalt en praktisk och helig allians mellan de båda församlingarna. Missionshuset i Ramhäll uppfördes i början av 1880-talet gemensamt av de båda församlingarna. Om detta har jag berättat under rubriken Missionshuset.

När de gamla väninnorna träffades brukade Barbro och jag hitta på något att göra tillsammans. Barbro var lika gammal som jag, född 1926. Hon var ljushårig, smärt och reslig som sin mamma. Men tant Jenny var snarast mörkhårig.

 

Barbro, 9 år.

 

En av de första gångerna jag var med Mamma till Åkermans, jag var väl i åttaårsåldern, drog Barbro i väg med mig och farbror Åkermans dotterdotter Ulla från Småland. Vi gick några meter västerut, förbi Gammelbyggningen och åt Tranbyn. Där i vägkorset mot Rastsjön fanns på vänster sida en skogsglänta. Den var översållad av röda smultron. Vi plockade och mumsade, och roade oss med att trä bären på långa grässtrån. De röda stråna vajade oroväckande när vi med lyftade händer bar dom hem till de pratande i köket. Vi fick beröm. Och lite mjölk och socker till smultronen. Ingen större poäng med den här lilla utflykten, eller hur? Men smultronbilden fastnade för gott.

När Tant Jenny och Barbro cyklade fram till Kooperativa, hade de för vana att titta in till Mormor, “tant Wahlgren”.

En gång några år senare, när jag svajade omkring med min cykel på byvägen, stötte jag på Barbro och tant Jenny på väg bort. De var finklädda och skulle åt Alunda. Tant Jenny hade syskon där. Jag slöt upp bredvid dom och gjorde sällskap utan att fråga. Det liksom inte behövdes. Vi cyklade på den dammtorra vägen nästan hela tiden i bredd. Möten med bilar var sällsynta. Ramhäll försvann bakom oss mer och mer. Jag sköt flera gånger upp beslutet att vända. Men jag kunde ju inte följa med ända fram till deras släktingar i Alunda, så till slut tog jag i farten ett muntligt farväl av de båda utan att stanna. De vände sig om på sina cyklar och log. Barbros snälla leende sa att hon hade gillat att jag följt med så långt. Tolkade jag. Och fick ökad kraft för färden tillbaka..

Vad Barbro hade för sig i Ramhäll var inget jag tänkte på, när jag var hemma i Gävle. Men en episod i hennes tillvaro, berättad av hennes själv i närtid, vill jag återberätta.

Barbro hade en dag varit bakom Stabbybyggnan tillsammans med ett par kamrater, Aina och Ingemar Stafberg, och närmat sig det sen länge övergivna Stabbyschaktet. Platsen var omgärdad av rostig järntråd på ostadiga stolpar. Själva hålet var täckt av murknande bräder och en lucka i samma skick. Inhägnaden markerade tydligt att man inte fick gå närmare. Så här såg stället faktiskt ut redan under mina somrar hos Mormor. Schaktet uppges vid den här tiden ha varit 150 – 180 meter djupt.

När Barbro närmade sig Stabbyschaktet hörde hon röster från stängselområdet. Luckan var borttagen. Hon kunde allteftersom känna igen rösterna som kom nerifrån gruvhålet. Dom tillhörde några skolpojkar, och en av dom var särskilt känd, för sina tilltag. Det var väl han som lyft av luckan. Barbro sprang hem till en av pojkarnas föräldrar och berättade vad som pågick. Nu blev det fart. Pojkarna hämtades hem i flygande fläng. De hade klättrat en bra bit neråt på de gamla stegarna.

I skolan blev det räfst och rättarting. Gösta Bengtsson, magister av den gamla skolan, var nämligen inte främmande för straffutmätning. Ett och annat står att läsa om honom och hans humör i “Berättelser från Ramhäll”, utgiven av Ramhälls Byagille 2001.

Barbro blev efter sitt ingripande inte populär bland schaktklättrarna. Men Barbro utstod på ett beundransvärt sätt pojkarnas trakasserier i stark förvissning om att hon gjort rätt. Hon berättar, att hon till och med blev spöad. Vad hade inte kunnat inträffa om inte Barbro slagit larm?

 

Cykelturer till Ramhäll, med Mamma och utan Mamma

Då jag efter mina längre sommarbesök hos Mormor senare återkom till henne, så var det bara för några få dagar i taget. Ibland cyklade jag med Mamma, ibland cyklade jag ensam. Vi cyklade aldrig hela vägen till Ramhäll utan tog bitvis hjälp av tåg eller buss. Resorna gick inte alltid raka vägen. Dom kunde kombineras med omvägen över Hökhuvud, där Mammas kusin Nanny och hennes make Edvin bodde på Löt (Skvallerbacken) vid Hökhuvuds kyrka på vägen mellan Gimo och Östhammar.

Första gången, jag tror det var 1937, cyklade Mamma och jag tillsammans. Jag hade Billys gamla gråmålade hoj med omvänt löparstyre. Vi hade med oss massäck men inte någon utrustning så att vi skulle kunna laga en punktering, inte ens en cykelpump. Vi var optimister. Eller aningslösa.

Vi cyklade från Gävle till Mehedeby, och därifrån fortsatte vi med tåget till Örbyhus. Där bytte vi tåg och fortsatte till Dannemora. Det var lätt att pollettera cyklarna. Bara att säga till i luckan och en stationskarl rullade ut cyklarna på perrongen. Från Dannemora var det en mil kvar på slingrig grusväg till Ramhäll.

I Ramhäll skulle Mamma inte bara vara hos Mormor (Mamma sa alltid Mormor.) Hon ville också hälsa på hos gamla bekanta i omgivningen. Och jag hängde med.

 

Storslåttan

Vi skulle till Hanssons i Storslåttan. Deras gård låg på vägen mot Lyan. Vid skogvaktarbostället Kungssvedjan, några kilometer från Ramhäll, tittade jag till för att se om skogvaktare Eklunds grabb och hans två systrar var ute på gården. Flickorna, inte så mycket äldre eller yngre än jag, brukade fånga min uppmärksamhet. Men de var oåtkomliga. Dom hade en social status av “se men inte röra”. Man kunde se dom vid familjens besök i Kooperativa.

En kort bit efter Kungsvedjan gick en mindre väg in till vänster i skogen. Den tog vi av på. Vi var efter ett par kilometer på knölig väg framme hos Bernhard och Elin Hansson i Storslåttan. Deras dotter hette Lisbeth, och hon var i samma ålder som jag. Lisbeth var extremt tystlåten och tillbakadragen.

Hanssons hade ett mindre jordbruk med häst, kor, höns och åtminstone en gris.

Hanssons och Mamma kände varandra sen tidiga år då de var med i samma ungdomsförening, ansluten till baptistförsamlingen.

När Mamma och jag kom fram, sprang Lisbeth ut och hämtade sin pappa, som var ute på slåttan och bärgade hö med häst och vagn. Bernhard kom raskt släntrande in för att vara med och få prata med Olga från Gävle. Den skäggstubbige Bernhard, lång och senig, var åkersvettig i sommarvärmen. Han såg ut som en amerikansk kväkare i en vildavästernfilm. I den bilden passade även den magra och korta Elin in med sitt mörkstripiga hår i knutfrisyr.

Det blev prat i finrummet med kaffe och kakor. Elin med sin strupknorriga röst pratade ivrigt om pastor Bardh och pastor Bardh och pastor Bardh och alla predikanter som den senaste tiden varit på evangelistturné. Lisbeth och jag satt väluppfostrat invid och lyssnade tålmodigt på de senaste väckelsenyheterna. Lisbeth var inte typen som man tog med sig ut ur stugan för att uppleva egna äventyr med.

Familjen Hansson tillhörde den krets vänner, som hälsade på hos Mormor när de kom till Kooperativa för att proviantera. De hade med sig ägg och smör till Mormor. Lisbeth bodde vintern 1940 hos Mormor, medan hon gick skolköksundervisningen i byskolan.

 

Bålvreten

En annan dag cyklade vi lite längre på vägen mot Lyan. Vi fortsatte ända fram till Lyan och vek av på en väg till höger, strax efter sågen, och på den cyklade vi en tre fyrahundra meter fram till Bålvreten, en mindre jordbruksfastighet. Där fanns ett hus på en hög kulle. Huset hade ett väldoftande syrénbestånd inpå knuten. Ägare var några halvgamla och ensamstående syskon med efternamnet Johansson. De hette Linnéa, Gertrud, Astrid och Martin. Syskonens föräldrar hade varit med i Baptistförsamlingen. Föräldrarna hade känt min mormor och morfar. Det berättas av en sageskvinna i ett sentida brev till Wasti, att vår mormor Augusta under en strapatsrik vandring till ett årsmöte i Alunda hade övernattat i Bålvreten.

Mamma och syskonen Johansson hade ha varit med i ungdomsföreningen.

Mamma och jag bjöds att sitta ner i bryggstugan, en bit ner i backen intill lagårn. Systrarna dukade fram kokkaffe med gamla kakor och annat hembakt ur olika plåtburkar. Vi hade sällskap av insekterna från lagårn. Det fastnade massvis med flugor på en serpentinformad och sirapskladdig flugfångare som dinglade över matbordet. I soffan satt Martin och tryckte. Han hade i den tryckande sommarvärmen en hemstickad röd sjal kring halsen. Han snorade som en forsande rännil. Den lagårdsflitige Martin lät förstå att han för ett par dagar sen suttit vid fönstret i drag. Ett mycket blåsigt drag. På Bålvreten visste man inget om allergi och hösnuva. Det gjorde inte Mamma och jag heller.

 

Frida i Hemmingsbyn

Frida var gift med Georg Törnqvist, som nämns på flera ställen i Byagillets bok om Ramhäll. Georg hade lastbil och var Ramhälls enda åkare. Georg hade en personbil också, som användes som droska. Frida och Georg hade en pojke, som var ett par år yngre än jag. Han hette Lasse och kinkade och snorade i hettan, trots att han inte hade något hö att leka i. Han var extra grinig i dag, sa Frida. Något roligt hade jag alltså inte med Lasse.

Frida, ganska lång och smärt var en av Mammas barndomsvänner. De hade varit konkurrenter om de få fästmanskandidaterna i Ramhäll. Frida hade en gäll röst, som förtog en del av hennes annars fördelaktiga utseende.

Familjen bodde i ett nybyggt gulvitt hus i Hemmingsbyn, på höger sida av vägen mot Lyan. Georg hade gjort goda transportvinster med sina två bilar. Tomten med sitt kvarliggande byggnadsbråte såg stökig ut. Men det imponerade i alla fall på Mamma. Tänka sig att Frida, som i ungdomen fick stå tillbaka för henne i kavaljerskön, “fått det så bra”. Mamma kunde inte låta bli att mäta sina ungdomsvänner, särskilt dom som fått eget hus. Och dessutom ”en bra kar”. Mamma var avundsjuk. På båda tillgångarna.

Georg ställde upp med sin svarta droskbil, när Billy en gång under sin sanatorietid på Selggrens hade permission och tillsammans med Mamma skulle hämtas vid stationen i Dannemora. (Se avsnittet Vistelsetider hos Mormor.)

 

Andra cykelturer

En kombinerad resa gjorde Mamma och jag sommaren 1940, då jag var 14 år och nyss hade flyttat till Norra Kopparslagargatan. Mamma och jag tog oss den 12 mil långa vägen till Hökhufvud och hennes kusin Nanny Eklund (f. 1903), som var gift med lantbrukaren Edvin.

 

Nanny på Skvallerbacken.

 

Jag minns inte på vilket sätt. Men rimligen måste vi ha tagit hjälp av bussen mellan Gävle och Östhammar. Wasti var redan installerad hos Eklunds för sommarliv tillsammans med jämgamla sysslingen Elvy. Den äldre dottern Siri var utflugen för egna förlustelser.

Från Eklunds cyklade vi efter någon dag vidare till Ramhäll. Då följde Wasti, Elvy och Nannys bror, ungkarlen Sigfrid, med. Sigfrid var inneboende hos familjen och hade ett eget rum i villans övervåning. Sigfrid skulle hugga ved för Mormors vinterbehov. Han var skogsarbetare och var van att hålla i yxan.

 

Skogshuggare Sigfrid.

 

Vi gjorde uppehåll i Norrlövsta hos Mammas kusin Lydia. De unga och pigga tonårsdöttrarna var hemma och gladdes åt besöket. Vi trakterades med god mat.

Från vår korta vistelse hos Eklunds noterar Mamma i Gula boken:

“Dick visade sig vara älskvärd o. trevlig värre och gjorde sig till för sina släktingar”.

En soloresa till Ramhäll gjorde jag en gång senare då jag cyklade ensam till Ramhäll. Det var på midsommaren 1941. Mamma hade åkt några dagar tidigare, därför att Mormor var krasslig. Wasti skulle vara kvar hemma för att sköta hushållet åt Pappa och mig.

Då blev det avtramp från Kopparslagargatan mitt i natten och med smörgåsar, stekta ägg och en butelj mjölk i massäcken. Det var ljust och aningen svalt. På Nygatan, i Rådhusesplanaden och på Kungsgatan var det många nattmänniskor i rörelse. Det var väl såna människor som inte kunde vara i sängen då midsommarfirandet kulminerade. Men det var inte stökigt.

Jag trampade iväg på min gamla grå cykel med bockstyre. I trakterna av Månkarbo eller Mehedeby fick jag cykelsällskap av ett par mannar som var på tidig morgondrift. De frågade vart jag skulle och när jag hade startat från Gävle. Jag drog av en timme. Minst. De båda tyckte jag var en sjuhejare till cyklist. Men dom såg skeptiska ut. Höll jag på att bli mytoman? Det var inte första gången.

 

Dicks cykel som kom efter bockhornscykeln.

Bilden upphittad hos syster Wasti och inlagd av Webbmaster.

 

I Örbyhus tog jag tåget till Dannemora. När jag kom fram till Ramhäll var det fortfarande morgon. Hos Mormor var det stängt och tyst. Jag satte mig på förstukvisten och väntade. Det knirkade äntligen i farstun och i ytterdörren. Ut kom , inte Mamma eller Mormor, utan moster Ester. Kors! Vá hade hon här att göra? Hos min mormor. Ester kunde väl sova hos sina släktingar nere i Bergslagen, tyckte jag.

I nutid har jag fått veta av Saimi, att hennes mamma faktiskt växlade ställen när hon var i Ramhäll. Det var nämligen rätt trångt hos “morfar i Bergslagen”. Även Saimi och Ethel brukade välja ställen, inte bara hos sin farmor i Stabbybyggnan eller sin morfar i Bergslagen utan också ett ställe i Alunda, hos en tremänning.

Till Mormors hus hade jag nu i alla fall kommit. Och Mamma var redan här. Hon förhörde sig om hur Wasti skötte sina plikter hemma hos Pappa och mig. Mamma noterar min berättelse i Gula boken:

“Han sa det gick bra för Vasti, hon kunde steka ägg. O. jag trodde förstås hon var rysligt duktig, som hon väl ock var, men hon var ny i alla fall. Vad tiden led, så börja de lite smått o. längta efter mamma. Allt var på tok o. Vasti tröttna o. brände vid o. salta två gånger o. vet allt jag fick till livs, så nöden var visst skriande stor.”

Mamma och jag reste tillbaka hem till Gävle. Wasti fick nu omvänt åka till Mormor för att hjälpa henne. Det lär ha gått betydligt bättre. Och varit betydligt roligare. För i Ramhäll fanns Lisbeth Hansson i Storslåttan och Sonja Mattsson i Kilsbyggningen.. Men det har sin egen berättelse.

 

Hanssons i Storslåttan får återbesök

En annan gång, det var sommaren 1942 sen Mormor i februari hade lämnat det jordiska, gjorde Wasti och jag tillsammans en utflykt till Hanssons i Storslåttan i Ramhäll. Vi semestrade några dagar hos Eklunds i Hökhuvud och vi cyklade då över till Storslåttan, en tripp på två mil.

Wasti och jag placerades i finsoffan och bjöds på en pratstund med kaffe och sötebröd tillsammans med Elin, Bernhard och Lisbeth. Det gick lite trögt med kommunikationerna mellan mig och Hanssonfamiljen. Det hade uppstått ett avstånd. Kanske lyste det sprätt och märkvärdighet kring mig. I mina välpressade byxor. Vi hade svårt att hitta pratämnen. Jag hade ju tidigare alltid varit med och pratat i skydd och hjälp av Mamma. Men det var en annan gruppering nu. Och Elin, som hade umgängesansvaret då storfrämmande knackade på, kanske fann mig som sextonåring vara intresseförändrad till något som var avlägset deras vardagsslit, slåtter och djurskötsel. Hon kunde ju inte prata med mig om pastor Baardh och pastor Baardh … Men nyfiken var Elin i alla fall. För hon ville veta hur den unge mannen hade det i sin som hon trodde fina stadsvärld. Det gjorde hon genom att vända sig till Wasti. Min syster var sen gammalt mera inkörd i Storslåttan. Dessutom har Wasti alltid varit mer social än jag. Så Elin frågade henne: “Vá gör Dick då nu för tiden?” Den korta och mera effektiva vägen att vända sig direkt till mig, som satt på en meters avstånd från Elin, föresvävade henne inte.

Jag var i alla fall en betrodd ung man, för jag fick det delikata uppdraget att ta med mig ett helt tjog ägg. Till Mamma hemma i Gävle.

Kontakten mellan Mamma och Hanssons var etablerad sen tidiga år. Sonja Mattsson i Kilsbyggningen samt Lisbeth och Bernhard, kom en gång på cykel till Gävle och stannade ett par dagar. Det var på utställningssommaren 1946 då Gävle firade 500 år med många begivenheter. Wasti kvitterade med att följa dom tillbaka till Ramhäll. Hon fick då bo hos Lisbeth.

 

Belevat nedslag i Norrlövsta

Äggtjoget från Storslåttan tog vägen över Norrlövsta. Det var ett par skumpiga mil dit, knappt. Från Norrlövsta skulle vi sen till Hökhuvud, en något kortare väg.

Lydia i Norrlövsta var lika mycket kusin till Mamma som Nanny i Hökhuvud. Men Nanny och Mamma stod i alla fall mera nära varandra. Det kan jag förstå. Nanny var sen ungdomen en trogen och fast klippa. Hon hade ett lantligt lugn, gjorde eftertänksamma och utåtblickande reflektioner som måste ha varit stimulerande för Mamma. Det var inte alls så, att det var något gnissel med Lydia i Norrlövsta. Tvärtom. Men Lydia var av en mustigare modell än den diplomatiska Nanny. Lydia var visserligen pratglad och mestadels gladlynt. Men Lydia, som var mera rakt på, kunde vara kärv och hade nog inte samma förmåga till stillsam anpassning som var utmärkande för Nanny.

 

Lydia i Norrlövsta.

 

Lydia och Verner Jansson hade sex barn i bred åldersspridning. De hette John, Per-Arne, Rune, Sigrid, Gertrud och Kerstin.

Om John på Norrlövsta har Nita berättat en märklig historia:

“Jonas (Nitas och Villys äldsta son; Dicks anm.) var för ganska många år sedan på en begravning, en god väns hustru Gun-Britt hade dött. På begravningen träffade han den dödas föräldrar. Vid samtal med dem kom det fram till att det var ovan nämnda John från Norrlövsta som var far till henne. Jonas hade alltså helt ovetande bevistat en släktings begravning.”

Alla familjemedlemmarna på Norrlövsta var engagerade i gården med dess lantbruk och djurhållning.

Gertrud och Kerstin, mer eller mindre i samma ålder som Wasti och jag, sken opp när Wasti och jag oförhappandes kom från Storslåttan. De trivdes i vårt sällskap och vi i deras. Den äldre systern, Sigrid, sprang fram och tillbaka mellan lagårn och de många gårdsysslorna. Två av bröderna var ute på ägorna tillsammans med Verner. De dök opp vid matdags.

Lydia hade på sommaren flyttat ut hushållet till brygghuset. Även Nanny på Skvallerbacken brukade göra likadant. Men det var till husets källare, där det för övrigt fanns tvättstuga och garage.

Lydia på Norrlövsta bjöd generöst på stadig mat och dryck i brygghuset. Vi åt smörgås till maten. Jag kom då att visa mitt världmannamanér genom att inte hålla den saftiga råglimpan med skinka i handen. Jag la ner mackan på mattallriken och började skära den med kniven och gaffeln. Demonstrativt. Varifrån jag hade hämtat det här förnäma bordsskicket vet jag inte. Kanske hade jag sett någon svensk herrgårdsfilm, där Olof Winnerstrand med stor linneservett och vit linneduk under kristallkrona åt på detta högkultiverade sätt. Jag gick ofta på bio den i den här åldern.

Mitt nobla matskick i brygghuset gjorde tydligen ett starkt intryck på jämgamla Gertrud. För det stod inte på förrän även hon satt med kniven och gaffeln på samma sätt och gav sken av att hon alltid gjort så här. Men Lydia, som stod babuschkaövervakande vid bordet, la omedelbart märke till Gertruds nyvunna förfining. Det ristade till i Lydias bondesjäl och hon spände sin skelande blick på Gertruds smörgåstallrik: “Va håller du på mé, jänta, vá ä´ dé där för fasoner? Höh! Gör dej inte till. Slutopp mé dé där!”

Med denna avbasning av Gertrud hade även jag fått en sinkadus. Det var ett tyst detsamma som att “du får väl äta som duu vill, men här äter vi på våårat vis. Som vi alltid har gjort.”

Jag hukade och skruvade på mig. Men sa inget. Det gjorde ingen annan heller. Fanns ingen som vågade. Verner, som var en fridfull natur, fortsatte att tyst mosa sin potatis.

Trots den indirekta tillrättavisningen kände jag mig inte omilt behandlad på Norrlövsta. Jag erfor på andra vis all välvilja. Och Lydia tittade på mig med sitt andra, icke skelande öga, med en glimt i ögonvrån.

Wasti och jag övernattade glatt och tacksamt på Norrlövsta. Nästa dag trampade vi vidare till Nanny och Edvin i Hökhuvud. Där väntade nya äventyr, bland annat kräftfiske på Edvins domäner i Olandsån.

Och det där tjoget ägg från Storslåttan? Jo då, de kom så småningom fram till Norra Kopparslagargatan 19. Wasti noterar i sin dagbok från sommaren 1942, att tre väl inslagna ägg hade gått sönder. Inte så pjokigt, om man betänker alla knöliga mil och omilda behandling som dom varit utsatta för.

 

Hur var Morfar och Mormor?

Hur Morfar var som människa kan jag inte ha någon personlig åsikt om, eftersom jag aldrig träffade honom. I den mån jag hörde Mamma säga något om honom så var det bara uppskattande ord. Vi barn kunde inte undgå att få en idealiserad bild av Morfar.

Mamma har under 1950 talet berättat om livet i Ramhäll, dels i ”Anteckningar”, dels i ett brev till intendent Mats Rehnberg på Nordiska Museet i Stockholm, dels också i en intervju med Arbetarbladet i Gävle. Men hon fördjupar sig inte med omdömen om sin far. Hon skriver dock i sina Anteckningar om hans dödsfall 1909, att hon måste hem på begravning av sin far ”som var så snäll och god.” På ett annat ställe i Anteckningar skriver Mamma, att ”jag har bara ljusa minnen från mina föräldrars äktenskap.”

Man kan också utläsa ett och annat om Morfars väsen i de protokoll, som jag redovisat i avsnittet om Missionshuset. Han tycks där ha tagit ställning i vardagskonflikter mellan församlingsborna men även ha satt sig till doms över deras beteenden. Morfar var alltså inte främmande för att vilja ingripa i andra människors liv, därför att han ansåg sig veta vad som var rätt och fel. Möjligen också för att han som starkt gudstroende ansåg sig ha ett andligt stöd.

Morbror Eskil har i ett sentida brev till Wasti sagt om sin far, ”att han kunde vara häftig någon gång, men aldrig mot mor eller mot mig.”

När det gäller Mormor är min inställning mera påtaglig. Jag har ju personliga minnen av henne. Hur jag såg på henne som mormor går att få fram av mitt berättande på olika ställen. Mormor ryade aldrig mot mig, fast det fanns god anledning. Hon var mild och lugn och var sagolikt oegennyttig och hjälpsam, även utanför den egna familjekretsen. Men hon var ibland lite oförstående till de tidens förändringar som skedde utanför hennes begränsade verklighet och som kolliderade med hennes rena livssyn. Det kunde ge ett intryck att hon var intolerant. Men Mormor var i grunden en sann filantrop. Ramhällskamraten Sonja Mattsson skriver i några korta rader till mig, att ”din mormor Augusta ju var allt i allo i Ramhäll, vid födelser och när någon slutat sina dagar”.

Mormor fick ju också av ortsbefolkningen heta ”Moster Augusta”.

(forts, i Del 11).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.