Kedickedu, del 05 a, Brynäs första delen

 

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 5-a

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

BRYNÄSförsta delen

Trollet nr 4 (885 kvm)

Första Tvärgatan 13 på Kålhagen

(10 april 1935 – 1 oktober 1939)

 

Stadsdelen

Under 1800-talet och början av 1900-talet förknippade man Brynäs med tristess och svåra bostadsförhållanden, nöd och slum. Då ville man inte gärna närma sig stadsdelen. Det fanns en negativ attityd till området och dess invånare. Man ansåg Brynäs vara smutsigt, fattigt och oroligt. Bostäderna var nerslitna och dåligt underhållna, människorna utsläpade av arbete, umbäranden och sjukdom. (Ur en stadsetnologisk studie av Brynäs, stadsarkitektkontoret i Gävle 1983.)

Antalet invånare under 1930 talet har inte gått att utreda. Det får därför bli en okvalificerad gissning: högst 10.000.

Brynäs var en stad i staden. Där låg många speceriaffärer, mjölkmagasin och småbutiker. Inne på gårdarna fanns snickerier, vedgårdar, smidesverkstäder, hantverkare av olika slag samt åkerier med häststall. En del större industrier var etablerade i utkanterna neråt hamnen och utåt fjärden. En av dom var Gefle Varf AB, där åtminstone två av mina morbröder arbetade en kortare tid under 1910-talet efter att ha lämnat barndomshemmet i Ramhäll.

Vår flytt från Öhrströms i Hemlingby till Första Tvärgatan 13 på Brynäs i Gävle (Gefle) ägde rum den 10 april 1935. Jag var knappt 9 år. Huset på Brynäs låg inom ett mindre område, som i folkmun var känt som Kålhagen. Området begränsades i norr av Gavleån och i söder av Brynäsgatan. Benämningen Kålhagen uppstod på 1700-talet av de kålängar som invånarna hade utanför stans tullstaket. Det hus vi flyttade till torde ha uppförts på 1860-talet.

 

Varför just Brynäs?

Som vanligt var det väl den dåliga ekonomin, orsakad av det bräckliga och krympande kundunderlaget för skrädderiet i en mycket svag konjunktur, som fick Pappa och Mamma att bryta upp för att i stället söka lyckan på annat ställe. Men varför valde dom just Brynäs? Det finns inget säkert svar. Men bidragande kan ha varit, att Mamma hade en lång tids erfarenhet av Brynäs tidigare. Mamma hade redan 1909, då hon var bara 13 år, bott i Gävle och “hushållat” hos sin äldsta bror Ivar, när han var ungkarl. Adressen var Fjärde Tvärgatan 34. Fastigheten ägdes av Johan Fredrik Jansson, en livsmedelshandlare som var gift med en faster till Ivars blivande fru, Ester Eriksson. Fastern hette Lovisa. Mamma hade vid den här tiden en nära kontakt med Immanuelskyrkan på Brynäs. Hon döptes där 1913, när hon var 16 år. Vidare hade hon en kortare period, hon var då 18 år, arbetat i en syatelje på Brynäsgatan, Ateljé Stina Pettersson, för att lära till klänningssömmerska. Hon bodde då hos Ivar och Ester på Fjärde Tvärgatan. Där fick hon vara barnpiga åt deras tre pojkar “imillaåt”.

Mamma berättar också i egna anteckningar, att hon som 16-åring tjänat som “husa” (piga eller jungfru) hos en bankdirektör Johan Alfred Undén på Kungsbäcksvägen 9 (Linnévägen) i Villastadeni Gävle. Undéns villa låg intill Victoriaplan. Byggnaden finns alltjämt kvar. Den lär nu hysa stadens handelskammare. Bankdirektörens hustru hette Hanna, kallad “frun” (Mammas Anteckningar). Mamma bodde under anställningstiden i direktörsvillan. När Mamma då och då kunde vara ledig från pigjobbet hälsade hon på i Ivars hem på Fjärde Tvärgatan 34.

Mammas bröder, Ruben, Eskil och Gunnar bodde även de i tidiga år i Gävle men inte helt samtidigt. Bröderna litade till sin äldre bror Ivar såväl ifråga om arbete som bostad. De arbetade på Gävle Varf, där Ivar först var anställd, möjligen ända fram till 1918. Därefter kan åtminstone Gunnar ha följt med Ivar till Arvid Portströms smidesverkstad, då på Brynäs, där Ivar samverkade med (eller var anställd hos ) Portström, samt möjligen också till Ivars cykelverkstad på Brynäs. Utan Ivar och Ester och deras bostad på Fjärde Tvärgatan 34 hade nog bröderna haft en än bistrare tillvaro.

Mamma hade vid den här tiden lämnat Gävle för ett par kortare mellanspel i Ramhäll, hushållsjobb på några ställen i Uppland och slutligen ett språng till Örbyhus syfabrik, där hon “mötte ödet”, skräddaren Axel Johan Svensson.

Det är alltså klart, att Mamma redan före vår avflyttning från Hemlingby 1935 kände sig bekant med Brynäs. Det torde alltså ha spelat in vid valet av Brynäs till ny bosättning, när hon och Pappa väl hade bestämt sig för att flytta från Öhrströms.

Vid det första besöket på Första 13 och kontakten med hyresvärdinnan Helma Arnmark hade Mamma fört familjestorleken på tal i akt och mening att göra fru Arnmark medveten om risken med fyra barn i huset, så att det inte skulle bli några klagomål efteråt. Fru Arnmark hade då svarat, att “barn ska väl också bo nånstans.”

 

Tomt och byggnader

Fastigheten låg i hörnet av Första Tvärgatan och Andra Långgatan. Tomten var på 885 kvm. Utöver boningshuset fanns det några uthus, bestående av stall, vedbodar, vagnslider, en förrådsbyggnad, utedass och intill detta ett takförsett öppet utrymme för hushållsavfall.

 

Invånarna utslängda från Trollet (1939).

 

Boningshusets hörn var inte vinkelräta enligt vad som framgår av två tomtkartor från 1916 och 1932. Man kan fråga sig om huset också var snett i verkligheten. Det kan ju ha ritats slarvigt på tomtkartorna. Mätningarna kan också ha blivit felaktiga på grund av bristfälliga instrument. Hur som helst så var felet, sett inifrån vår lägenhet, inte så stort att vi såg det som en olägenhet. Trollet hade väl för övrigt rätt att per definition vara lite rubbat.

Vår lägenhet om två rum och kök vette huvudsakligen inåt gården. Huset hade sitt ursprung i en hustyp som var ritad 1862 av stadsingenjören i Gefle, Johan Henrik Rosenbaum. Hustypen var vanlig på Brynäs och inte minst på Kålhagen. Rumsindelningen i just vårt hus stämde dock inte exakt med typritningen. Vi hyrde lägenheten för 400 kronor om året. Ved till spisen och de två kakelugnarna fick vi hålla själva.

 

Lägenheten

Boningshuset hade i bottenplanet två lägenheter om två rum och kök. Dessutom fanns det ett ensamt rum som kunde hyras ut. Det rummet hade fyrspis och rinnande vatten. I den ena tvårumslägenheten bodde hyresvärdinnan Helma Arnmark och hennes 20-årige son Sven. Och i den andra lägenheten flyttade vi in. Sven var handelsbiträde och dekoratör i Ohlsons Blomsterhandel på Nygatan, ”störst i stan”. Tant Arnmark hade också en dotter, som hette Elsa och som redan flyttat hemifrån. Tant Arnmark var änka och vice värd. Hennes avlidne make, Manne Arnmark, var kusin med ägaren till fastigheten, en i släkten Arnmark ingift Karlskronabo, som hette August Jansson. Tant Arnmarks avlidne make hade haft åkerirörelse på gården. Hennes lägenhet vette i väster mot Första Tvärgatan och i söder mot Andra Långgatan. På hennes dörr till höger i en mörk och obelyst gång fanns det en oval, vit plåtskylt på vilken det stod: Manne Arnmark.

 

         

 

På den vänstra sidan av den mörka gången låg vår lägenhet med dörren längst in i gången. Men vi hade ingen dörrskylt. Det fick räcka med en liten brun brevlåda av plåt intill dörren med namnet Svensson på. Inklämd mellan tant Arnmarks och vår bostad fanns det ensamma fyrspisrummet. Detta var uthyrt till Gustaf Fridh, som arbetade vid en av de många brädgårdarna på Brynäs, och Majken Löfgren, vilka – utan att vara gifta – hade en pojke som hette Nisse och som var något yngre än jag. Majken, eller släktingar till henne, hade ett förflutet i Ramhäll, Mammas hemort. I ett prång i den mörka gången hängde en stor nyckel. Det var nyckeln till det gemensamma dasset ute på gården, avsett även för lägenheterna i vindsvåningen

I vindsvåningen fanns fyra enkelrum, och i dessa bodde i regel ensamma personer men ibland två personer. Personer som jag tydligt kommer ihåg var verkstadsarbetaren Erik Rydell och konfektyrarbeterskan Sigrid Törnqvist, som var ett par, samt den gamla tvätterskan Matilda Andersson, som tyckte om att dansa.

Någon källare fanns inte under huset, inte heller någon friliggande sådan ute på gården. Huset låg tätt inpå marken, fuktigt åtsmitande.

 

Trångt i huset

Vi var fyra barn i familjen och det var naturligtvis trångt med bara två rum. I familjen rådde en nedärvd kultur, att ett av rummen skulle vara finrum och inte användas till vardags. Denna rumsanvändning var inrotad hos Mamma sen barndomen. Så var ordningen i hennes eget föräldrahem i Ramhäll och troligtvis även hos ortens gruvarbetare och bönder i gemen. Man skulle ha ett av rummen att visa upp, oavsett hur knapert man än levde. Vårt finrum kallades för “salen” utan att vi barn funderade över ordets egentliga betydelse.

Salen fungerade alltså inte som levande sovrum eller vardagsrum för familjen. Med sina bleka ekmöbler i 20-talsstil, troligen anskaffade vid giftermålet 1923 eller något av åren strax efteråt, togs salen högtidligt i anspråk bara på Julafton och andra högtidliga tillfällen, då vi eldade i kakelugnen, eller när vi tog emot gäster som vi ville visa en särskild artighet. Nej, Mamma och Pappa och vi fyra barn vistades och sov i kammaren och köket. Det var kallt på vintern. Då satte Mamma i innanfönster, som hon tätade med klisterremsor. Mellan fönsterbågarna la hon vit bommullsvadd, ett då vanligt isoleringsmedel.

 

Köket

Ingången till huset var från dess norra sida. Ingången hade en förstukvist med sadeltak, dock utan sittbänkar. Den långa gången rakt genom husets mitt ledde längst in till vår farstu. Där till vänster gick man in i vårt kök. Rakt fram i farstun låg det ensamma fyrspisrummet, där Fridhs huserade. (På lägenhetsplanen här nedan är rummet markerat som ”Skrädderi”). När man öppnade dörren till vårt kök hade man ett fönster på motsatta sidan, på husets östra gavelvägg, och där utanför låg en trädgårdstäppa. Direkt innanför köksdörren, till vänster, fanns en stor järnspis med en spiskåpa av plåt. Spiskåpan hade en liten kanthylla, där tändstickor och annat smått förvarades, exempelvis ett och annat kopparlock som dock aldrig syntes bli polerat. Ovanför spisen hängdes vintertid allt vått till torkning, inte minst sura kläder och skor. På den vedeldade spisen stod kaffepannan, ständigt levande.

Till höger om spisen fanns ingången till kammaren. Till höger om dörren till kammaren stod en skänk. Väggen mot kammaren bröt här av vid fönsterväggen mot trädgården.

 

 

Fönsterväggen var möblerad med Mammas symaskin, en gammal tysk Ankersom följt med länge i flyttkarusellen och kanske anskaffad redan på Mammas Ramhällstid, samt en brun pinnsoffa. I den soffan sov Mamma och Wasti skaföttes. Vid soffans ände bröt gavelväggen av mot väggen till den tysta salen. Denna vägg måste i hörnet vid soffan ha skyltat med någon mindre möbel, men vad? Efter ingången till salen fanns en fast inredning med vedlår, diskbänk med en utslagsvask samt en handpump på väggen. Pumpen hade ett trähandtag som vickades fram och tillbaka. I vasken tömde vi även nattpottorna. Utan betänkligheter.

 

Kopia av “mammas” Anker. Utställningsexemplar. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

Diskbänken var klädd med zinkplåt, som rengjordes till julen med Tomtens Kraftskurpulver.

. Skurtomten. Bilden inlagd i färgat skick av Webbmaster

 

Mamma diskade i en plåtbalja på bänken. Och på bänken ställde vi på morgonen fram det emaljerade tvätthandfatet. Vi torkade oss till vardags på säckhanddukar, gjorda av gamla mjölsäckar som Mamma köpt för en billig penning och sprättat upp. Efter diskbänken kom ett skafferi. Och sen slutade väggen mot farstun.

 

Kammaren

I kammaren låg Billy och jag skaföttes på ett halmbolster i en ockragul pinnsoffa. Soffan stod vid det östra gavelfönstret mot trädgårdstäppan.

Även Pappa låg i en vanlig pinnsoffa, en brun, som hade sin plats vid väggen mot den långa farstugången. Ovanför soffan hängde den lådformade farmarklockan, den enda väggklocka vi hade. Den var ett arv från Pappas föräldrahem i Växjö. På klockans dörr fanns en bild i blått med en påg i trätofflor. Från Skåne, inbillade jag mig. Dessutom hade Pappa över soffan hängt upp ett träinramat foto av sin skäggprydde gamle far. Till vänster om Pappas soffa, i hörnet mot köksväggen, stod en vit kakelugn. Och till vänster om kakelugnen, intill dörren mot köket, tronade en kommod med nedsänkt tvättfat. En sådan pjäs hörde vanligen till utrustningen i 30-talets hem, när man hade dass utomhus. En potta ingick förstås. Den var vitemaljerad och hade en blå, smal kant.

Till höger om Pappas soffa vilade Nita i sin vita spjälsäng, i rumshörnet mot gårdsplanen. Över hennes säng fanns en glasinramad bild av en liten pojke och flicka på en farofylld spång över en forsande älv i nattmörker. De små barnen beskyddades av en ängel med utbredda vingar, som gav ett starkt sken över barnen. Nita har tavlan kvar ännu. (En replik, som jag förvärvat i nutid, finns i Stugan på Hummelvik). Under fönstret mot gårdsplanen stod en brunmålad träkista med välvt lock. Den hade hört hemma i Pappas barndomshem i Växjö. Det får antas att det är farmor Emmas fars sjömanskista. Han var sjöman från Blekinge. Wasti ärvde kistan efter Mammas bortgång, men den har nu med systerlig välvilja gått vidare till Nita.

 

Salen

Salen var det största rummet. Och det minst använda. Väggen åt trädgården hade ett fönster, och väggen åt Andra Långgatan hade två. Salens möblering var ett eller två snäpp finare än möbleringen i kammaren och köket. Basen var en ljus ekmöbel bestående av ett matbord, som kunde förlängas, en buffé med överskåp samt 6 stolar med klädd dyna. Till denna grupp hörde en bäddbar sittsoffa med blommelerad plyschrygg och sittdyna. I överkanten på soffans rygg fanns en druvklase ingraverad liksom på stolarnas ryggöverstycke, en vanlig dekoration på 20-talets möbler.

Salens möblemang kompletterades av olika udda pjäser. Vi hade ett svart plåtbord, tidigt tillverkat av Mammas bror Ivar under hans verkstadsperiod i Gävle, en piedestal med en tanig krukkaktus som vi kallade julkaktus men som aldrig sågs blomma samt en svart orgel, som Mamma ”alltid” hade haft.

 

Gäster i trängseln

Under en period på vintern 1936 gästades vi av 14-åriga sysslingen Siri, dotter till Mammas kusin Nanny i Hökhuvud i Uppland. Siri skulle arbeta en kortare tid som piga hos en “fin” ingenjörsfamilj i Gävle. Det var som förberedelse till en hushållskurs, som Siri hade anmält sig till. Man skulle vilja tro att Siri erbjöds att bo i salen. Men icke. Hon inhystes i kammaren i vårt ghetto, där alltså Nita, jag, Billy och Pappa redan trängdes. Det blev billigast så. Vi behövde inte elda i salen.

Även Siris yngre syster Elvy hälsade på hos oss några sommardagar något år senare. Hon rönte samma hemska öde. Elvy inhystes i kammaren.

Kammaren och köket hade utsikt över den lilla trädgården. Från kammaren kunde Mamma även se ut över gårdsplanen och hålla ett öga på oss barn, särskilt på Billy och mig. Att vi skötte oss utan bråk.

Gårdsplanen och trädgården avskildes av ett staket med grind. När vi flyttade in höll Tant Arnmarks son Sven på att rödmåla staketet. Trädgården var tant Arnmarks privata, men även vår familj fick ha en liten jordplätt, där vi kunde odla persilja och andra kryddväxter. Tant Arnmarks revirkänsla tog sig uttryck i att hon ständigt bevakade grinden. Den skulle vara stängd. Men vem hade sinne för sånt? Efter våra täta besök där, inte minst då vi hämtade förlupna bollar, stod grinden öppen. Och tant Arnmark stängde. Trädgården var färggrann och rik på blommor. Utanför vårt köksfönster och kammarfönster växte höga gula blommor. Vår syssling Elvy, som var hos oss några dagar i slutet av augusti 1939, kallade de gula blommorna för “dassrosor”. För mig var trädgården mest viktig för att det fanns gott om metmask där. I trädgården blommade också vit Syrén. Vid denna prakt blev Nita fotograferad av Sven, som var en duktig amatörfotograf. Han fotograferade även oss barn i sitt eget rum, där han hade en liten ateljéhörna. Sven hade ett akvarium, som givetvis var en uppseendeväckande nymodighet i vår lilla värld.

 

Husets och gårdens allmänna tillstånd och utformning

Detta gyttriga och ålderstigna hus var begåvat med den träffande fastighetsbeteckningen Trollet nr 4. Mamma skriver i Gula boken, att “vi bodde i en gammal ful gård, men ett paradis för barnen. Där fick de leka o. stoja o. känna sig fria.” Vi hade med andra ord ett risigt boende och usla levnadsvillkor även i övrigt. Hur det förhöll sig med själva huset kunde man också läsa i ett besiktningsprotokoll från 1939, skrivet av stadens bostadsinspektör:

“Hälsovårdsnämnden.

Fastigheten Trollet n:r 4 i 10:e roten, adress 1:sta Tvärgatan n:r 13, är ett gammalt hus av trä och består av 3 bostadslägenheter på nedre botten samt 4 enkelrum 1 tr. upp.

Golven i lägenheterna på nedre botten äro belägna i jämhöjd med den angränsande markens yta samt otäta. Fönstren är mer eller mindre otäta. På grund härav är dessa lägenheter kalla och fuktiga. Se hälsovårdsstadgans 8 § 2 mom.

Med anledning av ovanstående bristfälligheter anses dessa lägenheter vara av sådan beskaffenhet att sanitär olägenhet måste uppstå för dem som där uppehålla sig. Se hälsovårdsstadgans 8 § 1 mom.

För att de nämnda lägenheterna skola kunna godkännas för bostadsändamål fordras en genomgående reparation, men om detta icke låter sig göras, torde desamma utrymmas senast den 1 okt. detta år.

Uti de 4 enkelrummen 1 tr. upp är avståndet mellan golv och tak endast 2 meter. Inrökning förekommer vid tung och disig luft. Fönster och väggar äro mer eller mindre otäta.

Dessa lägenheter torde icke på nytt få hyras ut som bostad i sitt nuvarande skick, sedan Hyresgästerna som nu bebo desamma avflyttat. Se hälsovårdsstadgans 8 § 1 mom.

Gefle den 20/5 1939

J. Hällström

Bostadsinspektör

Huset var alltså mycket bristfälligt och osanitärt. Det tillstånd som beskrevs i bostadsinspektörens rapport var det som tvingade oss att 1939 lämna det ”paradisiska” stället.

Den fria gårdsytan var stor nogför spring och lek. Tomten med sitt plank åt Första Tvärgatan hade en port, som var uppdelad i en infart för häst och vagn och en mindre dörringång, som tillät att man trängde sig igenom med sin cykel. Dörren hade en spiralfjäder med en spänst som gjorde att dörren alltid slog igen med en skräll. Utanför porten löpte den asfalterade gatan med sina grusade trottoarer. De var som gjorda att spela kula på när våren kom. På andra sidan gatan reste sig Gavleverkens gjuteri och mekaniska verkstad med sin tegelstensbyggnad och med sitt höga och täta plank, som inte medgav några klättringsförsök.

Stod man inne på gården så följde medurs efter porten en liten förrådsbyggnad, som var tant Arnmarks privata. Som en fortsättning på förrådet kom ett mindre utrymme med ett skyddande tak. Dess framsida var öppen, och där kunde man hålla till med hushållstvätt. Det fanns en vattenpump med avloppsbrunn samt en eldningsbar tvättgryta. Från pumpen tog vi barn vatten i hinkar för att göra isbana på gården.

Gårdssidan mot norr bestod av ett långt uthus med vind. Det sträckte sig efter hela gårdsplanen. Alla hyresgäster hade här var sin vedbod. I uthuslängan fanns det övergivna stallutrymmen, huvudsakligen för hästar men också för svin. På väggarna hängde fortfarande rep, betsel och läderremmar. På vinden ovanför hade förvarats hö till hästarna. Höet släpptes ner genom ett par korta rännor till stallet, alldeles utmärkta att i hemlighet leka vid och hasa nerför. Uthuslängan slutade vid en mur åt öster.

Muren utgjorde baksidan på en angränsande fastighet vid Andra Tvärgatan. Vid muren fanns ett gemensamt dass samt ett öppet utrymme för avfallstunnor, nämligen en för sopor i största allmänhet, en för aska och en för svinmatsavfall. Svintunnans slams var till för utfodring av grisarna vid stans svinstallar vid Sörby Urfjäll. Det vimlade av gråsuggor vid tunnorna. Baahh! Vidare, efter muren, fanns ett stort vagnslider med avställda hästfordon. Där stod såväl täckta som öppna vagnar, några med vackra lyktor. Allt vittnade om ett åkeri som en gång befordrat eleganta ekipage. Lidret slutade vid Andra Långgatan och bröt där av tillbaka mot trädgårdstäppan och boningshuset.

 

Kamrater och vuxna

Redan första dagen efter inflyttningen visade sig några nyfikna pojkar på gården. Dom tramsade omkring med varandra och jagade dessemellan bort de gråblå duvorna. Så stora och orädda fåglar hade vi inte sett i Hemlingby och än mindre i Österfärnebo. Plötsligt befann jag mig som handfallen åskådare till ett bråk mellan två pojkar, Putte och Nisse. Putte hette egentligen Rolf men det dröjde innan jag fick veta det. Han var 7 år, var påfallande välgödd och rörde sig flegmatiskt. Han gjorde ett intryck av frid och sämja. Putte hade en respektabel position på gården, trots att han inte hörde till hyresgästerna. Hans pappa och tant Arnmarks avlidne make var kusiner. Putte bodde på Brynäsgatan i ett stort rött trähus, bara ett stenkast från Första 13. Den andra pojken, Nisse, var son till paret i enkelrummet intill oss, Gustaf Fridh och Majken Löfgren. De var ogifta, vilket nogsamt hade konstaterats av Mamma. Sambobegreppet som lagteknisk och moraliskt godtagbar samlevnadsform var inte uppfunnet då. Nisse var Puttes kroppsliga motsats. Han var liten och tunn, snorig och ettrig och gav inte intryck av någon kroppsstyrka. På grund av sina oansenliga egenskaper såg han också långt yngre ut än den frodigare Putte. Nisse hade i varje fall inte börjat skolan. Och nu var dom i fejd med varandra utan att jag visste varför. Det var ingen jämvikt mellan de båda grabbarna. Det var en överraskande och tydlig slagsida åt fel håll. Den spinkige Nisse hängde som en slemmig igel på Puttes rygg, medan denne fäktade med armarna och flydde andfått omkring på gården under höga tillrop: “Sams nu Nisse, sams Nisse, sams nu …”

Nästa dag uppenbarade sig kvarteret Trollets obestridde hövding, Olle Hiller. Han var storpojke, några år äldre än jag (f. 1921). Han gjorde sin entré från ett högre plan. Strax ovanför vagnslidrets tak mötte den högsta kanten av grannfastighetens uthustak på Andra Tvärgatan 14. Jag var ute på gården tillsammans med några kamrater, när det uppifrån hördes ihållande tjoanden och skrik, indiantjut av värsta sort. Där visade sig hövdingen. Olle alltså. Han hade en jättestor och oformlig grå kepsmössa. Den var djupt nerdragen i pannan och med ett pösigt fall åt ena sidan. Under denna skapelse gömde Olle större delen av sitt ansikte. Ovanför huvudet hanterade han ett långt rep, en lasso, som han cowboysäkert svängde runt med imponerande schvung. Han gjorde några hotfulla utfall ner på det flacka taket för att markera sitt herravälde, samtidigt som han stirrade utmanande på mig. När han hukade och skuttade omkring på taket så knyckte han på ett lustigt sätt på nacken,. Han liksom sköt huvudet framför sig, och den väldiga kepsen skumpade med i den ryckiga rörelsen. Hövdingen satte skräck i mig. Hövdingens föreställning fick dock ett hastigt slut. Tant Arnmark, liten men myndig i sina åtbörder och bestämda röst, basade iväg hövdingen tillbaka över huskanten. “Olle, hur många gånger har jag inte sagt…” Olle var tydligen en hemmavan gäst på lidertaket.

Skulle jag nu i fortsättningen behöva ha denne fridstörare till ständig oro? Men det blev inte som jag befarat. Olles oväntade entré var nog bara ett nyfiket sätt att få kontakt med oss utsocknes. Olle skulle allteftersom visa sig vara en bra kompis. Jag började så smått se upp till kvarterets överhuvud. Olle hade en yngre bror, Rune (f. 1922), som också han blev en trygg vän. Pojkarna hade en storebror, Kalle (Karl, f. 1911), som jobbade som cykelbud i bageriet i kvarteret närmare Brynäsgatan (Gefle Bageriförening). Kalle blev snart nog Mammas glade bagare, hennes favorit som generös brödsäljare på eftermiddagarna. Olle och Rune fanns också med i den söndagsskolklass i Immanuelskyrkan som Billy och jag kom att hamna i. Det fanns flera syskon Hiller, men vi kom inte i närmare kontakt med dom.

 

Rune längst till vänster,

Olle, trea från vänster

Billy, femma från vänster

Ego, tvåa från höger.

 

I grannfastigheten 11:an, ett stenhus i tre våningar, fanns Hans Eriksson. Hasse var yngre än jag, 6 år. Han bodde i en lägenhet utåt gatan på nedre botten, med låga fönster nära trottoaren. Hasse kom ofta in i på vår gård och spejade in läget. I bland hade han med sig lille Wolger Andersson, som väl kunde vara närmare tre år. De båda var inte bröder, men det fanns ändå ett slags släktskap mellan dom. Hasse befriade sig från ansvaret för Wolger genom att för en stund glömma honom för roligare saker. Wolger var ändå inom plank och vägg. Den inneslutna gårdsplanen gav trygghet. Hasse sökte sig ofta till mig. Jag kunde stå på händer mot stallväggen. Denna bedrift, som jag var lite mallig för, lärde jag ut till Hasse. Min utmärkta pedagogik ledde till att Hasse snart nog var min överman. Han ställde sig på händer, släppte loss från väggen och vandrade sen fritt och hur som helst omkring på gården. Snopet för läromästaren, som kommit på efterkälken. Lille Wolger larvade muntert och ofta ensam omkring för sig själv och letade efter mask. Och det var han duktig på. Det var gott om dessa kryp. Det hade tidigare funnits hästar och svin på gården, och dessa hade lämnat näring i jorden. På sitt eget språk pladdrade Wolger med förtjusning “majsk, matjsk, matjk… ” Wolger blev med gott hjärta omhändertagen av Wasti, som kände ett varmt ansvar för den behändige parveln, särskilt när han var bortglömd av Hasse. Wasti brukade följa med Wolger tillbaka till Erikssons i 11:an, där han hörde hemma. “Där satt de ett helt sällskap och smaskade på gräddbakelsestrutar”. Wasti fick trånande stå bredvid och “bara se på.” Lille Wolger hade också annat att göra när var på vår gård. Han ville gärna leka med Nita, som var ett år äldre. Han knackade på vår köksdörr i den mörka entrégången och ropade: ”Få´ Nita pomma oout?”

Konsten att stå på händer mot en vägg praktiserade jag inte bara ute på gården. Vid ett och annat tillfälle stod jag på händerna inomhus också. Så exempelvis en söndag morgon. Pappa stod i kammaren och vässade sin rakkniv med ideliga fram- och tillbakarörelser på den svarta strigelremmen, som han hade fäst i en väggkrok vid kommoden i kammaren. Wasti i nattlinne höll på att värma tvättvatten på järnspisen i köket. Där hängde som vanligt allas våra blöta vinterstrumpor på tork liksom pjäxorna, som skulle få sig en omgång Björnfett. Där hängde också ett par säckhanddukar. På Brynäs fanns ett bostadsområde nordost om Trollet, som kallades säckhanddukskvarteren. I 30-talets veckotidningar kunde man se småannonser med erbjudande om säckar, lämpliga till handdukar. Jag vet inte hur Mamma fick tyget till sina handdukar. Men sydde säckhanddukar, det gjorde hon.

Stå på händeren söndag morgon var det. Jag kastade mig ned på golvet och opp mot köksdörren med en fotduns. Sen, vid den svepande nedgångsrörelsen, råkade Wasti komma förbi med sitt vattenfyllda emaljhandfat från spisen på väg till diskbänken. Mina bara fötter landade rakt ner i handfatet, som slogs ur Wastis händer med ett tjofs. Det skvalade förskräckligt på köksgolvet. Wasti skrek. Naturligtvis. Ut från kammaren rusar Pappa med rakkniven i hand och tvållöddret skummande i veckans skäggstubb: “Din drummel, du ska se dig för — en slyngel på en åtta nie tie elva år, å bete sig på det där sättet.” Hans ilska gick inte att ta miste på. Och Wastis förlust och förargelse gick inte att reparera i en hast.

Det uppvärmda vattnet innehöll ett av mig hemmauppfunnet medel till förskönande hy. Då vi hade ätit apelsiner brukade vi spara skalet i ett handfat med vatten, som fick stå över natten. På morgonen avgav det en ljuvlig doft med osvikligt förskönande effekt. Helt klart. Det magiska receptet praktiserades av oss barn under lång tid.

Pappas urladdningar skulle återkomma många gånger framöver vid mina klumpiga göranden och låtanden.. I någon mån får jag väl också tillskriva honom en brist på självbehärskning. Med tiden utökades hans åldersuppräkningar över mig med exempelvis “en slyngel på en fjorton femton sexton år – å bete sig på dé där viset!” Han hade ingen preciserad uppfattning om min ålder, när han blev ilsken. Och det blev han ofta.

 

Folket på vinden

Ovanför oss på vinden och med fönstret åt trädgården bodde tvätterskan Mathilda Andersson. Hon var 75 år och nyförlovad med en 80-åring från Skutskär. Han kom ofta på besök, i regel på lördagarna. Då for åldringarna upp till Folkparken för att dansa. Väl hemkomna och glada i hågen började de sjunga, spela munspel och stampa takten. Vår familj var inte helt trakterad av deras glada låtar. I synnerhet inte på natten. Och i synnerhet inte Pappa. Han steg upp i sin nattskjorta och knackade uppfordrande i vattenledningsröret. Med spiskroken. Den pigga duon ovanför tog sig en paus, men bara för en kort stund. Sen fortsatte de båda sitt glada hålligång.

Hyresgästerna uppe på vinden gav oss syskon springärenden. Vi sprang för det mesta till Fernstedts Handelsbod i hörnet av Andra Långgatan och Tredje Tvärgatan och till mjölkmagasinet Tegelsmora en bit längre upp på vår tvärgata. En tant, kallad “Solveigs mormor” och som hade sitt rum åt Första Tvärgatan, skickade iväg Wasti för att köpa franska bröd och lite annat. Som belöning fick hon en fralla, ett glas mjölk och en femöring. “Stå och ät så blir du stor”, sa gumman. Hon hade en endaste stol. Och den satte hon sig själv på.

I ett annat av vindsrummen huserade en gumma, som hördes vandra av och an sent på kvällarna. Pappa blev irriterad förstås. En natt stegade han upp till vandrerskan med en bestämd avsikt att läsa lusen av henne. Den gamla öppnade: “Kom in, kom in vet´ja. I vår Herres hus finns många boningar.” Med denna avväpning återvände Pappa småleende och faktiskt road. Den trampglada gumman anlitade inte oss barn för springärenden. Hon var frisk nog att själv vandra till handelsboden.

Verkstadsarbetaren Erik Rydell och konfektyrarbeterskan Sigrid Törnqvist bodde ovanför tant Arnmark i ett enkelrum åt gatan. Farbror Rydell hade en bastant motorbåt i fernissad ek. Den hade han uppställd på gården med presenning över, när det var vinter. Tidigt på våren började han skrapa och göra i ordning sin kära farkost. Det luktade olja, fernissa och annat våruppvaknande över hela gårdsplanen. Farbror Rydell brukade under den här perioden på lördagarna komma hem från jobbet i ett smått knaggligt tillstånd, som vi barn genast la märke till. Att se en halvlullig karl väckte en taktlös jaktinstinkt hos oss. Vi bevakade om farbror Rydell skulle komma ner från vinden, så att vi kunde få se honom kryssa sig fram till sin båt, ta sig ett pipstopp ur plåtasken med Tigerbrand och sen börja dona, slipa och nynna för sig själv. När vi inte såg farbror Rydell vid båten frågade vi tant

Sigrid var han var. Hon såg sorgsen ut, men hon snäste aldrig av oss.

 

En sån här plåtask finns i Stugan på Hummelvik.

 

Tant Sigrid, som skelade med ena ögat, arbetade på Läkerolfabriken. Den låg i hörnet av Första Tvärgatan och Bomhusgatan, ett stenkast tillbaka neråt ån. Tant Sigrid var alltid snäll. När man sprang ärenden åt henne, belönades man med en rejäl näve tabletter blandat med annan ”gotta”. Hon tog tabletterna ur en glasskål, som alltid stod välfylld på den höga ljusa skänken. Särskilt glad var jag, när hon gav mig gula Läkeroltabletter. Dom var lite mjuksega, mildare och sötare än de svarta. Även den nyförlovade gumman Andersson försåg oss med uppdrag till Fernstedts affär. Belöningen var dock inte lika storslagen som tant Sigrids, några ett-eller tvåöringar si så där.

Till stadens kassakista bidrog Trollets invånare efter förmåga. Tvätterskan

Mathilda Andersson påfördes 1936 en kommunalskatt på 58 kronor och 14 öre. Verkstadsarbetaren Erik Rydell avkrävdes 208 kronor och 80 öre och tant Sigrid 92 kronor och 50 öre.

Skatteuppgifterna kan jämföras med motsvarande bördor för folket i bottenvåningen. Det tjugoåriga handelsbiträdet Sven påfördes en skatt på 180 kr och brädgårdsarbetaren Gustav Fridh 20 kronor och 50 öre. Skräddaren och fyrabarnsförsörjaren Axel Johan Svensson kom undan billigast. Han skulle bara betala 3 kronor och 6 öre. Om han nu verkligen betalade.

 

Fortsatt skolgång i Hemsta skola

Eftersom vi flyttade till Brynäs i april 1935, var det inte lång tid kvar på skolterminen. Jag fick därför gå kvar i Hemsta skola i Hemlingby. Det blev en lång skolväg på våren. Jag tror vägen kan ha varit bortåt en halvmil, två gånger dagligen. Skolskjuts? Ha ha haa …

Den exakta skolvägen är inte inpräntad. Men en del hållpunkter lever kvar. Jag tog mig tidigt på morgonen hemifrån den korta stumpen upp till Brynäsgatan, sen ner mot stan till industrispåren, som korsade Brynäsgatan, vidare på Stenebergsgatan, som jag följde söderut till Södra Fältskärsgatan. Därifrån tog jag mig fram till Kaserngatan och järnvägen. Där valde jag att antingen gå över de många spåren eller, om bommarna var fällda, att gå på gångbron som var byggd över järnvägen. Jag fortsatte på Kaserngatan några meter fram till Stora Esplanadgatan. Den ledde mig upp till utkanten av ett egnahemsområde. Där ställde jag in näsan mot Albion. Det var ett gulrappat fastighetskomplex med hundratals små lägenheter som var byggda på 20-talet. Initiativtagare till Albion var en skeppsredare som hette Brodin, och det var anställda vid hans varv som fick bo där. Albion såg ut som en fästning, där det låg på söders höjder. (Se kapitlet Öhrströms, krig mellan Söder och Brynäs.) Utanför Albion, på Södra Kopparslagargatan, kunde jag nästan alltid se den röda spårvagnenpå linje 2, som hade sin slutstation där. Från Albion sluttade det sen söderut ner mot stora landsvägen Uppsala – Gävle. Där tog byvägen till Hemlingby och Hemsta skola emot mig, alldeles vid E.W. Johanssons Livsmedelshandel, ett bekant ställe från min Öhrströmstid.

Den här traden tog bortåt en timme. Jag hade aldrig en tanke på att klaga. Det rymdes inte i mitt huvud. Jag kan inte minnas någon diskussion mellan Mamma och Pappa om saken eller mellan dom och mig. Men skolfröken reagerade. Efter en kort tid började fröken Furuström ge mig en tioöring vid varje skoldags slut för att jag vid Albion skulle kunna stoppa den i spårvagnens avgiftsbössa och åka in mot stan och vidare hem till Brynäs. Spårvagnen från Albion gick till korsningen vid Norra Kungsgatan och Nygatan. Där fick jag av spårvagnsföraren en blå övergångsbiljett för att byta till linje 1, som gick mellan Stadsträdgården och Brynäs.

 

Nygatan – Kungsgatan. Bilden inlagd av Webbmaster. OBS namnskylten “Kungsgatan”.

 

Spårvagnsturen var en omväg, sett i ett fågelperspektiv. Och fråga är om färden egentligen tog kortare tid än min fotvandring. Men åkturen var i varje fall mindre tröttsam för en nioåring. Det hade fröken förstått. Men efter ett tag gjorde jag en högst personlig uträkning. Mera ekonomisk. Om jag inte åkte spårvagn utan behöll pengen, så hade jag ju tjänat tio öre. En hel liten viting. Så jag fortsatte att varje skoldag med tioöringen kvar i byxfickan knata den långa vägen hem till Brynäs och Kålhagen. I ur och skur. Men av någon anledning blev fröken misstänksam. Hon genomskådade mitt giriga sätt och bytte strategi. Hon gav mig nu spårvagnspoletter i stället. Hos spårvagnsföraren kostade en brun påse med 12 poletter 1 krona. (Vuxna betalade kontant 15 öre eller 1 krona för 8 poletter.) Fröken gav mig en polett dag för dag. Nu var det bara att lyda och vid Albion kliva på den höga och korta spårvagnen. Jag satte mig på en av de båda längsgående bänkarna som sträckte sig efter hela vagnen. Det var i alla fall skönt att få åka spårvagn till Brynäs.

Hur fröken finansierade min spårvagnsavgift vet jag inte. Möjligen hade Valbo socken en skolpott för sådant. Men det är faktiskt lika troligt att fröken tog ur sin egen portmonnä.

 

Choklad hemma hos Fröken

Fröken Furuström var mer än bara lärarinna och omtänksam bevakare av min långa vandring hem. Hon ömmade också för mina halvdana måltider under frukostrasten. När det var matrast i skolan – den räckte för att de flesta skulle kunna hinna hem – satt jag ensam i korridoren utanför skolsalen på en lång gymnastikbänk. Ur den smärtinggrå ryggsäcken tog jag fram mina smörgåsar och min termosflaska. Chokladen var alltid fesljummen, och ibland hade termosen läckt, trots att Mamma hade lindat om korken med papper. Fröken tyckte tydligen att jag var värd en bättre utspisning. Efter en tid sa hon till mig på matrasten att följa med henne hem.

Fröken bodde i ett litet hus invid skolan. Man öppnade en grind i det röda skolstaketet åt norr och gick över en liten äng. I frökens ombonade hem väntade en leende och pratsam tant, som jag inte sett förut. Det var frökens syster. Hon satte mig vid ett dukat bord. Jag minns inte om det var gemensamt för oss alla tre eller om jag blev satt på positiv särbehandling. Där fick jag i alla fall varm choklad i en stor kopp. Förstärkt med mina egna smörgåsar blev det en godare och mycket trevligare frukost än den jag hade i den ensliga skolkorridoren. Och så här fortsatte det terminen ut. Frökens snälla syster satte även fram nybakat bröd. Och så pratade hon med mig också.

Jag berättade för Mamma om mina nya matraster. Mamma skriver i Gula boken:

“— o. många gånger fick han gå med henne hem o. bli bjuden på choklad. Han kunde fjäska bra som det ser ut.”

 

Fröken bjuds hem till Trollet

Fröken borde ju tackas för sin omtänksamhet, tyckte Mamma. Så vid terminens slut bjöd vi hem fröken Furuström till Trollet nummer 4. Det var på en söndag. I den mörka salen hade Mamma gjort i ordning för en kaffefest, vars bull- kak- och tårtuppläggning skulle vara värdigt den fina lärarinnan. Jag skickades upp till Brynäsgatan för att ta emot fröken vid spårvagnshållplatsen. Hon hade naturligtvis börjat resan vid Albion. Hade hon betalat med polett, tro?

Mina syskon deltog med beundrande och stora ögon och uppträdde städat och hyfsat. Skönt. Lilla Nita fick visa sin näpenhet och sjunga för fröken. Det uppmuntrades hon alltid till av Mamma, när tillfälle gavs. Lilla Nita var alltid redo. Och Pappa sa som han alltid brukade vid bjudningar för att understryka sitt huvudmannaskap: “Håll nu till godo fröken”, och så gjorde han en yvig armrörelse med uppåtvänd handflata över det vitdukade kakbordet samtidigt som han halvt om halvt reste sig opp och sträckte sig en aning över bordet. Med den vänstra handen höll han in den uppknäppta kavajen, så att inte den och slipsen skulle fladdra ut över gräddtårtan.

I vår familj förekom det aldrig vid bjudning, att Mamma tog kakfatet och höll fram det för gästen med ett “var så god”. Hon blev både generad och irriterad, när hon själv vid bortabjudningar blev uppvaktad på det här sättet. En gång var hon på kaffekalas hos Anna Karlsson på Fjärde Tvärgatan 44 tillsammans med flera andra tanter, kyrktanter förstås. Anna var en gammal ungdomsväninna, som Mamma lärt känna i tidiga år från Immanuelskyrkan. Mamma berättade förtrytsamt när hon kom hem från kaffekalaset, att Anna med sin sömmerskefina hand hade hållit fram kakfatet “framför näsan” på henne. “Sätt fatet där, sa ja´ já — já kan ta själv já!”. Mamma hade inte sinne för det artiga och förekommande i tant Annas bjudningssätt och inte heller att hon sårade Anna, som var en mycket försynt, rödkindad och konvenansstyrd dam. I Mammas barndom i Ramhäll hade nog inte borgerlighetens förfinade umgängesvanor nått ända fram till gruvhålen.

Tänk i alla fall att man skulle behöva bli besviken på Mamma, som inte kunde hålla fram kakfatet för fröken Furuström. Det var bra att åtminstone Pappa hade tagit till sitt vanliga handsvep över kaffebordet. Gesten var i alla fall artig och välmenande. Fröken kände sig säkert trakterad.

 

Glasbitar blir bio. Jag inkasserar.

I hörnet vid tant Arnmarks privata förrådsbyggnad åt gatan och i anslutning till vébolängan, där utepumpen för tvätt stod under tak, fanns en uppgång till ett mindre kyffe, en trappa upp i längan. Där uppe fanns trasiga fönster avställda. Däremot inga fönster i väggen, som vette mot gatan. Dagsljus silade in mellan väggspringorna. Fönstrens glasbitar tog jag vara på och etablerade mig som stor konstnär. Jag använde mina runda vattenfärger i den svarta plåtasken som jag hade i skolan och målade på glasskärvorna, en del stora, en del mindre. Den svarta färgen gjorde sig bäst. Det var startpunkten till kvarterets enda biograf. Om man höll en målad glasbit framför ett tänt ljus så kunde man på en uppspänd filmduk, det vill säga ett av Mammas vita lakan, se bildens siluetter i förstorat format. Det var upphetsande snyggt. Till den grad att jag kunde bjuda in Wasti, beskedliga Putte och snoriga Nisse i huset och flera av 11:ans barn till en avgiftsbelagd premiär. Två öre kostade visningen. Det betalade de förväntansfulla kompisarna gärna, både då och i fortsättningen. Från någon vuxens portmonnä. Eller egen spargris. En och annan mindre bemedlad kunde få gå gratis, till exempel lille Wolger. Det var både pojkar och flickor. Wasti tillhörde den trofasta skaran. Talangfulla besökare fick själva pröva på att måla på de kantvassa glasbitarna Och se sin skapelse på Mammas lakan. Det fanns sittplats för alla på de lortiga trälådorna som fanns där från stallets mera sjudande tid. Höjdpunkten var när publiken, så där en sju åtta tittare, som avslutning fick se en segelbåt som jag målat. Då hördes ett beundrande sus.

Jag hann med många visningar, innan tant Arnmark blev varse det återupplivade stället på vebolängans vind. Hon blev djupt chockad och upprörd över den innovativa och okända verksamheten, särskilt när hon upptäckte bions ljuskälla, det levande stearinljuset. Och Mamma, som varit lika ovetande som tant Arnmark, kunde under förargelse och suckar återfå det hästluktande lakanet. Med monogrammet O.S. och spetsbård.

 

Trean och fyran i Brynässkolan

På hösten 1935 blev jag inskriven i Brynäs folkskola. Min lärarinna hette Karin Jakobsson (född 1902). Skolan låg i slutet av den långa Brynäsgatan, på vänster sida. Den låg på Brynäs högsta topp, och den var nära 100 meter lång.

 

Brynässkolan

 

Byggnaden var uppförd i gult tegel i sex våningar och hade blivit färdigbyggd 1923. Den var landets första skola med bad, simbassäng och bastu. När jag började där fanns det omkring 700 elever, men den var byggd för att ta emot 900 elever. Med ett sånt elevantal kan det inte förvåna, att avträdena inne på skolgården var så många som 20. Dom låg i en uthuslänga framför skolan men med en betryggande skolgård emellan. Från avträdena spreds en doft av tjära och ammoniak. Dörrarna hade spjälor, som man kunde kisa mellan. På varje lektionsrast var det ett springande både dit och där. Det var det även under själva lektionerna, ett lättlösligt sätt att komma bort från något tryckande skolproblem en stund. För egen del tyckte jag inte att det var roligt med dassen. Jag tyckte aldrig om att gå på andras dass över huvud taget, utom på morbror Ivars toa på Ruddammsgatan. Den toan hade vattenspolning, och det var något alldeles märkvärdigt. Mina besök på skolans avträden kom därför inte att bli flera än högst nödvändigt.

Fröken Jakobssonvar jag redan bekant med. Hon var med i Immanuelskyrkan, baptistförsamlingen i Gävle, liksom mina föräldrar. Vid flytten till Brynäs på våren 1934 hade Billy och jag omedelbart börjat i kyrkans söndagsskola. Fröken Jakobsson var söndagsskollärarinna i kyrkan, men där slapp jag hennes överhet tack vare att jag var pojke. Söndagsskolklasserna var uppdelade i pojkar och flickor. Jag hade i stället den snälle och beskedlige Harald Karlsson som andlig lärofader. Eller förmedlare.

Vid skildringar om sin barndom har jag märkt att många berättare beskriver sin lärarinna som en skräcködla. Det ska först som sist sägas, att fröken Jakobsson inte var någon klassisk skräcködla. Men hon var för mig heller ingen beundransvärd lärarinna, som jag dyrkade och satte på piedestal.

Hos fröken Jakobsson kämpade jag i två år, i tredje och fjärde klass. Just kämpade. Någon glittrande humor eller pojkförståelse mötte jag aldrig. Jag dansade inte på rosor. Ofta hade fröken en isblå klänning, och den verkade stå i samklang med hennes inre. Gunnel Bergmark, en klasskamrat, säger i nutid att fröken Jakobsson hade smilgropar. Men jag såg då aldrig några smilgropar.

Hemläxorna var många, långa och krångliga. Särskilt i räkning och kristendom. Och inte var morgonbönen precis efterlängtad: ”Fader vår som är i himmelen.…” och vid skoldagens slut: ”Herren välsigne oss och bevare oss…” Fast det var väl inte direkt frökens fel. Hon stödde sig förstås på en undervisningsplan från en högre makt. Särskilt i kristendom. Å andra sidan hörde jag väl inte till det bästa “elevmaterialet” heller. På kvällarna satt jag i köket med Mamma för att räkna ut gånger och delat . Vi satt uppe sent. Wasti och Nita låg redan till sängs. Även Billy hade lagt sig. Vi låg i en gemensam kammarsoffa med halmbolster. Där låg han på rygg och läste Bill-böcker och gapskrattade. Han hade roligt han.

Divisionstalen var uppställda med “hylla”. Medan Mamma diskade så suddade och suddade jag och snyftade i en blandning av trötthet, ilska och intellektuell oförmåga. Värst var i alla fall psalmverserna. Förutom att jag hade svårt att lära mig dom utantill så var dom obegripliga. Verserna skulle man kunna, om inte direkt rabbla, så åtminstone läsa upp dom utan att hacka och stamma. Visst var det så att jag ibland hade ett par dagar på mig, men det fanns givetvis roligare saker att göra hemma just då. Det var kvällen före som jag fick ångest och insåg det oundvikliga. Man tvingades lyfta sig i kragen. Och sen alla dessa ord, som Herren hade bestämt men som vida översteg min fattningsförmåga: “Är oss bebådad vorden … Hugsvalar och ledsagar … I förtappelse och kval … På livets väg i Jesu fjät … Av dig han har i faran skygd …Hugsvalelse i nöden … Och upphöjt mod till varje dygd … Och frid och hopp i döden.”

Och vem var den där Wallin som alltid skulle nämnas under varje psalm? Lättare var det när man fick någon av Lina Sandells sånger, t.ex. “Tryggare kan ingen vara … Bred dina vida vingar … Blott en dag, ett ögonblick i sänder …” och en del andra, t.ex. “Den signade dag, som vi nu här ser … Din klara sol går åter upp …” Men det var mest för att jag redan var bekant med sångerna från Immanuelskyrkan både till ord och melodi.

Mamma förhörde mig. Jag kämpade, våndades och grät i vinterkvällarna. Det var viktigt för Mamma, att jag kunde. Hon ville inte skämmas i kyrkan, när hon träffade fröken Jakobsson där. På mornarna, innan avspark, gjordes ett sista förhör medan syskonen slamrade omkring och gjorde sig påminda, särskilt vid påklädning då dom pockade på Mammas uppmärksamhet. Det pirrade i magen vid varje steg jag tog på Brynäsgatans långsträckta backe upp mot skolan; “Hugsvalar och ledsagar…

Vi fick ofta läsa ur Nils Holgerssons underbara resa. En röd bok med stadiga pärmar. Den skulle vara pedagogisk och lära oss om Sverige. Det kanske den gjorde också. Men jag tyckte den var tråkig. Inga spännande äventyr. Möjligen var det lite upplyftande när Nils satt på gåsen och flög. Att han inte ramlade av.

Jag minns en geografibok också, E. Carlssons Skolgeografi. Och Bergvalls kartbok med bibliska kartor över Palestina. Vidare en ordlista av någon Gustafsson. Den hängde med länge, även när jag slutat folkskolan. Och så var det en tråkig Naturlära av Bolin och en del andra svårsmälta saker.

 

Flickorna i klassen

I klassen satt flickor och pojkar i klump var för sig. Flickorna satt närmast dörren, vilket betydde att dom alltid fick gå ut först när det var rast. Själv fick jag sitta på motsatta sidan i salen, sista raden vid fönstren österut mot Bomhus. Näst sist i raden. En position som på något sätt passat mig även i vuxenlivet. Bänkplaceringen skulle bli lika när jag sedermera kom till magister Uggla i femman.

Flickorna och pojkarna hade inte mycket gemensamt. På rasterna lekte vi var för sig. Jag lärde aldrig känna någon flicka något närmare. Ett undantag var Gunnel Bergmark, eftersom vi båda gick i Immanuelskyrkans söndagsskola. Men jag lekte inte med henne. Där i Gunnels bänkrad satt en flicka som dock väckte min uppmärksamhet. Hon svarade blygt och försagt. Hon hade ett iögonenfallande långt, gyllene lockigt hår, och med ett svall som ringlade sig utefter hennes lite känsliga och långsmala ansikte. Där satt en ängel alltså. I klass med dom tre vackra änglar som flygande bar takdevisen i Immanuelskyrkans stora sal: “Hören I himlar och lyssna I jord, ty Herren talar”. Jag hade ett milt svärmiskt förhållande till ängeln. Men prata med henne? Nää, så långt kom jag inte. Vá skulle jag säga? Någon av pojkarna kunde ju höra mig.

Långt efter det jag slutat skolan såg jag henne igen. Men det sammanhang jag såg henne i var rena chocken. Det var en lördag vinterkväll på Maxim, före detta Södra station och nu danspalats för ungdomar. Maxim var förbjuden plats för mig, även om Mamma inte direkt hade uttryckt det i hörbara ord. Det skulle bara inte behövas. Mamma kunde bara inte tänka sig, att hennes son skulle intressera sig för ett så opassande ställe. Men där var jag. Och även den åtråvärda ängeln. I dansen. Nu hade hon håret mera kort men fortfarande gyllene lockigt. Och vem dansade hon med? Och hur? Jo, en rödbrusig kille som jag brutalt inrangerade bland lördagsfestande plåtslagardrullar (dock inte Arvid Portströms). Han såg mosig och svettig ut och svängde med dimmig blick runt i en svingfoxtrot med min platoniska kärlek. Och hon hängde smetigt kring halsen på denna mosiga bock, som inte hade tillstymmelse till smidig figur eller skärpa i blicken. Hemsk upplevelse. Vá såg hon hos den här typen? Den motbjudande scenen upprepades nästa danshelg. Mina illusioner om den pidestaluppsatta ängeln var krossade.

Lite senare såg jag mitt brustna ideal ännu en gång. Hon satt bakom disken på pastorsexpeditionen intill Murénska badhuset, en trappa upp. Jag hängde på disken och bad att få ut det prästbetyg jag behövde. Ingen av oss gav till känna: “Nä men hej, kära gamla klasskamrat!” Och ändå visste jag, att hon visste vem jag var.

 

Livstycke med strumpeband

Livstycke var ett västliknande plagg, ärmlöst och kraglöst. Det användes av oss syskon – och en del andra barn – som ett underplagg, vid vilket man kunde fästa de långa hemstickade strumporna. Livstycket fanns från 1800-talets slut till in på 30-talet. Plagget var alltså på upphällningen under vår tid på Brynäs.

Livstycket hade vi på oss, när det inte var sommar. Det var inte bara ett undersittande plagg utan också ett underligt plagg. Vi reflekterade till en början inte över att vi måste ha detta otyg på oss. Vi bar det som en självklarhet att värma och för att fästa strumporna i. Man satte fast strumporna med blårandiga och en aning fransiga strumpeband med knapphål i. Mamma sydde livstyckena i ett tjockt tyg eller kläde, ofta brunt eller grått. Det var gjort av tygrester från skrädderiet. Jag minns särskilt ett brunt livstycke. Det hade förstärkta kanter och med knäppning bak som på en omvänd kofta. Wasti och Nita fick knäppa sina livstycken över magen. Så skulle det vara. Av tradition. På sidorna “för nedan” fanns en knapp, och i den fästes strumpebandet. Bandet var ett par centimeter brett och ungefär 20 cm långt. Även på strumporna, högst upp, fanns en knapp för bandet. Knappen blev titt som tätt bortsliten och då blev man irriterad, för det kom alltid olägligt på morgonen, just då man skulle gå till skolan. Efter en tid insåg någon i familjen, antagligen ett tips utifrån, att man kunde ha en lös knapp, som man tillsammans med strumpan kunde träda genom hålet i strumpebandet. Vilket bra påhitt!

Livstycket kom snart nog att bli till en skam. Det blev jag varse i skolan, när jag skulle klä av mig för gymnastik eller skolbad. Kamraterna kastade närgångna blickar. Jag utsattes dock aldrig för någon retsamhet eller hån (ordet mobbning fanns inte då). Däremot fick Billy utstå gliringar. I hans klass i femman fanns det ytterligare en pojke, som hade livstycke. Han hette Kalle Holmer. Han syntes ha anlag för fetma, vilket inte precis underlättade hans livstyckebelastning. Kalle bodde på en av tvärgatorna längre opp mot skolan. Kalle uthärdade inte klasstrycket. Han mådde så till den grad illa, att hans pappa en dag störtade upp för Källgrens backe och rakt in på skolgården för att läsa lusen av de okamratliga kamraterna. Om Kalles pappa öste sin ilska direkt över plågoandarna eller om han först sökte opp läraren, Henry Stenman, är oklart. Händelsen har berättats av Mamma, som efter händelsen kom att bli bekant med Kalles mamma. Kalle hade en äldre syster som var tbc-sjuk och som i likhet med Billy blev patient på Jonas Selggrens sanatorium.

 

Raukarna på Gotland

En gång hade vi till hemuppgift att klippa ut bilder ur tidningar som kunde belysa den bygd och natur som vi just då läste om. På lektionen skulle materialet klistras in i en arbetsbok och bedömas av fröken. Vid tiden för klassens läsning om Gotland hade jag på Första trettons gemensamma utedass hittat en veckotidning med förföriska sommarbilder från gotländska badställen och turistmål. Jag träffade prick när jag fick tag på en stor bild av ett välskapt par i sommarlätt klädsel, promenerande på en solig strand mellan höga raukar. Paret var fotograferat bakifrån, och den atletiske mannen hade lagt sin beskyddande arm om den brungyllende unga damens ohöljda axel.

Fröken kom på inspektion i bänkraden. Jag visade stolt mitt inklistrade Gotlandsfynd. Jag väntade mig ett tydligt beröm för min selektiva bildförmåga. Men fröken, hjärntvättad av andliga och andra högre budskap i Immanuelskyrkan, reagerade annorlunda. Hon blev förfärad. ”Men Dick, det här är väl en helt olämplig bild! Den tycker jag du genast ska ta bort!” Den här oväntade reaktionen gjorde mig djupt besviken. Men nu var det så här, kom jag på. Fröken hade iögonenfallande bredställda ben och var självklart avundsjuk på den unga kvinnan med raka och modellslanka sommarben. Fröken hade väl heller inte några shorts. Dessutom var hon hundraprocentigt oförlovad och visste därför inte hur skönt det var med en manligt trygg arm runt sin axel. En sån fröken kunde naturligtvis inte förstå hur det gick till mellan Gotlands raukar.

 

Ingen guldstjärnegosse

I klassen fanns ett belöningssystem med guldstjärnor, åtminstone i uppsatsskrivning och räkning. Stjärnor ville alla få, och dom delades ut av fröken Jakobsson efter gunst och förtjänst. Någon gång fick jag nog en stjärna, men inte vimlade det av utmärkelser i min skrivbok eller räknebok. När det hände, gick det fort hemåt till Mamma med boken. Pappa förstod sig inte på stjärnor.

Mamma har heller inget översvallande att berätta i Gula boken: “Det gick skapligt för honom i skolan kan jag tro. Hördes aldrig något annat av ang. läsningen åtminstone.”

 

I skolans skor

På Brynässkolan förekom det, liksom på andra håll i landet, att fattiga elever kunde få skor eller få låna skor, då nöden trampade in. Att denna hjälp fanns visste jag inte om. Men Mamma hade tydligen pratat med fröken om skor, antagligen vid något av träffarna i Immanuelskyrkan. En dag sa fröken att vi skulle gå till tillsyningslärare Wilhelm Ahlin (det hette faktiskt tillsyning fast det inte var fråga om att sy). Han var skolstyrelsens förlängda arm på Brynässkolan. Men han hade en höjdare mellan sig och styrelsen, flera pinnar uppåt. Det var skolinspektören. Han hette Gustaf Emanuel Lundén. Han var känd bara som G.E. Lundén och alltid med skolinspektörstiteln framför. En myndig liten man i 50-årsåldern, glasögonprydd och alltid, när jag såg honom komma på skolgården, klädd i en grå gabardinrock och en vidbrättad rymlig hatt. Under den osnajdiga hatten dolde sig en kal hjässa och livligt tänkande resurser. När han kom till skolan på inspektion var stämningen nervös bland lärarna, och den spred sig till eleverna.

Emellertid, jag får inte glömma magister Ahlin nu. Han var sånglärare också. Ledde Luciakören. Fröken och jag skulle nu alltså till magistern för att prova vinterkängor. Ahlin hade av fröken Jakobsson fått veta att skräddare Svenssons plånbok var pinsamt tunn. Familjen var barskrapad och levde eländigt. Och skräddarn, så mycket mästare han än var, hade en skattsedel för 1936 på bara 3 kronor och 6 öre.

Magistern plockade fram en stor nyckelknippa, och så gick vi alla tre till ett rum högst opp på vinden. Jag blev ängslig när jag ställdes framför en stor hög vinterkängor på golvet. Jag såg på en gång att de flesta var begagnade. En del hade höga skaft och metallstift under sulorna. Men där fanns några nya också, eller åtminstone nysulade. Jag fick sätta mig vid läderberget och stoppa foten i några av de begagnade och skaftskrynkliga. Dom var inte så bra, dé var dom inte, nääe. Det gjorde ont i fötterna. Sa jag. Provningen fortsatte. Så småningom fick jag på mig ett par nya, riktigt nya. Ja, se dom var bra. Helt passande. Och så blev det.

Det var inget fel på kängorna. Dom såg faktiskt ut som vanliga köptaskängor. Och jag blev inte utpekad. Jag nötte dom flitigt, för jag var alltid på språng och skavning. Det stod inte på, förrän kängorna var mogna för omsulning. Jag fick gå till en skomakare som skolan anlitade. Det fanns många skomakare på Brynäs. Den här skomakaren fanns nära skolan, och om jag inte tar fel så var det Wiktor Zettergren på Brynäsgatan 27. Han hade en verkstad inne på gården. Hur jag klarade mig under reparationstiden minns jag inte. Det blev väl att tillfälligt ta fram mina gamla undanställda vinterskor. Eller så var det i gränsen mellan vinter och vår, då jag ändå skulle byta till mina lättare skor.

Jag har inget minne av att Billy, som gick för skolans he-man, magister Stenman, fick några skolans vinterskor. Billy hade lika dåliga skor som jag. Men magister Stenman var ju inte med i Immanuelskyrkan. Verkligen inte. Han var inte åtkomlig för Mamma på samma sätt som fröken Jakobsson var.

 

Dum simelev

Någon gång i fyran, eller möjligen i femman, fick jag möjlighet till simundervisning i Brynässkolan. Jag kände till badet, eftersom jag regelbundet – en gång var fjortonde dag eller om det var en gång i månaden – fick bada där. Under skoltid. Jag uppfattade under den här tiden alla erbjudanden från skolan som tvång, oavsett om det var roligt eller inte. Skolan bestämde över ens liv. I skolbadet härskade badtanten, en kärv tant som högljutt kommenderade och höll ordning. Det behövdes kontroll, för det var rörigt och stojigt mellan träbaljorna, som stod på avsatser. Som i nutida basturum. Varje grabb fick en balja. När man skrubbat sig färdigt med borste och en fyrkantig tvålbit, skulle tvättningen fortsätta med ett “borsta mej på ryggen” med hjälp av närmaste baljkamrat. Som kronan på verket tappade man nytt vatten i baljan och hällde det resolut över huvudet. Då var man rengjord och i skick att få hoppa i bassängen. Den var inte större än 5 à 6 meter i kvadratform. Att hoppa i bassängen var detsamma som att först gå ner för en liten trappa vid bassängkanten och huttrande förflytta sig långsamt ut i vattnet efter en ledstång. Jag kunde inte simma. Det var flera som inte kunde. När jag blivit van vid temperaturen vågade jag gå upp för att ta springsats och hoppa ut i den kakelklädda bassängen. Allt under ett väldigt tjoande, som badtanten försökte dämpa ner. Nu var det roligt. Man bottnade över allt. Men det var tråkigt att inte kunna simma.

När så erbjudandet om simundervisning kom, var det efterlängtat. Vi var ett gäng grabbar som efter skoltid gick till simmagister David Lundvik, som tog emot nere i badkällaren. Han var en storväxt och mullrande dirigent. Vi fick nakna sitta på golvet vid bassängen och öva rörelser, s.k. torrsim. Men det stämde inte riktigt. I vattnet satt man ju inte så där och simmade. Jag blev nervös. Vi fick var och en ta en simdyna. Den bestod av ett brett kordband i vars ändar det dinglade en stor rund korkbit. Vi var väl omkring tiotalet pojkar som låg i bassängen med simdynan under armarna. Simmagistern gick efter kanten och skrek olika kommandon till var och en. Jag flaxade med armar och ben. Det gick inte framåt, bara neråt. Det där med koordination av extremiteterna var något utanför mitt huvud. Jag kunde inte omsätta de grodlika golvsittarrörelserna till det jag skulle göra i vattnet. Nu var Magister Lundviks pedagogiska tålamod på upphällningen. Han skrek : “du är ju dum, gå opp”!

Efter lektionen satt vi i källarkorridoren utanför badavdelningen och klädde på oss. Ovanför oss på väggen fanns en målad sentens: ”Bad är hälsa”. Magister Lundvik kom fram och berömde oss. Vi var väldigt duktiga. Allihopa. Men jag var inte i harmoni med mig själv efter avhyvlingen. Så jag tyckte magistern skulle hålla sig till sanningen: “Men magistern sa att jag var dum.” Han såg nu själv dum ut. Och ångerfull. “Ja, men såå menade jag ju inte. Ni är duktiga allihopa. Du klarar det här nästa gång.”

Det blev ingen nästa gång för mig. Men jag lärde mig simma ändå, den kommande sommaren. Rune Lindahl från Hemlingby och jag cyklade till Skutskär, där vi kampade och kämpade några dagar med ett utslitet ryggåstält i skogen intill havsstranden. Vi bäddade på granris och levde mest på Vårgårdaris, som vi hade med oss. Jag övade och övade i vattnet, och det stod inte på förrän simtagen gav långa flyt, längre och längre. Vilken lyckokänsla. Rune som var två år äldre än jag kunde redan simma.

 

Georg från Amerika

På sommaren 1936 var morbror Georg med sin fru Elsie på Sverigebesök. Amerikafararna bodde hos Ivar på Ruddammsgatan 45, äldste bror till Georg. Dom bodde i salen ett par veckor. Kusin Saimi minns, att Elsie fick hjälpa Ester flitigt med tvätten. Ester hade sen många år reumatiska ledbesvär.

 

Georg på Sverigebesök 1936, Stenebergsparken Gävle.

Mamma, Georg, Nita, Pappa.

 

När Georg på hösten 1936 lämnade Gävle skänkte han Pappa den cykel han köpt sig under besökstiden. Georg var flott han. Han var nog rik. Cykeln var svart och helt ny och hade smala, röda ränder.

Vilken flax jag hade. Nu fick jag Pappas gamla Polstjernan i stället. Den hade han skaffat långt tidigare. Att cykeln inte först gick till Billy måste ha berott på att Billy redan då kan ha varit intagen på sanatoriet. Men säg den lycka som varar beständigt. Efter någon vecka var Pappa tvungen att sälja Georgs cykel för att klara hemmets utgifter. Det var kris i familjen. Hur mycket han fick för cykeln? Kanske 100 kronor? Och jag måste tårögt lämna tillbaka Polstjernan. Jag var besviken. Men vad hade en tioåring att sätta emot en oresonabel farsa? Det var bara att ta fram Billys avställda gamla cykel ur vedboden.

 

Släkten tar farväl på Gävle Central 1936.

Längst bak: Morbror Ivar, 2 odentifierade damer, Pappa.

Nästa rad: Moster Ester, Ethel, Saimi, Nita, Mamma.

Störande nuna i förgrunden: Ego.

 

Georg och Elsie kom tillbaka till Sverige 1947 och hade då med sig sin nyfödde son Georg junior (Snocky). Tanken var att de skulle stanna i Sverige för gott. De bodde hos Georgs bror Gunnar på Ynglingagatan 14 i Stockholm. Det var trångt om utrymmet. Georg fick arbete hos L.M. Ericsson. Men familjen fann att betingelserna för en fast bosättning i Sverige vara ogynnsamma. De återvände efter en kort tid till Amerika. För gott.

 

Munspels-August

Munspels-August dök upp på Brynäs och Kålhagen då och då. Han var ett hela stans original, känd bland annat för sina snabba repliker. Ofta åtföljdes han av en hop ungar, som ville höra honom dra en låt på munspelet. Och det gjorde han gärna. Han upptäcktes en och annan gång på morgonen i vårt vagnslider inne på gården, där han lagt sig i någon ståndsmässig vagn och dragit ett kapell över sig. Vi såg honom ruska av sig sitt yrvakna utseende och sen släntra ut genom plankporten åt Första Tvärgatan med sin stora kepsmössa över örat. Så här övernattade även en del andra stofiler och luffare. Vi kallade dom alla för lodis (lodare)

En av historierna om Munspels-August handlar om när han skulle köpa ett nytt munspel. Han stegade in till Förenades Musikhandel vid Norra Rådmansgatan. Bland alla munspel valde han ut det dyraste och började provspela. August hade den uppseendeväckande kompetensen att kunna spela med näsan. Snus och andra läbbigheter hamnade i instrumentet. Musikhandeln kunde inte ta tillbaka ett sånt munspel för försäljning. Munspels-August fick ta munspelet med sig. Utan att betala. Och det hade nog Munspels-August räknat med. (Fritt efter Karl Einar Johannesson, 2000)

 

Munspels-August, August Johansson

Tidningsartikeln är ditlagd av Webbmaster.

 

Napoleon

En annan rotlös gestalt som dök opp på Brynäs gator med jämna mellanrum var Napoleon. Han gick klädd i mörk cheviotkostym, fast inte alltid så fräsch, samt ofta också i hatt. Han såg inte så sjavig ut som lodarna i allmänhet. Dessutom gjorde han ett resligt intryck. Jag stötte på honom på gatan en och annan gång och lyssnade på hans åsikter om världsläget. Napoleon stannade till när han stötte på tänkbara kunder. Han erbjöd skosnören och nålbrev och andra småsaker som rymdes i fickorna. Vid sin “marknadsföring” kallade han alla män för “direktörn”. Pappa kom in från gatan en solig söndag förmiddag och berättade roat, att han nyss blivit kallad direktörn av Napoleon. Jag tror att Pappa med sin självbild av mästerlig skräddare trots allt var lite smickrad. Det slutade dock inte med någon affär. Napoleon tillhörde de figurer som då och då hittades i vårt vagnslider, där han hade övernattat.

Mamma, som med fasa brukade skynda bort från kringstrykande karlar som kunde misstänkas vara onyktra eller påträngande, försåg faktiskt Napoleon med smörgås, åtminstone en gång när denne var på tiggarstråt vid Trollet. Napoleon hoppades få kontanter. Men Mamma hade sin mening klar. “Även om jag hade pengar skulle jag inte ge honom, för han köper bara pilsner för dom.” Så det fick bli hjälp in natura i stället.

Tidvis tycks Napoleon ha haft ett fast boende. Han bodde ett tag på sångaren och musikdirektören Erik Holms gård på Tredje Tvärgatan 33. Han dog tragiskt i ett cementrör en mycket kall vinternatt. Det var inne på en gård i hörnet av Norra Kungsgatan och Staketgatan.

 

Ettöresflygarn

Åke Nyberg, som var född 1920, hade sitt hem på Brynäsgatan 35 i ett högt stenhus intill Brynässkolan. Han bodde tillsammans med sin mamma, en trappa upp i första ingången. Jag strök förbi huset på min dagliga väg till skolan. Namnet Ettöresflygarn hade han fått av en särskild händelse.

Flygkapten Albin Ahrenberg gjorde rundtursflygningar här och var med sitt hydroplan. Uppstigningarna i Gävletrakten skedde från ett vattenområde norr om Skansbron. Åke var där för att få flyga. Men pengar till den dryga avgiften hade han inte. Den hygglige Ahrenberg lät honom i alla fall följa med för den peng Åke hade. Det var 1öre. Sen dess fick Åke heta Ettöresflygarn.

Ettöresflygarn försörjde sig på allehanda sysselsättningar och knep. Det berättas, att han köpte blomjord, knackade på hos en äldre dam och erbjöd sig att byta jord i blomkrukorna. Det var välkommet. Med den gamla jorden till salu knackade han på hos nästa kund. Och så fortsatte han på det sättet. Och alla var nöjda.

Ettöresflygarn var enastående duktig på att vissla. Vi barn följde honom hack i häl på gatan, och bad vi honom vissla en låt, så satte han genast i gång. Han var tekniskt och konstnärligt skicklig. Som instrument kunde han använda ett cykelstyre eller en gummislang. Militära tapton hörde till programmet. ( Hans syster var gift med en baptistpastor.)

De här typerna av nergångna lodare och särpräglade personligheter hade en naturlig jordmån i den slitna stadskultur som just Brynäs erbjöd. Man vande sig vid att se dom, om än med olika känslor.

 

Den röda spårvagnen

Spårvagnen var ett iögonenfallande och uppiggande inslag i stadsbilden. Medan jag gick kvar i Hemsta skola på våren 1935, blev jag hemmastadd med den röda vagnen. (Avsnittet ”Fortsatt skolgång”). Jag fick känna vagnens väsen när den mellan de täta hållplatserna tog sig fram stötvis, från Albion på söder genom centrala stan och hem till tvärgatorna på Brynäs.

Hemma på Brynäsgatan gick vagnen fram och tillbaka dagarna i ända. Och det var kort mellan turerna. Den röda vagnens rytmiska dunkdunk över spårskarvarna, det inbromsande ljudet vid hållplatserna och klingklanget vid start och vid gatukorsningar. Allt detta var välbekanta ljud som tidigt lagrade sig i mitt öra och sinne. Spårvagnarnas rälsrassel, motordrag och plingpling kändes inte störande. Det låg inte i tiden att man skulle klaga på buller eller andra höga ljud i det offentliga rummet; inte heller på rök och lukt. Såna fenomen var bara tecken på att staden levde.

Det fanns tre linjer; den röda som gick mellan Sjätte Tvärgatan (Agö Plan) och Stadsträdgården; den blå som gick mellan Albion på söder och korsningen vid Norra Kungsgatan och Nygatan; samt den gröna som gick från Islandsplan och ut till Bomhus och Karskär. Islandsvagnen var det nåt särskilt med. Den var längre än den stubbkorta röda vagnen och gav ett modernare intryck. Med denna långa skapelse hade jag inget förhållande – hade inget med Bomhus att göra och visste ingenting om vagnens innanmäte.

På sommaren förstärktes spårvagnarna på den röda linjen med en öppen släpvagn. Och ibland rentav med två släpvagnar. Det var särskilt på söndagarna som dessa vagnar var tillkopplade. Folk ville till Stadsträdgården och Boulognerskogen. Vår familj tog sig till att någon söndag eller Första maj åka i öppen vagn med fladdrande småflaggor. Det kändes stort. Den första tiden kunde en sån färd vara mycket kylig, men knästrumpor kältade man sig till i alla fall. De tvärställda sätena kändes ganska äventyrliga med sina öppna sidor. Där fanns en grov läderrem som gav sken av säkerhet. Något fall från den öppna vagnen hörde jag aldrig talas om. Hur avgiften togs upp i släpvagnarna kommer jag inte ihåg exakt. Ett diffust minne säger mig att en konduktör balanserade sig fram på utsidan av vagnen med en myntbössa.

 

Mot Boulognerskogen.

 

Det öppna ekipaget med sina finklädda passagerare gick Brynäsgatan västerut in mot centrala stan, över Svängbron, som jag aldrig någonsin såg svängas, förbi det kullerstensbelagda Fisktorget och den borgståtliga Brandstationen, över järnvägsspåren, om det inte dessförinnan blev stopp för nedfällda bommar, och in på den långsträckta Nygatan, en pulserande affärsgata med stenbelagd esplanad som majestätiskt löpte vidare västerut upp mot Norra Kungsgatan. Där gjorde vagnen en andhämtning för att träffa sin röda syster på blå linjen från Albion. Sen fortsatte ekipaget mot Stadsträdgården, där ändhållplatsen låg. De båda vagnarna tömdes raskt, och alla familjerna med barn drog sig med förväntan in mot Boulognerskogen.

Målet var den estradförsedda samlingsplatsen med de sommaröppna friluftskaféerna. Vilken upprymd och livgivande promenad! Kanske man till och med skulle kunna få en banan i dag? Eller dela en läskedryck med Billy vid något av kaféerna. Flickorna skulle väl också få något. Att dela på förstås. Mamma och Pappa resonerade om vilket kafé vi skulle ta. Kaféerna hade sommargulliga namn: Sommarro, Strandudden, Skogspaviljongen, Skogshyddan, Gröna Stugan och Café Boulogne. Det blev Gröna Stugan, Konsums servering, för där var det billigast. Å andra sidan var det svårast att få bord där. Sommaren var inledd.

På den vinterkalla årstiden kunde det vara glödhett i spårvagnen. Särskilt underifrån. De båda längsgående bänkarna var gjorda av ljust trä som fernissats. Under bänkarna fanns det elektrisk värme som gav en bränd lukt i hela vagnen. Det hettade under baken, så att man måste vicka på skinkan emellanåt. På främre plattformen stod föraren i sin svarta uniformskappa och tjocka vintermössa och med handen på den korta svängarmen som bestämde farten. Till vänster om föraren fanns avgiftsbössan med glas. Genom glaset kunde man se de mynt och polletter som passagerarna hade stoppat i. När många steg på och trängdes kunde föraren hemmavant sträcka på halsen, se sig omkring och med höjd och hemtam röst fråga: “Är alla mé nu? Då kör vi då.” Man hörde hur den fönsterklädda skjutdörren till kupén dunsade igen. Och så vevade föraren med höger hand tillbaka det stora bromshjulet för start. (forts, i Del 5-b).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website