Dokumentärberättelse från Selggrens sanatorium julen – nyåret 1938 – 39 av Wasti Dermé Nordström

 

 

“De barn som i Herranom dö …”

 

Detta är webbversionen.

Samtliga bilder är framtagna och inlagda av Webbmaster förutom syskonbilden som kommer från broderns bok KEDICKEDU samt bilden med bröderna och modern som är publicerad i Hembygd Gävle Gille, nr 31, dec 2009.

 

All namn är fingerade utom min brors Billy. Replikerna från sanatoriet är återgivna så som min mor berättade dem. Julaftonen i hemmet är återgiven så som jag själv minns den.

 

 

 

 

 

Alma hade plockat fram den gamla karbidlampan igen som hon brukade sätta på cykeln när hon cyklade till sanatoriet för att hälsa på sin 13-årige son Billy. Hon stoppade karbid i lampan och tände den. Det osade i hela köket. Sen klädde hon på sig tjocka yllestrumpor och dubbla tröjor, och två par vantar satte hon på händerna.

 

 

karbidlampa yllestrumpor

 

– Om man ändå hade råd att åka buss, tänkte hon när hon mödosamt trampade fram genom stadens gator. Men det var ju så mycket som skulle köpas till jul. Hon måste snåla in på allt som tänkas kunde. De plockade allt, till och med först spårvagnspengar till busstationen, och sen buss till sanatoriet fram och tillbaka. Det blev trots allt ett par kronor.

 

Han hade inte långt kvar nu, stackars Billy.

 

Det sved i hjärtat på Alma, när hon tänkte på hur han kämpat mot sjukdomen och hur han låtsades vara starkare än han i själva verket var. Detta för att inte göra mamma och syskonen ledsna då han sista gången, i våras, fått komma hem på besök.

 

Tre barn hade Alma att dra försorg om i den dragiga lägenheten. Det var l1-åringen Ruben, 8-åriga Veris och lilla Frida som bara var 4 år.

Det var nu tre veckor kvar till jul. Men hur skulle inte den här julen bli?

 

Billy blev ju allt svagare för varje dag som gick, och vid Almas sista besök på sanatoriet hade doktor Lindgren kallat in henne på sitt mottagningsrum och sagt att hon fick komma och hälsa på sin son närhelst hon önskade, Hon behövde intc längre tänka på några besökstider.

Alma hade stirrat på doktor Lindgren. Vad menade han egentligen? Jo, hon visste ju så väl! Hon hade vetat det så länge. ända sen i somras, men ville ändå inte tro det. Sen hade tårarna börjat tränga fram i ögonen på henne. Efter en stund hade hon frågat litet försiktigt om inte flickorna fick komma till sanatoriet och hälsa på Billy, innan det blev för sent.

 

Doktor Lindgren hade suttit tyst en lång stund och rullat pennan mellan fingrarna. Sen hade han sagt så försynt han kunde:

 

– Tror inte fru Karlsson att det är bättre för flickorna att minnas sin bror som han var innan han blev sjuk, än att se honom nu.

Jo, det hade Alma hållit med om efter en stund, när hon tänkt igenom saken. Doktorn hade rätt i det. De var ju så små än, flickorna.

– Vi ska flytta Billy till ett enskilt rum nu, så ni kan vara ostörda med varandra den här sista tiden, hade doktor Lindgren sagt sedan.

 

Då hade Alma tänkt fråga hur lång tid Billy hade har men hade hejdat sig i sista minuten. Hon hade inte velat veta det. Hon fick ta en dag i sänder, Det var nog bäst så.

 

Sen hade Alma rest sig från stolen. Hon hade inte hittat någonting att säga. Förresten – vad hade funnits mer att tillägga? Hon hade kämpat med gråten medan halsen snörts ihop så att det hade värkt i den. Tyst hade hon sedan räckt fram handen till doktorn och gått ut.

Det var isande kallt och snön yrde i luften. Alma snurrade halsduken ett varv till runt halsen och trampade ihärdigt vidare på sin cykel ut ur stan.

Karbidlampans svaga sken lyste på de hopyrda snödrivorna som låg utefter vägen vid de öppna fälten som nu bredde ut.

Alma steg av cykeln. Det gick inte att cykla längre. Hon stretade och drog cykeln över snödrivorna på vägen. Det sved i örsnibbarna och kinderna var rödfrusna.

 

– Snart är jag framme i alla fall, tänkte hon. – Snart är jag hos Billy! En sån tur att hennes mor hade skickat den där femman i senaste brevet, så att hon kunnat gå till Polyfoto med barnen. Billy hade ju sagt att han så gärna ville ha ett foto av sina syskon. Efter jul fick hon väl gå till fattigvården igen och be om hjälp, hur genant det än var. Men vad skulle hon göra? De måste ju ha mat för dagen.

 

 

Tre av fyra. Fotot togs av Sven Arnmark för att

Billy skulle ha en syskonbild med sig på sanatoriet.

 

Äntligen steg Alma innanför sanatoriets dörrar, Hon stampade av sig snön och skakade den snöiga halsduken. Händerna var iskalla och hon kupade ihop dem och andades i dem för att mjuka upp dem.

 

– Men kära nå’n. kommer fru Karlsson i dag också i det här hemska yrvädret, sa den vänliga syster Klara som just passerade entréhallen där Alma stod.

 

– Ja, så länge jag orkar och nå’nsin kan, så kommer jag hurdant vädret än är. svarade Alma.

 

När Alma kom in till Billy tittade han förvånat på henne och sa: – Ja, men nu kommer du väl ändå på fel dag, mamma?

Alma dröjde litet med svaret men sa sen med låg röst, medan hon tittade ut genom fönstret på de snötyngda granarna och tallarna:

 

– Jag får komma när jag vill nu.

 

Hon kunde inte ljuga för honom, hitta på svepskäl för besöket som inte var på den ordinarie besöksdagen och tiden.

Efter en stund sa Billy:

 

– Ja, jag vet att det brukar bli så här mot slutet, och jag liggcr ju på enskilt rum nu. Sen knäppte han sina små magra händer och 1åg stilla och tittade upp i taket.

 

– Mamma, missionär Andersson, var finns han nu?

 

– Jag vet inte riktigt. Han är väl ute och reser, Han kanske är i Kongo. Varför frågar du det?

 

Billy svarade inte utan fortsatte att stirra upp i taket med sina stora, mörkblå ögon som nu tycktes ännu större i hans bleka, magra ansikte.

 

– Skulle du vilja träffa honom nu då, frågade Alma mjukt, medan hon försökte att sy några stygn på den blå duken som hon tagit upp ur väskan.

– Ja, han kan väl komma hit och be för mig, sa Billy med svag röst,

 

Alma började gråta. Nu kunde hon inte längre dölja sina tårar för honom. En och en föll de ner på duken som låg på hennes knä.

 

– Men mamma, gråter du, sa Billy förvånad.

– Ja, vad ska jag göra? Förstår du inte att jag är ledsen?

– Jo-o, Men det ska du inte vara. Jag lever ju över jul i alla fall.

– Hur vet du det då?

– Det har jag bett till Gud om, svarade han lugnt.

 

Alma snöt sig och torkade tårarna så gott hon kunde.

 

– Vi har fått en ny ungdomspastor i kyrkan nu. Adolfsson heter han, sa hon efter en stund. – Kanske att han kan komma hit till dig, om du vill. Han är så fin, och jag tror att du skulle tycka om att prata med honom.

Alma reste sig från stolen och gick fram till fönstret och tittade ut. Det hade nästan slutat att snöa nu.

Så brådmogen han hade blivit, hennes Billy. Han var ju ändå bara barnet men talade som en vuxen människa. Alma gick fram och satte sig på sängkanten hos honom och tog hans lilla magra hand mellan sina stora händer. Hans hand var så tunn att den var nästan genomskinlig. Nej, hon fick inte börja gråta igen, hon fick inte – för Billys skull måste hon behärska sig. Alma svalde och svalde.

Klockan på väggen tickade vidare. Alma tittade på den. Timvisaren hade gått runt på andra varvet. Lilla Frida började väl längta efter henne nu.

– Har du något emot att jag åker hem nu, frågade Alma slutligen. ‘-

– Nej, men kom tillbaka i morgon och hälsa till Ruben och Veris och Frida. Jag har ju kortet av dem här, sa Billy långsamt och gjorde en svag rörelse med handen åt kortet som stod på nattduksbordet.

 

Alma visste inte hur hon skulle komma hem den kvällen. Vägen var nu dubbelt så lång och besvärlig och tårarna frös till is på hennes kinder, där hon släpade sig fram på den igensnöade vägen med sin cykel.

 

Men de tunga snömolnen hade nu dragit förbi och i stället tindrade en och annan stjärna på himlapällen. Och en av dem lyste klarare och vackrare än de andra, tyckte Alma. Det var Billys stjärna!

– Kom Frida, så ska jag prova den här kappan på dig, sa Alma.

 

Frida ställde sig lydigt bredvid symaskinen där Alma satt.

 

– Här ska jag göra några stråveck i ryggen, sa Alma och nöp i tyget. – Ser du så fin du blir?

– Ja-a, sa Frida och tittade på knapparna som låg i en ask vid symaskinen. Det var stora bruna knappar och de var så fina.

 

Alma hade mycket att ombesörja och tänka på nu. Hon skulle gå till modisten och prova en svart hatt också. Undrar vad den kostar? Hur skulle pengarna räcka till allt som måste vara? Och i dag skulle hon sy färdig dockkläderna till Veris docka också och sen skulle hon åka till Billy.

 

 

Sorghatt

 

Ruben hittade nu på alla möjliga förevändningar att slippa åka till sanatoriet och hälsa på sin bror. Ibland måste han sälja jultidningar och ibland hade han lovat att gå till skolkamraten Kalle i ett ärende och ibland hade han magknip.

 

Alma förstod honom. Ruben visste att han fick åka till Billy när han ville och hade lust, men hon kunde inte tvinga honom, för hur skulle han inte känna det, att se sin egen bror ligga där utmärglad i en säng och vänta på döden?

 

Men Alma kunde inte förmå sig att prata med Ruben om allt detta, och hon märkte att han undvek henne och småsystrarna så mycket han kunde. I stället gick Ruben in till murare Stark, som bodde i rummet som Alma hyrde ut, och pratade med honom.

 

Stark var glad nästan jämt, och när han skrattade syntes en rad jämna, vita tänder i munnen och axlarna hoppade upp och ner på honom. Murare Stark gjorde allt för att muntra upp Ruben.

 

– Pojken har det nog inte så lätt, tänkte han.

– Han är ju inte så gammal men tycks ändå känna ett visst ansvar för sina småsystrar, och så mista en bror på det här sättet. Det måste kännas svårt för honom.

Julaftonen var inne.

– Vi äter julmaten lite tidigare i år, sa Alma till barnen, för jag måste åka till Billy sedan.

 

 
 
 
– Men julklapparna, frågade Frida och såg bekymrad ut.

– Vi delar ut dem är jag kommer hem, sa Alma trött.

– Ni får försöka att hitta på något att roa er med under tiden. Ni kan väl spela något spel eller så. Du Ruben ser väl till flickorna?

– Ja, åk nu, svarade han irriterad.

 

I dag på julaftonen hade Alma trots allt beslutat sig för att åka buss till sanatoriet.

 

 

Men först måste hon ta spårvagnen fram till Stortorget, varifrån bussen utgick.

 

Alma skyndade på sina steg mot spårvagnshållplatsen.

——–

 

 

 

Timmarna kröp fram och barnen hemma i lägenheten sa knappast något till varandra. De gick in i den uppeldade salen och satte sig på den blommiga plyschsoffan och väntade.

 

Vid fönstret stod julgranen som de klätt på förmiddagen. Precis som förra året hade Alma varit borta i skogen utanför stan och huggit granen och som vanligt hade hon släpat hem den på sin gamla cykel. Nu stod den där med stearinljusen väl fastklämda i ljushållarna och sockerkaramellerna med sina fastklistrade änglabokmärken dinglande på grenarna. Men Veris tyckte att granen inte alls såg lika glad ut som den gjorde föregående åren.

 

 

 

“” ‘-

– Ska vi knäcka nötter, frågade Veris.

– Nej, jag har ingen lust, sa Ruben kort.

 

Han reste sig och gick fram till kakelugnen och kände med handen på den, som han sett Alma göra ibland. Jo, den var fortfarande varm. Sen gick han in i köket och lade in ett vedträ i spisen. Han hade fått tillsägelse av Alma att se till att elden inte slocknade medan hon var borta.

 

 

 

Så konstigt allting kändes.

 

– Undrar hur det blir sen, tänkte Ruben medan han rörde om i spisen med spiskroken.

 

Barnen lyssnade på varje ljud som hördes. Var det mamma som kom?

 

Nej, det var bara någon som gick på vinden. Däruppe bodde gamla fru Johansson, så det var väl hon.

 

I taket i salen hängde de granna julgirlanderna i ett kryss över hela rummet och vid fönstret på gardinstången hängde stora röda papperskarameller med långa fransar som de fått av morbror Knut och moster Sara. De var så snälla och gav dem alltid presenter till jul.

 

 

 

– Kom in, ropade Veris.

 

Och in kom en tomte med långt vitt skägg, sakta gående, Han var så gammal, så gammal och hade så krokig rygg och han riktigt darrade på rösten, när han frågade om det fanns några snälla barn. Ja, det lät nästan som om han grät, och han pratade så långsamt, så långsamt.

 

 

 

 

Han delade ut det ena paketet efter det andra till barnen. och även Alma fick paket. fast hon inte var inne för tillfället. Det talade Veris om för tomten.

 

– Oh, men titta, en ny docka och en docksäng. VIVAN står det målat på sänggaveln. O va´fint! Titta Frida så fint målad sängen är utbrast Vera glädjestrålande.

 

 

 

Men Frida var så upptagen med ett paket som hon satt och rev och slet i och omöjligt kunde få av papperet på, så hon hade inte tid att titta på Veris docka och docksäng.

 
– Ja, sa tomten när den bruna säcken var tom, god jul på er små barn. Nu måste jag gå vidare till nästa hus här på gatan, till barnen där,

 

Och så stapplade den gamle tomten iväg.

 

Efter en kort stund kom Alma in i salen och undrade om tomten hade varit där, och hon fick till svar, precis som föregående jul, att det hade han varit.

 

– Titta mamma, sa nu Veris förvånad, jag har fått ett fotoalbum av Billy. Så fint det är!

 

Hon höll upp ett brunt album och i det stod skrivet med Almas stil:

 

Till Veris. Minne från Billy julen 1939.

 

 

 

 

– Har du också fått ett album av Billy? Veris vände sig ivrigt till Frida.

– Nej, hon har fått något annat av honom i stället. Vi ska se, sa Alma och

hjälpte Frida att ta upp det svåröppnade paketet.

– Det här får du från Billy, sa hon till Frida och höll upp en liten svartmålad sparbössa av plåt i form av ett kassaskrin. På locket fanns gula och röda ränder.

 

 

 

 

Ruben satt och plockade förstrött bland sina paket och han sa inte många ord.

 

All entusiasm han känt under hösten, när han tänkt på julen och alla julklappar han skulle köpa för pengarna han tjänat på att sälja jultidningar, hade successivt mattats av ju närmare julen kommit. Mer och mer hade han börjat förstå att den här julen inte skulle bli som de föregående, men han hade inte kunnat prata med någon om det. Därför hade han gått där ensam med sin djupa sorg och förtvivlan, när han på allvar börjat förstå att hans bror inte hade så lång tid kvar att leva. Detta hade gått upp för honom en gång, då han varit och hälsat på Billy, som berättat att en av hans kamrater på sanatoriet hade dött.

 

 

– Ja, så går det med oss nästan allesamman som ligger här, hade Billy sagt, men jag är inte orolig eller rädd för det.

Alma började plocka ihop julpappren som låg kringströdda på golvet.

– Jag går och sätter fram julgröten nu, sa hon, och sen blir det väl läggdags. Men ni får ha julklapparna med er i sängen och fortsätta att leka med dem där, om ni vill.

 

 

 

 

Det var inte långa stunder som Alma var hemma med sina barn dagarna mellan

jul och nyår. Det var bara så pass mycket att hon såg till att de hade något att

äta och att de höll eld i spisen och kakelugnen i kammaren, så att det inte skulle

bli alldeles utkylt. Ruben tog sin tillflykt ut i vedboden så ofta han kunde och hög

ved mitt i vinterkylan, medan Veris agerade husmor och var som en liten mamma för lilla Frida, som inte fattade så mycket av vad som nu hände omkring henne.

 

 

 

Det var gnistrande kallt och stjärnorna lyste nu ännu klarare på himlapällen. Det gamla året ringdes sakta ut och den nya året 1939 ringdes in.

 

 

 

 

En morgon, ett par dagar in på det nya året. kom Alma in i kammaren till sina barn och sa stillsamt:

 

– Ju, nu barn är Billy död.

 

Ruben vände sig mot väggen i den gula pinnsoffan och drog täcket över huvudet. Veris förmådde inte säga ett ord medan lilla Frida reste sig upp i den vita spjälsängen och tittade storögt på sin mamma.

 

På väggen vid Fridas säng hängde den lilla tavlan Änglavakt. Motivet föreställde två små rädda barn som gick på en trasig spång över en bäck. Över dem svävade en ängel.

 

Alma lyfte upp Frida ur sängen och tryckte henne ömt till sitt bröst medan hon sa:

– Nu slipper Billy lida mer.

 

Sedan strömmade tårarna utför hennes insjunkna kinder.

 

———————

 

Alma började nu utforma dödsannonsen. Hon skrev:

Billy

Vår älskade lilla Billy

har nu slutat sitt långa lidande.

Hon gjorde en lång paus.

 

 

Sen plockade hon fram versen hon skrivit och som legat undangömd sedan doktor Lindgren låtit henne förstå att Billv inte hade lång tid kvar att leva.

 

Den lilla versen skulle avsluta dödsannonsen. Den löd:

 

Du bärgades så ung undan bruset i världen

På snövita vingar till himlen gick färden

Din saga var kort, men ditt minne är rikt.

Det lyser som stjärnan på vårhimlen likt

Begravningskoret var fyllt av släkt och vänner till Alma som ville visa sitt deltagande i hennes stora sorg. Ungdomspastorn, som varit på sanatoriet och samtalat med Billy. förrättade jordfästningen och en kör från juniorföreningen i kyrkan som Billy varit medlem isjöng:

 

 

 

Det blir något för barnen i himlen att få

För de barn som i Hcrranom dö

De få kronor av guld. de få harpor också

De få kläder så vita som snö

 

Allt var så gripande vackert. Det enda som Alma inte varit nöjd med var att Billy inte kunnat få en vit kista. Mcn fattigvården förmedlade bara svarta!

 

Jullovet var slut och Vcris travade nu iväg till skolan klädd i sin bästa kappa och med det breda svarta sorgbandet på ärmen. Det var knappast någon av klasskamraterna som pratade med henne nu. Hon drog sig därför undan och ställde sig tyst och stilla intill den bruna stenväggen. då kom Hans som satt i bänken bredvid Veris fram till henne och frågade:

 

 

Är det din bror som är död?

 

Veris nickade tyst till svar.

 

– Mamma såg dödsannonsen i tidningen och hon sa. att det säkert var din bror.

– Ja-a.

 

Sen gick Hans sin väg.

 

 

Nu tog Alma sin cykel och trampade nästan dagligen i snålblåst och kyla till kyrkogården som låg ett stycke utanför stan. Billys grav var nu igenskottad och gravkullen liknade mest en hård tillfrusen grushög. Så ofattbart! Där, långt nere i kylan, låg hennes lille pojke alldeles ensam. Hur kunde livet vara så obarmhärtigt grymt!

 

Alma letade fram näsduken och snöt sig. Hon började frysa och huttra och drog den slitna kappan tätare runt kroppen. Hon försökte rätta till burken med vaxblommor som stod på den gropiga gruskullen, men marken var så hård att det var svårt att få något fäste för den.

 

Efter en stund började Alma sakta gå mot utgången. Men när hon kom fram till kyrkogårdsgrinden fick hon samvetskval över att hon inte stannat tillräckligt länge hos Billy.

 

Då vände hon om och gick tillbaka till graven. Där lutade hon sig mot den stora tallstammen som stod alldeles intill och grät ut sin djupa förtvivlan, denna stora, starka kvinna som bland sina vänner var känd för att klara av nästan alla motgångar.

 

 

 

Billys grav

 

Med ens fick Alma en förnimmelse av att hon inte var ensam. Det var som nå- gon stod alldeles bredvid henne. Hon vände sig om, men såg ingen. Där syntes bara, liksom förut, de tjocka trädstammarna och silhuetterna av de gamla gravvårdarna i halvdunklet. Men helt plötsligt kände hon ett oförklarligt lugn inom sig, och sakta började hon än en gång att gå mot utgången till kyrkogården.

Hon måste hem till de andra barnen nu. De satt ju ensamma därhemma och

väntade på henne.

 

 

Wasti Dermé-Nordström

 

 

Se även Wastis berättelse om Mormor och jag i Ramhäll.

 

ochBarnsanatoriet i Glösbo

samt

Brodern Dick Ruben Van Dermés samhällsskildring från 30- och 40-talet (Del 1 – 12).

 

Anm: Selggrenska sanatoriet Strömsbro, ritat av E.A. Hedin, byggdes som tuberkulossjukhus för 47 patienter med räntemedel från Jonas Selggrens donationsfond och invigdes 1910. Huset uppfördes av sten i tre våningar och en vindsvåning.

 

En om- och tillbyggnad, klar 1935, utökade platserna till 60.

——————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website