Kedickedu, del 05 b Brynäs andra delen

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 5-b

av Dick Ruben Van Dermé

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

BRYNÄSandra delen

Lykttändaren

Widlunds hus med gaslykta

på husknuten.

 

Lykttändaren var inget skojfriskt original. Inget kvickhuvud som Munspels-August eller Ettöresflygarn. Ändå var lykttändaren en känd profil på Kålhagen, en pålitlig man med lyskraft. Han var en tunn gestalt med sin spetsiga näsa, stela blick och livlösa uppsyn; grå från den raksittande kepsen på hjässan ända ner till de slitna gymnastikskorna. Hans ländkorta vindtygsjacka, spänd med ett tygskärp, hängde ständigt med, oavsett årstid.

I skymningen kom lykttändaren makligt glidande på sin cykel, spikrak i ryggen, med en stege över axeln och med en lång krokförsedd käpp. Lykttändaren stannade till vid rörledningsreparatör Widlunds hus vid Första Tvärgatan 15, där Nitas lekkamrat Gull-Britt fanns då hon hälsade på hos sin mormor

 

 

Brynäständarens mer talföra kollega på Söder, lykttändare Karl-Gustav Eriksson, alias Gas-Gustav, putsar glas vid Södra Kopparslagargatan 31 i Gävle. (Usa-bilen är en besöksslända.)

På Widlunds vita husknut hängde en svart gaslykta på en vackert smidad arm. Lykttändaren ställde cykeln mot husväggen, tog sin långa käpp och hakade fast kroken i en liten ring på kedjan som hängde ner från lyktan. Ett drag med trollspöet och den svaga evighetslågan steg. I annat fall fick lykttändaren resa upp sin stege och sig själv och tända på där uppe. När han ändå stod på stegen kunde han passa på att torka bort sot och lort från lyktglaset.

Lykttändaren rullade lojt vidare med stegen och käppen och satte sikte på nästa lykta. Allt utan att säga ett knäpp, utan att ägna oss gloende barn så mycket som ett ord eller ett igenkännande ögonkast. Han var det kvällsdunkla Kålhagens tysta skepnad.

 

Snöbyggen

Den inneslutna gården på Trollet 4 kunde inte vara en bättre lekplats. Den var stor, fredad från yttervärlden och mycket stryktålig. Dessutom var kontrollen från tant Arnmarks sida högst måttlig och överseende. Men, visst förekom det tillrättavisningar, särskilt när det gällde våra intrång och äventyr i stallet och vagnslidret.

Kamrater kom in från de närmaste husen. På vintern byggde vi snölyktor och snögubbar, och dom fick faktiskt vara i fred. Ett minnesvärt bygge var snöborgen. Den gjordes med höga murar och spännande gångar som i en gåbortsiglabyrint. Då var det många snöbyggare som ville vara med. Vi byggde, formade och omformade i flera dagar. Billy och jag var självvalda byggledare. Det var ju på våran gård, och där hade vi rätt att bestämma. Men alla var sams och hade roligt.

En gång utvidgade vi vårt vinternöje och gjorde en iskana. Den gjordes mitt på gården. Vatten till isbanan fick vi från handpumpen på tvättplatsen vid vedbodarna. Det blev en härlig yta att glida på. Vi tog sats och kom långt, långt bort mot dasset. Men glädjen blev kortvarig. Tant Arnmark upptäckte byggnadsverkets farlighet för gårdens äldre inbyggare. Tillbud inträffade när vindens gummor under tryck och spänning skulle hasta till dasset och måste passera över den breda iskanan. Vi blev tillsagda att “lägga ner” den skojiga vinterfaran. Vilken besvikelse.

 

Studentkanter och kusin Arnes karameller

I hörnet av Första Tvärgatan och Brynäsgatan fanns ett bageri, Gefle Bageriförening, med ett antal livsmedelshandlare som andelsägare. Bageriet hade sin inkörsport från Första Tvärgatan. Där bakades matbröd och finare bröd. Bageriet hade två cykelbud, som körde ut brödet. Det plockades ner i låga trälådor, som travades ovanpå varandra och sattes både fram och bak på cykeln. Det var en gåta hur cykelbudet kunde se framåt med lådtraven framför sig. Lådorna var ibland ovan ögonhöjd. Ett av cykelbuden var Kalle Hiller. Han bodde i samma kvarter som vi (Trollet), och han var äldre bror till våra kompisar Olle och Rune. Det fanns ytterligare ett bud, men honom kände vi inte närmare. På eftermiddagarna, när leveranserna var klara och de båda buden återvänt, brukade jag på Mammas tillsägelse gå till bageriet för att handla bröd, som blivit över eller hade fått defekter. Det fanns ett kaksortiment som hette Studentkakor. Dom gräddades i stora fyrkantiga formar. Från kakmassan i formen stansades sen Studentkakorna fram. Dom såg ut som geometriska romber och beströddes med grovt socker. Vid utstansningen från kaksjoket blev det kanter över. Dom kallades Studentkanter. Och såna ville vi ha för att doppa i mjölkglasen.

Vi köpte en och annan gång hela limpor i bageriet, men i regel bakade Mamma grovbrödet själv. Det gällde att komma till bageriet, när just Kalle Hiller hade kommit tillbaka från den sista utkörningen för dagen. Mamma visste hans ankomsttider med precision. Man sa först till Kalle hur mycket pengar man hade med sig. Kalle stoppade ner bröd och kakor, franska bröd och mandelkubb, studentkanter och andra kakor och rester. Det andra cykelbudet skulle undvikas till varje pris. Han var snål. Bagerichefen själv, disponent P.J. Nordberg, var dock klart godkänd. Han fanns på sitt kontorsrum och följde gärna med in i det eftermiddagstysta bageriet. Och vilken god doft det var där.

 

Studenkanterna lämndes ut i höger flygel.

I frontbyggnaden en trappa upp kokade

kusin Arne polkagrisar.

 

Från bagerigården kunde man i bageriets byggnad rakt fram gå upp en trappa och stiga in till Choklad- och Karamellfabriken Anils. Kusin Arne Wahlgren skötte kokeriet där en kort tid. Men någon större försänkning var han inte. Jag tittade in hos honom bara för att morsa. Någon gång hade jag en karamellklump med mig nerför trappan.

 

Stenebergsparken

Vi hade nära till Stenebergsparken. Den låg på andra sidan Brynäsgatan, den södra sidan alltså, bara en 200 meter bort från Trollet. Parken i dess ursprungliga skick invigdes 1925. Dessförinnan hade området använts som hästhage och potatisland. Några dagar innan flytten till Brynäs fick jag höra talas om Stenebergsparken. Det var när vi bodde hos Öhrströms i Hemlingby. Mamma och Pappa hade varit in till stan och tittat på en lägenhet på Första Tvärgatan 13. Billy hade fått följa med. Vid hemkomsten berättade Billy, då 10 år, att han fått vara med om otroliga saker i en park. ”Det var ringar, som man kunde flyga i och sväva fritt omkring.” Beskrivningen var som den var, och jag uppfattade det som att man bara följde med i flykten likt Aladdin på den flygande mattan i Tusen och en natt.

Då vi senare hade installerat oss i Trollet på Första 13, kunde jag göra mig bekant med Stenebergsparken. Man kom fram till Stenebergsparken från Första Tvärgatan genom att korsa Brynäsgatan med dess spårvagnsspår. På andra sidan låg parken. Man gick in genom en stor öppning med järnsmidd grind. Innanför sänkte sig den planterade marken i trappstegsformationer. Där var många vackra blommor och annan växtlighet, buskar och träd. Det fanns träbänkar att sitta på vid slingrande grusgångar. Och det viktigaste. Det fanns lekredskap som t.ex. repgungor och brädgungor. Och två trädgårdsgungor med sittbänk, en grön och en vit. Och sandlådor för de minsta. Och så de där flygande ringarna. Flyga och flyga. Det visade sig att man först måste springa fasligt fort runt en stolpe med en kätting med en stor järnring och sen med ett skutt släppa marken och hänga sig kvar i järnringen. Så där hade inte Billy berättat. I ringarna orkade man ju inte hålla sig kvar så länge. Dessutom fick man ibland en obefolkad järnring i skallen. Dét kändes minsann. Så någon Aladdin på en flygande matta var det inte. Men visst… Det var rätt så roligt i alla fall.

Till Stenbergsparken sökte vi oss många gånger. I tidigaste början var det med Mamma och syskon. När jag blivit varm i kläderna, sprang jag dit själv och med vilken kompis som helst. Det var ingenting planerat. Vi bara fick för oss när vi lekte hemma på gården att nu skulle vi till parken. Ska vi … Och så satte vi fart.

 

Stenebergsparkens plaskbassäng med kalla avsvalkande strålar.

Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

Krocket

I Stenebergsparken fanns ett evenemang som tilldrog sig mitt intresse. Tidigt på söndagarna under sommaren spelade man krocket i den sydöstra delen av parken, nära Staffans kyrka. Det var ett gäng gubbar, typ pensionärer, som träffades i arla morgonväkten. Och vilka virtuoser dom var. Jag hade sett krocket förut, på gräsplan. Men det här var på hårdgjord yta. Klubborna var inte av det långa slaget, damklubbor alltså, utan korta klubbor av pockenholtz, liksom kloten. Ett distinkt och kraftigt slag, och det sa poff och klock ända in i aftonsången, när klotet rände igenom en järnbåge. Och omedelbart därefter ett nytt klock, när klotet träffade motståndarens. Och hur dom kunde träffa prick, dom här gubbarna. På långa avstånd. Gubbarna nästan låg på marken och fluktade och syftade, innan dom smällde till. Spelet åtföljdes inte av någon stor publik. Det var oftast bara morgonpigga jag som var där och tittade.

 

Sockerbruket

Söder om Stenebergsparken på en höjd låg Sockerbruket. Det utgjordes i huvudsak av Sockerbruksladan, en stor och dystert brun träbyggnad nära Staffans kyrka. Där fanns också ett antal bostäder, kanske ett arv från den tid, då sockerraffinering pågick. Sockerbruket tjänade som adress och position för oss barn. Vi visste inget om den gamla fabriksbyggnaden, som hade kommit till i början av 1700-talet. Nu var den stängd och vittnade inte om något liv. En av mina klasskamrater i Brynässkolan, Mats Sundström bodde vid Sockerbruket utan att jag visste exakt var. Vi var mycket tillsammans, särskilt under min frimärksepok. Jag tror det rentav var han som drog in mig i frimärkssamlandets glädje. (Mera sen.)

Senare har jag förstått att Sockerbruket var och är ett betydande och skyddsvärt kulturminnesmärke. Man kan så här efteråt fråga sig varför man inte i skolan mera fäste elevernas uppmärksamhet på Sockerbruket och dess historia. Fast på det här sättet kan man ju tycka om mycket annat också.

 

Ribbstickade strumpor

På våren 1935, vid pingst då Nita var två och ett halvt år, togs hon in på lasarettet i Gävle med hög feber och mycken gråt. Hon hade öroninflammation, lunginflammation och njurinflammation. Nita skrevs ut den 21 augusti på Wastis födelsedag. Nita har berättat, att hon trots sin ringa ålder minns ett besök på lasarettet, där jag var med. Jag hade kortbyxor, ribbstickade bruna strumpor, och jag höll en ballong i ett snöre. Jag hade under sommaren fyllt 9 år.

Mamma hade under Nitas allvarliga tillstånd sagt till sig själv, att om Nita klarade sig från detta, skulle hon se till att Nita fick utbilda sig till missionär. Hur det blev med den saken vet vi ju.

 

En promenad på Brynäsgatans södra sida

Brynäsgatan delade Brynäs i norr och söder. Brynäsgatan var stadsdelens pulsåder. Gatan var belagd med granitsten och hade dubbla, trädbeväxta trottoarer. Träden förmörkade gatan men gav den samtidigt en värdighet. I gatans mitt gick den röda spårvagnen mellan Femte Tvärgatan och Stadsträdgården i stans västra utkant.

Vid Brynäsgatans början på Islandsområdet låg Immanuelskyrkan, som i mångt och mycket skulle komma att sätta sin prägel på hela familjens liv, och därmed på en stor del av mitt eget liv. Jag tror att flytten till Brynäs delvis var föranledd av att vi skulle komma närmare den kyrkan. I Hemlingby fanns ingen kyrka, bara ett par lokaler där det hölls söndagskola, och dessa var inte i baptiströrelsens regi. Mamma och Pappa var anslutna till baptistsamfundetsen tidigare, Mamma redan i barndomen i Ramhäll där hon deltog aktivt i rörelsen. Det var baptistkyrkans idéer och kultur som gällde som rättesnöre för livet, såväl kyrkligt som världsligt. Svenska kyrkan, eller Statskyrkan som Mamma sa, ansåg hon sig tillhöra bara med avseende på kyrkobokföringen. Och den var påtvingad henne. Hon hade “aldrig begärt att få komma med i statskyrkan.”

Det var Brynäsgatan jag skulle beskriva, dess södra sida. Efter start vid Immanuelskyrkan kunde man se det massiva och gulbruna KFUM-huset, ett högt stenhus, där jag lite senare gjorde entré och efter en tids flitig mötesnärvaro förklarades vara scout. Där lärde jag mig koka blåbärssoppa. I husets bottenvåning fanns flera butiker. Ytterligare några steg efter gatan och man stötte på en rund kiosk på en gräsplätt med ett par utebord och stolar. Där bakom kiosken löpte Bergsatan fram och bildade en spets med Brynäsgatan.

 

10 Turk à 2 öre styck.

 

I kiosken kunde man få köpa cigarretten Turk för 2 öre styck. Det gjorde även jag, då jag i högsta hemlighet började röka. Av pur nyfikenhet, får man väl säga. Konstigt att tanten och farbrorn i kiosken inte ifrågasatte köpet från den unge spolingen.

Längre upp efter gatan, sen man passerat järnvägens industrispår, gick man förbi Stenebergsparken.

Omedelbart efter Stenebergsparken korsades Brynäsgatan av Första Tvärgatan. Min gata alltså. Där i hörnet av Första Tvärgatan i det första huset (nr 14) kunde stadsdelens damer bli förskönade av Gullan Ringström i hennes frisersalong. Ingången nådde man med några trappsteg upp från Brynäsgatan. Huset stod på hög grund, vilket möjliggjorde ett källarutrymme i gatunivå. I detta källarutrymme låg mjölkmagasinet Tegelsmora, med ingång från Första tvärgatan. Då och då hade Gullan en elev i sin salong. Wasti med sina sju år höll vaksamt reda på Gullans elevintagning och sprang raskt dit för att bli gratisondulerad eller rentav misenplisad. Hon drog med sig sin flickkompis Astrid Westergren från Andra Tvärgatan. En och annan elev gjorde väl sina missgrepp. Vid dessa tillfällen spred sig ett fränt och stickande os hemma på Första 13. Även Mamma stod dock omväxlande för en liknande doft. Hon hade en locktång. Mamma la in den i elden i köksspisen, och sen strök hon av sotet på ett exemplar av det liberala Gefle Dagblad. Mamma undslapp sig nästan varje gång en bitter klagan över sitt tunna och dåliga hår. Hon sa sig ha fått håret förstört av att hon i uppväxtåren hade spanska sjukan. Samtidigt passade Mamma på att med tången gulla upp minstingen Nita:

“Därefter rullades mina arma spikraka lockar på den och stundom blev nog dom lite brända också. Denna frisering fortsatte fram till den första permanenten som för min del skedde redan vid tio års ålder, eftersom jag såg så tunn och mager ut och behövde piffas upp. Det var alltså inte endast Olgas egna testar som behandlades med detta smått livsfarliga redskap.” (Nita)

Jag släpper nu Gullans damfrisering och vandrar vidare på Brynäsgatan. I samma kvarter reste sig en gråvit träbyggnad, inhägnad och tyst. Det var Elisabethsystrarnas sjukhem i nummer 16, byggt i två våningar och med höga fönster, en del med rundade bågar. Jag och mina syskon förstod inte till en början vad som tilldrog sig i det hemlighetsfulla och plankinneslutna huset. Men att det måste finnas liv i huset, det förstod man. Rätt ofta såg man Elisabethsystrar komma skridande i sin katolska klädsel på den trädplanterade trottoaren. Dom hade brun fotsidad kappa samt dok. Ibland såg man en Elisabethsyster på cykel. Det gick inte ihop. Det såg tidsförväxlat ut. Att cykla innebar för de kyska systrarna att de för yttervärlden tvingades visa en del av sina lekamliga ben. Det var ingen risk för förförelse. Skepnaderna i brunt och vitt hade oavsett årstid alltid vita, tjocka strumpor på sig. Strumpornas korviga oformlighet var långt ifrån utmanande, och de kunde inte förleda Brynäspojkarna till några vittsvävande fantasier.

Mellan Andra och Tredje Tvärgatorna fanns bostäder samt Elsas Modeaffär och några hantverkare, som jag inte blev närmare bekant med.

Om man under promenaden på Brynäsgatan tog av några steg till höger in på Tredje Tvärgatan, så fanns det på höger sida ett hyreshus, som hade en mangelbod i källarplanet. Dit följde jag Mamma med den lätt fuktiga tvätten, fraktad i en korg på Mammas cykel. Det var mest sänglinne och handdukar. Mangeln bestod av en massiv överdel med en rörlig stenskiva (mangelskivan) samt av en fast underdel på ett stadigt underrede, även den med en tung stenskiva, som kallades mangelkistan. Överdelen med sin mangelskiva och sina gjutna järnförstärkningar rullades för hand med en vev, som putade ut på ett stort hjul på ena långsidan. Mamma lindade lakanet kring en lös mangelrulle av trä. Sen la hon från den öppna långsidan in mangelrullen med dess plagg mellan mangelskivan och mangelkistan. Det behövdes två trärullar utöver själva mangelrullen. För att kunna lägga in och ta ut rullarna måste mangelskivan hävas (lyftas) i kortändarn. Det gjordes med hjälp av veven. Någon enstaka gång hände det att mangelskivan på flera hundra kilo säckade ihop bara för att jag klantade mig vid rullinläggningen. Glömde alltså att lägga in en lyftrulle. Mamma suckade, men efter ett knixande och bökande ordnade det upp sig. Mamma var aldrig handlingslös när det hände något oväntat.

Åter till Brynäsgatan. Längre upp efter gatan, mellan Tredje och Fjärde Tvärgatan låg Lilla Brynässkolan, en småskola, som i dagligt tal kallades Lilla Vita på grund av sin vita fasadputs. I den skolan gick Wasti de första två åren. Där trivdes hon, i motsats till Brynässkolan, där hon senare skulle få de kämpigt hos sin lärarinna, Dagmar Nordquist. Det hände, att Wasti traskade på den södra trottoaren av Brynäsgatan på sin väg till Lilla Vita, medan jag gick kvar på den norra sidan på väg till Brynässkolan. Jag fann det då vällovligt att hojta högljutt över den 28 meter breda Brynäsgatan. Wasti visade sig inte trakterad av mitt ociviliserade men välmenta hälsningssätt.

 

Lilla Vita-skolan. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

Efter Lilla Vita tog Fjärde vid. En kort bit in på gatan, på nummer 34, bodde Johan Fredrik och Lovisa Jansson, faster till Ester som i och med giftermålet med min morbror Ivar blev min moster. Det var i hörnet av Korsnäsgatan. Där hade Ivar bott som ungkarl. Och där hade Mamma bott hos Ivar under sin första tid i Gävle. Ytterligare några steg uppåt i motlut bodde Anna Karlsson, en gammal bekant till Mamma. “Till fjärde förtifyra, vi nu vägen styra, för Anna Kå i dag hon fyller 50 år..”, ett av Mammas många egenhändiga bravurskapelser. Längre upp efter samma gata hade morbror Ivar omkring 1920 startat cykelverkstad mot sluttningen där Staffans kyrka sen byggdes. Hans verkstad blev inte gammal.

Brynäsgatan mellan Fjärde och Femte Tvärgatan hade ett antal mindre hus där det fanns både butiker och bostäder. Här presenterade sig Svea-Bazaren och Sohlbergs Cigarraffär.

Sträckan mellan Femte och Sjätte Tvärgatan krävde ett djupare andetag, för här gick Brynäsgatan starkt uppåt. Det trevånings byggnadskomplex i sten, som fyllde ut hela kvarteret, hette Mejseln. Det var Brynäs största hyreskasern, och här fanns såväl bostäder som hantverks- och butikslokaler. Längst upp i Mejselns hörn, vid Sjätte Tvärgatan, kunde man på höstarna få brunsockrade och smetiga knäckäpplen i Ellen Janssons Choklad och Konfekt, ”Karras” hemlagade alltså. Jag dök in där ibland, när jag slutat skolan för dagen och var på väg hemåt. Priset på ett knäckäpple var högst kännbart, nämligen 10 öre, och det blev därför bara ett åt gången.

 

Kv. Mejseln. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

Och så en promenad på Brynäsgatans norra sida

Butikerna på Brynäsgatans norra sida var minst lika många som dom på den södra sidan. De låg oftast i tvåvånings trähus. På övervåningen i butikshusen fanns bostäder. Den norra sidan var min trägna skolväg till fots. I det första huset i hörnet av Första Tvärgatan och Brynäsgatan inrymdes ett bageri, som drevs av Gefle Bageriförening. (Se avsnittet Studentkanter.) Dessutom höll cykelreparatör Rikard Frisk till där.

I reparationsverkstan härskade en doft av smörjolja och gummi. I Frisks verkstad ramlade jag in många gånger. Åt våra cyklar behövde ofta någonting göras, till exempel hjulriktning, kedjereparation och lagning av slangar. Skulle man ha nya saker till cykeln som ny cykelbelysning eller ett bockstyre, då besökte man Velociped & Sport vid Brynäsgatan 8, på den södra sidan, en bit tillbaka alltså. Hos Frisk fick jag mina skridskor slipade.

 

 

Frisks cykelverkstad på Brynäsgatn. Till vänster om gaveln var ingången till bageriet och karamellfabriken Anils, där kusin Arne jobbade en tid.

Efter Frisks verkstad låg Bellanders Sybehörs- och Kortvaruaffärmed gatunummer 17. Den var bra att ha, när Mammas behövde tillbehör till syarbeten. Däremot var Bellanders affär ingen höjdare för Pappas mera krävande hantverk. Sytråd och annat tillbehör skulle utan undantag införskaffas från skrädderiavdelningen på Lidholms Herrekipering vid Drottninggatan nere i centrum; “Norrlands största herrekipering”. Och det skulle vara Chadwicks sytråd. Inget annat. Och sysilke till knapphål skulle vara Gütermanns. Inget annat. När det gällde tråckeltråd kunde Pappa dock vara lite släpphänt på kvalitén.

 

Chadwicks sytråd. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

 

I nästa kvarter, vid Andra Tvärgatan, låg Tvålhuset. Där fanns en butik som sålde tvål och skönhetsmedel. Jag var ingen stadig besökare där. Möjligen kunde jag behöva en kam någon gång, men en sådan köpte man billigare i Londoner Bazar (Londonbasar´n) i Dalapalatset i början av Brynäsgatan eller på det nystartade Tempo, nere i centrala stan.

 

       

1934 Tempo. Bilderna framtagna och inlagada av Webbmaster.

Men Wastis intresse för tvålaffären var desto större. Hon hade liksom andra flickor lockats av modenyheterna i Allas Veckotidning, som vi kunde bläddra i på gårdsdasset. I den tidningen beundrade hon Shirley Temple och Deanna Durbin, båda beprydda med diadem. Wasti hade väl skralat ihop slantar på något sätt, för hon gick in i tvålaffären och bad att få se ett “diarré” i cellulloid. Hon kom lyckligen hem med ett diadem men berättade att tanten bakom disken hade skrattat överlägset åt henne och sagt att det inte hette diarré.

Vägg i vägg med Tvålbutiken låg Brynäsgatans viktigaste affär, åtminstone för mig, nämligen C.B. Nordblads Konfektyr och Fruktaffär. Där kunde jag köpa rosafärgade Indian Chewing Gum (vi sa sjevingum) och andra platta tuggummin. Inte för att jag direkt var så begiven på tuggummi utan mera för att vissa tuggummin hade samlarbilder av indianer, idrottsstjärnor, filmstjärnor och andra idoler. De många inköpen gav naturligtvis en del dubbletter, som kunde bytas med likasinnade kamrater. Man buntade ihop bilderna med en gummisnodd och hade dom i byxfickan. Ständigt beredd.

Nita har ett minne från Nordblads Konfektyr och Fruktaffär:

I alla fall var det trevligt att få se en bild på gamla Nordblads gottaffär, om än i övergivet tillstånd. Fast jag minns inte tvålaffären. Jag har ett par minnen från Nordblads. Det ena är att när jag ibland sprang pappa till mötes när han kom hem för att äta frukost så brukade han först lyfta upp mig på armen och sen sätta ner mig igen. Han svängde elegant upp sitt rockskört, tog dragspelsportmonnän ur bakfickan och gav mig en slant med orden: Här får du fem öre till karameller. Betonat så. Jag tog femöringen och skuttade iväg till Nordblads och köpte gotta. – Det andra minnet är att det en gång delades ut något gratisprov hos Nordblad. Vad det var minns jag inte, något kakaopulver tror jag. Jag var där och fick ett prov som jag gick hem med, varefter mamma klädde mig i andra kläder, en virkad kofta, och skickade dit mig igen i tron att Nordblad inte skulle känna igen mig. Men det gjorde han ju (du var ju nyss här och fick) så det blev ingen mer gratisprodukt.

Om jag gjorde några sidosteg en bit in på Andra Tvärgatan, till nummer 15, kunde jag sniffa in en söt doft från Herman Bergströms Konfektfabrik.

Efter Nordblads affär på Brynäsgatan passerade jag ett skomakeri och Wikströms Tobakshandel. Båda ställena låg några trappsteg upp från gatan till skillnad från Nordblads och Tvålaffären. Skomakeriet besökte jag då och då på uppdrag av Pappa. Han ville inte att skoslitaget skulle gå så långt att det skulle behövas en nysulning. En nysulning var dyr, alltför dyr. Det skulle i stället klistras på en läderlapp på den mest nötta delen av sulan. Möjligen kunde det också vara aktuellt med klackning. Jag fortsatte i Pappas skospår, och gjorde det till en vana begära en lapp på sulan. Det höll i många år, men i dag finns det ingen skomakare som vill befatta sig med en sån fattiglapp.

Tobaksaffären intill skomakaren försåg mig med lite av varje. Jag kunde köpa en del skolmateriel där som pennor och kautchuk. Men framför allt minns jag affären som säljare av Broadway Blend, ett cigarrettpaket i blå förpackning, samt Bridge, en cigarrettsort i vit pappask med lock. Jag har inga minnen av att jag köpte cigarretter där för eget bruk.

 

En Bråddvajpinne för 5 öre.

 

Men jag la märke till köpen, som Brynäsarbetarna gjorde. Det var vanligt att de ville ha bara ett par lösa Broadway för 5 öre styck. Mina egna, hemliga och hjärtängsliga köp började lite senare, nere i Turkkiosken. Det var i en fristående kiosk med lite grönska omkring på Brynäsgatans södra sida, nära KFUM-huset. (Se avsnittet om Södra gatusidan.)

Vid hörnet av Brynäsgatan (nummer 23) och Tredje Tvärgatan låg J.H. Olssons Kött, Fläsk och Charkuterier. Dit skickades jag då och då. Det kunde vara för en bit falukorv eller ost. Köp av andra, mera bedömningskrävande köttvaror, skötte Mamma själv. I butiken var det alltid svalt, även på sommaren. Det strilade vatten på fönstrets insida. Och på dörren på en minimal vit emaljskylt kunde man läsa: “Tack, har ni ingenting glömt?”

 

Helmer Olssons Kött och Chark.

 

De vanliga specerivarorna handlade vi i Axel Edvin Fernstedts Livsmedelsaffär i hörnet av Andra Långgatan och Tredje Tvärgatan. Det var en av de större speceriaffärerna på Brynäs. Handlanden Fernstedt, som var tämligen kortväxt, hade som sig bör en vit handelsmansmössa på sig. Jag tror han hade en pennstump bakom örat också. Till Fernstedts brukade Mamma sända i väg oss med en lite hafsig matlista, skriven på en avriven kant ur Gefle Dagblad. Undantagsvis kunde vi handla hos Werner Wahlström som hade sin affär i källaren på Sjunde Tvärgatan, en bra bit hemifrån. Även den affären var stor efter tidens mått. Han förvarade mjölken i klappbassängen. När jag skickades dit, var det för att handla på kredit, något som Mamma hade fått löfte om. Wahlström hade en framskjuten position i Immanuelskyrkan, inte minst som ordförande i dess styrelse. Att under familjens kassakris få handla livsmedel på kredit var en möjlighet som utnyttjades även då vi senare kom att bo på Norra Kopparslagargatan. Räddare i nöden var även då en köpman som var med i Immanuelskyrkan. Han hette Bengt Karlsson och hade livsmedelbutik i Lexe, en utkant av stan. Han var yngre bror till min söndagsskollärare i Immanuelskyrkan, Harald Karlsson.

I samma kvarter som Olssons Chark, alltså mellan Tredje och Fjärde Tvärgatorna fanns en skomakare. I hans verkstad inne på gården fick jag lämna in vinterkängor för reparation, såna som jag hade fått låna av skolan. .

I nästa kvarter mellan Fjärde och Femte Tvärgatan, där Brynäsgatan så smått hade börjat stiga mot Brynässkolan, låg J.E. Berglunds Möbelaffär i en äldre träbyggnad. Där brukade jag stanna till och speja in genom skyltfönstret, som var ombyggt och förstorat för att passa möbelkommersen. Jag såg de ljusa almmöblerna och intog drömmen om det vackra hemmet, som jag en gång skulle ha, tillsammans med en ljuv och vacker flicka. Dock ingen från skolklassen eller Immanuelskyrkan…

I slutet av kvarteret, vid Sjätte Tvärgatan, stod en av Kungliga Telegrafverkets telefonkiosker, en grön modell som såg ut som en österländsk pagod. Den ville ha tioöringar. Man stoppade ner myntet i en separat myntbox. Då svarade en livs levande telefonist på telefonstationen. Och så sa man vilket nummer man ville komma till. Fumliga människor tappade ibland mynten, särskilt på mörka kvällar, och dom föll genom ett trägaller till marken. Gallret låg fritt i en järnram och kunde lätt lutas upp. Jag gjorde då och då en cykelräd dit. Det var mera regel än undantag att det fanns en peng, inte bara tioöringar, att plocka upp bland cigarrettfimpar

och kolapapper.

 

Pagodmodell från 1930-talet.

 

Vid ett tillfälle hade jag Wasti med på skattjakten. På pakethållaren. Jag hade skrutit om den rika silvergruvan. Men det är klart, just den gången fick vi leta förgäves. Det syntes att jorden var nypetad. Någon hade varit där strax före, säkert en tjomme från Mejseln.

Nu närmar jag mig Brynäsgatans slut. Där i det sista kvarteret kunde jag hastigt kasta in en blick på Staffans församlingshus, byggt i rött tegel. Jag visste inte vad man gjorde i församlingshuset. Något kristligt var det i alla fall. Kanske tanter som bönade och drack kaffe. Men det brukade stå många av Brynässkolans flickor utanför. Jag fick så småningom veta att det var skolkök där.

Allra sist i backen låg Brynäsgatan 35, ett stort flervåningshus. Där bodde Ettöresflygarn (Se särskilt avsnitt med samma namn.)

Efter denna vandring var jag framme vid min kolossala skola, där jag gick 1935 – 1939.

Undantagsvis tog jag mig till Brynässkolan på en annan gata. Det var en mindre gata norr om Brynäsgatan, och den hette Bomhusgatan (sedermera Styrmansgatan). Då man på Bomhusgatan närmade sig skolan gick man i en uppförsbacke som kallades Källgrens backe. Den låg i ett gammalt område som kallades ”Komajas”, vilket var detsamma som Komajas hage.

 

Olycka på skolgården

Under skolrasterna var alla klasserna ute på skolgården i friska luften. Rasterna var omkring tio femton minuter, frånsett uppehållet för frukost som naturligtvis var mycket längre. Det var inte som i Hemsta skola, att man skulle stå på led och tåga in på ett fridsamt sätt. På skolgården kunde man vissa tider på året se en grupp elever som såg lite äldre ut. Det var storpojkar som gick i fortsättningsskolan. Dom hade egentligen slutat skolan och var ute i yrkesarbete eller lärlingsarbete. Man sa att deras arbetsgivare inte var så glada, när dom skulle till skolan igen, även om det bara var för en kort tid. Jag är inte säker, men jag tror man gick i fortsättningsskolan i två omgångar, 6 veckor varje gång. Fortsättningsskolan som skolform dog ut någon gång på 40- och 50-talen.

På skolrasterna lekte vi ganska fritt. Lekarna växlade från tid till tid, beroende på årstid eller bara på tillfälligheter. En period var det inne med ”Jägare tvärs över”, en annan period var det Hoppa hage. Och så brännboll. Det var vanligt att pojkarna lekte för sig och flickorna för sig. Flickorna hoppade rep, bollade och bytte bokmärken. I början av hösten då det blåste roade vi oss med att göra papperssvalor. Man drog ut en kasserad sida ur en skrivbok eller räknebok och vek den på ett visst sätt, så att det blev en svala. Den kunde dansa omkring i blåsten ett bra tag, om man hade tur. Att vika svalor var en konst jag behållit livet ut och som jag med nöje visat för mina döttrar och barnbarn.

Under rasterna gick lärarna tillsammans fram och tillbaka över skolgården och kunde hålla ett öga på stojet. De gick alla i bredd, och det kunde bli ett utsträckt drev, som man aktade sig för att störa. Särskilt framträdande i bandet var magister Henry Stenman. Han var lärare för Billy. Magistern var elitgymnast och han skulle inom kort komma att vara med i den svenska gymnastiktruppen vid Olympiaden som skulle hållas i Berlin. Han hade bruna golfbyxor av “plusforcetyp” och gick, utan att vara särskilt lång, med högburet huvud, rak i ryggen, fjädrande och med spända vador, under det han pratade högt med de andra lärarna, i synnerhet de kvinnliga och inte minst den unga och stilmedvetna Helfrid Olenius.

 

Den magisteruppvaktade och stilmedvetna.

 

Kring magister Stenman stod ett skimmer av hjältemod, inte minst skapat av pojkarna i hans egen klass. Billy visste berätta, att den unge magistern, 27 år,

hade stått på händerna på den himmelshöga Brynässkolans skorsten! Ingen grabb kunde låta bli att höja en sån magister till skyarna.

Under en rast i det snöiga januari 1936, när jag gick i trean, hade vi pojkar börjat en lek där vi inom klassen skulle visa kämpaglöd och kraft. Leken var oordnad. Man bara kastade sig över närmaste kombattant som anslutit sig till kampen. Jag kände mig om inte oövervinnelig så i varje fall näst intill. Det fanns en klasskompis som var särskilt stark. Han hette Stig Johansson och var två år äldre än jag. Jag såg honom “ledig” i stridsvimlet och kastade mig över honom. Bakifrån och upp på hans rygg. Alla hade den stilen. Det var nog fegt, men det gick inte att hoppa på någon framifrån. Det blev liksom inget då. Stig och jag ramlade omkull, och när vi skulle resa oss upp så var vi hopsnärjda i varandras ben och armar. Mest ben, jag vet inte hur. Vi kunde väl liknas vid två hjorthannar, vars stora kronor trasslat in sig i varandra. När vi efter ryck och tryck skulle resa oss upp så kände jag att det gjorde ruskigt ont i vänstra underbenet. Stig var uppe men jag sjönk ner igen. Jag kunde inte resa mig. Där låg jag och kved, omgiven av rådvilla krigare och nytillkomna barn som undrade. Efter en stund kom den vitale magister Stenman. Efter lite undersökande prat lyfte han upp mig och bar mig upp i klassrummet, som låg ett par trappor upp. Inget dåligt lyft. Fröken Jakobsson och klassen följde efter.

Jag sattes ner på golvupphöjningen framför katedern. Magistern tog på sig en förtroendeingivande undersökningsmin och kände och klämde här och där på benet. Han sa efter en stund att det bara var en muskelsträckning.

 

Magister Henry Stenman.

 

Det skulle nog bli bra. På ett par dar. Eftersom jag inte kunde stå på benet, var de två lärarna överens om att jag i alla fall skulle forslas till lasarettet. Någon av lärarna ringde och beställde en droska.

På lasarettet blev jag intagen till undersökning. Efter en lång väntan, under vilken fröken Jakobsson gick fram och tillbaka och tydligt visade att hon hellre ville vara någon annanstans, kom äntligen en läkare. Det var överläkare Landelius. Han såg gammal och trygg ut. Han kände på benet, på ett försiktigare och mjukare sätt än den muskelkunnige magister Stenman. Det är brutet, sa doktorn.

Mamma skriver om händelsen:

“Tre små pojkar kom hem och sa att Dick har gjort sig illa men det är då inget farligt. Sen ringde Fröken J. från lasarettet, att där var hon med honom. Så om jag ville komma dit. O. det var förstås att åka fortast möjl. Ja, då stod tårarna i ögonen på lilla Dicken, stackars liten. I tre månader låg han där.”

Jag blev inlagd. Det var den 27 januari 1936. I en journal skrevs det, att den intagne nioårige patienten var en “pigg pojke av friskt utseende”. Den beskrivningen kan jag inte förstå, så tilltufsad och så ruskigt ont som jag hade den dagen.

Hemma blev det uppståndelse. Den skakiga händelsen utnyttjades påpassligt av Billy, om än dirigerad av Mamma. Billy traskade den halvtimmeslånga vägen till Gefle Dagblads redaktion och berättade livfullt. Nästa morgon kunde de nyhetshungriga Gävleborna läsa, att en nioårig pojke vid lek på Brynässkolans gård hade brutit benet.

För sin redaktionella bidrag fick Billy en tvåkrona av tidningen. På lasarettet sa jag till Mamma vad jag tyckte om det lättförtjänta honoraret. Det var ju jag som var upphovet till den stora artikeln. Det här var inte rättvist. Konflikten löstes salomoniskt av Mamma. Tvåkronan skulle delas så att vi fick en krona var.

När jag togs in på lasarettet fick Mamma tala om vilka sjukdomar jag hade haft. Hon berättade att jag hade haft kikhosta när jag var 4 år. Vidare hade jag haft en svullnad på vänster sida av halsen. Jag hade fått ljusbehandling, och då hade svullnaden försvunnit. Några infektionssjukdomar förutom kikhostan hade jag inte haft; ingen difteri, ingen mässling, ingen röda hund, ingen scharlakansfeber och ingen påssjuka. (Men en ordentlig påssjuka, det skulle jag få senare i livet, när jag var 26 år och bosatt i Traneberg i Stockholm. Om detta lär jag inte skriva vidare.)

 

Hästsko kring foten

På lasarettet fick jag först ligga på en avdelning där det fanns både pojkar och flickor. Det var en stor sal. Sängarna stod med huvudgaveln mot väggen. Snett över salen låg Ragnhild från Bomhus. Hon var mörklagd och pigg och stod ofta upprätt i sängen i långt vitt linne. Och hon gillade inte gulan i ägg, bara vitan. Det var likadant med mig. Vitan och gulan blev ett gemensamt och kärt pratämne, eftersom vi fick ägg varje frukost. Den läkare som vanligen gick ronden tyckte jag mycket om. Han hade svart slätkammat hår och hejade glatt när han kom. Han hette doktor Thelander. Doktorn pratade mer än behövligt med mig på ronderna, som han gick tillsammans med syster Signe. (När jag sedermera kom hem igen, så ville jag gå till lasarettet för att prata med den snälle doktorn. Men Mamma lyckades avstyra den promenaden.)

Mitt vänstra ben blev röntgat, och det befanns att skenbenet hade en snedfraktur, “med gott läge”. Benet gipsades. Jag röntgades på nytt efter en vecka, men nu hette det, att benet hade en mindre förkortning. Efter ytterligare ett par dagar späddes meritlistan på. Nu hade det även skett en mindre sidoförskjutning. Åt det “kobenta” hållet.

En dag, det var den 5 februari 1936, skjutsades jag bort i sängen till en operationssal. Nånting var i görningen. Och inte var det doktor Thelander som väntade på mig utan doktor Falk, en tystlåten och kärv läkare som aldrig brukade kosta på sig något snällt prat. Ett par sköterskor ställde sig på var sin sida om mig, och utan att jag begrep det hade doktor Falk tagit fram en borrmaskin med en lång spik i. Doktorn satte i gång att borra rak genom mitt smalben. Strax ovanför fotknölen. Jag skrek som en stucken gris, medan sköterskorna höll fast mig. Hur lång tid detta tog vet jag inte, men en evighet var det. Minst.

När borrningen var över skruvade doktorn fast en blank hästsko runt foten. Han fäste den i spikens båda ändar, som stack ut någon centimeter. Benet gipsades upp till knät. Från hästskon löpte en lina på en trissa över sänggaveln, och i linans ände hängde flera tunga järnskivor i klump. Minns jag rätt så vägde dom 8 kilo tillsammans. Det var alltid ett pyssel med att få sängfilten att ligga kvar över foten samtidigt som linan skulle kunna löpa fritt utanför sängen. Den här tekniken kallades för spiksträck.

Efter operationen fick jag inte längre ligga i samma sal som Ragnhild. Det kändes tråkigt. Nu kom jag till en sal med vuxna farbröder. Jag fick naturligtvis besök hemifrån, i regel av Mamma. Billy kom med åtminstone en gång. Måhända hade han då med sig Gefle Dagblads enkrona som jag skulle få. Pappa kom också, och då måste det ha varit på en söndag. Besöken var efterlängtade, inte bara för den medhavda påsen med frukt och gotta.

Till vänster om mig låg en farbror med mörkt hår. Han var från Mackmyra, ett område ett par mil väster om Gävle. Mackmyra hade en dyster klang från arbetarrörelsens barrikadkämpande historia, fast det var förstås inget jag visste något om där i sängen. Företaget som gav liv i orten hette Mackmyra Sulfit AB och hade förutom sulfitfabriken ett sågverk. Här bildade fabriksarbetarna en fackförening 1906, en då mycket kontroversiell bedrift. Fabriksledningen svarade med att vräka fyrtio arbetarfamiljer. Inte för att jag visste något om detta där jag låg i sängen.

Mackmyrafarbrorn blev jag buss med, och jag behövde inte kalla honom farbror längre. Han lyssnade tålmodigt när jag läste dikter ur Läsebok för folkskolan. Utanpå den gröna pärmen fanns ett motto efter ett finskt ordstäv: “Lyssna till den granens susning, Vid vars rot ditt bo är fästat.” Pärmen visade den nedre delen av en väldig gran, vars tunga grenar pressade ner en liten timmerstuga med romantisk fönsterlucka.

 

Trälig sänglektyr.

 

Men egentligen var det träliga berättelser och dikter i boken. Jag hade fått den av fröken Jakobsson för att hänga med i skolarbetet. I skolan läste vi också i Nils Holgerssons underbara resa. Men den boken hade jag inte fått till sjukbädden. Jag kände nu ett behov av att själv skapa något. Bättre än folkskolans läsebok. Jag bestämde mig för att dikta. Jag var nog ämnad att bli en stor skald. För att imponera på min sänggranne läste jag upp en skriven vers för honom, något av Heidenstameller av någon annan nationalromantiker, under sken av att det var min senaste egna skapelse. Det var väl hur uppenbart som helst att en nioårig glytt inte hade kunnat sätta ihop något sånt. Men Mackmyragrannen spelade med. Han vände sig till sin sänggranne på andra sidan, också han en äldre patient, med magert ansikte och rödlätt hår: “Hör du vá pojken har skrivit? Så väldigt fint” … “Jo jo, jag har hört, dé är verkligen fint”, sa han med tydlig skepsis i rösten. ”Har du nåt mera du har gjort?” Nej, jag hade inget mera just då… ”nej, men jag håller på mé en dikt om Gotland.” Nu gällde det att visa dom vilken stor poet jag var. Nästa dag tillfrågades jag av Mackmyragrannen hur långt jag hade kommit. Jag tog mitt opus från sängbordet och intog en allvarlig pose: “Gotland är en ö, En storm bryter upp där vindarna fara…”. Där var det slut. Jag lovade återkomma senare med lite mera ur mitt episka mästerverk. Nästa dag väntade jag med bävan på en ny Mackmyrastöt. Det hade liksom gått lite trögt med det fortsatta diktandet. Men de båda grannarna höll sig tysta. De funderade på annat. Sina egna bekymmer säkert. Eller så hade de psykat mig nog, tyckte de.

En av patienterna hade en kamera med sig i salen, och han gjorde ett blixtarrangemang. Blixten kom till genom ett pulver som antändes. Det blev ett fräsande, ett starkt sken och ett frändoftande moln. En bild togs av mig i sängen och med syster Signe bredvid. Den skeptiske patienten med det magra ansiktet fick också var med.

 

En skeptisk patient, en förhoppningsfull pojke i förhöjt benläge och syster Signe utan sin Sophiamössa.

 

Efter några veckor, det var den 9 mars, var det dags att ta bort hästskon med den genomborrade spiken. Det visade sig vara doktor Thelander som skulle ta bort gisslet. Det var bra. Han pratade snällt och bussigt som vanligt. Den här gången var det heller ingen hemsk operationssal med fasthållande sköterskor som skrämde. Doktorn skruvade loss hästskon kring foten. Det var bara den genomborrade spiken med sina utputande ändar som satt kvar. Nu återstod den avgörande utdragningen. Doktorn tog en tång och greppade den ena spikänden. Ett kraftigt ryck och en ljungande blixt. Den långa spiken var puts väck. Det gick så fort att jag inte hann känna att det gjorde ont. Så där ja… nu är det färdigt, sa doktor Thelander.

Nu väntade bättre tider, visserligen fortfarande med gips. Men jag kände mig i alla fall fri, när den fjättrande hästskon var borta. Den 31 mars blev jag utskriven. Då hade jag varit på lasarettet i drygt två månader. När Mamma i Gula boken här skriver “tre månader”, så menar hon inte själva lasarettsvistelsen. Hon räknar även in konvalescenttiden hemma.

Det blev en lång återhämtning hemma på Första tretton. Hela april. Gipset hade tagits bort vid utskrivningen från Lasarettet. Men så tanigt benet såg ut… Huden fjällade och kliade, och jag kunde inte låta bli att vara där med händerna och krafsa.

När vårsolen tittade fram och snösmältningen hade börjat fick jag sitta på en stol på förstukvisten och titta på när Billy, Wasti, Putte, Nisse, Hasse och dom andra kompisarna lekte i den krympande snöborgen ute på gården. Efter en halvtimme kom Mamma ut för att ta mig tillbaka till inomhusvärmen. Jag blev ruskigt ilsken och ville absolut inte ”gå” in. Men Mamma bar mig utan förbarmande tillbaka in i huset under min högljudda gråt och tandagnisslan.

Dagarna gick åt till att känna mig för och träna upp mig. Jag började att gradvis stödja på benet, haltade omkring på käpp och höll mig mest på gården. Men måndagen den 27 april 1936 var jag tillbaka i skolan och lämnad till fröken Jakobssons uppsikt och läxförhör. Jag gav mig också i förbifarten hövligt till känna för magister Stenman, han som med sin olympiakraft hade burit in mig i skolan två trappor upp och konstaterat att det bara var en muskelsträckning. Magistern önskade mig välkommen tillbaka och sa bekräftande: “Ja… dé var som já sa, att benet var brutet. Dé såg já på en gång.” Jag tog fram mitt ädlaste sinnelag och bestämde mig för att inte påminna honom om vad han hade sagt den där dagen. Eller jag kanske inte vågade. Respekten för magistern var stor, trots allt.

 

Klingsbo barnkoloni

Kroppskrafterna och i synnerhet benet hade tynat.. Jag låg efter i skolan. Nya saker skulle läras in. Fröken Jakobsson och Mamma hade utan mitt hörande fått för sig att jag behövde hjälp med att ”komma tillbaka”. Bli stark igen. Lösningen skulle vara en stärkande sommarkoloni. Tyckte dom tillsammans.

 

Uttagningen

Mamma och jag var kallade till Brynässkolan en sen eftermiddag tillsammans med andra barn och föräldrar. Vi skulle få träffa skoldoktorn. Han hette Folke Lilienquist. Han satt vid en upphöjd kateder i en av salarna och bläddrade i papper. Mamma och jag kallades fram till katedern för att prata om min magra person, särskilt mitt avflagade ben. Den svarthårige och slätkammade doktorn tittade ner på mig. Han tyckte att jag skulle ut på landet och få krafter. En barnkoloni i Dalarna skulle göra susen. Jag blev förtvivlad. Jag ville inte bort. Jag ville vara hemma på gården och asfalten och cykeln med bockstyret och hamnkajen och metspöet och tant Arnmarks trädgårdsmask och … Jag tog till lipen.

Alltnog, ingen barmhärtighet. Jag kom i väg. På en modern buss med motorn inbyggd under en huv bredvid föraren. Det fanns ytterligare en buss för färden, och den hade motorn -eller kylar´n som man sa – utanför på gammaldags vis. Vilken tur jag hade som fick åka i den nya bussen med inbyggd motor och sitta framme på den korta bänken vid sidan om ”schåfförn”. På vägen ömsade bussarna turordning då och då, precis som flyttfåglar som turas om att ligga först på sin långa färd mellan kontinenterna. Ibland var vi först, ibland var vi efter. Jag kände mig marigt besviken, när vi låg efter.

 

Om kolonin

Barnkolonin låg i Klingsbo i Stora Skedvi socken i Dalarna. Den drevs av Skollovskoloniföreningen i Gävle. Föreningen hade utom kolonin i Klingsbo tre andra kolonier. Föreningen finansierade sin verksamhet genom avkastningen från ett stort antal fonder, som förvaltades av föreningen och som kommit till genom gåvor från handelsmän och andra privatpersoner samt genom ett par fonder, som förvaltades av stadens drätselkammare.

 

På den runda gräsplätten framför ingången stod vi

på mornarna och borstade tänderna.

 

Kolonibyggnaden i Klingsbo var ett stort vitt trähus i tre våningar. Till fastigheten hörde en stor trädgård, ängsbackar och badstrand vid sjön Klingen. Det fanns uthus med dass. Pojkar för sig och flickor för sig. De båda dassen kom att tjäna som ett träffställe för oss barn. Strax intill kolonibyggnaderna fanns en bondgård med djur.

Nu börjar det verkliga

På ankomstdagens afton uppstod det tumult i kolonin. Alla barnen var i matsalen för att utspisas efter den långa färden. Det fanns ett antal låga långbord med långbänkar på ömse sidor. Inga ryggstöd. Jag hade plats med ryggen mot köket. Där inifrån hördes slammer. Matoset spred sig in i matsalen, och jäktade röster från köket trängde fram. I matsalen var det ett oväsen etter värre. Ungar skrek, stod på bänkarna och sprang hit och dit. Anläggningens föreståndarinna, Tekla Magnusson, hade inte anlänt till kolonin utan väntades komma efter några dagar. Under tiden skulle ordningen och tillsynen upprätthållas av biträdande föreståndarinnan, Maud Uhrving, med hjälp av kökspersonal och annan personal. Maud hade följt med på bussresan från stan. Hon var ung och tydligen nykläckt studentska, för hon hade en kritvit studentmössa på sig under resan. Hon var mörkhårig och stilig och verkade snäll och omtänksam. Men kaoset i matsalen var för mycket för den oprövade studentskan. Hon försökte göra sig hörd genom ideliga vädjanden och tillrop. Men oväsendet tilltog. Till slut rusade hon ut från matsalen och in i köket med armarna i luften, en näsduk i ena handen och med tårarna forsande nerför kinderna. Vilken aftonmåltid! Vá synd jag tyckte om fröken Maud. Hon försökte ju bara hålla ordning på oss och göra det hon skulle göra. Och så var hon ju så stilig. När hon inte var i upplösning.

Något av det första jag fick lära mig var att bädda sängen. Min sovsal låg i övervåningen. Vi var sex i varje rum. Madrasserna bestod av knastrande halmbolster med röda breda ränder och underlakan och överlakan samt en gråbrun filt. Efter bäddningen på mornarna blev det inspektion. Vid behov rättades filten till, och knöligheterna jämnades ut. Särskilt gällde det att vika om filten snyggt nere vid fotänden. Det var gott om pottor i salen.

Många år efteråt, när jag blivit Stockholmare och blivit amanuens hos socialstyrelsen i Stockholm, kom jag att tänka på pottorna på Klingsbo. Min chef, byråchef Göta Rosen, berättade upplivat under en kaffestund i sitt rum, att socialstyrelsen nyligen hade varit på en inspektionsresa bland barnkolonier. I den resande delegationen ingick bland andra chefen för styrelsens lagbyrå, Sven-Hugo Ryman. Vid en koloni, dit delegationen hade kommit som en tjuv om natten, stod sovsalarnas alla pottor kvar på golvet. Otömda. En tjänarinna rände fram för att börja ta ut pottorna. Den nitiske byråchefen Ryman skrek då upphetsat: “Stopp! Pottorna ska stå kvar!”. Därefter rusade han ut till föreståndarinnans expedition för att ringa till provinsialläkaren och påkalla dennes snabba resa till kolonin för att bevittna dess hemska tillstånd. Göta Rosén berättade säkerligen detta inte bara för att inviga oss oerfarna adepter i inspektionsarbetets nit och allvar, utan också för att i någon mån förlöjliga den hovrättsskolade lagbyråchefen, som ofta uppfattades som ett byråkratiskt hinder för Götas mera praktiska ambitioner inom samhällets barnavård. Själv såg jag bara Klingsbopottorna framför mig. Men i mitt Klingsbo tömdes pottorna någorlunda tidigt på dagen. Tror jag.

Under de närmaste kvällarna efter landningen, innan den ordinarie föreståndarinnan, tant Magnusson hade kommit, gjorde Maud en godnattrond. Hon tog sig an dom som skulle ha medicinering eller annan särskild uppmärksamhet, bandageomläggning t.ex. Hemma på Första tretton hade Mamma, alltsen jag kommit hem från lasarettet, varje dag smort in min svullna vrist med fetglänsande och starkluktande kamferolja, särskilt där jag haft den genomborrade spiken. Vristen var fortfarande en aning svullen. Det kunde man med god vilja märka, om man synade den noggrant. Jag la ut texten om min förfärliga benoperation för den snälla Maud och lyckades intala henne att behandling med kamferolja var bestämd från lasarettet och nödvändig för mitt tillfrisknande. Varje kväll satt hon vid min säng och masserade min sjuka vrist med kamferolja. Den här behagliga hanteringen pågick tills den mäktiga föreståndarinnan tant Magnusson anlände till kolonin och själv började syna kvällsritualerna. Vid sin första kvällsrond tillsammans med Maud konstaterade hon kärvt, att det i läkarjournalen inte fanns någon ordination om kamferbehandling. Det roliga var slut.

Det stimmiga livet i matsalen lugnade ner sig redan under studentskans första dagar. Maud repade mod och blev mera beslutsam och säker.

Mitt bestående intryck av måltiderna är stekt sill och potatis. Skala och skala. Igen och igen. Salt och benigt. Potatisen var skämd och ankommen, och ibland rutten. Men jag åt alltid upp. Det var väl min bakgrund, med knapphet, sparsamhet och vuxenlydnad inrotad redan under Färnbotidens mathållning. Och när man ätit färdigt måste man sitta kvar på den ryggradslösa långbänken och vänta tills alla var klara. Det var en smula jobbigt.

Till mathållningen och den övriga försörjningen bidrog ett antal köpmän i Gävle med gåvor in natura. En insamlingsförteckning från 1936 visar, att ett 40-tal av stans företag skänkt de mest varierande saker. Här nämns havregryn, plommon, limpor, makaroner, ”r. skinka”, medvurst och fläsk. Därtill kom ost, konfekt och kaffe, det senare förmodligen till förhöjande av personalens trivsel. Flera bryggerier lämnade hundratals flaskor “lemonader”. Vi barn tilldelades säkert dessa, även om jag inte minns det. Apoteket Kronan – med lokal på Brynäs – samt ett par andra apotek skyltade med medicingåvor. (Undrar om utgånget datum fanns på den tiden.) Bland mera udda förnödenheter märktes skor (det kan väl inte ha varit så många par eller så var de väl av diskutabelt mode), tvål, sybehör och mössor. Men vad Norrlandspostens bidrag, “makulatur”, gjorde för glädje, det kan jag inte räkna ut. Var det för att torka upp i köket eller för att polera fönster?

Då small det

Ett par dagar efter vår ankomst spred sig en upprörd stämning i kolonin. På övervåningen där jag bodde fanns en öppen hall där trappan kom upp. Där uppe hade en större grabb, jag minns hans storlek och härskardominans, gett sig på en mindre knatte och gett honom en smocka, en “uppercut”. Den lille tuppade av. Jag kommer inte ihåg hur händelsen slutligen upplöstes, men i varje fall fick den våldsamme ungdomsboxaren lämna stridsplatsen för gott och åka hem. Eller kanske placerades han på någon av föreningens andra kolonier.

Hemlängtan

De första dagarna var en tid för inskolning. För många av oss var det första gången vi var hemifrån. Många kände sig osäkra och främmande. Gick och hängde med huvet. Inte heller jag var värst munter. Jag längtade hem. En något fetlagd pojke i min ålder, Arne, hade sin lillebror Per under beskydd. Lillbrorsan snyftade mellan varven och ville hem. På något sätt fann vi tre varandra. Tillsammans luftade vi våra känslor av vantrivsel och hemlängtan. Vi repade dock mod allteftersom vi blev närmare bekanta med andra barn och vartefter vi hittade på saker att göra tillsammans med dom. För egen del hade jag ingen tanke på att jag skulle söka tröst hos någon vuxen. Allra minst hos föreståndarinnan. Hon verkade så kommenderande. Inte heller Maud ville jag närma mig. Efter fadäsen med kamferoljan.

 

Bad i Klingen

Det fanns ett dagsprogram med tider för uppstigning och sänggående liksom för måltider och andra aktiviteter. Ett återkommande glädjeämne var badet. Vid soliga dagar – jag minns bara soliga dagar – var vi en stor del av tiden nere vid sjön, som bara låg ett stenkast från kolonin. Sjön hade en skön sandbotten. Vi gick dit tillsammans, pojkar och flickor, under tillsyn av personal. Vi fick gå i vattnet gruppvis, pojkar för sig och flickor för sig. Efteråt låg vi på en grässluttning och solade oss, bet i grässtrån och glammade.

Vid bondgården intill kolonin bodde en pojke som hette Uno. Han var nog lika gammal som jag, i tioårsåldern. Han hade bred rygg, gick i bara kortbyxorna och var otroligt brunbränd. Jag beundrade både ryggen och brunbrännan. Själv var jag visserligen rakryggad men främst smalryggad och var less för det. Uno hade det ensamt på gården. Jag såg aldrig att han hade några kamrater. När vi badade kom han alltid över till oss på grässluttningen. Vi stadspojkar måste ovillkorligen visa att vi var starkare än Uno. Vi brottades med Uno. Han besegrades alltid, men han såg inte purken ut för det. Jag tror faktiskt han medvetet lät oss vinna. Han tog nog priset av en förlust bara för att få vara med oss grabbar.

Promenad med hallonbåtar

En del kvällar gick vi hela kolonin på promenad. Vi gick på en ensam och dammig byväg och sen samma väg tillbaka. Vid vändpunkten rastade vi, och då fick vi alla en liten tablettask. Den hette Pil och var fylld med röda hallonbåtar. Sen kände vi oss pigga att orka tåga tillbaka igen, sjungandes “Vi gå över daggstänkta berg, fallera!”

 

Posten

I kolonins närhet fanns poststationen, som hette Stora Skedvi. Jag minns ett kort som kom från Pappa, det enda kort jag någonsin fått från Pappa. På kortet hade han skrivit att när jag kom hem skulle jag få en gammal klocka, ett fickur som han kommit över. (Se Öhrströms, Miljonären.)

Posten till kolonin fick någon utvald pojke på kolonin hämta dagligen i en svart läderväska. Uppdraget skiftade mellan de utsedda. Jag undrade om inte turen någon gång skulle komma till mig. För dom som hämtade var inte alltid större eller äldre än jag. Men turen kom aldrig. Jag var med andra ord på kolonin en hel sommar utan att ha fått se poststationen. Min hjärna rådbråkades med detta mysterium länge efter det jag lämnat kolonin. Hur poststället såg ut. Jag tänkte på PostKalle i Ramhäll och postdisken hos farbror Strömberg.

Bland kamraterna fanns en liten senig och kavat elvaåring som kallades Lilljätten. Han påminde till typ och framtoning om den amerikanske stjärnartisten Summy Davies junior. Fast denne kom förstås senare in i mitt register. Och hade skägg. Lilljätten var en av dom som fick gå till posten med den stora läderväskan. Hans blygsamma kroppsgestalt stod i bjärt kontrast mot väskans svällande form och vikt. Åtminstone när han återvände med den.

Lilljätten brukade bre ut sig och sitt segerleende här och där, både inne och ute, och visade utan anmaning sina hårda och knotiga muskler. Lilljätten ville göra skäl för sitt namn. Efter att ha demonstrerat ett par armspänningar brukade han glatt sjunga en egenkomponerad vers (så synd att jag inte kan notteckna):

Kaffe o. doppa, mé sill och potatis

Dé får man gratis

På alla kaféen

I Gevleborgs len.

Att denna lyriska komposition inte helt stämde med kaféernas avgiftspolicy i länet tycktes inte bekymra vare sig Lilljätten eller hans publik. Alla lät honom hållas. Han var trots allt oförarglig och begick aldrig några övergrepp eller våldsamheter.

 

Där sutto två jäntor i solen…

Det fanns några flickor på tretton fjorton år. Vad dom gjorde eller tänkte var inget som tilldrog sig mitt intresse. Förrän en dag då dom fick spela huvudrollen.

Vi lekte i en avskild del av koloniområdet, bland lövträd och syrénbuskar. Där fanns en utesoffa som Inga och Kerstin hade slagit sig ner på. Jag vidgade perspektivet, när jag hörde några grabbar fnissa hos flickorna på bänken. Jag drog mig närmare det jungfruliga stället och fann att grabbarna en och en småsprang bakom den gröna soffan. De roterade och ställde sig i kö, lutade sig fram över flickornas sommarbara skuldror och begåvades med en ljuvlig kram och, kan man

tänka sig, en ihållande puss. Jösses!

 

De pussande jäntornas glänta.

 

Så klart jag gick närmare, beskådade gratisföreställningen och drogs oemotståndligt till flickornas öppna kärvänlighet. Jag sällade mig till den ena av köerna. Det blev min tur. Hos Inga var det. Så blött det kändes om munnen. Inga sög länge. Jag skuffades undan av en bakomvarande novis. Det var naturligtvis Lilljätten som även han upptäckt det billiga sommarerbjudandet. Raskt över till Kerstins kö. Den rörde sig fortare. Det kunde jag förstå. Kerstins puss var inte lika lång och intensiv som Ingas. Den gav mig erfarenheten att pussar inte stöptes i en och samma form eller kändes på ett och samma sätt. Det kändes inte lika intressant hos Kerstin. Inte lika hett. Jag var strax tillbaka till Ingas längre kö. Den som väntar på någé gott …

 

Luskamning och annan hygien

På Brynäs, eller kanske började det rentav i Hemlingby, blev vi luskammade. Jag fick sitta med nerböjt huvud, medan Mamma rev igenom håret med en svart dubbelsidig kam med fina tänder. Luskammen drogs genom håret likt en släpräfsa. När en lus trillade ner på papperet framför mig, ropade Mamma emellanåt “pippi”, och så pressade hon ihjäl parasiten med nageln så att det sa knäpp. Nita säger sig komma ihåg, att Mamma vid hennes behandling kammade håret bakåt, vilket gav en tröttsam nacklutning. Landningsplatsen för de objudna gästerna var inte ett papper utan familjens fina kaffebricka, en plåtbricka med ytöverdragen nickel.

På Klingsbo gavs en mera kollektiv lusbehandling. Vi höll till ute vid ett bord i friska naturen utanför huvudbyggnaden och stod på rad för att avlusas. Här doppades kammen i en skål med vätska och man kände en stickande doft. Jag har senare förstått, att det måste ha varit sabadilllättika.

På mornarna gjorde vi toalett på gräsmattan utanför huset. Vi tvättade oss och pratade runt och borstade tänderna. Tandborstningen var lite av en uppvisning, en ständig jämförelse av tandkrämssorter. En pojke påstod bestämt, att de svarta tänder som en och annan kompis gapade med, berodde på att han hade haft tandkrämen kvar i munnen utan att skölja ut.

En sur viktigpetter som hette Kjell hade en tandkräm som hette EVD. Det produktmärket fanns på 30-talet på saker i Tempos varuhus på Kungsgatan i Gävle. EVD stod för Ekonomisk Varu Distribution. Kjell visste bättre och menade att det betydde Egen Varu Distribution. Inte så tokigt det heller. Hur som helst, Kjell ansåg att han hade den bästa tandkrämen. Men min tub var förstås vackrare, även om den var mindre än Kjells vita tub. Min var röd. Och minst lika bra.

 

Hemåt igen

Hemåt kom jag igen, när sommaren var slut. Jag minns inte hur. Det var i alla fall med buss. Utan gammalmodig kylare.

Mamma skriver i Gula boken:

“Skönt var det att bli av med en av bråkmakarna. Men vad han sedan berättade då han kom hem lär han ha längtat alldeles rysligt, o. inte kunde han få skriva hem o. tala om heller. De fick ej längta där helt enkelt. Ja, du Dicken, de var allt annat än vara hos mormor.”

 

Roddargubben stenas

Det var en dag på sensommaren 1937. Jag och Putte, Hasse och Nisse och ett par kompisar till hade strosat ner till ån. Vi stod vid roddargubbens kur och glodde ner i Gavleåns stilla flyt. Roddargubben kom roende i sin stora träbåt från Norra Skeppsbron på andra sidan. Inspirerad av det stora gänget fick jag för mig, att jag skulle visa min djärvhet. Jag tog upp några småstenar och kastade ut dom mot roddargubben, när han närmade sig kajen och angöringsstället. Han hytte argsint med näven. När han la till vid kajen, var det dags för oss att lägga benen på ryggen och snabbt kuta en bit uppåt på Första Tvärgatan. På betryggande avstånd. Vi avvaktade läget och gick för andra gången till kuren. Roddargubben fick en ny tur, någon vinkade på andra sidan, och roddargubben rodde över mot Norra Skeppsbron. Jag hann kasta ut en näve större stenar efter honom, medan han var kvar inom räckhåll. Tänk va´ jag vågade. Jag var väl beundrad nu. Där stod jag med kompisarna, beredd att vid gubbens ankomst från andra sidan ta emot honom med varma servetter.

Nu kommer han med två passagerare. Men vad ser vi? I båten har han med sig en polis. Nä´ nu … Vi la benen på ryggen och rusade upp till Första Tvärgatan igen och spikrakt hemåt. Väl hemmavid stannade alla utanför Trollet. Utom jag. Det var ju livsfarligt att vara kvar. Jag fortsatte upp mot Brynäsgatan och flydde in i Stenebergsparkens gröna gytter. Där beblandade jag mig med gungor, mammor och lekande barn. Jag var helskakis.

 

Roddargubben, i sned kurs.

På andra sidan: Norra Skeppsbron.

 

Vid skymningen började jag att släpa mig hemåt. Med ångest och ruelse. Men det såg lugnt ut. Skönt. Inne i köket stod Mamma och spände sina stora ögon i mig. “Vet du vem som har varit här? En polis! Med lång sabel.” Han frågade om det bodde en pojke här som hette Dick Svensson.” Mamma hade skräckslaget frågat den sabelutrustade om jag fallit i ån. Nej, det var inte de´. Polisen sa att jag hade kastat sten på roddargubben (undrar om han sa roddargubben). Mamma borde i fortsättningen se till att hennes pojk inte hade sånt ofog för sig. Det var faktiskt mycket farligt för roddargubben. Och hans passagerare.

Hur Mamma berättade saken för Pappa vet jag inte. Om hon över huvud taget berättade. Men jag utsattes inte för vidare förhör eller förmaningar. Mamma förstod nog att hennes pojk hade fått något att ångra och tänka över. Och visst tänkte jag, flera gånger, på det dumma tilltaget. Så långt som att en polis med lång sabel skulle komma hem till oss i köket, det hade jag inte räknat med. Men hur kunde polisen veta vad jag hette och var jag bodde? Det fick jag veta senare då jag träffade Putte, som varit undergiven medlöpare och stannat kvar utanför Trollet. Jo, det var Nisse Fridh, min lägenhetsgranne, som darrande och snorig hade skvallrat för polisen. Det gladde nog Putte att få ange Nisse, den där igeln som brukade irritera honom titt som tätt. Jag lät Nisse vara i fred. Visste inte hur jag skulle hantera honom för att inte trassla till det igen.

När jag nästa gång och nästa gång gick ner till ån för att meta bakom Briggen Gerda gick jag en lång omväg förbi roddargubbens kur.

Om polisens insteg i köket har Mamma kortfattat berättat i Gula boken. Jag känner inte helt igen mig. Om det beror på att Mamma medvetet friserat historien för att jag inte skulle framstå som komplett hjärtlös, må man bara spekulera om. Och hon skriver, att “några småmus hade namngivit att Dick Svensson var med.” – Var med!

 

ASEA i Västerås krånglar

På en lektion frågade fröken Jakobsson vad bostäverna ASEA betydde. När jag hade läxboken framför mig hemma på köksbordet var det inget svårt med de där bokstäverna. Men när jag stod i gången bredvid skolbänken, oväntat attackerad av fröken, blev bokstäverna kaotiska och började virvla omkring: “elektriska svenska aktie allmänna…allmänsvenska…elektriska bolags aktie…” Sitt ner! Jag kände hur jag rodnade och hur skammen tryckte ner mig. Jag blev ofta förvirrad när jag oväntat fick en fråga så där barskt och frökens spända och isiga ögon var riktade mot mig. Och saken blev inte bättre av att frågan gick vidare till någon annan. Någon säker flicka, som naturligtvis svarade som ett rinnande vatten. Jag var grymt nedvärderad. Och allt berodde på fröken. En annan gång fick jag frågan om med vilken hand militären gjorde honnör. Jag svarade vänster. Fel! Då for massor av vinkande händer upp i luften. Alla från flickor. Och dom kunde naturligtvis svara rätt. Så duktiga som dom var.

 

Filmvisning, ett efterlängtat mörkerställe

I en stor sal högt upp i skolan visades uppbygglig och lärorik film då och då. Det fanns bara svartvit film. Det var efterlängtade stunder. Vi var flera klasser som samlades. Kanske var det hela skolan. Vaktmästaren i sin långa gulbeiga arbetsrock var primus motor. Han härskade vid en svart projektor på en hög benställning, bytte rullar och plockade. Efter några visningar hade man fäst sig vid det spinnande ljudet. Det signalerade frihet, en drömresa bort från plikter och påbud och psalmverser.

En film som påverkade mig starkt var en film som Postsparbanken låtit producera för det unga Sverige. Den hette Sven Klingas levnadsöden. Ingen upphetsande titel precis. Filmen handlade om den framtidsinriktade och sparsamme Sven. Man fick följa hans ambitioner och klart inse att det lönade sig stort att arbeta och spara. Och att vara ordentlig. Sven satsade idogt och målmedvetet. Så småningom var han mogen att välja sitt livs partner, med vilken han skulle sätta litet bo. Vi fick följa hur unge Sven i vit kostym välartat uppvaktade och tjusade en vacker och förväntansfull flicka. Jag och alla med mig rodnade tydligt och synligt i svartmörkret, när Sven vid den grönskande strandkanten och under vajande lindegren erövrade en varm kyss från sin tillkommande.

Efter denna premiär med invigning i 30-talets ideal i flitig sparsamhet vände jag i min sinnevärld flera gånger tillbaka till filmens absolut viktigaste sekvens, den där Sven kysste sin ljuva hjärtevän. Det var lagom åt min fröken som i mörkret nog suttit där med sin isblå klänning, förhindrad att ingripa mot en sån upplösande kraft som en het sommarkyss. Där fick hon för Gotland och raukarna. Sven Lilja kunde hon i alla fall inte bestämma över.

Åter i Brynässkolan

Skolbiblioteket

I skolan fanns ett bibliotek. Det sköttes av den unga och paranta lärarinnan Helfrid Olenius. Hon bodde i det storslagna Dalapalatset, som låg i början av Brynäsgatan och som hade tinnar, torn, hiss och badkar. Dom som bodde där ville inte räkna sig som Brynäsbor, gatans namn till trots. De menade att det torftiga Brynäs började på andra sidan industrispåren, där arbetsstugan för mindre bemedlade låg. Fröken Olenius var med sin ungdomlighet ett slags kvinnlig motsvarighet till magister Stenman. Ute på skolgården kändes hon igen på sin käcka stil, inte minst hennes eleganta hatt. Den var ingen åbäkig skapelse utan en enkel sak med formren kulle och ett stort och mjukt brätte med ett böljande stuk över högra ögat. Eller om det var det vänstra. Och magister Stenman fjädrade sig vid hennes sida, då de tillsammans med de andra lärarna långsamt gick i tätt drev över skolgården.

Fröken Olenius och hennes klass var inget jag hade något att göra med i det dagliga skolarbetet. Den klassen hade sin ingång i ett annat trapphus, i mitten av byggnaden. Jag visste inte ens vilken årsklass hon hade, men jag tror hon hade en flickklass i femman eller sexan. Min enda kontakt med henne var i skolbiblioteket. Det var öppet vissa dagar efter den vanliga undervisningen. Fröken Olenius hade fått ett nytt bibliotekssystem med olika underregister. Hon vårdade där sitt system och sin personliga image.

Biblioteket var mitt första möte med skönlitteratur i boklig form. Första gången jag steg in där, nalkades jag hyllorna med försiktiga blickar. Medan jag spånade på hyllorna hörde jag en flicka prata med fröken Olenius, där hon satt vid sitt bibliotekariebord och bläddrade bland registerkorten. Hur den dialogen hade börjat vet jag inte, men det rörde sig om Fyffes bananer. Jag hörde fröken med tillrättaläggande och faktiskt snorkig ton säga till flickan: “Det heter inte fyffes. Det heter faivz!”. Flickan hukade sig och såg vettskrämd ut. Den guldglimrande gloria jag till denna dag sett ovanpå fröken Olenius smärta gestalt dunsade med ens i biblioteksgolvet. Så fort kan en strålglans falna, för att inte säga falla. Bara för en banan.

Nåväl. Jag hittade fram till Wahlströms ungdomsböcker utan frökens hjälp. Och så blev det även vid de fortsatta besöken. Jag lånade flera gånger böcker av forskningsresanden Gustaf Bolinder. Han skrev om spännande äventyr i Sydamerika och Afrika, till exempel Indianguldet och Den förgiftade pilen. Andra böcker jag läste under den här tiden var Hjortfot av Edward S. Ellis samt Den siste mohikanen och Stigfinnaren, båda av James Fenimore Cooper. Den bok som jag läste allra först var nog Robinson Kruse, och jag tror att det var för att Billy hade lånat den på skolbiblioteket och låg hemma i soffan i Trollet och läste och läste.

 

Den första slöjden

Att få börja i slöjden kändes stort. Jag gick då i fyran. Det hette pappslöjd. Vi höll till i Arbetsstugan, som låg i Islandskvarteren nere vid industrijärnvägen över Brynäsgatan. I samma hus fanns också skolans matbespisning. Slöjdläraren hette Giös eller Diös. Pappslöjden var väl meningsfylld, men den gav mig inte stimulans till fortsatta pappexperiment på egen hand. Det enda bestående minnet är att vi kletade en vattenfärg på ett tunt papper, så att det blev lilaflammigt. Sen pappret torkat fick man klistra det på två kartongskivor, som i sin tur klistrades samman i en rygg. Med detta hade jag gjort en fin pärm. Vad jag nu kunde ha för glädje av den. Jag tog den med hem till Mamma. Hon kanske gladdes åt den.

Efter pappslöjden blev det ”riktig” slöjd, fortfarande i Arbetsstugan och fortfarande för för sammalärare. Det första föremålet var en fröpinne. Snickrandet gav träning i att såga och att hyvla med rubank och putshyvel och att slipa med sandpapper, omlindat kring en korkkloss. Det kändes roligt att komma hem till Mamma med en riktig träsak. Hon satte ner pinnen i vårt kryddland inne på gårdens täppa.

I femman under Ugglatiden blev det en mera avancerad slöjd. Lektionerna ägde nu rum i Södra Folkskolanvid Södra Kopparslagargatan och Källbäcksgatan. Läraren hette Bernhard Östrand. Han hade hunnit över de femtio, och han var en mycket kvalificerad slöjdlärare, trots att han inte kunde skylta med att ha utbildats på Slöjdseminariet å Nääs som en del andra. Han var perfektionist med sin millimetermåttstock, vinkelhake och sina krav på sammetslen yta vid färdigslipning med sandpapper. Vi grabbar sa gärna ”sandpappra”. Men då rasade magistern och sa att det hette ”slipa med sandpapper”. Vi limmade så gott som alltid med koklim. Jag tog till mig Östrands undervisning som påspädning till de pedantiska gener jag ärvt av Pappa. Jag har långt senare som fritidssnickrande amatör verkligen haft god nytta och glädje av Östrands lektioner.

Magister Östrand var ingen människa som uppmuntrade sina elever med skämt eller ens ett fördragsamt sätt. Här gällde disciplin och resultat. Frimärkskompisen Sven-Erik Södergren på Köttbesiktningsbyrån, kallad Nenne, hade för vana att bejaka magisterns instruktioner med ett nasalt uum i stället för att säga ett tydligt ja. ”Säger du uum en gång till så får du hyveln i huvet”, sa Östrand i sin limfläckiga arbetsrock. ”Uum” sa Nenne. Och sen hörde jag hur det sa klock i både rubanken och ett ställe till. Lyckligtvis måttfullt.

Den bestående produkten från mitt slöjdande i femman var ett lågt brunpolerat bord, benämnt tebord. Jag snickrade till det utifrån en ritning och under magisterns överinseende. Och lite hjälp. Bordet utmärktes av att de fyra benen inte stod i hörnen som brukligt är, utan vid mitten på sidorna.

Vid terminens slut skulle bordet forslas hem. En eftermiddag när det var tyst och tomt i Södra skolan cyklade Mamma och jag till slöjdlokalen, som hölls öppen. I en djup fönsternisch i väggen stod mitt mörkpolerade bord med bästa Öhmanslipning. Då jag drog ut bordet från den inåtlutande nischen, gled det okontrollerat ur mina händer och ner på golvet. Där låg det. Med en gapande spricka rakt genom den ädla bordsskivan. Det var en bedrövelsens slöjdavslutning. Mamma försökte trösta mig: ”Vi kan be snickare Johansson laga bordet.” Vi drog hem det isärfallna bordet på min cykel, hur det nu gick till. Efter en tid stod bordet mycket riktigt på möbelsnickare Ture Johanssons verkstad på Norra Kaplansgatan. Han lyckades limma ihop bordet och snygga till skivan så fint, att det inte syntes att den var lagad. Och bordet fick sen följa med i de fortsatta flyttningarna och vara till nytta och prydnad

 

Halsmandlarna

Då jag låg på lasarettet i slutet av januari 1936 för benbrott hade man konstaterat, att jag hade “starkt hyperstrofiska tonsiller utan rodnad”. På våren, då jag kommit hem från lasarettet och haft min viloperiod, var det dags att ta bort mandlarna. Mamma och jag tog den röda spårvagnen till lasarettet. Där tog man hand om mig och sövde ner mig med eter. Sen visste jag inte mer, förrän jag vaknade och mådde tjyvens. Det var hemskt strävt i halsen och jag kunde inte svälja. Efter att ha tagit igen mig en stund på ”uppvakningen”, promenerade vi några hundratal meter från lasarettet till spårvagnen vid ändhållplatsen i Stadsträdgården. Det var i regel skojigt att få åka spårvagn. Men inte den här gången. Inte just då.

 

Mästersångarna på Kålhagen

Det kom en ny pojke i klassen. Det var under första året hos fröken Jakobsson. Han hette Birger Johansson. Han kom från Norrland, från Skellefteå. Men han sa att han kom från Skellefte.

Birger visade sig ha något som gjorde mig grön av avundsjuka. Jag fick tidigt följa med honom hem. Han bodde inte på Brynäs utan i ett litet hus bland de ålderstigna Bergsgatorna på söder. Det luktade kvalmigt illa i den trånga bostaden inne på gården. Hans långa och magra mamma med glasögon var rökare. Huh. En sån mamma som rökte hade jag inte träffat förut. Det var väl inte underligt då, att det stod en inpyrd doft även kring Birger. Birgers pappa, som hette Westlund men inte var hans riktiga pappa, var inte hemma just då. Han var gårdfarihandlare av det mindre slaget och cyklade omkring med ett himmelsstort grått knyte med remmar omkring. I knytet låg vispar, grytlappar och tusen andra små hushållssaker. Mamman satt hemma hela dagar vid sin symaskin och gjorde små ting till försäljning. Westlund var en och annan gång in till oss, väl medveten om att Birgers skolkamrat bodde här. Han vecklade långsamt ut knytet på köksgolvet. Mamma stirrade ner i högen med allt smått. Men hon såg inget hon behövde. Westlund packade lugnt och omständligt ihop knytet och sa milt vid utgången: ”Bättre lycka en annan gång.” Vilket han även senare fick säga till oss.

När jag första gången fick komma till Birger tog han fram en bunt Allers och Hemmets Journal.Han tilldelade mig några tidningar, medan han höll kvar ett antal som han skulle titta i själv. Så bra Birger hade det som fick köpa Allers. Jag frågade om jag inte kunde få låna hem några gamla exemplar. Som han hade läst ut. Njaa, nää… Det gick nog inte. Han behövde dom själv. Dé var väl en kymig kamrat, började jag tänka.

Birger och jag började vara i lag med varandra. Hans långa mamma visade att hon uppskattade mig som Birgers nya kamrat. Det dröjde inte länge förrän Skelleftefamiljen bytte bostad. Dom flyttade till Andra Tvärgatan 14 och blev nära grannar till mig, nämligen högst upp på vinden i det tvåvåningshus, där Olle och Rune Hiller bodde. Där bodde även en annan av mina klasskamrater. Han hette Hans Andersson. Hans pappa var fastighetsskötare i huset och kallades Masen. Han jobbade i en rörledningsfirma snett över gatan.

 

Hasses, Birgers och Hillrarnas hus.

 

På taket till höger klättrade Olle Hiller upp för att sen ta sig ner på lidertaket på andra sidan, Trollet 4.

En dag under vårterminen 1937 sa Birger, att man kunde få gå med i en sångkör, som på sommaren skulle få åka omkring i Gästrikland och sjunga här och där. Men man måste först göra ett sångprov för en sångmagister på Östra skolan. Birger och jag ville gärna få åka omkring här och där, så vi gick till Östra skolan klockan fyra en eftermiddag. Birgers mamma hade koll på allt detta. På skolan var en massa småleende flickor och självsäkra pojkar som även dom ville åka omkring i en sjungande buss. Vi satt alla i den långa korridoren och väntade. Vi fick gå in en och en till sångmagistern. Han hette Sam Lötman. Den allsmäktige satt vid ett piano och väntade. Han sa utan krusiduller – det var bråttom, han skulle ju hinna med så många – att jag skulle sjunga skalan. Vá? Vilken skala? Jag hade inte fått sjunga någon skala hos fröken Jakobsson, vad jag kunde minnas. Kanske hade jag legat på lasarettet med mitt benbrott då. Men jag hade i Immanuelskyrkan, där kusin Tord ledde “blandade kören” på sångläktaren, hört en massa la, la, la i stigande höjd. Så jag tog sats och exekverade en massa la, la, la´n i ett enda andetag. Det lät enastående fint. Nu skulle jag få åka omkring och sjunga gästrike-hälsingesångens “forsens språng är en jubelsång bland kullar berg och dal.” – Uuthh! skrek magistern, du kan ju inte skalan!

Jag släpade mig omtöcknad ut i den knoppande våren i mina bruna vinterkängor. Var Birger var och hur han lyckats eller olyckats med sina la, la, lan fick jag inte veta, vare sig då eller senare. Men jag hörde honom aldrig skrävla om någon bussresa “i landet där sjöarna le”.

I skolan hade Birger allteftersom börjat ta sig an en skränig ton. Det började så smått i fyran och än mera tydligt, när vi kommit upp i magister Ugglas femma. På rasterna började han hojta och knuffas än här, än där. Särskilt ville han pröva sin styrka på mig. Han var lång och skranglig som jag. Han använde överrumplingstaktik. Och då vann han till en början. Det slutade dock alltid med att jag fick honom i underläge på skolgårdens grus. Och sen ringde klockan. Jag tyckte det var egendomligt, att Birger fortsatte att tränga sig på mig så där, fastän han borde veta att han skulle förlora. Dessutom var det ju så barnsligt. Jag började tycka illa om den forne kompisen. Så jag uttryckte det på mitt sätt. Jag satte en benämning på honom, som skulle passa en fånig uppstickare. Spiggen lät bra, utan att jag egentligen visste vad en spigg var. Det var träffande i alla fall. Spiggfiskar är taggiga och är spetsiga i truten. Klasskompisarna stämde in. Birger fick alltså i fortsättningen heta Spiggen. Det var väl inte så snällt av mig, men varför skulle Spiggen jämt ge sig på mig? Jag sökte ju aldrig bråk med honom.

 

Wasti trakasseras och Pappa ringer Nordquistskan

I Hemlingby hade bostad och skrädderi varit ett och samma på de tre boställena där. Då vi flyttade från Hemlingby in till stan och Första Tvärgatan (Trollet 4), så blev det olika adresser för bostaden och skrädderiet. Pappa installerade sitt skrädderi på Andra Tvärgatan 7, bara ett par kvarter från Första Tretton, och hyrde där ett stort rum en trappa upp hos möbelsnickare Gunnar Hedin. När sen vår närmaste granne i Trollet, Nisse Fridh och hans föräldrar, en dag 1937 lämnade sitt enkelrum, var det dags för Pappa att flytta verkstan till det lediga rummet. Det var mer bekvämt att komma nära familjen och hushållet. Pappa skulle ju varje dag hem för att äta frukost och middag. Kanske ytterligare en sak inverkade. På Andra Tvärgatan hade Pappa haft en gesäll, men när han flyttade skrädderiet, hade han ingen gesäll med sig. Beställningarna hade nog börjat krympa.

 

Andra Tvärgatan 7.

Skrädderiet i vindskupan.

 

När Pappa flyttade från Hemlingby till Andra Tvärgatan med skrädderiet, tog han telefonen med sig dit. När han nu flyttade in i Trollet med verkstan, betydde det att även bostaden fick telefon igen. Det gamla numret 4951 alltså.

I den telefonsaknade bostaden på Första Tretton hade det under tiden varit si och så med kommunikationerna ibland. Ett exempel på det var när Nita låg på lasarettet i Gävle. Hon hade på försommaren 1935 tagits in för inflammationer av både det ena och det andra. Det var kritiskt med hennes öron, lungor och njurar. Det var så till den grad dåligt med Nita, att Mamma lovade, sig själv alltså, att om Nita blev frisk så skulle hon med tiden få genomgå utbildning till missionär. En högre skänk kunde hon inte tänka sig. Missionär. I sjukhusjournalerna för Nita stod antecknat att kontakt med hemmet kunde ske genom bud via telefon 2886. Numret gick till rörledningsentreprenör K. Widlund, som hade adress Första Tvärgatan 15, alltså en granne till oss. I Widlunds röda och plankomgärdade hus bodde också Widlunds gamla mor. Vi kallade henne för karamellgumman, därför att hon gjorde polkagrisar. Till huset brukade också Widlunds lilla dotterdotter Gull-Britt komma och hälsa på. Hon och Nita brukade då leka tillsammans.

Vi ringde inte ofta. Abonnenterna uppmanades av Telegrafverket att vara sparsamma med samtalen. Tre samtal per dag. Annars skulle det bli ” strafffavgift”. Vid ett tillfälle kom det till stånd ett samtal som fick kosta vad det kosta ville. Pappas skräddarhand grep telefonluren på väggen. Samtalet skulle inte komma att handla om skrädderiet. Och hans ord skulle inte komma att bli skrädade. Upptakten till samtalet var lång. Men så här var den.

Wasti hade i första klass gått i småskolan på Lilla Brynässkolan – Lilla Vita – på Brynäsgatan. Där trivdes hon bra hos en snäll lärarinna som hette Alma Johansson. Fröken Johansson var missionsförbundare och hade en framtoning lika ljus som sitt vita hår. Lärarinnan såg omtänksamt till att Wasti under sommaren 1936 fick komma som sommarbarn till en lärare och hans fru på Hyttön i Älvkarleby, några mil söder om Gävle.

Wasti fortsatte på hösten samma år hos sin kära lärarinna i Lilla Vita. Men i april påföljande 1937 fick Wasti, liksom jag, lämna Brynäs och fara till Glösbo Barnsanatorium i Hälsingland. Målet med detta var att vi skulle få “äta upp oss” och bli starka. Där på barnsanatoriet blev det skolgång hos den omtyckta lärarinnan Sigrid Löfling, som ensam undervisade alla barn, oavsett ålder. I september samma år fick alla Glösbobarnen återvända till Gävle efter att ha blivit några kilo trindare. Wasti blev då vid hemkomsten som nioåring överförd till min skola, den stora Brynässkolan. Här fick hon en ny lärarinna. Hon hette Ragnhild Nordquist och var omkring 50 år. Det var nu det började.

Det dröjde inte många dagar, förrän Wasti och den nya fröken visade sig ha olika mening om hur man skulle hantera en del saker, särskilt räkneuppgifter. Fröken Nordquist hade en uppfattning, och Wasti hade en annan. Kanske ingen alls. Det skar sig. Kommenderad fram till svarta tavlan och inför alla sina kamrater stod Wasti där som en nolla. Med kritan.

Det Wasti hade lärt sig på Glösbo låg inte på den nivå som fröken Nordquist räknade med. Att Wasti inte hängde med berodde på att Wasti var lat. Sa hon. Och behandlade henne därefter. När skoldagen var slut, fick Wasti sitta kvar i klassrummet för att öva räkning under uppsikt. Sitta och sitta. Wasti fick stå på tå med armarna upphängda på katedern. Där tronade den stirriga lärarinnan med sina halva glasögon och matade Wasti med skräckinjagande siffror och frågor. I väntan på rätt eller felaktigt svar grep fröken efter sin bruna medicinflaska med glasknopp. Hon droppade fram nio droppar hjärtmedicin och avslutade processen med ett glas ljummet vatten ur karaffen på katedern. Fröken roade sig under Wastis långa räknetankar med en bok, som hon då och då försjönk i med en suck. För varje rätt besvarat tal skulle Wasti få fem öre. Hur många sådana femöringar Wasti lyckades erövra har det varit tyst om. Hon blev i alla fall inte rik på lockbetet.

Hemma i Trollet blev Mamma olustigt berörd av att skolan inte var nöjd med hennes dotter. Hon tillhöll Wasti å det bestämdaste att lägga manken till och försöka att bli lika duktig och försigkommen som Wastis mormor, Augusta, en gång hade varit under sin karga skoltid i Hökhufvuds socken.

En förmiddag kom Wasti oväntat och dramatiskt hem från skolan mitt under lektionstid. Hon var alldeles över sig given och grät ohejdat. Den hemska lärarinnan hade varit värre än vanligt. Det blev uppståndelse. Att smita från skolan ingick inte i Mammas dygdemönster från det exemplariska Ramhäll. Det blev rentav förebråelser från Mammas sida. Men Pappa med sin blott fyraåriga skolgång i Växjö kände i ryggmärgen sitt föräldraansvar. Han var skymfad på sin oskyldiga dotters vägnar. Det var nu han grep telefonen på väggen. Under stark vrede. På den tiden slog man inte numret själv med en fingerskiva utan begärde manuellt hos telefonstationens telefonist att få bli kopplad till det nummer man uppgav. En del kända abonnenter, t.ex. stora företag, hade namnanrop.

Hur Pappa letade sig fram till skolinspektören, eller vem höga vederbörande nu var, det vet jag inte. Samtalet måste i alla fall ha varit högeffektivt. För inom någon timme kom fröken Nordquist inflåsande till vårt ringa tjäll och uppjagade familj. Förstummade blev vi i köket vittne till ett inflammerat meningsutbyte. Mamma med sin respekt för lärarna i Ramhälls byskola höll sig klädsamt avvaktande i sitt rödblommiga förklä, medan Pappa i sin väst, kraglösa, randiga skjorta och det vita måttbandet om halsen gick till frontanfall på en gång. Den oskrädade diskussionens detaljer är utsuddade. Men en av Pappas öronbedövande kanonsalvor mot lärarinnan minns jag tydligt:: “MAN SÄGER ATT FRÖKEN ÄR ELAK!”.

Den här beskrivningen pekar på att Wasti blev mobbad av överheten. I varje fall blev hon utsatt för sin lärarinnas opedagogiska ambitioner. Lärarinnan kan dock med sina trubbiga metoder och sin okänsliga iver ha velat bibringa Wasti kunskaper eller en skolmoral till hennes eget bästa. Det kan ju tyckas ligga något av en uppoffring i lärarinnans val att själv sitta kvar i skolan efter arbetstiden för ett ändamål som hon trodde var av godo. Och att utfästa en styckbelöning på fem öre ur sin egen kassa verkar också vara en försakelse, lite av modern morotsfilosofi alltså. Men morötter löser inte allt. Man kan dessvärre som en dold baksida misstänka, att fröken bävade för att inför skolmyndigheten behöva redovisa en elev, som inte uppnått tillräckliga kunskaper. Det skulle kunna falla tillbaka på henne själv. Hur hade hon skött undervisningen egentligen? Eller, hemska tanke; underkastade sig lärarinnan bördan att ge “extralektioner” därför att hon skulle få tillfälle att plåga? Det överlåter jag till Freud.

Vid Luciatid fann sig fröken Nordquist liksom alla andra lärarfröknar pliktiga att för barnen ställa till med ljus och sång, tysta fjät, vita linnen, glitter i håret och rött band om midjan. Vid den enväldiga uttagningen efter Lucias rangskala ställdes Wasti på tampen. Hon utsågs av fröken till stuffig tomte på yttersta sladden. Mamma försökte uppmuntra Wasti med att komponera en lämplig tomteklädsel och att leta fram en tomtelykta ur det halmluktande och djurtomma stallet på gården. För en nioårig flicka som Wasti med drömmar i håg var det emellertid, åtminstone på den tiden, en himmelsvid statusskillnad mellan att å ena sidan få skrida fram som ljusbärande ståtlig Lucia eller som ögontindrande tärna med välordnat hårsvall och å andra sidan att som tillbakaskjuten gårdstomte få hasa sig sist i följet i taktknyckig stil och med en glassprucken stalllykta.

Den här gången kunde lärarinnans särbehandling av Wasti knappast överklagas genom ett upprört fadersingripande. Det gick ju inte att påvisa någon direkt oförrätt. En tomte måste ju enligt jultraditionen finnas med i tåget. Och någon måste ju iklädas denna framträdande roll. I Wastis sinnevärld var dock handplockningen till tomte gjord på pin elakhet. Av skräcködlan Nordquist.

 

Den givmilde hyresgästen som tyckte om barn

Pappa hade inte sin verkstad i Första 13 någon längre tid. Det var ingen överraskning. Att flytta hörde liksom till levnadsmönstret. Han övergav det trånga enkelrummet och flyttade i stället sina prylar till en fräschare lokal på Södra Hospitalsgatan på andra sidan industrispåren, åt Stenebergshållet. Det var på våren 1938.

Mamma annonserade nu ut det lediga enkelrummet. Tant Arnmark, som var vice värd, var med på noterna: “Fyrspisrum uthyres till nykter och skötsam herre med fast anställning och ordnad ekonomi.”. Mamma fick omedelbart svar från en kostymblå man, som befanns godtagbar. När denne installerat sig med en stor väska, infann sig efter ett par dagar en ny rumssökande. Denne aspirant gjorde ett starkt intryck på Mamma med sin öppna och präktiga framtoning. Han var svinskötare. Hon ångrade nu det första beslutet och bestämde sig för att låta den nye kandidaten få rummet. Hon meddelade helt enkelt den redan avtalade hyresgästen, att hon ändrat sig. Jag begriper inte hur Mamma kunde göra så här. Jag förstod ingenting. Och hade heller ingen talan. Men svinskötaren verkade trevlig. Visst.

Den överglänsande hyresgästen hette Arne Westling och var väl drygt 25 år. Han hade gjort intryck även på mig vid sitt besök. Han pratade kamratligt med mig och sa till Mamma, att han tyckte mycket om barn, särskilt om pojkar. Han frågade om jag visste vem som städade mest i hela Sverige. ??? ”Jo, hon heter Spridda.” — Spridda? ”Javisst, dom säger ju i radion: spridda skurar över hela landet.” Vilken skojig tjomme.

Med Arne blev jag nära kompis på en gång. Han hade en lättviktare, en NV (Nymans Verkstäder) med tysk Sachs motor som väsnades högt. Det smattrade imponerande när han kom. Jag visste inte hur motornamnet uttalades, men jag trodde, om än med viss tvekan, att det var “Sjas”. Jag stod mer än en gång nere vid véboden, tittade på hans cykelmotor och ljudade in namnet under olika uttal.

Arne överraskade mig med en hel del presenter, mestadels kläder, bland annat en stickad röd tröja med hög krage (kan beskådas på ett skolkort från 1939). Och han tog upp pengar ur portmonnän och gav mig. Jag fick också en av hans begagnade motorcykelhuvor. Den skulle knäppas under hakan. Det var något alldeles extra med en lädermössa. Nu såg jag ut som en racerförare. Så jag bar huvan i skolan till kamraternas undran. Jag hade en segerhuva. Med avundsvärda krafter.

På kvällarna gick vi ofta på bio. På Arnes bekostnad förstås. Och under föregivande av något annat. Vi såg alla slags filmer, men mest äventyrsfilmer. En gång såg vi på Metropolen film om Emilie Högqvist och kronprins Oscar. Den var inte så rolig.

På hemvägen från biograferna, som alla låg i mitten av stan, gick vi vanligtvis in på Gesters konditori på Nygatan eller på det damförnäma Sjöbergs konditori på Norra Rådmansgatan, där det fanns goda Napoleonbakelser, och någon gång på Sahlqvists konditori på Kungsgatan, nära läroverket. På Gesters brukade vi köpa fyra smaskiga bakelser. För dom betalade Arne 20 eller om det var 25 öre styck.

 

Sjöbergs konditori. Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

Vi traskade hemåt över Svängbron i vintermörkret och kylan. Det blev ett mumsande i Arnes rum efter att vi lagat till drickchoklad från kartongen med storken på.

En och annan gång stannade vi kvar på Gesters och slog oss ner bland de rödfärgade mjuka sofforna och drack choklad till bakelserna. Själva kaféet, det särskilda butiksutrymmet för servering, låg en avsats högre upp än försäljningsdisken. Utrymmena skildes åt av ett räcke och några trappsteg. Det var festligt att få sitta på konditori, sitta där upphöjt och speja in vilka som kom in.

Arne brukade laga till något livsuppehållande, när han kom hem på eftermiddagarna. På spisen hade han ett Primus fotogenkök. På den apparaten kunde han koka kaffe eller ställa en stekpanna på. Ofta hade han köpt med sig hem en konservburk som det stod corned beef på. Jag åt gärna ”konnibiff”, fast jag nyss hade fått min middagsmat. En kväll blev det en menysmal måltid med idel stekta ägg. Jag tog för mig, eftersom jag tyckte så mycket om stekta ägg, den rätt som jag annars bara fick när jag var sjuk och för att uppmuntras. Det blev hemskt många stekta ägg den här kvällen, ett efter ett i den smörfräsande och rykande pannan på primuslågan. Antalet närmade sig nog tio…

En dag eller två efter äggexessen fick jag stora, röda utslag i ansiktet och på kroppen. Var det månne mässlingen eller röda hund? Jag kunde inte gå till skolan. Hade feber och mådde tjyvdåligt. Efter djupare reflexioner från Mamma och en snabb tillbakagång av de röda fläckarna kunde slutsatsen bara bli en; allergiska utslag till följd av omåttligt äggätande.

Med den här uppmärksamheten från Arne hade jag kommit in i ett Schlaraffenland. Det var en tillvaro jag inte ville avstå från. Men det förde å andra sidan med sig att jag blev bunden till Arne på ett otäckt sätt, utan att jag då begrep vad som var i görningen. Mamma och Pappa var överväldigade av all givmildhet som beströddes mig. Det förbättrade ju vår ekonomi. Jag hörde Mamma och Pappa en kväll prata om den frikostige Arne. Jag minns tydligt Pappas ord: “Jà, han kan inte vara riktit klok.” Pappa träffade med denna spontana men icke färdiganalyserade slutsats huvudet på spik. Men Pappa och Mamma tänkte inte tanken ut, att Arne kunde ha en mera långsiktig och snärjande avsikt. Att det kunde ligga något annat på lur. Än mindre fattade jag.

Jag hörde gärna på när Arne och Mamma vardagspratade. Arne slutade ofta med ett konstaterande, att “dé är nånting mystiskt mé dé där”. Ett bra sätt att släppa ifrån sig det obegripliga.

Wasti och jag var en vinterdag välkomna att hälsa på Arne i hans jobb på stans svinstallar. Det var en lång promenad. Vi hankade oss fram på familjens stora och obändiga sparkstötting. Svinstallarna låg i stans sydöstra del på ett område som hette Sörby Urfjäll. Där hade stan sitt renhållningsverk med bland annat ett avfallsverk med svinuppfödning. Nu begrep vi lite bättre vad det blev av alla de matrester som sopgubbarna kom och hämtade i de illaluktande tunnorna på Trollets gård.

Svinstallarna hade flera hundra grisar, som lät och hade sig och spred en hemsk stank. Vi gick i långa, lortiga gångar och letade efter Arne. Vi hittade honom med en matvagn från vilken han utspisade grisarna med gröpe. Mest imponerande var att se de massiva galtarna i sina ensamma bås. En galt skrek alldeles förfärligt och stod med öppet gap. Arne sa, att galten nog satt någonting i halsen och därför inte kunde äta. Arne fick nu visa sitt stalliga mod. Han stack ner sin långa bara arm i gapet på grisen och drog efter lite lirkande ut en lång gaffel. Wasti och jag gapade också. Arne sa att det var vanligt med knivar och gafflar. Dom följde med matavfallet från restaurangerna. Min beundran för Arne var nu total. Att han vågade.

En sommar när jag var hos Mormor i Ramhäll, troligtvis 1938 när jag var 12 år, var det uppgjort att Arne skulle komma och hälsa på mig. Dessförinnan hade Mamma och Billy varit där, men återvänt till Gävle, för Billys del till sanatoriet, där han var inskriven. Arne kom på sin lättviktare, en resa på minst tio grusade mil. Arne stannade i tre dagar och fick bo i Mormors finrum, salen. Och ligga på rena lakan i den gröna schaggsoffan. Mormor ställde upp allra artigast. Under de här dagarna for vi till den lugna Rastsjön. Där kunde vi bada vid den rankiga bryggan och meta fisk några stenar bort efter strandkanten. Arne hade kastspö med sig. Han drog upp en liten gädda som han kallade snipa. Den överlämnades till Mormor liksom några abborrar. Jag fick sitta bakpå pakethållaren och fara fram längs byvägen under sportigt smatter från motorn. Jag hoppades att Ramhällsborna, i synnerhet Sixten och Jerker och Sture och Barbro och den tralldragande Ronald skulle se att jag fått storvuxet besök från Gävle.

Arnes lättviktare hette nu inte NV utan Neckar Sulmer. Det var en splitter ny cykel med röd ram och bensintank. Arne hade skaffat den redan innan jag for till Ramhäll. Han ville nu glömma att Sachs motor var världsbäst. Nu var det NSU som smällde högst. Han sa sig ha kört lättviktaren sakta och försiktigt den första tiden. Man skulle göra så för att bygga upp motorn till optimal effekt och styrka. Liksom man tränar en kropp som ska byggas upp till olympiaden. Vilket säkert gymnastikmagister Stenman gjort.

När jag kom tillbaka till Gävle på hösten skulle jag börja i den nya skolan, Gefle Högre Folkskola. Arne hade inför min inträdesansökan till skolan sagt till Mamma, att han skulle “hjälpa till så att Dick kunde få gå i en högre skola.” Det lät omotiverat familjärt, nästan påträngande, men föranledde inga protester. Mamma och Pappa sa aldrig nej till ett erbjudande som kunde underlätta vår skrala ekonomi. Och dom insåg då inte, att det kunde finnas baktankar med erbjudanden. Folk vara bara snälla. Dom var på det hela taget inte så bra på att se dolda motiv. Arnes erbjudande om skolunderstöd sågs dock aldrig i form av några sedlar. Han hade nog tagit sig vatten över huvet. Och lika bra var det.

Det fanns hos Arne ett drag av skryt och ett behov av att imponera och bli uppmärksammad. Ville framstå som en betydelsefull och människovänlig person. Arne sa ganska tidigt efter inflyttningen, att han var Gästriklands högst betalde person. Jag vidarebefordrade omedelbart denna glödande inkomstuppgift till de kvällsspisande föräldrarna i köket. “Njaa, det kan nog inte vara riktigt. Han måste nog mena att det var inom sitt speciella område”, sa Mamma. “Hur mycket har han då” frågade Pappa, som knappast ville ha en svinskötare inpå sig som tjänade mer än han. Hur fattig han än var som skräddare. Jag visste berätta att Arne tjänade ända upp till 84 kronor i veckan, vilket i mitt universum var en kolossal lön. Jag läste ett smått försmädligt leende i Pappas ansikte. Han såg lättad ut. Med sin debetsedel på 3 kronor och 6 öre.

Tant Arnmarks son, Sven, åkte till och från sitt jobb i Ohlsons Blomsterhandel på Nygatan vid Stora Torget. Han sprang in och ut i huset med lätta och snabba steg i farstugången. Hans gång och stil skilde sig från Arnes, som var tung och klampande. De båda syntes inte ha etablerat någon annan kontakt än att de sa ett avmätt hej till varandra i förbifarten. För egen del tyckte jag det var roligt att byta ett och annat ord med Sven. Jag gick också ibland in till honom i hans rum med akvarium och fotoutrustning. Detsamma gjorde även Wasti och Nita. En dag blev jag tillhållen av Arne att jag skulle bestämma mig. Jag skulle bestämma mig, om det var med honom eller med Sven som jag skulle vara i lag. Jag blev helt handfallen. Jag var väl inte i lag med Sven för att jag pratade med honom. Sven var ju glad och trevlig att prata med. Fast han inte gav några presenter.

Då och då fick jag följa med Arne hem till hans gamla föräldrar. De bodde i en röd, spinkig stuga på vänster sida av vägen mot Skogmur och Sälgsjön. Man tog in på Skogmursvägen vid Kaserngatans slut, och sen bar det av ett par kilometer sydväst ut. Stugan låg för sig själv på en skogstomt nära en bebyggelse som hette Sörby. Stugan hade ett enda rum samt en sovalkov. Det fanns ett uthus på tomten. Besöken i hemmet gjorde vi oftast på söndagar, då Arne hade ledigt från grisarna. Arnes föräldrar var rätt gamla, tyckte jag. Men dom var nog egentligen inte så gamla. Som liten tycker man ofta att alla vuxna som har vuxna barn är jättegamla. Båda föräldrarna förstärkte nog också sin ålder med ett slitet utseende. Mamman var tämligen rund och hade inte helt skött sina tänder genom åren. Och farsan gjorde ett sjaskigt intryck med att ständigt vara orakad. Han jobbade i stan, troligen som stuvare eller hamnarbetare. Han kom ofta hem på sin cykel ganska vingligt på Skogmursvägen. Arne, som var nykterist, visade sin misslynthet, när han såg den onyktre fadern och mumlade en och annan anmärkning. Men det blev aldrig något direkt praktgräl. Farsan verkade inte ha ork med det. Och mamman stod halvt snyftande vid spisen och sörjde över sakernas tillstånd. Den skäggstubbige farsan var för det mesta butter och tystlåten. Han talade aldrig till mig.

Vi fick mat på lördagarna. Det vari och för sig inget fel på tillagningen, men jag fäste mig vid att man alltid tog smöret på bordet med sin egen matkniv. Det bar emot, i synnerhet som dom vuxna alltid åt med kniven i mun. Men jag var fostrad att ta seden dit man kom.

Arne kom att flytta tillbaka hem till föräldrarna i Sörby. Jag minns inte varför. Jag fortsatte nu att hälsa på honom i Sörby. Det blev ofta sent på höstkvällarna. Klockan var nog i 10-tiden när jag cyklade tillbaka. Jag hade två belysningar som drevs med “dynamon”. Båda lyktorna kunde användas, men jag föredrog att köra enbart med den stora svarta lyktan . Den hade kostat en hel del. Det var kolsvart omkring mig på färden hem mot stan, ingen belysning efter vägen, och jag var helt beroende av lyktskenet för att kunna se att jag höll mig på vägen.

Arne hade efter återkomsten till föräldrahemmet skaffat en brun stövarhund, en valp. Hunden fick heta Dick. Så klart jag kände mig hedrad. Jag for dit tidigt om eftermiddagarna ibland, innan Arne hade kommit hem från jobbet, och gick ut i skogen med hunden. Han var livlig och svår att hålla i ordning.

Min kontakt med Arne avtog. Det började kännas enformigt. Men en dag kom det ett brev från honom. Där berättade han, att han byggt en stuga vid Sälgsjön. Den stugan skulle en dag bli min, skrev han. Jag visade brevet för Mamma i köket, och hon läste högt. Hon kommenterade erbjudande med ett skratt som betydde ungefär, att nu är han väl till sig ändå. Mamma insåg dock inte att Arne hade en onaturlig dragning till barn, i synnerhet pojkar, och att detta var ett problem som en förälder borde se som en signal.

Sälgsjön låg längre bort efter Skogmursvägen. Från Första Tretton var det drygt en halvmil. Jag skulle nu få följa med Arne ut till stugan och övernatta där. Vi tog oss till Sälgsjön på Arnes lättviktare, och ställde den vid Cafestugan som var ett utflyktsmål för många Gävlebor och som sportade dit ut för motionens skull. Stugan ägdes av en idrottsförening. Vi gick några hundra meter på en nytrampad stig i oländig terräng efter sjöns strand. Och där låg stugan. Den såg ny ut men var inte precis någon drömstuga. Det var torftigt där inne i det utkylda rummet. Arne tände kaminen.

På kvällen låg jag i en av de två bäddarna och hade den batteridrivna radion på. Vred och vred på stationsratten och förflyttade mig genom Europa. Mest verkade det vara Moskva som ville hjärntvätta oss med den sovjetiska nationalsången. Säga vad man vill, men mäktig var sången med den stora kören. Jag huttrade och somnade så småningom.

På morgonen var det bara att se till att vi kom iväg igen, efter att ha fått i oss en kopp choklad och smörgåsar ur massäcken. Jag längtade hemåt, och det kändes skönt att komma tillbaka till mera mänskligt liv igen.

Stugan vid Sälgsjön ville jag då rakt inte ha. Jag hörde dessbättre aldrig någon repris på erbjudandet.

Jag drog mig alltmer för att hälsa på Arne i Sörby. Kontakten kändes ansträngd. Jag hade blivit äldre. Skolan i Högre Folk upptog mig i ökad grad. Det var hemuppgifter att lösa, och det kändes roligare att vara med kamraterna i min egen ålder. Arne hade gjort sig av med stövarhunden Dick, vilket också minskade intresset att hålla kontakt med Arne. Den ystra hunden hade avlivats därför att han var bråkig och oregerlig. Sa Arne.

Vid ett tillfälle när jag en höstdag cyklade i Stadsträdgårdenupptäckte jag att Arne gick där på en sluttning bland andra trädgårdsarbetare och räfsade löv. Han såg mig, stannade av räfsandet och såg förlägen ut. Hur jag såg ut vet jag inte. Vi morsade på varandra på avstånd. Tydligen hade Arne som kommunalarbetare blivit omplacerad. Kanske svinskötseln upphört. Arne hade nog velat fortsätta som svinskötare. Som “Gästriklands högst betalda”.

En gång många år senare, när jag bodde i Stockholm och kom hem till Gävle på besök i den dåvarande bostaden vid Kopparslagargatan, sa Mamma att det hade stått i tidningen att Arne Westling blivit dömd. För att ha utnyttjat unga pojkar. Det var en pinsam upplysning. Jag var tyst. Mamma fortsatte med en grumlig kommentar, som jag tolkade som att hon tyckte domen var överdriven, även om hon inte använde just det ordet, inte var något att förfasa sig över. Hon verkade inte riktigt förstå vad domen avslöjade och pekade på för vår egen del. Men hon verkade ändå vilja skilja sig från historien om den givmilde svinskötaren. Mera blev inte sagt.

Arne hade under sin tid hos oss på Brynäs visat ett intresse för mig som kunde ha varit ett observandum. Arne förgick sig aldrig direkt mot mig. Det hände dock en eller annan gång att han ville kramas och vänslas. Jag var inte van vid sådana kärvänligheter, inte ens från Mamma eller Pappa, så jag drog mig undan. Jag kände instinktivt att detta var något jag inte borde berätta för Mamma och än mindre för Pappa, som aldrig förhörde sig om min vardagstillvaro eller kändes stå mig särskilt nära. Pappa inskred bara när någon stor familjekatastrof hotade, typ Wasti och lärarinnan Nordquist. Barnens stundliga väl och ve var Mammas avdelning.

När Mamma stod där i köket på Kopparslagargatan och berättade om tidningsnotisen, så undrade jag vad hon innerst inne tänkte. Hon erinrade sig väl tiden på Brynäs? Pappa hade ju en kväll sagt om Arne, att “han kan inte vara riktigt klok.” Och ändå hade de inte förstått eller ens blivit misstänksamma. Man kunde ju tro att Mamma nu i köket på Kopparslagargatan borde ha börjat fråga mig om hur förhållandet var mellan Arne och mig. Men hon spann inte vidare på ämnet. Hon skämdes säkert över att ha varit naiv. Över att ha haft så dåliga insikter om den mänskliga naturen och dess avvikelser. Över att ansvarslöst ha lämnat ut sin unga pojk. Strängt taget bara för den snöda ekonomins skull. För övrigt var hon ju ytterligt moralpryd och hade säkert svårt att bara av den anledningen fortsätta samtalet. Men jag blev förvånad över att hon kunde ta sig till att upplysa mig om tidningsnotisen.

 

Friskare tag

Sen Arne Westling lämnat hyresrummet på Första Tretton, flyttade Holger Frisk in, någon gång 1939. Mamma hade satt in annons igen. Holger gjorde skäl för namnet, frånsett att han var plattfot och gick väldigt stötigt. Han var blond, lite satt och hade breda axlar. Hade ett rödkindat ansikte och solsken i blick, egenskaper som gick hem hos Mamma. Holger kom från Hofors, en industriort bortom Sandviken på vägen mot Falun. Han var murare och hade fått jobb på det stora fyravåningsbygget i hörnet av Brynäsgatan och Första Tvärgatan. Det visade sig bli ett mycket fint hus. Det var ont om nybyggen på Brynäs, så det här bygget väckte uppmärksamhet. Och Holger fick alltså nära hem till sitt rum med fyrspis. Jag såg honom aldrig i den speciella murarklädseln med blårandig skjorta hemma, men kunde helt kort se honom vid det pågående bygget och morsa från cykeln. När det blev lördag for han hem till Hofors, i regel på sin motorcykel. Där hemma väntade hans fästmö. Då och då inträffade det omvända, att hon reste in till stan. Det var väl lockande att få uppleva stadslivet och att med Holger kunna få gå på restaurang och få gå på andra stimulerande arrangemang, som inte Hofors kunde erbjuda.

Fästmön var även hon rosenkindad och trevlig och blev snabbt omtyckt av vår familj. Mamma lät henne till och med få övernatta i Holgers rum. Vilket var något alldeles enastående tolerant. Men Mamma ursäktade sig med att de var förlovade och snart skulle gifta sig. Så det så.

Wasti trivdes bra med Holger, som gärna ville prata med oss alla när han kom hem från bygget. Wasti berättar, att när hon var på Glösbo barnsanatorium fick hon ett kort från Holger. Med björkar på.

Bygget blev färdigt, och friske Holger drog vidare till nästa murarjobb. Efter Holger kom Laban Larsson. Den nye hyresgästen var inte precis rosenkindad. Däremot hade han tjocka, blå läppar, och detta skrämde. Ingen av oss barn drogs till honom. Så han förblev anonym under den korta tid han var i huset, kanske delvis på grund av vår egen attityd. När han flyttade fanns det en stor porslinskopp kvar i rummet, en brun med palmer på. Mamma tyckte att Nita kunde få den. Men Nita vägrade att dricka ur koppen, berättar hon. Trots att Mamma hade diskat den flera gånger och ”ovanligt väl”.

 

Pomadafabrikören

Mamma hade köpt en tjock inbunden bok. Mamma var inte precis någon boksamlare. Det berodde nog mest på ekonomin. Annars var hon mycket läsintresserad, läste den dagliga Gefle Dagblad och veckotidningar som Såningsmannen och Weckoposten. Boken hade rödfärgade hårda pärmar med en proper husmor på: “Husmoderns hemkurer och Goda Råd” , utgiven 1936. Jag dök ner i boken. Den innehöll inte bara matrecept utan också huskurer mot ischias och goda råd om hur man skulle föra sig i den fina världen. Ischias kunde jag tills vidare hoppa över. Men det där om den belevade världen. Det var ju i den som jag skulle komma att vara. Självklart. Ett avsnitt handlade om betydelsen av att vara representativ. Bland annat skulle man vårda sitt hår. I sammanhanget lämnades en beskrivning på hur man kunde tillverka hårpomada, ett elixir som ansågs oemotståndligt om man ville göra intryck och märkas bland de som var tongivande, inte minst ljuva damer.

Jag hade förstått pomadans betydelse, sen jag första gången besökte en frisör. Premiären var hos frisören i baracken på andra sidan Gavleån. Efter klippningen fick jag välja mellan Macassaroljaoch pomada. Det lät farligt med Macassar, så då fick det bli pomada. Den kundvänlige frisören smorde in mitt hår så det glänste om hjässan. Det doftade gott, och det var verkligen värt den 50-öring han ville ha.

Sagt och läst. Jag skrev av receptet i den rödlila husmorsboken och gav mig av på min gråmålade cykel med bockstyre till Apoteket Kronan på den lönnbeprydda Bergsgatan:

“Pomada med svavel: “20 gr. kakaoolja, 50 gr. mandelolja, 2 droppar rosenolja, 1 gr. fällt svavel. De två första ingredienserna smältas i en burk, stående i hett vatten. Röres tills det kallnar och börjar stelna, då rosenoljan och svavlet tillsättas.”

På apoteket började den kvinnliga receptarien i vit rock att med rynkad min granska min prydligt skrivna lapp. Det var nog inget fel på handstilen. Den har alltid varit tydlig, om än inte driven. Vá ska du ha allt det här till? Jag la ut texten med en självklarhet som om jag alltid höll på att tillverka pomada under eget varumärke. Receptarien tog sig an uppdraget utan ytterligare kommentarer. Jag ställde mig att vänta i det brunboaserade apoteket. Expedieringen tog lång tid. Det var ju många ingredienser i minimalaste vikt och volym som skulle letas fram och förpackas.

Där låg nu i alla fall dekokterna i pyttesmå doser på mahognydiskens marmorskiva. “Det blir 6 kronor och 75 öre.” Jag började räkna upp mina besparingar. Jag hade bara 4 kronor och 53 öre. Receptarien såg trött ut och med ett ansiktsuttryck som “Ska jag behöva stå här och lägga ner ett bortkastat arbete för den här grabbens påhitt!” Kunde hon inte minska på någonting, undrade jag. Så att det blev billigare? Nej, det kunde hon inte.” Du får åka hem och hämta mer pengar. “Va´heter du? Var bor du?” – På Första Tvärgatan 13. – “Jaså, på Kålhagen. Jag lägger undan sakerna här till i morron.”

Räddningen var naturligtvis Mamma. Inte heller hon såg annat än trött ut. Mer än vanligt. Men inför min berättelse om den långt gångna inpackningen och det smått irriterade tillståndet i Apoteket kunde hon inte annat än resignera. Hon gick in i den mörka och dystra salen och fram till den ljusa ekskänkens högra låda. Där fanns de mödosamt sparade reserverna

På kvällen ägnade jag mycken tid åt att försiktigt värma vatten på spisen och att varsamt sätta till de dyra substanserna. Seansen gav en stämning av “Trollkarlens lärling” i Walt Disneys film Fantasia, som jag just sett på Sagabiografenvid Stora Torget. Den gröngula smeten lyste förföriskt. Men doften var konstigt kvävande. Det var svavlet som gjorde sig påmint.

 

Sagabiografen.

Bilden är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden” och är inlagd av Webbmaster.

Pomadan förpackade jag slutligen i en plåtask. Det var en grann ask med fällbart lock. Den hade jag fått av den flitigt piprökande farbror Rydell, som bodde på vinden med snälla tant Sigrid i ett av fyrspisrummen. Locket hade en bengalisk tiger, smygande i högt gräs och med texten “Tiger Brand “, följt av talet 512. Asken med större delen av pomadan tog med tiden ett härsket adjö.

 

.

 

Plåtaskens öde:

Först piptobak för 1 krona och 20 öre.

Sen hårpomada för 6 kronor och 75 öre.

 

Metarsträckan vid ån

Kajen nere vid Södra Skeppsbron var ett av mina tillhåll lika väl som gatorna. Från Trollet gick man på den svagt sluttande Första Tvärgatan norrut och neråt Gavleån, på den vänstra sidan förbi den vitrappade Läkerolfabriken med dess retande karamelldofter och på den högra förbi Tekniska Fabriken Flora, vars huvudprodukt var den ovala tvålen Florodol: “Oersättlig för hudens hälsa och hygien.” Vi sa egentligen aldrig Skeppsbron, vi sa bara hamnen eller ån. Här kunde man titta på lite av varje, och ibland även göra.

Om jag var nere vid ån och följde den uppströms, västerut, stötte jag på den svarttjärade Briggen Gerdaefter ett par hundra meter. Briggen låg framför Svängbron. Segelfartyget var byggt i Gävle 1868 och var en av nordens sista briggar. Nu låg hon där som permanent museifartyg. När jag strosande gick och metade efter den granitbeslagna kajkanten sa det stopp vid Gerdas akter. Där kunde jag stå eller sitta ner med mitt metspö och vänta på mört och löjor och i bästa fall en stor abborre. Någon gång fastnade en taggig simpa på kroken. Över mig och Gerda seglade tärnor, mås, och jättestora gråtrutar med sitt klao klao och sina ihållande tjut, som lät som gråtande barn, stundom i svepande rörelser, stundom i ryckig flykt. Metspöet hade jag för surt intjänade tomglaspengar från Hessels skrothandel köpt i fiskeredskapsaffären på Dalapalatsets baksida, alldeles inpå Gerda. Spöet var av bambu och i hel längd. Tidigare hade jag bara prövat smala och knotiga trädspön, till exempel vid Rastsjön när jag var hos Mormor. Reven var av blåfärgat bomullsgarn. Flötet var industritillverkat och färgat i vitt och rött; alltså ingen hemmafixad kork från någon upphittad brännvinspava. Mask fanns att köpa i fiskeredskapsaffären, men varför skulle jag göra dé, när det fanns så rikligt av den halkiga varan hemma i tant Arnmarks trädgård. Omväxlande plockade jag smaskiga daggmaskar på kvällarna på Brynäsgatans kvällsfuktiga gräsmatta mellan trottoaren och körbanan utanför Putte Arnmarks hus.

Det lockade att gå ombord på briggen för att titta i dess inre. Men det kostade ju en bra slant. Och därmed blev det. Under alla år jag bodde i Gävle blev det aldrig av att jag gick ombord på Gerda. Faktiskt ångrar jag mig så här i efterhand. Men nu är det för sent. Gerda är ruttnad, raserad, satt i brand och sönderskjuten av stadens regemente, Kungliga Hälsinge regemente (I 14). En kommunal och statlig kulturskandal.

På åns motsatta sida låg bogserbåtarna och slöade. Det var Oden och Tor, som även var isbrytare, samt de mindre bogserbåtarna Iris och Ran. Och så var det Alert förstås, som levererade kol till andra båtar.

När jag på kajen drog mig tillbaka från Gerda och hemåt igen och sneglade åt höger, så kunde jag på en skjulbyggnad läsa “Joel Mattssons Fiskeri” Det var ett stort grossistlager. Höjde jag blicken vidare uppåt Brynäsgatan, gick tanken till Södra Sjötullsgatan nr 4. Där bodde Fiskmattssons Börje. Han hade en svart dansk cykel. Den hade en hög styrstång, inte med vanliga handtag utan med en ratt. Börje satt rak i ryggen. Jag brukade se honom cykla omkring i piruetter på asfalten utanför huset. En märkvärdig cykel var det. Tänk om man hade en sån! Börje var lite äldre än jag, tolv, kanske tretton. Han verkade bortskämd och fick nog allt, och då vågade man inte utan vidare slå sig i lag med honom. Utanför på gatan stod en rödbrun 6-sitsig De Soto Airflowermed skakningsfri gång. Senaste skriket. Bilen hade en lång och svepande avslutning. Strömlinje kallades det. Om hörnet vid Börjes hus hade hans pappa Joel sitt kontor. Det var vid Östra Islandsgatan. I nästa kvarter efter Sjötullsgatan med nr 6 kunde jag i andanom se hörnet av köttbesiktningsbyrån, där klasskompisen Sven-Erik Södergren bodde. Han kallades Nenne. Hans pappa bestämde på köttbesiktningsbyrån och var hallförman. Nenne hade en snäll mamma och en lite äldre syster som säkert var snäll hon också. Familjen bodde ovanpå besiktningslokalen.

Ett stenkast vidare tillbaka på min hempromenad låg Philipsons bilfirma med de blå bensinpumparna, som det stod BP på. Vi sa BP om stället. Det var en förkortning för Blå Pumpen. Självklart. Att det rätteligen stod för det globala British Petroleum var en senare tids upptäckt, nästan en besvikelse. Det var ett vackert namn, Blå Pumpen.

Några meter till efter kajen och jag var tillbaka vid den kajpunkt där Första Tvärgatan tog vid. Där på kajen låg en fykantig byggnad, en kur. I den höll roddargubben till. Det var en farbror med en alldeles speciell syssla. Han hade en roddbåt, inte av minsta slaget precis, och med den rodde han fram och tillbaka över ån med folk som ville över till andra sidan, till Norra Skeppsbron. Och vice versa. På ömse sidor om ån fanns det en roddartrappa ner till vattnet, och där la båten till. Det var en hel del jobbare från Brynäs som hade sina arbeten på den norra sidan; hamnarbetare, magasinsarbetare, banarbetare vid godsspåren och andra flitiga karlar. Från kajen såg man hur de stod i båten och höll i sin cykel. De betalade en femöring för överfarten. Förutom denna “trafikled” hade det tidigare funnits ytterligare ett överfartsställe med en roddare. Det stället hade upphört, innan vi flyttade till Brynäs. Stället låg vid Tredje Tvärgatans början.

 

Att dra in Britt i en smyga

Mellan en del fastigheter inom kvarteret fanns något som kallades smyga. Det var som en brandgata. Det var i regel de olika fastigheternas uthus som stod vända mot varandra, och mellan dom var det en smyga på ett par meters bredd. På vår gård var det stallet som vätte mot smygan och mot uthusen på 11:ans gård. Elvan var ett högt stenhus, ett tecken på att huset var tillkommet som en ersättning för ett rivet, mindre hus med liknande utseende som vårt Trollet. Jag hade en viss beundran för 11:an, därför att det var ett stenhus. I stenhus kunde det bara bo människor som hade det bättre ställt än dom fattiga människor som var hänvisade att leva i ett simpelt trähus, som vår familj till exempel. Nåväl. Smygan mellan Tretton och Elvan nåddes bara inifrån vår gård. Ingången var nere vid dasset och soptunnorna, där gråsuggorna flödade. Mot gatan var smygan stängd med ett kort plank. Smygan var bra att ha, när man ville dra sig undan någons kontroll eller bara för att känna mystik och äventyr utan att för den skulle ha något skumt eller olovligt för sig. I denna smala gång låg trasiga tegelpannor som fallit ner. Smygan var hur som helst ingen lekplats som de vuxna tillät, allra minst värdinnan, tant Arnmark.

I Elvans höga stenhus bodde flera flickor. Där fanns Kerstin, en äldre flicka som gick på Lilla Islandsskolan. Hon var äldre än jag, storflicka kunde man säga. Hon var farligt avancerad, gick och spände vador så man måste titta efter henne. Och så fanns det Märta Brolin av min egen årsklass. Hon hade svart långt hår med ringlande lockar. Såg ut som en mörk bokmärkesängel av ljuvaste slag och höll sig alltid lite skyggt i bakgrunden tillsammans med en äldre syster. Och så var det Britt. Hon var två år yngre än jag och ett mycket kärt föremål för mitt nymornade intresse för flickor.

Jag började tidigt ge mig till känna för Britt. Hon hade en yngre syster, mestadels snorig och nästan alltid hängandes i Britts kjol. Så jag kunde aldrig få vara ensam med Britt. Hennes ständigt övervakande morsa på andra våningen stack med jämna mellanrum ut sin nuna genom fönstret åt gatan och skrek med sin gälla röst upprepade förmaningar. “Britt, du får inte … Britt, var är Inga ….”

En dag fann jag för ovanlighetens skull Britt på gatan utan sin snorspinkiga lillasyster. Britt hade en mörkblå trenchcoat med hårt åtdraget skärp och med axelklaffar. Vad hade hon mera på sig … under den åtdragna kappan? Nu var tillfället lämpligt att locka Britt till smygan och ha henne för mig själv. Där skulle jag kanske… ja, vad då? Hur gjorde man? Luta sig mot henne? Känna på henne på hemliga ställen? Eller något sånt där.

Jag föreslog Britt att vi väl kunde gå på upptäcksfärd i smygan. Det var såå spännande där… Britt lyssnade med öppen mun. Hon såg högst tveksam ut. “Jag ska fråga mamma”, sa hon. Och så kutade hon kvickt iväg i sin blå trenchcoat med åtsnörd midja. Där stod jag snopen. Skulle jag sticka innan Britts morsa stack ut sitt nylle genom fönstret för att upprörd läxa upp mig? Jag väntade ängsligt. Det smällde till i en dörr inifrån från Elvans gård. Britt kom utrusande, upphettad och flåsande … “Mamma blev hemskt arg och sa att jag inte fick.”

Mina korta tanke gick till Gösta i Hemlingby, han som hade attackerat Wasti en dag. Gösta var ju en riktig odåga han …hade Mamma upprört sagt. (Se kapitlet Åbergs.)

Några fler förledande försök med Britt gjorde jag inte, vare sig då eller senare.

 

KFUM

På Brynäsgatan, ett par byggnader efter Immanuelskyrkan, fanns KFUM, Kristliga Föreningen av Unge Män. Dess lokaler var inrymda ett par våningar upp i ett högt stenhus. Hur jag kom att bli med där är jag inte så säker på. Det kan ha varit Billy som fått nys om KFUM och att jag helt enkelt hängde på. Men Billys tid där blev kort. Han togs in på sanatoriet, troligtvis på hösten 1936 eller på våren 1937. Jag blev ensam kvar i föreningen. En annan möjlighet är att jag blev vidtalad av min klasskamrat Curt Carlsson, som liksom sina två äldre bröder var nära knutna till KFUM. Vid sammankomsterna var alltid bröderna Carlsson med, åtminstone Curt och Ingvar. Den äldsta brodern, Bertil, hade hunnit upp till studentåldern och deltog inte på den glyttnivå där jag hörde hemma. Han gick i läroverket och var av det skälet högt respekterad.

När jag var i lokalerna rände bröderna Carlsson omkring i tidningsrummet och expeditionsrummet och de vidare environgerna och talade med ledarna Carl Gustaf Voss, Sten Stymne och de andra och med en säkerhet och öppenhet som sa att det var dom som ägde KFUM. Nästan. Dom bodde tvärs över gatan, i hörnet av Bergsgatan och Södra Hospitalsgatan, i ett trähus som i bottenvåningen hyste Carlssons Skoaffär. Närheten bidrog nog till att bröderna Carlsson mer eller mindre var mantalsskrivna i KFUM-lokalen.

Curt uttalade KFUM som kååfum. Och Billy och jag ville smälta in och gjorde därför likadant. Ett par aktiviteter har etsat sig in. Ett trettio-fyrtiotal pojkar i åldern 10 – 12 år satt med benen i kors på golvet i stora samlingssalen. Vi delade upp oss i två rader mitt emot varandra med lika många i raden. Vi skulle var och en under tystnad få budkavla en minut till närmaste kompis. När man trodde att en minut gått skulle man slå till på den andras arm. När budkavlen på detta sätt nått siste man, klockade ledaren tiden. Det gällde att träffa så rätt som möjligt. Vad lärde jag mig av detta? Jo, att man tänker sig en minut alldeles för fort. Det gör nog de flesta människor.

En annan aktivitet var en höstutflykt som var mera fysisk. Vi cyklade utåt Bomhus sent en höstkväll. Föräldrarna var förberedda. I den svarta skogen fick vi leta oss fram med batterilampor, kartskiss och en del tjoanden. Det var inget mandomsprov, men meningen var att vi skulle vänja oss vid mörker i okänd terräng utan att bli skraja och se spöken i varje buske. Det var skojigt.

Mera matnyttig var en lektion i KFUM:s kök. Vi var en fem sex pojkar och en ledare med hemmagjord kockkompetens. Vi skulle lära oss laga blåbärssoppa på gasspisen. Det var spännande. När jag kom hem på kvällen var det bara för Mamma att ta fram en burk med blåbär från den kalla farstun. Och så var det vatten och potatismjöl och … Jag var ganska mallig. Och Mamma såg också nöjd ut över mitt framsteg.

Men mitt intresse för sammankomsterna ebbade ut av någon anledning. Jag minns inte direkt varför. Det kan ha varit flera orsaker. Det är möjligt att tiden på eftermiddagarna gick åt till att besöka Billy på sanatoriet. Och efter hemkomsten blev det tröttsamt att också gå till KFUM. Det kan också ha varit något annat. Kanske det kollektiva. Jag var i grunden något av en ensamvarg. Och ville nog helst gå på mina självskapade äventyr.

Det kom ett brev på posten. KFUM ville gärna ha svar på några frågor, bland annat anledningen till att jag inte varit med i aktiviteterna på länge. Jag fyllde i ett alternativ om att jag inte trivdes så bra. Efter en tid sa Mamma att hon fått telefon från KFUM och Sten Stymne. Han hade då sagt att dom uppskattade att jag svarat så ärligt. Men min tid hos KFUM var i alla fall till ända. En av behållningarna var att jag lärde mig sjunga den hejiga jop hej di, jop hej da:

I naturen ut vi gå, jopp hej di, jopp hej da,
äventyr att pröva på, jopp hej di hej da.
Utom stadens hank och stör tåga vi med glatt humör.
Jopp hej di hej di hej da, jopp hej di hej da.
Jopp hej di hej di hej da, jopp hej di hej da.

 

Vårat torrdass och morbror Ivars vattentoalett

På gården fanns ett gemensamt utedass för de omkring 20 personer som bodde i huset. Det undanskuffade dasset tarvar ingen uttömmande beskrivning. Men så mycket kan sägas att det hade två fjölar, där man kunde sitta och höja blicken mot stjärnorna, det vill säga Zarah Leander, Marika Röök, Carole Lombard, Loretta Young, Olivia de Haviland, Clark Gable, Myrna Lloy och många andra. Det var porträtt från förstasidan av Allas Veckotidning. Det fanns även dagstidningar där, men dom låg där bara för avrivning.

Nyckeln till detta naturnödvändiga utrymme hängde i bostadshusets korridor mitt emot tant Arnmarks dörr. Med denna ordning behövde man aldrig befara att någon skulle komma och rycka i dassdörren.

Dasset var som sagt till för oss alla. Några besvärande kollisioner eller någon utdragen väntan uppstod aldrig. Eller så har jag förträngt det. Tanken att vi skulle kunna ha – eller att det över huvud taget fanns – bekvämare dass föresvävade mig inte. Skolan erbjöd heller ingen högre standard än tittspjälade torrdass. Till dess vi kom att jämföra oss med morbror Ivars bekvämligheter. Han och Ester bodde med sina fem barn i en grönmålad träbyggnad på Ruddammsgatan 45 vid järnvägen. De båda ägde huset tillsammans. De bodde i bottenvåningen. Det fanns också en vindsvåning där en kvinna hyrde ut resanderum. Kusin Tord uttrycker det lånefinansierade husägandet på det sättet, att det var Handelsbanken, där Ivar arbetade som vaktmästare, som ägde fastigheten.

En och annan söndag blev skräddarfamiljen från Brynäs inviterad till Ivar och Ester. Vi hade väl blivit inbjudna redan under Hemlingbytiden. Men med inflyttningen till Brynäs, blev det lättare att ta sig till Ivars bombastiskt inredda och palmbeprydda lägenhet. Den var egentligen inte anmärkningsvärt stor, om man tänker på familjens storlek. Den hade tre rum och kök. Den var i alla fall mycket fin jämfört med vår kyffiga bostad på Kålhagen. Dessutom förstärktes morbrorhemmets överlägsenhet av en anställd jungfru. Hon ingick i en syskonsvit av jungfrur hos Ivars; först var det Hildur som var jungfru, sen var det hennes yngre syster Sigrid och slutligen Mary. Den sistnämnda kommer jag ihåg bäst; en ung, nätt och pigg hjälpreda. Systrarna hade familjenamnet Björk och var hemmahörande i någon ort nära Hälsingegränsen. Ockelbo kan tänkas. Jungfruns revir, såväl dag som natt, var köket.

Moster Ester försummade aldrig att vid varje kontakt med Mamma betona hur mycket av sitt dagliga liv och leverne som gick åt till att styra och ställa med ”våningen”. Hon nötte in våningsbegreppet till den grad att

Mamma slutligen inte kunde låta bli att samla på sig en dosis irritation, så fort Ester började prata om våningen. Och dessutom om jungfrun. Efter en sånt samtal med Ester brukade Mamma gå hemma i köket i Trollet och högt och smått förargad repetera det senaste samtalet: ”å Ester å våningen, å jungfrun å våningen, å jungfrun å våningen å ….” varpå hon som en befriande avslutning slängde in ett vedträ i spisen och stängde luckan med en överdriven smäll.

Hur som helst. Det allra tydligaste beviset på morbror Ivars upphöjda ställning fann jag för egen del i vattentoaletten. Det brusade helt berusande i toalettstolen när man drog i en kedja, med vit porslinsknopp, från en vattenfylld spolcistern uppe vid taket. Jag hade behov av att gå på toaletten väldigt många gånger, när vi var hos Ivars. Likaså Wasti. Nita sprang inte dit. Hon var för liten för att kunna njuta av den sanitära nymodigheten.

 

Spolcistern från morbror Ivars Ruddammstid.

 

Buffalo Bill och Bill-böckerna

Billy hade redan på Källströmstiden fört mig in i Allers och Hemmets Journal, som vi fått låna av hyresvärdens flickor på gården. Från Öhrströmstiden minns jag ingen fortsatt läsning; det fanns väl inga veckotidningar att få låna av tant Paulus. Men på Brynäs inträffade ett litterärt genombrott. Billy hade börjat läsa Buffalo Bill och Texas Jack, två amerikanska hjältar bland vilda västerns många. Och jag tog över böckerna. Läskunnigheten var nu stor, åtminstone så stor att jag kunde sluka spännande böcker. Det var upprymda tillfällen, när vi på vinterkvällarna identifierade oss med dessa oövervinnerliga karlakarlar. Buffalo Bill-böckerna byggde på hjältens egna mer eller mindre sanna berättelser. Buffalo Bills egentliga namn var William Cody (1846 – 1917).

Ett särskilt öga hade jag till Texas Jack, cowboy och spejare. Han kunde sova ute i det fria under gnistrande stjärnor med ena ögat sovande och det andra öppet och vaket. Med denna unika egenhet kunde han i tid upptäcka påsmygande indianer och vita skurkar. Dessutom hade han hästen Jumper, sin pålitliga följeslagare som räddade sin herre ur otaliga faror. Texas Jack hette egentligen John Burwell Omohundro (1846 – 1880).

 

      

William Cody – Buffalo Bill John Burwell Omohundra – Texas Jack

Bilderna framtagna och inlagd av Webbmaster.

Utöver dessa äventyrsböcker kom de roliga pojkböckerna om Bill. Han var ett samtida busfrö ur den engelska medelklassen. Bills ålder uppskattade jag till min egen, så där 8 – 10 år. Det började med att Billy på kvällen låg med en Bill-bok i kammarsoffan och skrattade hejdlöst. Det väckte naturligtvis mitt intresse. Bill-böckerna kom ut i ständigt nya varianter. De hårda bokpärmarna hade alltid en bild av Bill, oftast mot en röd bakgrund. Böckerna var skrivna av Richmal Crompton. Hon var en engelsk lärarinna i klassiska språk. Fast det visste jag inte då. Man tänkte över huvud taget inte på författaren. Glädjande nog fick jag även i skolan höra om Bills och hans kamraters (“De laglösa”) upptåg. Det var min magister i femman, Teofil Uggla, som på någon “fri timme” läste högt för klassen. Ugglan var en bra magister.

Sedermera har jag tagit reda på att Bill-böckerna, som började komma på 30-talet, utgavs i ett trettiotal titlar genom åren. Jag läste nog ungefär hälften av dom De var verkligen roliga, men jag fann att Billy och jag reagerade lite olika. Medan Billy inte kunde hålla sig för skratt, var jag lite mera återhållsam med glädjespasmerna. Men jag trivdes fullt ut.

 

Broderliga bataljer på Trollet

Billy och jag råkade då och då i luven på varandra. Vi slogs och brottades både inne och ute. Arenan var ofta gårdsplanen. I regel vann jag. Det kan synas förvånande, eftersom Billy var två år äldre. Jag tror att Billy redan var försvagad av den tuberkulos som upptäcktes under den här tiden och som efter några få år skulle ända hans liv. Men ingen begrep till en början att han var sjuk. Han var ju lättsam, öppen och trots den kroppsliga försvagningen aktiv. De första tecknen på att allt inte stod rätt till var att han svettades på nätterna. Mamma kom att tala med tant Arnmark om detta, och det föranledde Mamma att ta Billy till doktorn. Vid fortsatta undersökningar konstaterades hans sjukdom. Det måste ha varit ganska snart efter ankomsten till Brynäs 1935. Billy och jag delade soffa; vi låg skaföttes, och så förblev det en tid, eftersom Mamma och Pappa till en början inte förstod att Billy hade tbc. När sjukdomen uppenbarades, blev Billy omedelbart intagen på Jonas Selggrens sanatorium, en stadens anläggning med 60-talet platser som låg i Strömsbro i norra utkanten av Gävle.

De återkommande slagsmålen, som alltid hade en banal orsak, kunde ibland avbrytas av Mamma som hört oväsendet utanför. Till yttermera visso var Wasti ett pålitligt ilbud vid kontroverserna. Mamma brukade raskt springa ut ur huset med en skopa vatten, som hon resolut och effektivt hällde ut över oss, där vi låg på marken och tampades. Och sen var fejden över. Vi vände vår ilska mot Mamma i stället.

 

Ett och annat från gesällernas liv

Under vår första tid på Första 13 hade Pappa skrädderiet vid Andra Tvärgatan 7 på övervåningen i ett bostadshus, som ägdes av möbelsnickare Gunnar Hedin. Pappa hade skrädderiet där bara en kort tid men hann ändå avverka två gesäller. De bodde i verkstan. Det var bara ett par hundra meter mellan husen. En av gesällerna var skåning. Han hade kort efter sin ankomst anfört försiktiga synpunkter på frukosten, som han åt hemma hos oss, liksom övriga måltider. Skånegesällen hade frågat, om han inte kunde få kråkor till morgonmål. “Kråkor!!!” Mamma stod stum. Men efter en del tolkningsbesvär klarades förbistringen ut. Den morgonhungrige skåningen ville nämligen ha kakao i stället för rågmjölsgröt, en inte orimlig begäran. Mamma tyckte sen att den lilla händelsen var så festlig, så hon berättade den gärna för sina kaffetanter. De syntes uppskatta historien.

Samme gesäll hjälpte till att dränka katten i Gavleån. Det var 1936. Två försök. Hur hade vi fått den svarta katten? Till en början försökte Mamma hänvisa den från intet uppdykande nykomlingen till andra hus. Hon tog katten med sig och släppte in den i någon annans farstu, och skyndade raskt därifrån. När Mamma kom hem satt katten utanför vår farstu och väntade. Försöket upprepades med något annat hus, ännu längre bort. Samma resultat. Då föddes idén att expediera katten på ett mera grundlgt sätt. Gesällen fick i förtroligt uppdrag att i skymningen stoppa katten i en säck och gå ner till ån och skilja sig från det knutna bagaget.

Billy och jag stöttade den stackars gesällen med vår närvaro. Säcken med sitt innehåll slängde så gesällen i den mörka ån, strax nedanför virkesstabbarna. Vi tittade oss oroligt omkring. Vi skyndade tysta hemåt. När vi äntrade in genom den sjaviga plankporten, så satt katten på farstubron i godan ro och småjamade. Den pressade gesällen tvingades repetera manövern. Vi tågade ner till vattnet igen. Den här gången kompletterades säcken med stenar. Det hade avsedd effekt.

En annan gesäll från Andra Tvärgatan minns jag som envis kämpe för Viking skokräm. En söndag förmiddag på sommaren, när gesällen nyss fått sin chokladfrukost i Trollet och återvänt till verkstan, hade jag träffat på den mycket äldre Nisse Holmqvist ute på den varma asfalten vid Läkerolfabriken på Bomhusgatan 1. Nisse var son till vaktmästarparet på Läkerolfabriken. Jag tog mig an den hygglige Nisse och drog med någon förevändning med honom till skräddarverkstan för att bli bekant med vår ensamme gesäll. Nisse och den söndagslediga gesällen hälsade glatt på varandra. De började mäta varandra med olika bravader de klarat av med glans. Plötsligt var de i dispyt om vilken skokräm som var bäst, Nobless eller Viking. Nobless tillverkades av samma företag som tillverkade Läkerol, nämligen F. Ahlgrens Tekniska Fabrik AB. Nobless tillverkades dock på ett särskilt produktionsställe vid Norra Skeppargatan 28. Nisse med sina fötter i Ahlgrens företag höll naturligtvis lojalt på Nobless, medan skräddare Svenssons gesäll predikade för den nyare krämen Viking, som tillverkades av Industri Aktiebolaget Viking i Örebro. Båda krämerna tillhandahölls i glasburkar under olika paroller: “Viking, Högglans Skokräm – den drygaste skokrämen – lämnar en djup, vacker glans samt förlänar skodonen ett välvårdat utseende.” Nisse, som ansåg sig vara invigd i Ahlgrens alla tillverkningar, hävdade naturligtvis Nobless företräden, ” att denna verkligt fina skokräm är en för lädret välgörande balsam, som hindrar den tråkiga sprickbildningen.” Vår skånska gesäll fann detta oblyga påstående rent lögnaktigt; och förfäktade envist att Nobless innehöll alldeles för mycket terpentin och att det i själva verket torkade ut skolädret. Nisse med sina initierade kunskaper kunde fortsätta reklamen med ”att Nobless trots sina ädlare egenskaper, icke är dyrare än vanlig skokräm” och att “Ett par smutsiga skor, trötta och gamla, behöva en morgonbehandling med Nobless.” Båda krämerna kostade i glasburk 40 à 45 öre. I plåtask kostade krämerna en femöring till. De båda kombattanterna, som gastade med höjda röster, var bra nära ett slagsmål. Bråket upplöstes dock så sakteliga i besinning och sabbatssfrid. Båda vann, kan man säga, likt boxare på jämbördigt fotarbete.

Min egen hållning till de båda stridstupparna och deras skokrämer hade under ordfajten varit vacklande allteftersom de bombarderade varandra med sina argument. Mitt eget val såväl då som senare var nog till Nobless fördel. Det stod en särskild nimbus kring Nobless. Och så var det väl därför att Pappa höll sig med detta skokrämsmärke. Han satte tidigt en borste och en burk Nobless i händerna på mig för att putsa hans skor. Just putsa var ordet. Först skulle skorna dammas av eller torkas av med fuktig trasa. Sen skulle jag omsorgsfullt smörja in skorna med en tygbit, inte med borste. Därefter var det stund för en första uppglansning, med borste. Och slutligen skulle behandlingen krönas med en ihållande putsning med ett mjukt tyg, en putsduk av större format. Så skulle det gå till. Och arbetet skulle utföras av mig. Ingen annan. Det var i familjen bara jag som hade tålamod med Pappas skoriter. Som tack för mitt kvalificerade gnidande kunde jag ibland, utöver ett gott erkännande, få en svart Läkerol.

Nisse Holmqvist hade en syster i övre tonåren som hette Lotty och som vi barn tyckte om för hennes glada sätt. Hon kom ofta till tant Arnmark och hälsade på. Vaktmästarfamiljen Holmqvist och Putte Arnmarks föräldrar umgicks nära med varandra. Nisse fick anställning inom Ahlgrenkoncernen och fick så småningom en position på verkmästarnivå.

 

Hospitalsgatans gesäller

Pappa flyttade sitt skrädderi från Trollet vid Första 13 till ett tvåvånings bostadshus vid Södra Hospitalsgatan 16 under våren 1938. Det nya stället, som med god vilja kunde räknas till Brynäs, låg lite närmare stadskärnan och mera i “draget”. Stadsmiljön såg mera välmående ut än Kålhagens. Pappa väntade sig nya kunder. Husgrunden var hög, till skillnad mot Trollet som var nersjunket på mer än ett sätt. Man fick gå in på gården och till husets baksida för att komma in. Fastigheten ägdes av en 50-årig trädgårdsmästare, som hette Axel Zeidner och som var med i Immanuelskyrkan. Han sjöng i kören samt var invald i församlingens ekonomistyrelse.

Det var inte längre mellan hemmet och verkstan än att Pappa kunde promenera hem för att äta frukost och middag. Verkstan var stor nog att ge plats för ytterligare en skräddare eller gesäll. Och det blev mycket riktigt tillökning inom kort. Och kanske detta även var orsak till flytten eller åtminstone bidragande orsak. Det lilla enkelrummet i Trollet medgav inte arbetsutrymme för mer än en person.

Jag minns tre medhjälpare från Hospitalsgatan, två gesäller och en äldre skräddare. Gesällerna fick bo i verkstan. Den äldre medhjälparen, som var vithårig och hette Scheele, hade sitt eget boende. Han var erfaren och hade för länge sen tråcklat sig ur gesällstadiet. Men vi kallade honom gesäll i alla fall. Det behövde han förstås aldrig höra.

Den första gesällen hette Tore och var några år över de tjugo. Han var döv, och hade lärt sig att sy under sin tid vid dövstumsskolan. En sådan skola fanns i Gävle. Termen dövstum var korrekt på den tiden. I dag är benämningen föråldrad och ur bruk. De allra flesta har ju egentligen inget fel på talorganet. Men hör man inte, så blir talet därefter.

Tore var från Forsbacka, ett brukssamhälle knappt ett par mil väster om Gävle. Hans föräldrar hade ett kafé. Tore hade det inte lätt hos mäster skräddare. Han bodde i verkstan. Det enda egna för sin bekvämlighet var väl en soffa med halmbolster. Men i det avseendet var han inte sämre lottad än de tidigare gesäller vi haft. Tore uppfattade inte allt tal som riktades till honom. Han hade också med sina oartikulerade ljud svårt att uttrycka sig för Pappa. Dessutom svarade Tore inte alltid upp mot Pappas pedantiska krav på noggrannhet. Till saken hör, att Pappa nog inte hade någon medfödd talang för muntlig kommunikation, allra minst med en talhandikappad. I varje fall saknade Pappa det tålamod som krävdes för att instruera och trygga tillvaron för Tore. Vittne till deras icke sällsynta kontroverser var Mamma, som tidvis var med i verkstan och plitade på byxor och västar. Eftersom hon själv inte helt undgick att få tillrättavisningar i syarbetet, trots sin långa erfarenhet, hade hon förståelse för Tores belägenhet. Hon tyckte synd om Tore, som verkligen gjorde så gott han kunde. Men Tore hade en egen vilja och lät sig inte hunsas hur långt som helst. När Pappa alltför aggressivt visade sin missnöjdhet, så fräste Tore ifrån med besked. Pappa hade vid ett tillfälle hoppat ner från skräddarbordet och stod böjd bredvid Tore och pekade uppretat på tygstyckets felstygn. På sitt oefterhärmliga hesa språkljud fräste Tore ilsket ur sig: “Mäster är elak!”. (Där fick Pappa för Nordquistskan.)

Eftersom jag en och annan gång var närvarande i verkstan vid liknande urladdningar och själv hade erfarenhet av Pappas irritationer hemmavid, hade jag inte svårt för att hålla med Tore.

Tore åkte hem över veckosluten. Han tog då den röda Forsbackabussen från Stora torget. Relationen med Tores föräldrar var helt fridsamma och korrekta. Nita, eller om det var Wasti, fick någon gång med Mamma besöka hemmet och lät sig väl smaka av godsakerna från föräldrarnas kafé.

En annan gesäll, Åke, kom från en mellansvensk stad. Hans far var stadskassör. Det var mycket imponerande att Åke var av så ”fin” familj. Pappa och Mamma visade alltid respekt för så kallade fina titlar. Åke hade en fiol och satt och övade ibland, när jag kom till verkstan. Han var väl medgiven en smula fritid, trots allt. Han tittade sig då och då i den stora provspegeln med röd mahognyram för att anlägga en konstnärlig pose i tro att vara eller kunna bli en Jascha Heifetzeller någon annan virtuos. Detta självspegleri irriterade pappa som hemmavid undslapp sig: “sitta där och spela och se sig själv i spegeln och göra sig märkvärdig”. Hur många gånger hade ha inte själv stått framför spegeln och beundrat sig själv?

En dag fick Åke ledigt för att åka till Kullsand och bada. Och jag skulle vara vägvisare. Vår familj hade tidigt lärt känna badplatsen. Där fanns en strand med mycket fin sand. Och så var det långgrunt, så man behövde inte ängslas att komma ut på djupt vatten.

Det var en högsommardag med värme och sol. Åke fick låna Pappas cykel, den svarta Polstjernan. Och jag hade min obestämbara HD, som ursprungligen var Billys. HD betydde inte Harley Davidson, utan Hopsatta Delar. Åke och jag tog den smala cykelvägen på den drygt kilometerlånga järnvägsbanken till Fredriksskans och sen till vänster förbi de gamla sommarhusen i Lervik.

I Kullsand lärde mig Åke att dyka från flotten, som låg förankrad en 50 meter ut i vattnet. “Stå så här på kanten. Luta dig ut och fall en bit och sen trycker du till med fötterna.” Det gick förvånansvärt bra. Och utan magplask. Han lärde faktiskt ut mycket bättre än den domderande simmagister Lundvik i Brynässkolans bad. Dykförmågan har jag sen genom åren haft stor glädje av. Men jag har aldrig kunnat vidareutveckla den, vare sig till någon högre eller till någon djupare konst. (Mina döttrar Emma och Lisa säger att jag som pensionär gör hemska magplask.)

På den fina sandstranden fanns en kiosk med kaffeservering. Efter det uppfriskande badet gick vi dit. Åke bjöd på en Lorangaoch bulle. Vá bussig han var. Sen skulle Åke spela på kaféets grammofon som stod på ett bord invid oss. Det var en fyrkantig sak med vev och stor tratt. Det kostade 5 öre att få lägga på en skiva. En stenkaka alltså.

Åke valde en rumba. Vilka härliga rytmer. Sen valde han en rumba till. Att han hade råd! Som gesäll hos Pappa kunde han inte ha det för fett. Och sen en rumba igen. Jag kände mig viktig, när andra badande pojkar och flickor drog sig närmare vårt bord för att lyssna. Vilken modern gesäll han var, Åke, till skillnad mot alla andra gesäller som inte hade visat några musikaliska intressen. Men Åke spelade ju fiol också. Och så var han av fin familj, för hans far var stadskassör.

En kväll visade sig Åke överraskande vid Idrottsmässans dansbana, som tillfälligt var uppförd på Rådhustorget. Jag hängde vid räcket för att begapa den eggande synden. Då fick jag syn på Åke, svängandes uppe på banan i en ljus sommaröverrock. Rocken var givetvis sydd av honom själv. Han dansade med en okänd skönhet. Vilken rock alltså! Dess like fanns inte, åtminstone inte uppe på banan. Och tänk, att han var ute på dans. Det skulle Mamma veta. Men det fick hon aldrig veta, för då skulle hon säkerligen ha gett sig på honom med en glirig predikan. Och vad gjorde jag där!? Jag tror att Åke var med i IOGToch på så sätt blev bekant med många ungdomar. Jag funderade över att en så modern kille ville bli skräddare och finna sig yrkets skrala förtjänster.

 

Matbespisningen

Genom skolans försorg fick både Billy och jag äta på Matbespisningen. Hur prövningen av den förmånen kom till var inget jag funderade över. Jag förstod bara att det var för att jag – som Mamma brukade instruera oss att säga inför någon beslutande person – “var mindre bemedlad”. Kanske Mamma hade visat upp debetsedeln för fröken Jakobsson. Och likaså att Billy hade fått ta med sig debetsedeln till magister Stenman. Matbespisningen låg vid Södra Sjötullsgatan 5 där industrispåren korsade Brynäsgatan. Från Brynässkolan var det omkring 1 km till bespisningen. Man gick inte söligt till bespisningen. Man sprang.

Bespisningen var inrymd i en gråmålad låg träbyggnad, före detta ”Gefle arbetsstuga för barn”. Därinne styrde och ställde Mat-Olga, en handfast, stadig och ansiktsröd kokerska av babusjkatyp.

Billy och jag åt inte samtidigt. Jag hade gula frukostkuponger, som jag fått av fröken Jakobsson. Billy hade fått gröna eftermiddagskuponger av magister Stenman. Vi fick flera kuponger i förskott, i ett häfte. Det var livligt vid de avlånga frukostborden. Mat-Olga eller någon av hennes medhjälpare slevade upp i en djup tallrik från en varmhållen kittel. Det var havregrynsgröt, havregrynsvälling, risgrynspudding, chokladsoppa eller pannkaka. Smörgås hörde alltid till.

På eftermiddagen gick det lugnare till vid utspisningen. Jag fick erfarenhet även av dom måltiderna, eftersom Billy tillfälligtvis stack till mig sina kuponger. Hur Billy då fick sin mat vet jag inte. Antingen gick väl Billy direkt hem till Mamma efter skolans slut, och Mamma hade då sett till att jag fick hans kuponger. Det kan även ha varit så, att Billy vid den här tiden, på våren 1937 när han var på Selggrens sanatorium, fått kuponger över.

På eftermiddagarna var det inte lika många barn som vid frukosten. Maten var stadigare än frukosten. Jag slevade i mig stora portioner blodpudding, pölsa och lapskojs med rödbetor. Det tyckte jag var gott. Och mjölk till. Jag åt sakta, och jag kunde dröja mig kvar i lokalen. Jag behövde ju inte tillbaka till fröken Jakobsson. Och Mat-Olga hade tonat ner röstläget, hon behövde inte rya omkring som på frukostarna. Det var avslaget och nästan tyst.

 

Frälsis

Frälsningsarmén i Gävle satte i gång ett stort fälttåg 1936 för att nå ungdomar. Billy och jag drogs med i kampanjen, och vi var flera gånger med på mötena. Varje dag i tidig kväll visades film. Vi var många pojkar som köade och stojade för att komma in i templet. Jag minns inga flickor, men givetvis måste de utannonserade mötena ha riktat sig även till dom. Huvudingången var vid Brunnsgatan 87 i hörnet av Södra Fältskärsgatan. Mötena inleddes med sång och musik med bland annat accordeon och andra dragspel av det klämmiga slag som alltid utmärkt frälsningsarmén. Däremot förekom ingen hornmusik eller körsång vid de här tillfällena. Efter en inledande betraktelse och bön till Herren samt uppbyggliga haranger för ungdomen visades en svartvit kortfilm. Det var för de ungdomliga filmerna som alla pojkar kommit dit. En kväll var det en film om den mycket populäre skidåkaren Sven “Uttern” Utterström. Han flög fram i bister yrsnö under förmörkad himmel uppe i de norrländska skogarna och vidderna. Kanske var det också frekvenser från Vasalopp, OS-tävling eller VM, där han tagit guldmedaljer. Hur som helst. Billy och jag satt andlösa och gapade i mörkret .

När filmen var slut ville den uniformerade frälsisledningen att vi skulle komma fram till podiet och låta frälsa oss. Vi alla var nu med filmvisningen preparerade att känna tacksamhetsskuld. Vi kände till greppet, åtminstone Billy och jag. Därför hade vi satt oss en bit bak i bänkraderna där man inte var så där direkt åtkomlig. Efter avslutningen rusade alla åt de båda utgångarna. De som satt längst fram blev mer eller mindre handfast haffade av arméns soldater. Det blev tumult när dörrvakterna med utsträckta händer försökte hindra den flyende pojkmassan. Lyckligtvis fastnade varken Billy eller jag i nätet. Vi avvaktade och passade på att smita när vakterna hade lyckats stanna någon annan olycksalig och var koncentrerade på att ta vara på bytet. De kunde ju inte håva in alla samtidigt. Men det var otäckt.

Det kändes skönt, när vi i höstmörkret nådde frihetens friska vind utanför fästet, som inledningsvis varit inbjudande men som nu i sista stund framstått som något hotfullt. Det vara bara att dra sig hem till Trollet och berätta vilken spännande film vi sett på Frälsis. Vi höll tyst om värvningsmetoderna. Vi var osäkra om på vilken sida Mamma skulle stå.

 

Glösbo Barnsanatorium

Jag vistades på Glösbo Barnsanatorium 1 april 1937 – 20 september 1937. Min syster Wasti, född 1928, var där samtidigt. Hon var också där 1938 och 1939 och då tillsammans med vår yngre syster, Nita, född 1932.

Barnsanatoriet drevs av Gävle stads förening mot tuberkulos. Sanatoriet låg i Rengsjö socken, numera ingående i Bollnäs kommun. I sanatoriet fanns plats för ett 30-tal barn. Trots flitiga efterforskningar hos olika myndigheter och arkiv har inga verksamhetsberättelser, patientjournaler eller andra handlingar från barnsanatoriet kunnat påträffas.

 

Personal på Glösbo:

Syster Maja Larsson från Slättåkra i Skåne, föreståndarinna

Margit Axelsson, brorsdotter till syster Maja

Elin Strandberg, silverhårig kokerska från Stigslund i Gävle

Hulda Strandberg, syster till Elin, medhjälpare

Tant Anna, medhjälpande fröken, glad pingstvän med knut i nacken

Augusta, äldre ortsbo, hjälpte till med tvätten

Inga, 17-årig medhjälpare med beundransvärd “löparcykel” (nedböjt styre)

Erik Olsson, gårdskarl, farbror till lantbrukare Oskar Olsson i bondgården söder om landsvägen, “på slänten”. Erik sågade ved, eldade och skottade snö

Sigrid Löfling, lärarinna, boende på orten. Undervisade i alla åldersgrupper i en lärosal på tredje våningen

Doktor Lave Ingvarsson från Bollnäs. Kom på månatliga inspektioner och bläddrade i journalerna tillsammans med en nervös syster Maja.

 

Det började hos Dispensären

Min bror Billy, född 1924, togs in på Selggrens sanatorium utanför Gävle 1937, sen han drabbats av lungtuberkulos. Vår boendemiljö i Gävle var bedrövlig och kan, åtminstone till en del, förklara varför Billy ådrog sig sjukdomen. Vi bodde fem personer i två rum och kök på 65 kvm i ett förfallet trähus. Det större rummet användes endast när vi hade finbesök samt på jularna; det var ”salen”! Så strängt taget använde vi till vardags bara ett av rummen och köket. I huset fanns två lägenheter och ett enkelrum i bottenvåningen samt fyra enkelrum på vinden. Fastighetsbeteckningen var Trollet nr 4 på Kålhagen på stadsdelen Brynäs. Huset, som var byggt under mitten av 1800-talet, var utdömt av hälsovårdsmyndigheten och beskrevs i en rapport som fuktigt, dragigt, kallt och hälsovådligt i största allmänhet. Intill torrdasset ute på gården fanns avfallstunnor för matrester till stadens svinstallar. I tunnorna kryllade det av gråsuggor och kackerlackor. Pappa var skräddare, ett yrke som var på raskt utdöende till förmån för konfektionsindustrin. Hans inkomster för familjeförsörjningen avtog vartefter och var ofattbart små, även sett med 30-talets ögon. Den här bakgrunden har jag beskrivit närmare i början av kapitlet (BRYNÄS).

 

Trollet nr 4, Första Tvärgatan 13. Invånarna utflyttade.

 

I samband med att Billy togs in på sanatoriet blev vi övriga tre syskon tillsammans med våra föräldrar undersökta på Dispensären. Mina systrar och jag hölls därefter under löpande kontroll. Det hette att jag hade “körtlar på lungorna”, ett uttryck som Mamma använde eller rentav själv skapade. Jag håller för troligt, att det var detsamma som förtätningar eller små knutor, termer som förekom i medicinska handlingar och medicinsk litteratur. Även Wasti och Nita hade “körtlar”. Att antyda att det hade med lungtuberkulos eller rentav med lungsotatt göra kom inte på fråga. Det var skamligt.

Britt-Inger (Bi) Puranen säger i sin bok om tuberkulosen (1984): “En dispensär var en byrå vars huvuduppgift var att diagnostisera och uppspåra sjukdomsfall — att ge råd och anvisningar om hygien, kost och boende.”

Dispensären i Gävle var inordnad i stadens förvaltning i dess egenskap av landstingsfri stad. Den hade sina lokaler i övervåningen i en gammal byggnad på Gavleåns södra sida, Södra Strandgatan 76. Vår familj, i synnerhet Wasti, Nita och jag, blev inrutade besökare där sen Billy insjuknat.

 

Dispensären, någonstans i husraden.

 

Vid den första röntgenundersökningen var Mamma med. Jag har inget minne av att Pappa var med då. Han kanske fick gå dit vid ett annat tillfälle. När Mamma kom ut från röntgenrummet, sa hon : “Dé är så kallt så”, och så la hon armarna och händerna i kors över det nakna bröstet för att skyla sin kropp. Mamma verkade blygas. Hon var alltid generad på samma sätt när vi var ute och badade och hon skulle byta kläder. Hon visste inte hur hon skulle mixtra för att inte någon förbipasserande skulle kunna kasta en blick på henne. På Mammas ängsliga prydhet inför utlämnande av intimare kroppsdelar finns ett talande exempel. Hon hade varit på besök hos Hulda Nyman, en väninna från sin barndoms Ramhäll i Uppland. Hulda bodde nu på gamla söder på Timmermansgatan. Huldas giftasvuxna dotter var hemma och gjorde kroppslig rentvagning i köket. “Och tänk … Elsa stod naken mitt på golvet och tvättade sig! Hon hade ingenting på sig, fast jag var där.”

Till dispensären gick Wasti och jag för att få ljusbehandling, s.k. finsenljus med ultravioletta strålar. Det var på eftermiddagar. Ljusbehandlingen skulle stärka oss under den solfattiga årstiden. När vi gick hem fick vi med oss var sin stor påse risgryn eller havregryn, som dispensärsköterskan tog fram ur ett högt skåp i farstun. Mellan varven fick vi ytterligare något livsmedel. Denna utdelning var kanske ett smakprov på det som från början var meningen med en dispensär, nämligen att dela ut något välgörande livsmedel till förebyggande av sjukdom. I Sverige betydde dispensär, att det fanns fullständig röntgenutrustning där. Vid våra risgrynsbesök tog sköterskan blodprov för mätning av “sänkan”. En sänkspruta var i våra ögon lika stor som en sockerbagares garneringsspruta för tårtor. Själva nålen var grov och den blev efterhand som den var i omlopp ganska trubbig. Det var ingen njutning att få ett sånt pinoredskap instucket i en blodåder. Men sköterskan var snäll och erfaren. Vid ett av de första besöken klistrade hon lappar på våra bröst, och detta gav efter några dagar utslag på huden med besked om man var positiv eller negativ. Att vara positiv betydde att man inte behövde vaccinera sig.

 

Därefter tandläkarn

I skolan hade hela fjärde klass varit på undersökning hos skoltandläkaren. Jag visste inget om resultatet förrän fröken Jakobsson sa att jag skulle gå till tandläkaren för lagning. Min behandling blev tidigarelagd av den förestående resan till Glösbo. Jag mådde tjyvens av frökens besked. Min kompis Birger, som bodde på Andra Tvärgatan högst upp i Hasse Anderssons och pojkarna Hillers hus, konstaterade belåtet, att jag sett himla skakis ut när fröken sa till mig. Skulle han säga! Han som inte ens vågade bada i Brynässkolans bassäng. Han hade jämt intyg med sig från sin magra, skrangliga mamma att han var förkyld. Ordet himla hörde jag för första gången av just Birger. Han hade kommit flyttande från ”Skellefte”, och han förstärkte allt han sa med att det var himla.

Jag gick verkligen skakis till tandläkaren. Han höll till i ett mindre hus på Smedjegatan intill Islandsskolan. Han hette Kurt Dahlgren och hade svart slätstruket hår. Ingen tröstande typ precis. Bister och hårdhänt. Tyckte jag. Och med borren i pinande snurr. Han kastade sig över en kindtand för att fylla den med amalgam. Jag jämrade mig och hade mig.

 

Tåget går in i Hälsingland

I april 1937 sändes Wasti och jag iväg till barnsanatoriet i Glösbo, och – skriver Mamma i efterlämnade anteckningar – “där fick de lära sig veta hut, lyda och äta vad mat som helst.” (Hade inte våra föräldrar dittills lyckats lära oss veta hut?) Mamma fortsätter: ”Det gällde nog på, men det var nog hälsosamt, på flera vis.

Småorten Glösbo låg i en jordbruksbygd. Sanatoriet fanns på den norra sidan av landsvägen mellan Söderhamn och Bollnäs. Tomten sluttade åt söder och vände det mesta av sin bebyggelse – entré, huvudbyggnad, lekplatser och öppna ligghallar – mot solen. Sanatoriet var inte ett behandlingssjukhus i egentlig mening utan ett ställe, där tuberkuloshotade barn kunde få en stärkande vistelse eller där barn som haft sjukdomen kunde få eftervård.

Vid avresan från Gävle var vi ett 30-tal pojkar och flickor, så där mellan 8 och 13 år. Vi samlades på perrongen vid centralstationen invid ett parkerat tåg som stod och pyste och hade ångan uppe. Sanatoriets föreståndarinna, syster Maja, var där och kontrollerade utifrån en lista att vi fanns till. Föräldrarna, mest mammor, stod nära intill för att ta farväl. Syster Maja sa sig behöva hjälp med ordningen och uppsikten under resan och skulle nu för pojkarnas del utse någon att axla den ansvarsfulla uppgiften. Hon verkade inte känna nån personligen. En av pojkarna hade sin svarta skolmössa på sig, och med silvermärke i den skyltade han att han gick i läroverket. Det var i syster Majas hierarkiska värld ett säkert tecken på ambition och ordentlighet. Så syster Maja utpekade läroverksmössan som ordningsman. Kanske tyckte hon också att mössinnehavaren såg lite äldre ut än vi andra. Måhända. Jag registrerade givetvis, då liksom alltid annars, att man skulle gå i läroverket, om man ville bli räknad som dignitet, en social position som bara fanns i mina drömmar.

I Söderhamn fortsatte färden med buss. Under hela resan hade jag ingen tanke på var Wasti befann sig. Hon var väl med i flickgruppen nånstans i den andra kupén, hos syster Maja. Vi hade nu börjat en långväga resa till ett kollektivt och främmande liv, där vi skulle vara borta från våra föräldrar i 7 månader. Jag var drygt 10 år och Wasti 8 år.

 

Ordning och reda

I den gråmålade träbyggnadens bottenvåning fanns två förläggningsrum för pojkar, tvättutrymme, matsal och köksavdelning samt syster Majas bostad med veranda och utblick mot landsvägen. I övervåningen fick flickorna bo, i två stora rum. Där fanns också bostadsrum och arbetsutrymmen för personalen. Högst upp, på vindsvåningen, fanns skollokalen.

 

Glösbo Barnsanatorium vid landsvägen mellan Söderhamn och Bollnäs.

Fotot taget före min vistelse.

 

Vi fick lära oss att bädda sängarna. Efter bäddningen på morgonen gick vi in i matsalen, när gonggongen slog. Det fanns två långbord, det ena för pojkarna och det andra för flickorna. Morgonmålet var en mugg mjölk eller varm mjölkchoklad, i båda fallen med skorpor. Radion var på och vi skulle lyssna till morgonandakten, förmedlad av en Stern & Stern apparat som stod på ett skåp invid pojkbordet; ”Stockholm Motala !”. Syster Maja i sin stärkta sköterskemundering satt vid radion och övervakade. Vi hörde majoren Bertil Uggla leda morgongymnastiken: ettotåo, ettotåo… Vi hörde även dom tidiga morgonsändningarna med senaste nytt från kriget mellan Japan och Kina. Vi grabbar måste välja sida. Det gör smågrabbar instinktivt när två slåss. Och i radions asiatiska krig uppfattades varje nyhet som svart eller vit – eller snarare gul eller mera gul. Vi bara tyckte till, kanske under påverkan av vad man hade hört hemma. Jag hade inte hört nåt hemma, så jag hade bryderier med att bestämma mig. Jag tog samma sida som Stig, han med läroverksmössan på Centralen. Gick man i läroverket så borde man ju veta. En grabb som hette Erik Gustafsson, med småländska tungrotsljud, hade alltid hört saker där hemma och hade pigga och färdiga åsikter om det mesta. Till syster Majas synbara förnöjelse. Vid en morgonandakt sa han under sändningen, att prästen nog var jude. För prästen sa ”versarna nummer …”. Och judar, dom sa ”versarna”, menade Erik. För övrigt hade hans familj en Stern & Stern radiohemma. Vilket han nogsamt berättade för syster Maja. Liksom en massa annat. Jag hade inget emot Erik med Stern & Sterns apparat. Det fanns inget ont i honom. Han höll låda vid bordet, när syster Maja tillfälligtvis inte var på plats, och lättade upp den annars väl tysta stämningen.

 

Stern-radio Bilden framtagen och inlagd av Webbmaster.

Efter att på detta sätt ha avverkat morgonen med uppstigning, en mugg fet mjölk med tilltugg samt hört radioandakten och dess psalmer med alla versarna, fick vi lägga oss en timme ovanpå sängarna. Sen var det dags för frukost. Dessa lite kraftigare måltider var inte så tokiga. Ofta var det blodpudding med stora fettärningar. I min gom smakade den svartstekta blodpuddingen med lingonsylt och ett glas mjölk bra. Svårare var det att få i sig fiskleveroljan, serverad i ett litet glas. Men det gick efter en tids kväljande övning. För de flesta.

 

Skolan på vinden

Nästa ämne på dagordningen var att gå upp till skolan på vinden. Där väntade Sigrid Löfling. Hon undervisade i alla åldersgrupperna. Hennes överhet tog sig aldrig uttryck i stränga befallningar eller skrämmande förhörsmetoder. Några ”hemläxor” fanns inte. När skulle man i så fall ha fått tid med det? Fröken Löfling åstadkom resultat i alla fall. Hon var en leende, snäll och tålmodig lärarinna. Alla gillade fröken.

Den dagliga lektionstiden var kort, men i gengäld var skolgången förlängd och pågick en bit in på högsommaren.

Vi hade läst om historiskt svåra år i Sverige. Om fattigdom och hungersnöd. När det knep fick man blanda bark i brödet. Fröken bad mig berätta hur det stod till med folkets armod och elände. Jag reste mig. Jag la ordrikt ut texten om hur hungriga svenskarna var, och när det ”knep i magen så blandade man bark i brödet”. Fröken hejdade plötsligt både sig och mig och stirrade till. Sen la hon upp ett hejdlöst skratt. Vilket förtretligt misstag. Jag visste ju inte till nån annan knip en magknip. Sån knip förekom titt som tätt i vår skräddarfamilj där hemma på Brynäs och inte minst i min egen mage. Men váá jag skämdes. Säkert rodnade jag också. Jag var inte van vid att behöva göra bort mig så där, inför en fröken och en hel klass.

Vi övade uppsatsskrivning. Först skrev man en kladd, och sen var det dags att i skrivboken skriva in konstverket med bläckpenna. Formskönt skulle det vara enligt tidens krav i ämnet Välskrivning. Då hände det sig. Den gemena lilla bokstaven o i skrivstil deformerade sig själv till ett a. Där satt jag med min fyrkantiga bläckhornsflaska från Rosendahls och stirrade förtvivlat ner i skrivboken. Fröken kom långsamt vandrande i bänkraden. Jag pekade på katastrofen. Fröken lutade sig över min nedsjunkna rygg och tog pennan. Hon gjorde ett tillägg på det hemska a:et, en liten snirkling i uppstapeln till nästa bokstav, och a:et såg med ens ut som ett hemmastatt litet o. Som det skulle vara. Vilken lycka. Jag beundrade fröken, som var så snäll och inte klankade på mig utan i stället befriade mig ur skrivfelets förnedring. Så finurlig fröken var som kunde göra om så där. Hade fröken Jakobsson där hemma i Brynässkolan kunnat vara lika fiffig och hjälpsam, tro? Umm…

Jag hade min bänkplats vid ytterväggen. Där hängde en stor karta från Norstedts över Europa och den vidare geografin. Varje land hade tydliga och breda gränslinjer i färg. Ländernas huvudstad var utmärkt med en särskild symbol, för att man lätt skulle kunna se dess storhet. Den här kartan hade jag många tillfällen att fästa blicken på, när det blev dötid. Ja, även för övrigt. Det förde med sig, att jag blev en dängare på huvudstäder. Kunskaperna har suttit i länge, men i dag, med stora förändringar i statsbildningarna, är det si och så med briljansen.

På sommaren, då skolan gjorde ett uppehåll, passade fröken på att bjuda hem oss alla på saft och kakor på verandan i sitt hus, där hon bodde ensam. Hennes hem låg i byn en bit bort från sanatoriet. Hon var en snäll lärarinna, hon.

Mat igen

Mitt på dagen serverades den stadigaste måltiden, kött eller fisk, och till det kom en efterrätt som ibland toppades med en klick visprädde. Dagens mest trista tillställning kom efteråt. Det var Tystan. Vi fick ligga på våra rum. Nåde den som sa ett knyst! Under den varmare sommaren låg vi på en öppen ligghall på sandåsen norr om huvudbyggnaden. Och att det blev tyst, det kontrollerade syster Maja minsann, med biträde. Och så lång den var, Tystan .

Mjölk och skorpor igen. Och så äntligen, egen tid. Göra vad man ville, nästan. Ibland ville man skriva hem. Breven, mest till Mamma, var av typen ”Jag mår bra, hur mår du”, hur det än var med det egna måendet. Dagen slutade i stort sett klockan sju med en sista måltid. Efter Gode Gud välsigna maten angrep vi med hjälp av personalen de stora faten med havregrynsgröt. Gröten var inte för rolig. Nog för att jag alltid åt upp den. Men det var inte alla som kunde det. Ofta var det klumpar i gröten, vilket berodde på att gröten innehöll rester från tidigare dags utspisning. En liten flicka, som hette Siri och hade rött, burrigt hår, var desperat. Hon satt och grät med tallriken framför sig. Men den enväldiga grötkontrollanten – jag minns vem det var – lät sig inte bevekas av nån klemighet utan försökte med tvång pula i henne det omöjliga. Även det hon nyss kräkts upp. Det var ingen upplyftande tillställning. Siris förtvivlade gråt blev inte mildare av den resoluta personalhjälpen. Vi andra satt tysta och beklämda och bevittnade eländet.

 

Ettan, tvåan och trean

Nej, det var inte klassindelningen hos fröken Löfling. Det var de tre dassen för pojkarna, flickorna och personalen. Dassen låg i ett rött uthus, 50 meter från huvudbyggnaden. En plankgång ledde dit. Den inbjöd till att rusa på, i synnerhet efter stillasittandet vid de längre måltiderna, då det fanns ett uppdämt behov av både det ena och det andra. Man ville komma först. Men rusa och rusa. Det var förbjudet att över huvud taget springa. Då kunde man minska i vikt, sa syster Maja, som framför sig såg viktkurvan som skulle visas för höga vederbörande då vistelsetiden var till ända. Därför blev det ett slags halvspringande på gången under personalens kontroll. Och för dom som kom på efterkälken blev det en lång och tryckande väntan utanför ettan och tvåan.

 

Gårdskarl Erik Olsson

 

Ettan, tvåan och trean i uthuset t.h.

Bad i olika former

Söder om landsvägen låg en bondgård. Och ytterligare söder om gården flöt en stilla å, vars namn jag aldrig hörde. Där fick vi då och då bada i en rund träbassäng, som påminde om en kolossal balja. Den var byggd i skydd av högvuxen vass. En dag för pojkarna och en dag för flickorna. Det var mest en fråga om att bli renskrubbad av personalen. Inget uppsluppet vattenstoj efteråt. Bara en försiktig avsköljning. Men vi gladde oss ändå. På vägen ner till ån gick vi över ett sädesfält och passerade bondgården. En kvinna, som bodde på gården som liten flicka och som var en uppmärksam iakttagare av Glösbobarnens liv (Margit Olsson), har i nutid berättat för mig, att många i befolkningen aktade sig för att komma inpå Glösbobarnen. Man kunde ju aldrig veta …

Den mer än manshöga vassen bakom badplatsen stod ockragul på fuktig men fast lermark. Den lockade till närmare undersökning. En dag gick Stig – numera utan sin läroverksmössa – och jag på den ”egna stunden” olovandes ner till badet för att utforska fyndigheten. Stig och jag hade efter en tid kommit varandra nära. Han var i kraft av sin ålder och sin imponerande läroverksskolning den självklare expeditionsledaren. Jag nöjde mig villigt med att vara underordnad vapendragare. Stig och jag trängde andlöst in i tysta vassrum utan innehåll, små dolda gemak som ingav en känsla av förtrollning. Vi rörde oss från ställe till ställe med försiktighet för att inte skära oss på vassens lansformade blad. Vassruggen var vår gemensamma hemlighet, bara oss förunnad. Vi begåvade den med ett äventyrsfyllt namn. Ett förtroligt namn. Vi återvände till vår sommarvindsomsusade gömma många gånger. En blygsam och poängfattig upplevelse kan tyckas. Men oförglömlig.

Glösbobarnen fick varje sommar göra en längre badutflykt. Resorna gick till Florsjön, Orbaden eller Stenö Havsbad. Jag minns inte vilket av ställena bussen tog oss till den här gången. Personalen förberedde evenemanget i flera dagar. Mat skulle tillagas i stor mängd, packas ner i lådor och föras med på resan. Och filtar skulle med. Till Tystan på stranden. Inget undantag för att vi låg i sanden på främmande ort.

Badandet vid den långgrunda stranden var kringgärdat av tillsägelser, förmaningar och extra övervakning. Det var kanske i någon mån motiverat. Syster Maja skred ansvarsfullt omkring, för ovanlighetens skull utan frasande sköterskedräkt. Hon stod med klockan i hand och kollade att man inte var i vattnet för länge. Olika tider för olika grupper. För flickorna gällde baddräkt, för en del. Utan baddräkt för andra. Wasti minns hur hon drabbades. Högst orättvist, tyckte min syster. Hon fick inte använda sin fina baddräkt som Mamma hade köpt åt henne. Det var bara de stora flickorna som tilläts pryda sig. Dom små var vackra som dom var, sa medföljande tant Anna.

Vad de många omgivande badgästerna tänkte om vårt sällskap var nog mest ett problem för dom själva. De visade sin nyfikenhet och stirrade förundrat. Tystan var ett okänt fenomen för dom. Men kokerskan Elins massiva lökbiffsutspisning på stranden var betraktarna säkert avundsjuka på.

 

Föräldrabesök

Alla föräldrar hade naturligtvis inför resan fått veta att de skulle få komma och hälsa på sina barn. Ungefär en gång i månaden eller något glesare kom föräldrarna i två abonnerade bussar. Det var på söndagar och andra helger.

Till Mamma sände jag strax efter min ankomst till Glösbo ett brev, som hon sa sig ha haft roligt åt. Jag skrev där om möjligheten till besök, något som vi barn först efter framkomsten till Glösbo blev upplysta om. Jag skrev att det “är billigt men det kostar pengar.” Var det så roligt dé?

När bussarna skulle komma stod vi alla uppradade efter staketet under tidig och uppskruvad väntan. Vi mötte bussarna med glada tillrop. Mamma och Pappa liksom alla andra föräldrar hade med sig “gottlådor” och små presenter. Så klart att besöken var oerhört efterlängtade. Inte bara för presenternas skull.

 

Satans Thure

På väster sida om sanatoriebyggnaden fanns en dunge med höga tallar i sandig terräng. Där under trädkronorna brukade vi under varma dagar få äta vid dukade bord. Då var det jobbigt för personaltanterna. Dungen var också en bra lekplats. Det var mest pojkar som höll till där för att i den fina sanden bygga vägar, garage, stationer, tunnlar och broar för sina bilar. Eller låtsasbilar. Jag hade ingen egen bil. Fick väl låna ibland. Eller ta. Men Thure Östlund från Bomhus, i samma ålder som jag, han hade en egen, gul lastbil, tillverkad i gjutjärn. Vita gummidäck hade den, och röda fälgar. Kanske var den gjord hos Skoglund & Olssons gjuteri hemma i stan. Thure gick helt upp i den kära lastbilen och lät mig förstå att den var förmer än alla andra bilar. Gummihjul hade den också. Visst. Jag blev avundsjuk.

En dag när vi lekte ville jag få Thure att förstå att jag kunde en del annat viktigt än att bara snirkla omkring i sandhögen med en gul gjutjärnsbil. Så jag gjorde Thure uppmärksam på att jag kunde en bra dikt som ingen annan kunde. Åtminstone inte på Glösbo. Thure reste sig upp från sin knäställning och satte sig förväntansfull på en sandkant med sin kära gjutjärnsbil i famnen. Jag ställde mig kapprak under en ståtlig fura och deklamerade ner till Thure:

Skynda till Jesus, fem trappor opp

Dörren till vänster fotar man opp

Ut kommer Satan, dundrar och svär

Efter kommer Jesus med laddat gevär.

Men Bomhus-Thure verkade till min förvåning inte imponerad. Han var kompakt tyst och såg förbryllad ut. Thure reste sig sakta och utbrast: “Dé därmåste jag tala om för syster Maja.” Vaa? Jag blev helt ifrån mig. Inte hade jag väl trott att Thure var en skvallerbytta. Och för ett sånt där bra stycke. Att inte Thure begrep att det här skulle vara en hemlighet mellan oss.

Thure försvann springande in i det stora, grå trevåningshuset. Med sin gula gjutjärnsbil i handen.

Det dröjde inte länge förrän syster Maja kallade på mig. Hon sa till mig att vi skulle gå in på mitt rum. Det bodde fem grabbar till där, men dom var ute i egna bekymmer. Syster Maja hade hört att jag kunde en egendomlig vers och ville nu att jag skulle läsa upp den för henne. Hon drog fram en stol och satte sig tungt. Jag förstod att jag inte kunde komma undan. Jag darrade inför övermakten, som var klädd i ljusblå, frasig sköterskedräkt, armbindel med ett blått kors på och en mössa med band under en bestämd haka. Nu var det inte längre fråga om en kaxig och utmanande versläsning uppifrån. Det gick inte precis ljudligt och flytande, men jag undanhöll inget. Det fanns varken tid eller förmåga att i mitt förvirrade tillstånd frisera om Satansversen till något som lät söndagsskolbeskedligt. Syster Maja lyssnade spänt utan att röra en min. Hon suckade och samlade sig för en straffutmätning. Hon inledde domen med att säga att det här var ett mycket allvarligt och syndigt brott. Hon kunde inte förstå var jag hade lärt mig detta förfärliga stycke. (Jag sände en oredig tanke till storebror Billy. Han borde egentligen ha varit med här och fått stå till svars i mitt ställe.) Nu skulle jag, sa syster Maja, få sona brottet med att vara inne resten av dagen, på rummet. Och med att be Gud om förlåtelse.

 

Den tunna reskassan

De slantar man hade med sig till Glösbo var överlämnade till syster Maja för sparsamt handhavande. Påfyllning från föräldrarnas sida, om det förekom, rönte samma öde. Man fick ut det nödvändiga, om det fanns ett uppenbart behov, till exempel för att köpa ett frimärke och vykort att sända hem. Inköpet gjorde man i Modigs Lanthandel, som låg inne i den nära byn. Det tillhörde de få personliga friheterna att på den ”egna” tiden få vandra dit. Givetvis efter tillstånd.

 

Modigs Livsmedels- och Diversehandel.

 

En särskild kassalänsning ägde rum vid de tillfällen, då bryggarbilen hade levererat läskedrycker. Var och en fick en flaska efter att syster Maja tittat i kassan, som hon förvarade för var och en. Tilldelningen av en brusande Orancia eller Valencia hade dock en brutal begränsning. Syskonpar, det fanns några, måste dela på flaskan. Vá Wasti och jag tyckte?

 

Återbesök på Glösbo

Jag var alltså på Glösbo under större delen av 1937. Påföljande år fick jag göra ett återbesök. Det var när Wasti och Nita var där. Pappa och jag fick en söndag åka med Henrik Lindahl från Hemlingby utanför stan, där vår familj hade bott tidigare. Lindahl hade en gammal guppig bil. Med på färden var Lindahls Rolf, något yngre än jag. De båda skulle efter ankomsten till Glösbo fortsätta till egna mål i Hälsingland. Farbror Henrik var antikhandlare i lopphandlarklassen och skulle passa på att göra en rekognoserande affärsresa. Att inte Mamma var med kan ha berott på att hon ville vara hemma i Gävle för att i stället besöka Billy, som låg på Selggrens sanatorium.

Bilen var svart, kantig, hög och allmänt skraltig. Resan gick över kullar, berg och dal. Bilen fick gå på frigång i nedförsbackarna. För att spara bensin. Rolf och jag satt i baksätet, estetiskt omogna att genom rutan hänföras av Hälsinglands blånande berg. Vi läste i stället veckotidningar med spännande serier i, som Rolf hade stuvat in mängder av.

Pappa och jag släpptes av vid barnsanatoriet. Där väntade mina systrar. Nita, då 6 år, skriver i nutid om besöket:

”Pappa kom till Glösbo med Lindahl och hälsade på en gång. Jag hade berättat om vilken tjusig bil de skulle komma med och så kom de i en fyrkantig T-ford eller liknande. Tanterna skrattade och jag skämdes. Att mamma inte var med kan ha berott på att det ju inte var ordinarie besöksdag utan på “dispens” som pappa fick komma.”

Nita säger inget om att jag var med. Hon har förträngt det. Men jag minns. När det var middag i matsalen fick jag vara med och äta. Till efterrätt var det nyponsoppa med vispgrädde. Det var en älsklingsrätt, mest betingad av den smaskiga gräddklicken. Tant Margit kom in i matsalen och frågade högt om det var någon som ville ha påfyllning. O, ja. Min hand for upp som ett skott. Efter en minut kom hon tillbaka och sa: ”Vispgrädden är tyvärr slut”. Men då skämdes jag att tacka nej. Jag framhärdade, och åt surmulet upp min gräddberövade nyponsoppa.

 

Åter i Brynässkolan

Jag hade under våren 1937 lämnat fjärde klassen hos fröken Jakobsson, varit flera månader på Glösbo Barnsanatorium, och nu skulle jag vid hemkomsten på hösten börja i femman hos en ny lärare på Brynässkolan. Skönt att slippa fröken Jakobsson. (Efter några år, sen jag lämnat fröken Jakobssons klass och vi flyttat till N. Kopparslagargatan, överraskades jag en dag av beskedet att fröken Jakobsson hade förlovat sig. Vilken uppståndelse i Immanuelskyrkan. Hon var då 40 år. Hon gifte sig med sin förlovade och blev Nilsson.)

För första gången fick jag nu en manlig lärare. Då bortser jag från slöjläraren. Det var i slutet av september 1937. Min lärare hette Teofil Uggla. (Egentligen hette han Teofilus.) Det var inte utan att magistern i yttre mån gjorde skäl för sitt efternamn. Han var kortväxt och med en begynnande rondör. Och visst hade han en näsa och profil som påminde om en fågels. Han var lugn och gemytlig samtidigt som han kunde vara bestämd. Magistern gick ofta klädd i kavaj med diskret brunrutiga golfbyxor, modell engelska plusfours med slejf och spänne nedanför knät. Till denna mundering bar han ett spanskrör, som han svängde vant och elegant, när han tillsammans med de andra lärarna under rasternas prat skred fram på skolgården i ett brett spann. På skolgården tog magistern ofta fram ett äpple, som han hade med sig i en papperspåse. Och som krydda till dessa karakteristika rökte han cigarr. Men inte på skolgården. Det doftade i alla fall cigarr om honom. Denna mänskliga böjelse, som jag antog endast kunde tillhöra de välsituerade, ville jag inte berätta om hemma. Det kändes illojalt. Jag befarade att Mamma skulle ge värderande synpunkter. Och de visste jag ju hur dom var.

MAGISTER TEOFIL UGGLAS KLASS PÅ BRYNÄSSKOLAN 1938/39

Övre raden från vänster: Ingemar Silver, Sven-Erik Södergren (Nenne),

Kurt Carlsson, Hans Andersson (Spengs), Ego, Karl-Olof Sandquist.

Mittenraden: Lennart Eriksson (Lelle), Stig Johansson, Mattias Karlsson, Olle Strand, Birger Johansson.

Nedre raden: Birger Lund, Mats Sundström, Eddie Norgren, Bengt Karlsson, Gunnar Fredriksson, Roland Olsson och Arne Berglund.

Saknas: Nils Andersson, Helge Jansson.

 

Jag började höstterminen lite senare än de andra pojkarna. Var nyss hemkommen från Glösbo. Redan vid första lektionen, i räkning, fick jag beröm för att jag hunnit så långt i räkneboken på Glösbo. Magistern lät förstå för en annan pojke, Arne Berglund, som jag uppfattade vara klassens ljus och primus motor, i varje fall mest högljudde, att här hade denne fått sin överman. Vilket magistern med ett tydligt och brett leende uppifrån katedern signalerade till Arne och klassen. Det var ett välkomnande som stärkte mig.

Tillvaron i femman var långt mera avspänd än den pressande skolgången hos fröken Jakobsson. Magister Uggla var alltid sansad och bemötte oss oftast på en smått humoristiskt sätt. Jag upptäckte att han med förkärlek använde ordet ”relativt”. Det lät fint. Och gick relativt lätt att använda om vad som helst, när man pratade runt. Jag tog till mig den språkliga nyheten för eget och flitigt bruk.

Det ”relativa” fick ett uppmärksammat uttryck från mig den gången vi skulle ha vår första sexuallektion. Magistern berättade biologiskt om den manliga könsapparatens byggnad. Han hade kommit till urinrörets funktion och utseende. Detta rör var ”relativt” smalt, sa magistern. Nu small det till hos mig. Hur smalt då? Rör? Mina tankar gick osökt till ekbuffén där hemma i den tysta salen. Där fanns i överdelens vänstra skåp lite av varje av vikt och hemligheter. Bland annat fanns det ett saftrör där, som Pappa förvarade som minne från sin bekväma tid på Sätra Brunn, en kuranstalt i Västmanland, som han varit vid en kort period under slutet av 20-talet. Det här sugröret var av glas, hade en liten böjning i ena änden och hade smala, rosa ränder. Vi barn brukade ibland under Mammas kontroll få göra en provsugning med det fascinerande röret, och naturligtvis smakade hallonsaften mycket godare då än klunkandet ur ett glas.

Under magisterns lektion om urinröret gick mina tankar till huruvida det relativa urinröret kanske var så smalt som Pappas saftrör. För att visa magistern att jag sannerligen följde med under lektionen och var vetgirig, så räckte jag upp handen: ”Magistern, är det så stort som ett saftrör?” Magister Uggla såg helt fågelruggig ut. Vá då för saftrör? Han hade lämnat lektionens del om urinröret för länge sen – ”Jo, det där röret….”. Nu började höras fniss och förlägna skratt från kamraterna. Men magistern hade nu äntligen uppfattat frågan om saftrörets relativa jämförelse med lektionens urinrör. ”Jo visst – han såg aningen road ut men höll fattningen – ungefär som ett saftrör, jo, ungefär som ett sånt rör, ja. Kanske lite smalare”. Kompisarnas förlägna flin övergick nu i ett gapigt flabb, ett tecken på att de åtminstone hade följt med på just den delen av lektionen.

Jag blev aldrig utsatt för någon mobbning eller spe efter lektionen. Det smala Sätra Brunn-röret där hemma i buffén försvann senare. Av våda eller tidens tand.

Ordet relativ hade också en biprodukt, när magistern skrev det på tavlan, nämligen den lilla bokstaven ”r”. Magistern hade ett lustigt sätt att skriva r. Hittills hade jag skrivit r på ett sirligt sätt, som fröken Furuström i Hemstaskolan lärt ut och som fröken Jakobsson i trean och fyran fortsatt att underhålla. Men magister Uggla förenklade formen på ett sätt som påminde om ett neråtvänt grisknorr. Så jag började använda knorr jag också. Och dessutom gick det lite fortare att skriva med knorr.

Magistern brukade avsluta dagens vita klotter på svarta tavlan med en uppmaning till städerskan: ”Låt stå !” Skriver lärarna så än idag?

 

Gymnastiken

Var det något jag avskydde i skolan så var det gymnastiken. Med uppflyttning till Ugglas femma blev gymnastik ett särskilt ämne under magister Henry Stenman. Han var i grunden vanlig folkskollärare. Hade alltså en egen allmän klass. Gymnastiken bedrev han i gymnastiklokalen högst upp på skolans vind. Billy hade fått börja hos Stenman på hösten 1935 samtidigt som jag skrevs in hos fröken Jakobsson i fyran. Jag minns aldrig att Billy klagade på gymnastiklektionerna. Däremot kom han glad hem med en och annan anekdot från magisterns lektioner. ”Idag sa magistern att man kunde åka skidor på nederbörden.”

Att jag fick en sån motvilja mot gymnastik, alltid artistisk (i motsats till rytmisk), var troligen min brist på en viss studsförmåga. Jag var inte sjuklig eller svag. Tvärtom, ganska stark och vinnande i bataljer. Men jag hade svårt för ett visst moment i Stenmans elitistiska program, nämligen att hoppa bock. Det spillde över på hela gymnastiktimmen. Dom andra grabbarna, de flesta, flöt som gräshoppor över bocken och även över den högre plinten och den likaså höga och långa hästen. Särskilt duktiga var Kurt Carlsson och Henry ”Tomten” Johansson. Stenman med sina meriter som elitgymnast och deltagare i olympiaden i Berlin 1936 fann en njutning i att organisera och drilla klassen i mindre gymnastikenheter. I utgångsposition satt vi på golvet i rader om en fem sex grabbar, indelade efter hoppkompetens. Om man någon gång lyckades visa en hoppförbättring, så kunde man bli uppflyttad till en högre rad. För att vid nästa lektion bli nedgraderad. Att jag var ganska duktig i andra delar av ämnet som överkast på bom eller i att klättra i rep upp till det höga taket med enbart armkraft och fotknip hade ingen större betydelse. Och att kunna hänga upp och ned i ribbstolen eller gå balansgång på bommen var inte heller något som helst plus, för sånt kunde alla i sömnen. Bockhoppning var det enda utslagsgivande. Kunde man inte hoppa bock så var man hopplöst nedsatt. Det märktes också på Stenmans sätt att ge beröm och förhålla sig till eleverna. Det förde med sig att jag serverade en hel del fantasifulla förklaringar för att få komma ifrån gymnastiktimmarna..

Min dåliga hoppförmåga förföljde mig i tankarna i många år. Jag fick mig till livs en befriande förklaring vid ett tillfälle långt senare, när jag bodde i Stockholm. Jag stod hos en skräddare på Götgatan, som skulle ta mått på mig. Plötsligt sa han med ögat på måttbandet : ”Du har så korta armar.” (Eller han kanske sa Ni, för det var på den tiden). Att ha korta armar är en fråga om relation. Skräddaren bedömde mina armar efter hur lång jag var från topp till tå. Det var där förhållandet inte stämde. Varför hade min pappa vid måttagningarna aldrig sagt något om mina disproportioner?

Götgatsskräddaren gav mig i alla fall en förklaring – om inte en heltäckande så i alla fall en bidragande – till att jag inte slirade helskinnad över Stenmans avskräckande redskap. Man skulle ju ta avstamp med ett flygande skutt och sen slå händerna med ett smask i bockens eller plintens läderklädda överdel. Hade man långa armar i förhållande till benen, så kom man högre upp i luften och kunde flaxa över utan att slå baken i. Sen hängde det förstås på att avstampen var kraftig och fjädrande också. Med stadiga ben och breda fötter blev det kraft i hoppet. Mina ben har alltid varit långa, smala och muskelfattiga. Det har varit ett handikapp även i andra sporter. Därför har jag blivit det jag blivit. Alltså en högst oatletisk typ. Bara en långhalsad och buteljaxlad metrevsfigur.

 

Anmälan till Högre Folkskolan

Under vårterminen 1939 fick klassen veta, att man från femman kunde få gå över till en annan skola som hette Högre Folkskolan. Den var tvåårig, och där fick man lära sig engelska. Och så fick man bära skolmössa med märke i, dock inte av samma dignitiet som läroverkets eller borgarskolans märken. Efter prat med Mamma tackade jag ja till att magister Uggla skulle anmäla mig. Av klassens 21 pojkar anmälde sig 9 till Högre Folkskolan. Min huvudsakliga tid i den skolan kom mest att hänföra sig till den tid då vi bodde på Norra Kopparslagargatan i stans centrum. (Se kapitel Norra Kopparslagargatan.)

 

Ofattbar grymhet

Ett par kompisar i klassen kom till magistern och berättade något hemskt. De hade sett några Brynäspojkar som i ett skogsparti bakom skolan fångat småfåglar och som roade sig med att sticka knappnålar i fåglarnas ögon och sen glatt se på hur de arma varelserna flaxade omkring i blindo. Magistern såg helt chockad ut. Han vände sig till hela klassen och ondgjorde sig en lång stund över grymheterna. Det var ofattbart att det kunde finnas grabbar som roade sig med sånt. Händelsen och magisterns reaktion gjorde ett starkt intryck på oss alla. Vi mådde rent illa. Men jag funderade efteråt varför inte magistern försökte nysta opp historien för att ta reda på vilka pojkarna var. Det skulle han väl egentligen ha gjort?

 

Jag grinar aldrig

Det fanns tre elevingångar till skolan från skolgården. Min ingång låg längst till vänster, norrut. Klassrummet låg tre trappor upp. Där fanns ytterligare ett par klasser i samma korridor. Det gick väldigt fort nerför trapporna när det var rast och man skulle ut. En gång gick det alltför fort, och jag for på huvet nerför trappan. Där låg jag knäblodig på en avsats och halvkved. Kamraterna bara rusade förbi. Utom Becke med det svartglänsande håret. Han hette Bengt Karlsson, bodde i barnrikeshusen i Mejseln och hörde hemma i en elvabarnsfamilj. Becke stannade till och sa högt som om han trodde att alla andra också hade stannat: “Dick, han grinar aldrig han.” Jag kan höra det hur många gånger som helst. Becke, dé var en trevlig grabb dé.

När vi efter rast skulle upp för trapporna gick det långsammare. Vi, liksom de andra klasserna, samlades i den långa korridoren utanför klassrummen för att invänta våra magistrar, som brukade komma från lärarrummet. Det var alltid ett snackande. Vid ett sånt tillfälle hade jag kommit i bråk med en kille i magister Fernlunds klass, som vi var närmaste granne med. Han hette Ingvar Widell och bodde i området vid Hospitalsgatan, där Pappa hade sitt skrädderi. Ingvar var kaxig, storskrävlande och gjorde sig märkvärdig. Vad som föranledde gruffet med Ingvar vet jag inte, men det var då rakt inte jag som började. Eller var det jag? Det är väl inte omöjligt att något i mitt ordval ute på skolgården varit provocerande.

Det ena gav det andra, och det dröjde inte många sekunder förrän vi låg där på stengolvet och tampades. Ingvar hade en mörklila kavaj. Själv hade jag en icke mörklila kavaj, sydd av skräddarfar. “Heja Dick”, skrek de blodvittrande kamraterna, till och med en och annan ur Ingvars egen klass. Ingvar var inte helt populär bland sina egna heller. Jag skulle just sätta in den avgörande värjestöten, då någon ropade “Magistern kommer!” Vi flaxade upp från stridsarenan, och ordningen hann återställas utan att vi behövde ställas till svars.

 

De två vikarierna

Under ett par korta perioder hade vi två vikarier för magister Uggla. Jag minns inte anledningen, men jag vill tro att magistern var sjuk. Eller så måste han var hemma för att hjälpa sin fru, som var sjuklig av sig.

Den första vikarien var en äldre lärarinna med glasögon och gråsprängt svart hår, som var spänt i nacken. Hon var nog spänd i största allmänhet också. Hennes namn minns jag inte. Det finns dock instängt i det höga materialskåpets mörker, vid sidan av katedern.

Lennart Lelle Eriksson från Bomhus, skolans bäste längdhoppare, satt sist i fönsterraden i bänken bakom mig. Han kunde under en räknelektion inte hålla intresset helt uppe för frökens figurövningar på svarta tavlan. När fröken stod bakåtvänd och ritade oförstående siffror, fyllde Lelle ut den tråkiga tiden med att leka med sin svarta stjärnjojo. Jo jo. Lelle slängde ut högerarmen. Med jojon längst ut. Lite för tydligt. För fröken hade ögon i nacken. Hon blev irriterad, stolpade med långa kliv ner i bänkraden och tog ifrån Lelle hans blanka stjärnjojo. Förutom åthutningar meddelades Lelle att han skulle få tillbaka den kära ägodelen efter en vecka. Om han skötte sig. Och så öppnade fröken det ockragula materialskåpet och la med en pedagogiskt min in Lelles stjärnjojo på mittenhyllan tillsammans med bläckflaskan, kritlådan och allsköns teckningar. Och tog demonstrativt ut nyckeln ur skåpdörren.

Men Lelle var inte bangen. Under en rast lirkade han opp skåpdörren utan åverkan och besvär och tog ut sin stärnjojo, allt inför en lågmält påhejande pojkskara.

På den utlovade dagen anmälde sig Lelle för fröken. Jo visst jo. Jojon var det. Lelle hade skött sig, och hans ägodel skulle nu högtidligen återlämnas. Fröken tog fram skåpnyckeln ur sin svällande handväska och böjde sin långa gestalt in i skåpet. Hon krafsade och letade. Lelle stod bakom hennes ryckiga rygg och väntade. Vi andra såg med öppna ögon och munnar hur fröken for fram och tillbaka med materialskåpets alla papper och prylar. Fröken vände sig upprörd om och stammade att jojon faktiskt var borta. Hon kunde då inte begripa… Lelle visade nu med bestämdhet att han ville ha tillbaka sin jojo. Det var faktiskt en mycket dyrbar stjärnjojo. Fröken tvingades på direkten lova att hon skulle köpa Lelle en ny stjärnjojo. Lelle gick med långa älgasteg tillbaka till sin plats i bänken bakom mig. Jag såg något triumferande i hans blick.

En annan vikarie var magister Sjöman. Han var en pensionerad lärare, som trots sin egen tids mossighet mycket väl visste hur den nya tiden för oss unga var och framdeles skulle te sig. Magister Sjöman ställde oss inför en mycket praktisk betraktelse en gång, ägnad att belysa vad som numera fordrades i företagandets krav och villkor. Vi skulle ju en dag söka arbete och borde nu förberedas på vad vi hade att iaktta om vi ville få en fin anställning.

Magistern läste upp: “Två starka pojkar som nyss slutat skolan, söker ett utannonserat arbete som lagerbiträde på ett kafferosteri (en icke sällsynt arbetsplats i Gävle). Den moderne arbetsgivaren med kännedom om de senaste rekryteringsmetoderna vill nu pröva de båda sökandena. Han ger de båda pojkarna ett var sitt stort och tungt paket, omsorgsfullt inslaget i brunt kraftpapper och med starka hampasnören. Den ene ynglingen lossar knutarna försiktigt, vecklar upp papperet lika försiktigt för att inte skada det och lägger det varsamt på en hylla intill. Pappret betingar ett icke oansenligt värde och kan användas på nytt. En mycket ambitiös och sparinriktad pojke förstår ni.”

”Så har vi en annan pojke. Han är mera otålig av sig och vill göra saker och ting i flygande fläng, fast inte alltid så noggrant, tar fram sin pennkniv, skär av snörena med ett ryck, fläker upp det dyrbara omslagspapperet som skrynklar sig och bara slänger det i papperskorgen intill. (Magister Sjöman höjde här sin erfarna pensionärsblick.) Vem tror ni får jobbet?”

Ha! Det var väl självklart. Jag såg framför mig de färdigsydda kostymer som Pappa då och då slog in i papper, som han efter ekonomisk mätning klippte av med sin stora skräddarsax från den stora och surt förvärvade brunpappersrullen. Pappa vek kläderna med pedantisk noggrannhet, på ett särskilt sätt så att inte kragen och kavajärmarna skulle få fula veck. Jag erinrade mig hur jag senast burit hem ett sånt paket till distriktschefen Sven O.V. Nilsson vid Telegrafverket i Gävle till hans villa vid Västra Bergsgatan. Och hur jag var tillsagd att artigt be husan om att få med mig papperet tillbaka.

Klassen lystrade vaket för att få höra utgången av den spännande platskampen. Jag kläckte morskt ur mig, att det givetvis var grabben med det fina ordningssinnet som skulle komma att få jobbet. Han visade ju en väldig omtanke om firman. Höga dygder som ordning och sparsamhet var insydda i märgen på mig – . Nej du, sa magister Sjöman. ”Det duger inte. Nu för tiden får man inte söla så där när man jobbar. Tiden är otroligt dyrbar för arbetsgivaren. Kafferosteriet vill ha ett lagerbiträde som är snabb av sig. Som hinner med saker och ting. Så är det bara. Den raska grabben är den som får jobbet. Var så säkra.”

Mina föreställningar om en riktig och rättvis värld ställdes inför en halsbrytande omvärdering. Jag var skakad i mina djupaste fästen. Det var nog fel i alla fall. Att den där slarvern skulle få platsen före den ordentliga grabben.

 

Filatelisten

Under Brynästiden var jag en flitig frimärkssamlare. Det började när jag hade kommit hem från Glösbo och börjat i femman hos magister Uggla. Vi var några kamrater i klassen som hade fattat intresse för frimärken. Mats Sundström, Eddie Norgren, Roland Olsson, Sven-Erik Södergren och Curt Carlsson. Vi hade alla gått i fyran hos fröken Jakobsson. Vem som drog i gång frimärkssamlandet vet jag inte säkert. I varje fall var det inte jag. Skulle tro att det var Mats eller Eddie. Mattes pappa var sjöman, tror jag, och Eddies var hamnarbetare. Båda visste att man kunde besöka båtarna i den inre hamnen och ute vid Fredriksskans och fråga sjöfolket om de hade några “stamps”. Vi andra hängde på och följde med dom. Vi blev hemmastadda med de kollastade båtarna, de oljeluktande, nedfettade och varma maskinrummen, de kyffiga utrymmena för manskapet och de matosiga köken. Inne hos kocken, vars köksvärme var mysigt varm under den kalla årstiden, stod det ofta en jättekittel med råskalad potatis och väntade. Jag tror att sjömännen i de lortiga kolbåtarna, ofta av utländsk nationalitet, inte hade något emot att vi kom och tiggde stamps. Det blev lite omväxling för dom. Vi blev aldrig avspisade eller illa bemötta, även om vi ofta fick finna oss i ett “no, sorry”.

Det var inte alltid som vi var samlade alla fem på våra cykelexpeditioner ut till båtarna. Men vi var alltid ett par tre i sällskap. Letandet utvidgades, och det blev allt vanligare att vi sökte oss till kolonialföretagen och skeppsmäklarna nere vid hamnens magasinsgator. Vi gick inte in på deras kontor utan höll oss till bakgårdarna, där det fanns en stor trälår för tömning av kontorens papperskorgar. Vi äntrade de rymliga lårarna och ställde oss att slita och plocka i pappersskräpet efter brev. Nästan alltid fanns det ett utländskt kuvert med frimärke på. Men även svenska frimärken fick duga. Dom kunde faktiskt vara minst lika åtråvärda, särskilt jubileumsfrimärken, t.ex. Delaware-minnet 1938.

I hamnområdet och framför allt i lårarna luktade det kaffe, om det nu var för att kontorspersonalen ständigt lämnade efter sig kaffesump i papperskorgarna eller för att området hyste kafferosterier, Engwall & Co t.ex. med sitt Gevalia. En och annan gång hade vi oturen att bli upptäckta av gårdskarlen. Då blev det ett uppbrott från låren i flängande fart. Sammanhållningen bland oss trälårsrotande filatelister blev allteftersom splittrad, och jag blev allt oftare en varg på ensam jakt. Besöken på båtarna lockade mig inte längre, och jag begränsade därför utflykterna till den inre hamnens kontor.

Om Mats Sundström och Eddie Norgren var vana att träffa sjömän, så hade jag en viss vana vid att träffa frikyrkopastorer. De olika frikyrkorna i Gävle hade kontakt med många missionärer i Kongo. Det visste jag, som lyssnat på gästpredikande missionärer i Immanuelskyrkan. Jag började med att söka upp min egen kyrkas pastor, Oscar Ingwall, som bodde vid Nygatan intill Lillån. Besöket hos honom gav resultat. Nu vågade jag fortsätta hos andra kyrkors pastorer. Jag tittade i telefonkatalogen på de olika kyrkornas adresser och sökte sen upp pastorn. Blev alltid inbjuden att stiga in och se pastorn plocka i en brevhög på skrivbordet.

I bottenvåningen i det stora hus som Putte Arnmark bodde i på Brynäsgatan 15, fanns en äldre man som hade en stor frimärkssamling. Putte tyckte att jag kunde hälsa på hos filatelisten. Han var permanent sängliggande och hette P.A. Elfström. Han var ägare till Elfströms Tekniska Fabriks AB, som tillverkade såpa, tvål, ljus, lut och liknande tekniska saker, bland annat den riksbekanta Reporia tjärtvål.

 

 

Fabriken låg intill de två kommunala gasklockorna på Atlasområdet på Brynäs. Den sköttes i fabrikörens sjukliga frånvaro av hans bror. Man kunde titt som tätt läsa annonser i veckotidningar om företagets ”undergörande och friska tvål”. Dagens Nyheters krönikör Torsten Ehrenmark berättar i en bok om den första gången han såg film:

“Den föreställde en ung kvinna som satt på en stol och tvättade fötterna i ett emaljerat handfat. Hon såg lycklig ut och bredvid henne låg i närbild en tvål, förmodligen Elfströms Reporia Svaveltjärtvål. Det var en reklamfilm vars budskap för evigt stämplades på min näthinna.”

Jag beslöt mig en dag att våga knacka på hos den frimärkssamlande tvålfabrikören. Hans hushållerska visade in mig i sjukrummet, efter att först ha hört sig för hos den sängliggande. Det doftade parfym och tvål. Den bleke sjuklingen i omfångsrik vit nattskjorta låg halvhögt uppdragen i sängen. Ovanför sig hade han en trapets, med vars hjälp han kunde hasa sig hit och dit i sängen.

Efter mitt djupa bockande och min korrekta självpresentation, sträckte sig fabrikören fram till sängbordet, där han hade flera frimärksalbum. Dom var imponerande tjocka och stora. Det blev inte så många ord sagda. Fabrikören bläddrade långsamt och försiktigt och fann ett märke, som han kunde ge mig för de korvören jag hade. Jag minns inte så säkert märket, men troligtvis hade jag medverkat vid bläddringen på ett sånt sätt att vi kom fram till sidorna om Fidjiöarna eller Tasmanien eller någon annan palmsmäktande ögrupp i Indiska oceanen. Ett märke från långväga land på andra sidan jordklotet var alltid begärligt och ingav paradisiska drömmar.

Jag tackade och kände mig upprymd av fångsten och den värdefulla bekantskapen på så hög frimärksnivå. Det dröjde inte många dagar, förrän jag stod i entrén igen hos tvålfabrikören och hans husa och ville göra en ny affär. Nu hittade vi ett stort trekantigt märke från det mogoliska Tannu Tuva.

Då jag skulle gå, tyckte den sängliggande filatelisten, att jag i fortsättningen skulle samla ihop ett lite större belopp före nästa frimärksförhandling. Efter detta ensidiga bestämmande blev det slut med frimärksförhandlingarna hos den store. Jag lyckades aldrig skramla ihop mina ören till någon stor pott. Det brast i uthållighet. Mina pengar, som kom från tidningsförsäljning och upphittade buteljer, liksom bara försvann i samma ögonblick som dom kom in.

 

Immanuelskyrkan och Söndagsskolan

Mamma var sen tidig ungdom ansluten till baptiströrelsen. Hon lät döpa sig i Gävle i Immanuelskyrkan i sällskap med tretton likasinnade, när hon var sexton år. Pappa döpte sig senare, troligtvis när han hade träffat Mamma på Örbyhus syfabrik och de slagit ihop sina bopålar. Det var nog så att Mamma krävde att Pappa skulle gå med i baptiströrelsen för att det skulle kunna bli äktenskap. I en av Immanuelskyrkans årskalendrar från 40-talet stod såväl Mamma som Pappa antecknad som döpt enligt baptistkyrkans ordning för vuxendop.

Immanuelskyrkan vid Brynäsgatan 6 uppfördes av Gävle Första Baptistförsamling och invigdes 1904. Byggnaden ritades av arkitekten E.A. Hedin efter ett program som utarbetats för baptistkyrkor i Sverige. Dessa kyrkor var ofta uppförda i ett gathörn, och det var också Immanuelskyrkan i Gävle. Kyrkan var inredd med rum för församlingsverksamhet i bottenplanet. Jag minns detta rum som Lilla Salen. Den användes för ”lättare” aktiviteter som söndagsskola för de minsta och för fester vid jul och andra högtider. På andra våningen fanns ett stort sexkantigt kyrkorum, den egentliga gudstjänstlokalen, där ett upphöjt kor (podium) med dopgrav anlagts i ena hörnet. Tornet mot gathörnet är ett framträdande blickfång på Brynäs. (Fritt ur Karlström, T: Gävle stadsbild.)

När vi bodde på Brynäs 1936 var antalet medlemmar i baptistförsamlingen 465. Tio år senare var antalet 336. I dag (2005) är församlingen ytterligt decimerad. Bland medlemmarna på 40-talet fanns 7 skräddare.

I vårt hem låg alltid små vita “Offerkuvert” i ekbuffén. I offerkuverten skulle församlingsmedlemmarna lägga sina frivilliga bidrag. I medlemskalendern var inskrivet om kuverten, att “Dessa böra för varje månad lämnas vid församlingsmötet första måndagen.” Jag snokade ofta i buffélådorna, men såg aldrig några slantar i kuverten. Men vad vet jag? Mamma kunde ju stoppa i en femma, just när hon skulle bege sig till kyrkan. Men ett befallande bud var det onekligen. Offer varje månad! Pappa hanterade knappast dessa offerkuvert. Han liksom inte hörde hemma i buffén. Buffén var Mammas revir.

Av den årliga medlemskalendern kunde man utläsa att det överst i församlingsorganisationen fanns ett råd som kallades för Medäldste. Därunder stod en vice ordförande. Jag minns två personer som klädde denna viceroll, som i praktiken måste ha varit en ren ordföranderoll. Då jag gick i söndagsskolan, där Billy och jag började omedelbart efter flytten till Första Tretton på våren 1935, var det David Wickman som var vice ordförande. Han hade en affär, som sålde damkappor och andra damplagg. Affären låg på Rådmansgatan mellan Nygatan och Drottninggatan. Vice ordförande efter Wickman blev Verner Wahlström. Honom hade jag som söndagsskollärare, och därför har jag ett starkare minne av honom. Även Verner Wahlström var affärsidkare. Han hade en livsmedelsaffär i källaren i hörnet av Sjunde Tvärgatan och Korsnäsgatan, i samma hus som kusin Tord och Karin bodde. Wahlström var mera levande och nära, och vår familj kom att ha en personligare kontakt med honom än med KappWickman, kanske mest för att vi mellan varven handlade i Wahlströms affär. Wahlström stod bakom disken och lyfte på sin vita handelsmansmössa. I kyrkan på söndagarna visade han sig i en mörkblå oklanderlig kostym. Vilken av församlingens sex skräddare hade fått sy den? Wahlström utstrålade vänlighet och visade respekt även för den lille söndagsskolegossen.

Vid sidan av kyrkans styrelse fanns i någon form en ekonomistyrelse. Den var inte redovisad i medlemskalendern. Kyrkans världsliga värden måste ju vårdas, t.ex. kyrkobyggnaden och sommarhemmet Fjärran Höjder. Och kollekter av olika slag togs ju opp för församlingens verksamhet och måste redovisas och förvaltas. Pastorn och gästpredikanter måste avlönas. Och Gud vete allt.

Församlingens pastor, Oscar Ingwall, var av särskild auktoritet. Jag antar utan att veta , att han var utbildad vid baptisternas bibelskola, Betelseminariet i Bromma, eller något liknande ställe. Ingwall sågs mestadels på söndagarna, då han på förmiddagen höll gudstjänst och när han någon gång samtidigt förrättade dop. För sådana föreställningar fanns en dopgrav, en “bassäng”, som var nedsänkt i podiet.

 

Dop i bassängen

Det var inte så många gånger jag var med och såg dop. Det kändes i alla fall pirrigt när det begav sig. Det var en massiv uppslutning, och församlingsborna var spänt inställda på något stort, himmelskt och spetakulärt. Dop tillhörde inte det alldagliga. Pastorn kunde döpa både en och flera adepter vid samma tillfälle.

Där stod pastor Ingwall med en eller flera kandidater medan församlingen sjöng en psalm. De var omsvepta av ett vitt, hellångt linne. Efter att pastorn sagt några ord om vad dopet innebar så blev det en bön till Herren. Och så skred pastorn och den första kandidaten ner i vattnet. Där fick kandidaten frågan om han eller hon var beredd. Vilket hon givetvis alltid var. Pastor Ingwall gjorde en vädjan uppåt om Herrens godkännande av det förestående medlemsskapet, tryckte sin hand i kandidatens rygg och grabbade med den andra tag i den fängslades halslinning. Och Ingwall fortsatte: “På grund av Jesu befallning och din egen bekännelse döper jag dig…”

Därefter fällde han överrumplande fort dopadepten bakåt och ner i det våta elementet. Som om han hade haft en stående stum planka, som han pladask vickat ner i vattnet. Och så ett hastigt lyft upp igen. Som avslutning sa pastorn känslofullt: “Herren Jesus Kristus, vilken du har iklätt dig, bevare dig till evigt liv.”

Vilken blöt föreställning! Det dröp ymnigt på den mjuka mattan, efter de nydöpta. De skyndade raskt och huttrande tillbaka till det torra bakom podiets kulisser. Församlingen hade nu fått en välbehövlig förstärkning. Och de församlade kyrkobesökarna hade fått sitt höga lystmäte mättat.

Jag har undrat över hur Ingwall så säkert kunde doppa kandidaterna i vattnet utan att de reflexmässigt gjorde motstånd och saboterade skådespelet. Krökte rygg eller gjorde någon vattenglidande undanmanöver. Pastorns resoluta hantering i dopgraven var nog en förutsättning för att akten över huvud taget skulle lyckas.

Mina båda systrar är döpta i Immanuelskyrkan. Wasti lät döpa sig i februari 1943. Kort därefter gjorde Nita sammalunda. De fick var sitt guldhalsband. Jag har aldrig hört systrarnas motiveringar till att underkasta sig denna våta akt, annat än att Nita sagt sig även hon vilja få ett sånt där armband som Wasti fick.

 

Söndagspredikningar

Pastor Ingwall verkade i församlingen i många år. Hans söndagspredikningar fann jag trista och utdragna. Jag satt där liknöjd och önskade att han måtte sluta snart. Jag var inte upplagd eller mogen för bibliska uttolkningar och budskap. Jag behövde dess bättre inte gå på söndagsgudstjänsten så ofta. Det var nog mest tillfälligheter att Billy och jag råkade komma med. Vi hade ju söndagsskolan. Pastorn var till sin gestalt inte av resligaste sort, men han var heller inte småväxt. Hans något distinkta framtoning inbjöd inte direkt till skojfriskt prat. Han verkade allvarsam med sin mörka hår och svarta, friserade mustasch. Kanske man till det yttre måste skilja sig från den världsliga människan för att passa som församlingsherde och dopförrättare? Men Ingwall visade mig faktiskt en mänsklig sida en gång, när jag tiggde utländska frimärken av honom i hans dunkla bostad nere vid Lillån, där han bodde med sin fru, Ester. Pastor Ingwall hade många brev från baptistmissionären Aron Andersson och andra missionärer i Belgiska Kongo.

Mamma och Pappa gick regelbundet till söndagsgudstjänsterna, särskilt Pappa. Mamma hoppade över ibland, därför att det kunde vara även andra program på eftermiddan eller kvällen och som passade hennes kynne bättre. Sammankomsterna på kvällarna hade lättare program med strängmusik och taktfasta sånger.

När Mamma och Pappa gick till söndagsgudstjänst, så var det i en egen ordning, som avvek från det äktenskapliga protokollet. Dom gick inte tillsammans, åtminstone inte under den tid vi bodde på Norra Kopparslagaregatan. Pappa skrudade sig i sina bästa kläder. Det var en tidsödande ritual med rakning, slit med hårkardan, vit stärkkrage, nyknuten slips och annan utstyrsel, innan han var klar för avgång. Han räknade med att bli sedd inte bara av ”vanligt” folk utan också av någon av församlingens övriga skräddare.

Mamma däremot, som sa sig ha mera bråttom för att hinna med söndagens alla bestyr, söndagsmaten och förberedelser för någon gäst som skulle titta in efter gudstjänsten, hade inte tid att promenera så där makligt och rak i ryggen som Pappa. Så hon gjorde sina gästförberedelser, och sen satte hon sig på cykeln och trampade raskt iväg till kyrkan. Kläderna hade hon slängt på sig i flygande fläng. Make up var inte aktuell. Sånt ingick inte i hennes estetik. Jag vet inte om Mamma sökte upp Pappa i kyrkbänken eller om de satt var för sig.

Pappa var noga med att lägga i kollekten i håven på ett synligt sätt. Men han tyckte att en enkrona tärde för mycket på kassan, så han nöjde sig med en femtioöring, som i storlek och silverlyster inte skilde sig så mycket från enkronan, om man höll myntet på ett utstuderat sätt. Om någon bänkgranne höll ögonen på honom, så skulle det kunna se ut som han la i en enkrona. Detta var en medveten strategi, som han en gång avslöjade för Nita. Hur Mamma lämnade sin kollekt är mera dunkelt. Men jag tror inte att hon offrade en femtioöring. Hon slöt nog handen längre ner i håvpåsen och lät en mer oansenlig peng ramla ner.

Det som jag såg som podium i kyrkan motsvarade koret i en mera allmän och sakral kyrka. Podiet var även plats för sångkörens framträdanden.

 

Från Ivars och Esters vigsel 1911.

 

Podiets inre tak var valvformat. Det var bemålat samt dekorerat med tre änglar, som svävande höll en slingrande banderoll. På bandet kunde man läsa : “Hören I himlar och lyssna I jord, Ty Herren talar.” Och jag läste devisen ofta, ett sätt att få tiden att gå i den trähårda långbänken, vare sig man satt där som söndagsskolgosse eller var med som besökare vid något annat, större möte.

En känd och mycket efterfrågad gästpredikant var kongomissionären Aron Andersson, född 1901. Han var 1931 – 1935 i Belgiska Kongo i Baptistmissionens station Basakata. (Bok “I kärlekens tjänst”, Harriers Bokförlag.) Då Aron Andersson gästade Immanuelskyrkan höll han predikan under söndagsgudstjänsten men dessutom särskilda predikningar på andra dagar under kvällstid.

Jag minns ett sånt tillfälle med Aron Andersson i Immanuelskyrkan. Mamma hade kommenderat dit mig. Aron berättade om sina mirakel och välbringande turer i Kongo. Kyrkan med läktare var packad till bristningsgränsen. Strängt taget minns jag bara att undergöraren, i mörkblå cheviotkostym, intog podiet och där pratade länge om sina bedrifter bland de stackars ”negrerna”. Församlingen var andlös. Slutligen krånglade han sig ner på knä och gick in i en känsloutgjutande bön, ömsom med knäppta händer, ömsom med armarna i skyn. Han hade svarta kängor. Hela helbrägdagöraren skakade och darrade. Jag tyckte det var otäckt.

 

Kyrkans ledare utöver församlingsledningen (medlemsmatrikel 1946):

Söndagsskola; Karin Jakobsson, sedermera gift Nilsson. Fröken Jakobsson var 1935 – 1936 min lärare i “vardagsskolan”.

Organist och körledare: Greta Larsson, alltså Bryggars Greta från Österfärnebo. Greta var utbildad musikdirektör och brukade vid söndagsgudstjänsterna leda kören från orgelläktaren, som var placerad i höjden på vänster sida om podiet. När kören på kvällstid framträdde på podiet stod Greta på en dirigentpult. Den var nederst omgiven av ett rött skynke, som enligt malisen var ägnad att skyla hennes stadiga ben. I kören deltog Karin, kusin Tords lagvigda. Hon hade enligt Tord en spröd sopranstämma.

GK-pojkarna: ordförande Birger Portström. GK stod för Goda Kamrater. Jag har inget minne av denna verksamhet, annat än att jag av Harald Karlsson i söndagsskolan fick en guldnål, märkt GK. Gick man flitigt i söndagsskolan, blev man automatiskt God Kamrat.

Sångsällskapet Harmoni: ordförande Tord Wahlgren (min kusin, f. 1912).

Vidare fanns Elsa Eklund som frejdig och tongivande ledare för Strängmusiken.

Ovanstående församlingsfunktioner fanns redan 1935, när jag började i söndagsskolan men var då besatta med en del andra namn.

Söndagsskolan bestod av en fem, sex klasser; flickor för sig och pojkar för sig. Vi höll till i Kyrksalen (Stora salen) med dess podium och många träbänkar. De allra yngsta barnen fick hålla till i Lilla salen. Jag hade Harald Karlsson som lärare. Han arbetade som “korrespondent” vid Sandvikens Jernverk. Det finns ett foto på söndagskolklassen med Billy och mig. Det är daterat den 1 september 1935, och på bilden står vi nio grabbar i åldern 9 – 12 år utanför kyrkan tillsammans med Harald, alla i städad söndagsklädsel,

 

Söndagsskolklassen utanför Immanuelskyrkans huvudingång 1935.

Fotot finns även i avsnittet ”Kamrater och vuxna”.

Billy och jag skyltar med en söndagsskoltidning. Med på bilden finns också Olle och Rune Hiller från Andra Tvärgatan samt Börje Melinder från S. Centralgatan, som jag sedermera skulle komma att umgås flitigt med. Inne i kyrkan satt Harald bakvänd på bänken med oss pojkar framför sig, grupperade på två bänkar. Harald hade en blå textbok, som han läste ur och diskuterade med oss. Efter Haralds genomgång på ungefär femton minuter var det dags för återsamling med alla andra.

Först var det lättsam sång och musik. Ofta framträdde Strängmusikens Elsa Eklund med röst och gitarr.

“Elsa Eklund var verkligen en imposant kvinna med näsa och knut i nacken. Hon stod inte vår familj nära på något vis, hon tillhörde de “fina”. Och hon var totalt humorlös, inga skämt där inte. Då var hennes gubbe Axel fryntligare. Han var min första mandolinlärare.” (Nita)

Strängmusiken spelade mest på kvällsmöten. I Strängmusiken fanns även fiolister och andra musikanter. Det var lite klämmigare på deras möten än då pastor Ingwall höll sina söndagsgudstjänster. Förvisso.

David Wickman, församlingsstyrelsens ordförande, brukade vara med i söndagsskolan. Han gick fram till talarstolen på en upphöjd avsats till vänster nedanför podiet. Där stod han med sin tydliga korpulens och läste ur en bok; möjligen var det bibeln. Västen putade ut under den trånga kavajen. Han läste nästan alltid om en plats som hette Antiokiaoch om bibliska figurer som var på väg dit eller redan var där för att uträtta stora ting. Wickman hade en brorson, Hugo Wickman, som var teckningslärare i Högre Folkskolan. Jag skulle senare komma att bli en ambitiös elev hos honom.

När vi söndagsskolebarn var återsamlade fick vi sjunga fromma och uppbyggliga sånger : “Jag älskar söndagsskolan och villigt skyndar dit..; Ett litet fattigt barn jag är, men glad jag är ändå…; Jesus älskar alla barnen...” Efter en sådan upptakt tog någon tongivande församlingsperson över för att kolla upp det vi nyss läst om i klassen. En sån person var Martin Romberg. Han var tämligen lång och frejdig. Han hade en respektabel position som prokurist i Choklad & Konfektyrfabriken Freja vid Ruddammsgatan. Han syntes trivas med att hålla barnaskaran vaken med prat, frågor och med ”gotta”. Och alla barn tindrade. Han belönade nämligen goda svar med goda kolor från Freja. Omväxlande var det någon annan person i församlingen som höll igång kolaflödet, exempelvis den gemytlige farbror Olle (Svensson) som hade sin världsliga tillvaro i Ljusfabriken Svea (Ellfströms Tekniska Fabrik), där man knappast tillverkade kolor. Även någon ungdomspastor kunde vara med i söndagsskolan och vara utrustad med sponsrad kola. Det tycks ha varit gott om konfektyrtillverkare i Gävle på 30- 40-talen (Läkerol, Pix, Bröderna Westin, Herman Bergström. Freja m.fl.).

När handlanden Verner Wahlström efterträdde David Wickman som ordförande brukade även han ha något att säga från talarstolen nedanför podiet. Han brukade kalla fram de barn som fyllt år eller haft namnsdag sen senast och så blev de gratulerade i närvaro av alla andra barn. Till ordningen vid detta tillfälle hörde att födelsedagsbarnet skulle stoppa en slant i den lilla negergossen, som stod på ett bord intill. Som tack för denna generositet nickade den lilla negern. Nita erinrar sig hur hon gick fram till farbror Werner i hans mörkblå kostym såväl i november som januari (Frideborg). Och fick lägga i en tioöring, hämtad ur Mammas slitna portmonnä.

Jag har ett minne, inte helt smakligt, från en kolastund i kyrkan. Jag hade gått ett år i söndagsskolan och hade fyllt tio år. Billy var inte med längre; han hade nyss tagits in på sanatoriet. Harald Karlsson hade slutat som lärare, kanske för att han flyttat till Sandviken. Han var nu avlöst av Verner Wahlström som söndagsskollärare. Klassen hade också fått byta plats. Vi satt nu som enda klass uppe på läktaren i kyrksalen och kunde hålla koll på klasserna där nere. Anförare för frågestunden var den här gången en ung pastor (Yngve Adolfsson), som varit i kyrkan en tid och höll på att arbeta in sig. Han gjorde glatt sina utspel och hade massor av frågor. Och jag hade tur. För det var såna bibliska saker som jag just hade tragglat med i vardagsskolan hos fröken Jakobsson. Jag levererade snabbt, ensam, det ena rätta svaret efter det andra. Och ungdomspastorn fick ideligen slänga upp ettöreskolor på läktaren, där jag från första raden hängde över räcket. När han frågade hur många kapitel det fanns i Matteus evangelium och jag ur ryggmärgen blixtsnabbt svarade 28, såg han trött ut. Han ville naturligtvis ha svar från lite varstans i barnaskaran. “Det var väldigt vá han där uppe vill ha många kolor. Är det bara han som ska svara i dag?” Han såg ut att misstänka att jag hade hjälp av min lärare Verner Wahlström. Men det hade jag inte. Verner myste. Fröken Jakobsson där nere med sin flickklass vände sig om i sin enfärgade isblå klänning och stirrade uppåt. Hon såg märkbart förvånad ut, för någon biblisk briljans hade jag inte visat på hennes kristendomslektioner i Brynässkolan.

Nu kommer det bisarra i kolasvängen. Verner frågade om jag inte skulle dela med mig av den stora kolaskörden till mina fina kamrater. Men kan man tänka sig: Jag lät förstå, att jag ville behålla kolorna. Enbart för egen del. Verner blev helt flat och förvirrad. Ett sånt beskt svar var han inte beredd på.

Jag har mången gång under senare år låtit tankarna gå tillbaka till denna händelse och frågat mig själv hur jag bara kunde. Vilken infam och gudlös söndagsskolegosse jag var.

När söndagsskoltimmen var slut fick man som alltid en sedelärande söndagsskoltidning med sig hem. Den var liten och tunn och hette Barnens egen tidning. De mindre barnen, som höll till i Lilla salen, fick en annan tidning, Bikupan.

Jag var en flitig söndagsskolgosse. Jag har diplom förvarade från åren 1935 och 1936, där det står att jag varit närvarande vid samtliga sammankomster (36 och 37. I Gula boken, som Mamma skrivit om mig, står det att jag renderats guldmärket i söndagsskolan redan under Harald Karlssons tid.

Skräddare i församlingen:

Som kuriosum kan nämnas att det fanns sju skräddare i församlingen:

Axel Svenssons Herrskrädderi, “Rekommenderas obs! Stilfullt och billigt.” (Annons i medlemsmatrikel)

Olof Engström (sångkören)

Henry Arting

P.O. Buräng (diakon)

Helnor Lundin, “Reparationer, ändringar, prässningar utföras till billigaste priser.” (Lappskräddare enligt Pappa)

Joel Olander (diakon)

Ernst Back, skräddare med ”kondition” (Lidholms Herrekipering)

 

Fjärran Höjder

Baptistförsamlingen hade ett sommarhem i utkanten av stan. Hemmet hette Fjärran Höjder liksom hela området, ett friluftsreservat, där hemmet låg. På sommaren höll baptistförsamlingen möten och fester där.

 

Fjärran Höjder 1936

 

När söndagsskolan var slut på vårterminen och sommaren bjöd på sol och värme blev det en sommarfest på Fjärran Höjder. Alla barn samlades vid kyrkan, och så tågade man i samlad tropp genom stan den långa vägen till sommarhemmet. Nu var även föräldrar och andra församlingsintresserade med. Där blev det, förutom sång och tacksägelser till Jesus och Fadren, olika trakteringar och lekar. På bilden här intill sitter Billy och jag vid en stor sten uppe på en kulle tillsammans med andra pojkar och söndagsskolläraren Harald Karlsson. Denna kulle kom väl till pass när Martin Romberg eller någon annan höjdare skulle slänga ut ettöreskolor från konfektyrfabriken Freja.

 

Bibelskola

Mina klasskamrater i femman började prata om sin konfirmation, om att “gå fram”, att gå fram till nattvarden i kyrkan. Dom gick en gång i veckan till Staffans kyrka, eller om det kanske var till församlingshemmet på Brynäsgatan, för att bli undervisade i bibeln. Men att “gå fram”, det gällde inte mig. För hos oss, det vill säga baptisterna, gällde en egen ordning. Jag kände att jag var vid sidan om, när skolkompisarna pratade om sin prälle. Och jag ville inte visa att jag tillhörde ett annat släkte. Hemma hade Mamma sagt att jag skulle gå i Immanuelskyrkans bibelskola i stället. Det var som att konfirmeras. Sa hon. Fast mera riktigt enligt bibeln. Att konfirmeras i statskyrkan var som att smäda, för dom bjöd ju på vin. Och pojkarna går fram bara för att få ny kostym. Och få klocka. Sa Mamma. Och flickorna likaså. Ja, men man drack ju vin på Jesu tid, menade jag, det står ju i bibeln. “Det förstår du väl att det var alkoholfritt” var Mammas mycket förtrytsamma svar. Vidare resonemang var lönlöst. Jag blev tveksam om min egen uppfattning. Dom kanske redan på Jesu tid kunde göra alkoholfritt…? Mamma hade pratat med andra mammor om det här, det hördes ju. Mamma satt vid köksbordet med en kaffetant och berättade om en annan mamma, som hon hade varit i handgemäng med: “O´ då sa hon att dom har ju blivit vuxna nu, så då kunde dom få dricka vin.” Mamma var komplett ilsken. Vuxna!!! Vin!!

Immanuelskyrkans bibelskola skulle innebära en tids undervisning i bibelkunskap bland andra tonåringar, både flickor och pojkar i åldern 13 – 15 år, samt en högtidlig avslutning. Nita, som gått i bibelskola, säger sig minnas, att man diskuterade olika ställen i bibeln. Det var avslutning i “bästa klänningen” vid en söndagsgudstjänst.

Men jag hamnade aldrig i bibelskolan. Jag vet egentligen inte hur jag kom undan. Även om Mamma förde saken på tal genom återkommande inpass, så blev det aldrig något uppträde om saken. Det förvånar mig än i dag. Kanske upptäckte Mamma att jag utvecklades till en “ordentlig karl” bibeln förutan.

 

Kubb och kol

I Trollet nr 4 var det kallt och fuktigt, särskilt på vintern. Uppvärmningsmöjligheterna var inte stora eller bekväma. I köket fanns en fyrspis som gav värme. För kaffekok och lättare matlagning hade vi ett brunemaljerat, tvålågigt gaskök som försörjdes med poletter. Kammaren och salen, i den mån den utnyttjades, uppvärmdes av vita kakelugnar.

Vi köpte ved som kallades kubb eller knubb. Partiet kördes hem från någon brädgård och bestod av rester från sågade bräder, plank och reglar. Kubben kördes in på gården och lämpades av framför vedbodörren. Där låg den tills jag hade slängt in lasten. Det var lätt att hugga kubben med dess rena och plana ytor. Tjockleken och längden kunde dock variera.

Nöden har ingen lag. Mamma hade kommit på, att det fanns stenkol att hämta nere vid ån, kol som fallit av järnvägsvagnarna under de öppna transporterna. Hon begav sig då och då i kvällsmörkret ner till industrispåren vid hamnen och plockade upp kolbitar, som hon la i en stor kasse eller väska. Det gick inte att undvika att bli nedsvärtad. Därför hade Mamma en sliten, umbärlig kappa på sig. Cykeln var det enda tänkbara fordonet i det diskreta jobbet. Med den kom hon nära järnvägsspåren. Och på cykelstyret hängde hon kassarna.

En kväll kom Mamma hem och var uppretad. En banarbetare hade kommit på henne och sagt till henne att sluta med det svarta fyndandet. Det var järnvägens gods. Mamma tog några dagars paus. Men snart var hon tillbaka på plockningens bana för nya smutsiga tag, mera vaksam och försiktig.

Mamma var alltid mån om att Billy och jag i mån av förmåga skulle bidra till familjens uppehälle. Särskilt minns jag hennes krav på att vi skulle vara med vid bärplockning av olika slag. Fast Billy slingrade sig nästan alltid undan på något sätt. Men mig lyckades Mamma utan svårighet värva. Och välplacerad och installerad på plats var jag flitig, vare sig det var fråga om att en solig höstdag följa med Mamma och plocka lingon, att hugga ved när jag kom hem från skolan eller att råskala en balja potatis. (Se kapitlen om Hemlingby.)

När det gällde Mammas koläventyr var det däremot aldrig tal om att jag skulle medverka. Det kan man ju förstå. För egen del hade Mamma för sitt svarta hantverk och andra gråzonsarbeten alltid suveränt oantastliga motiv. Om inte annat så kunde hon förklara sitt handlande med att det var nödvändigt för vår överlevnad. Vi var djupt drabbade av tillvarons alla orättvisor, menade hon. Själv har Mamma berättat hur hennes far i sin barndom tvingades stjäla bröd för att stilla hungern. Med en sån barndomsbild i bakhuvudet var det lätt för Mamma att ha en urskuldande syn på okonventionella försörjningsmetoder. Så länge det gällde henne själv.

 

Bad vid Alderholmen

Vi friluftsbadade vid Alderholmen. Till en början sa vi Adderholmen, i brist på bättre vetande. Man cyklade Strömsbrovägen över Näringen ut till Avaström, eller Avan, och tog där av till höger in i den sanka, albeväxta vegetationen, vidare in bland några bostadshus, och sen var det inte många meter kvar till badplatsen vid Testeboån. Särskilt badflitig var familjen sommaren 1937, då jag var 11 år.

”Jag var nog med och badade vid Alderholmen. Det enda jag minns därifrån är att man fick gå på en lång träbro. Sen minns jag faktiskt att pappa simmade med mig på ryggen. En av de få riktigt positiva minnena på farssidan. (Nita).”

Vid ett tillfälle gjorde vi en badutflykt tillsammans med familjen Lindahl från Hemlingby. Det var, Åke, Rolf och deras mamma, Ingeborg. Möjligen var också någon av mina två systrar med. Mammorna hade kommit fram före Åke och mig och stod på en mindre holme och väntade. Till holmen fanns en smal träspång från fastlandssidan (jämför Nita ovan), där vi ställde våra cyklar. Spången hade ett räcke på den högra sidan med bara en rankig överliggare att hålla sig i. Under spången löpte en djup båtränna, kanske 20 meter bred.

När Åke och jag kom fram till spången, såg vi mammorna på den mindre holmen på andra sidan spången. Vi blev glada och ivriga och började springa på spången mot dom. Vi kutade fort. Jag sprang först och Åke hack i häl. Hack i häl betydde att han sprang så nära att han trampade mig på hälen, när vi kommit halvvägs på spången. Jag snubblade några steg och dök sen huvudstupa genom det öppna räcket rakt ner i det mörka vattnet. Jag kunde inte simma, men jag vill minnas att jag under min plötsliga tillvaro i djupet tänkte. Jag måste göra något. Eller så tänkte jag inte alls utan bara reflexhandlade. Jag arbetade intensivt med armar och ben. Jag drevs uppåt tills en hand fångade mig.

Det gick efter en lång stund upp för mig, där jag låg i en roddbåt, att det var tant Ingeborg som dragit upp mig. Rakt ut från stranden, där spången slutade och där mammorna väntade, låg flera mindre båtar sida vid sida och med aktern rakt ut i rännan. Tant Ingeborg hade på störten hoppat ner i en av båtarna och från aktern grabbat tag i mig just när jag blev synlig igen vid vattenytan. Min mamma hade följt efter ner i båten och stod bakom Ingeborg . Mamma berättade efteråt, att när hon såg skjortarmen på mig i vattnet, hade skrikit: “Nää, men vá de Dick som ramla i !”

När jag en gång i vuxen ålder i brev erinrade Åke om det vådliga äventyret, skrev han tillbaka att han hoppades, att hans mammas räddningsbedrift hade varit “till min fördel”.

Roddbåtarna, av vilka en bidragit till min räddning, användes flitigt för att forsla över badgästerna till själva Alderholmen. Turen tog bara fem minuter. Det var mindre grabbar som rodde, och de fick några kopparslantar för turen.

Vi badade ibland på söndagar, och då kunde Pappa vara med. En gång låg vi på den långa holmens gräskant och solade oss bland andra badande. Ett ungt par med ett spädbarn passerade framför våra utsträckta fötter. Mamma och Pappa följde det unga paret med granskande blickar, Mamma mest. Sen hörde jag Mamma säga i dämpad ton: “Dom där var då alldeles för unga.”

 

Tidningskolportören

Vilken 30-tals pojke har inte någon gång försökt sig på att sälja tidningar; dagstidningar, veckotidningar eller jultidningar? Jag gjorde några sådana ryck under Brynästiden. Dessförinnan hade jag mestadels kunnat tjäna en och annan pluring på att leta tomglas, exempelvis då vi bodde i Hemlingby. Under den första tiden på Brynäs fortsatte jag buteljkommersen. Fynden lämnade jag till Hessels skrotaffär, som låg i en magasinsbyggnad vid järnvägen i korsningen av Bergsgatan.

Men nu stundade nya inkomstmöjligheter. Mamma hade väl funnit att jag var mogen att göra något mera stort än att bara sälja förtappade spritflaskor. Hon tyckte att jag skulle sälja Såningsmannen. Den veckotidningen från Saxon & Lindströms förlag kände hon till, och den motsvarade hennes höga ideal. Den verkade för nykterhet samt för frid och fred i världen, här nämnt i den ordning som Mamma själv värderade dygderna. Att Såningsmannen dessutom hämtade stoff från lantbruk och sedesamt familjeliv var ett ytterligare plus. Mamma anmälde mig till Såningsmannen som dess ombud.

En gång i veckan kom det en lunta trycksvärteluktande Såningsmannen, som jag skulle sälja ut. De var inte flera än att de kunde sändas med posten. Det kändes lite pirrigt när jag skulle prångla ut dom. Nu var det inte att gå ute på stan och vifta med en tidningsbunt. Nu var det att knacka dörr. En och annan trogen läsare fick jag, och det förenklade givetvis. Men min portmonnä svällde inte särskilt mycket under den här tiden. Saxon & Lindström gav även ut Svensk Damtidning och Lektyr. Damtidningen kunde man då och då se Mamma läsa.

Så småningom upptäckte jag att jag kunde få ett friare eftermiddagsjobb, om jag i stället sålde dagstidningar, där jag inte var bunden till ett visst antal exemplar. Efter tips från en kamrat äntrade jag Norrlandspostens officin för att erbjuda mina tjänster. Expeditionen låg på Norra Centralgatan, i hörnet av Ruddammsgatan. Man gick upp några trappsteg från gatan. En bekant lukt av trycksvärta slog emot mig. Jag kände igen lukten från Såningsmannen. Där inne ställdes jag inför en äldre farbror. Om man nu kunde kalla honom farbror. Den här farbrorn var arbetsgivare med rätt att bestämma över mig. Han var något mera än en farbror. Han var något fyrkantig till växten och hade en stubbad mustasch, som jag inte kunde släppa blicken från. Han var ensam och stod bakom disken vid en hög pulpet. Vá heter du då? Dick Svensson? Han skrev in namnet med sin penna i en uppslagen bok. Hur många ska du ha? Jag tyckte 10 stycken var lagom. Han plitade in antalet i sin liggare. Både lösnummerpriset och min avans har flytt minnet, men jag tror att priset var 10 öre.

Jag drog i väg den korta biten ut till Nygatan och Drottninggatan. Klockan var strax efter 2. Efter fullbordat slit under tre timmar återvände jag till expeditionen för redovisning. Framgången var inte alltid så lysande. Man fick då lämna tillbaka de osålda exemplaren. Om jag inte hade så mycken lust eller tid för jobbet kunde jag minska antalet tidningar till 5. Det var minimum. Efter varje avslutad eftermiddag fick man ett eget exemplar med sig hem. Till Mammas förtjusning. Med det här jobbet kunde jag tjäna ihop minst en 50-öring för söndagens efterlängtade vildavästernfilm på Olympia eller någon annan biograf.

 

Första Olympiabiografen. Olympia 1920.

Bilderna är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden” och är inlagda av Webbmaster.

Helst skulle det vara cowboyhjältarna Tom Mix eller Ken Maynardpå sina ystra och vackra hästar och i strid med indianer och skäggiga gangsters. Det hette matiné eller barnföreställning och brukade gå av stapeln klockan halv fyra på söndan. Men denna oheliga utflykt var inte något som jag ordade om hemma. Det var förbjuden mark. Jag läste lördagens bioannonser med glupande ögon. Den väntade föreställningen på söndagarna gjorde det lättare att klara av den tråkiga söndagsskolan i Immanuelskyrkan klockan ett. Jag gick från det ena direkt till det andra. Från andlig uppbyggelse till världslig synd.

Metoden att som tidningssäljare göra sig uppmärksam på gatan var inte särskilt sofistikerad. Man bara gick där och masade på Nygatans sidotrottoarer eller mittengång och putade ut med tidningsbunten under armen och med en vädjan i blick. Ingen högljudd megafon. Bara ett lågmält utbjudande vid möte med lämpligt byte; ” Köp Norrlandsposten!”

Mamma deltog med strategiska förslag till förbättrad marknadsföring. “Du måste skrika högt när du går med tidningarna. Du måste skrika nånting som står i tidningen så att folk hör och lyssnar.” Sagt och gjort. Bland nästa dags nyheter fanns en notis om att Gävleortens skolflygplan, det enda i området, hade råkat ut för ett olyckstillbud vid landning. Planet hade studsat till och blivit tillbucklat på ena vingspetsen. Så mycket mer var det inte, men tidningen utnyttjade naturligtvis händelsen med en fet rubrik och med en arkivbild av flygplanet. Jag var inte sen att hänga på. “Köp Norrlandsposten, SKOLFLYGPLANET HAR STÖRTAT !!” Den dagen sålde jag många exemplar. Jag fick gå tillbaka till expeditionen och fylla på. En overallklädd stor karl, som hunnit med att hungrigt kasta en blick på katastrofartikeln, kom flåsande i kapp mig. Han ville prompt lämna tillbaka tidningen. Jag hade slungat ur mig falsk varudeklaration, menade han. Men jag tyckte att mitt tillkännagivande höll måttet, så jag stod på mig och pinnade snabbt undan.

Det var påfrestande att gå omkring så där och skrika. Det var liksom inte min stil. Ingick inte i min image och självbild. Så mina utropsambitioner ebbade ut. En tidig novemberkväll när jag höll till nära den konkurrerande röda tidningskiosken i korsningen av Nygatan och Centralgatan – jag skulle fånga läsarna innan de hunnit fram till kiosken – tyckte jag mig se en säker köpare i flanörvimlet. Det var på den tiden som du-reformen ännu inte var uppfunnen. Mannen hade en grå trenchcoat med åtdraget bälte samt en kraftig keps, korrekt buren och utan svaj, en klädsel som jag tyckte signalerade öppen och ren ungdomlighet och gedigen sportinställning. Han såg inte gammal ut men utstrålade heller inte precis en gymnasial ålder. “Ähh. Du. Köp Norrlandsposten!” – Han stirrade på mig. “Vá?! Säjer du duu till mej? Vet hut!” — Jag blev lika tillplattad som tidningen.: “Ja´ tyckte Du, ähum, såg så ung ut”, försökte jag, medan jag stirrade in i det ilröda ansiktet. Att bli beskylld för att se ung ut var tydligen inte vad den kränkte sportsmannen längtade efter. Läget blev pinsamt. Jag tvärvände på stubben och stack iväg med rekordfart med tidningsbunten under armen.

En eftermiddag i oktober 1937, sen jag kommit hem från Glösbo barnsanatorium, stod jag utanför den gulrappade Centralstationen överst på den breda trappan med en bunt om tio exemplar av Norrlandsposten. Då sneddade en parant och aningen omfångsrik dam uppför den långa stentrappan åt mitt håll. Hon hade en svart kappa med vita accessoarer och en iögonenfallande svart hatt med stora brätten. I handen höll hon en resväska. Vilken överraskning. Det var syster Maja, föreståndarinnan från Glösbo. Jag fick fjärilar i magen och blev förvirrad. Det blev ett igenkännande med småprat om hur jag mådde och hur det gick i skolan och sånt. Tänkte hon månne på när hon kommenderade mig på rummet till bättre tankar och till att be Gud om förlåtelse? Hon sa inte vart hon var på väg, om det var till Hälsingland och Glösbo eller till Skåne där hon hörde hemma. Det oväntade men inte oangenäma mötet avslutades med att jag blev en tidning kortare.

Min karriär som tidningsförsäljare upphörde gradvis vid den här tiden. Mina systrar övertog inte ruljangsen. För övrigt var det inte vanligt att flickor gick på gatorna och kursade tidningar. Men Nita upptog sedermera under en tid denna möjlighet att tjäna en slant på eftermiddagarna. När hon var tio år på hösten 1942 gick hon omkring och sålde Arbetarbladet.

 

Tant Tegelsmora och jultidningarna

Vi hade bara en hundra meter till mjölkmagasinet på vår gata. Det låg på den södra sidan om Brynäsgatan. Magasinet låg i samma hus som Gullan Ringströms Damfrisering (Brynäsgatan 14) men nere i källarplanet och med ingång från Första Tvärgatan (nr 19) Utanför på huset hängde en skylt på vilken man kunde läsa Tegelsmora. Varför mjölkmagasinet fått detta uppländska namn kan man undra över. Kanske tanten i magasinet var därifrån. Och om det var mora eller smora som gällde var även det en stilla undran men inget bekymmer. En trappa från gatan ledde ner till den kalla lokalen. Både kyla och en källaranstruken syrlig mjölkdoft slog emot besökaren, vare sig det var sommar eller vinter. Där nere bakom disken stod tant Tegelsmora, som egentligen hette Margareta Eskilsson. Bakom sig hade hon ett stort cementkar (f.d. bykkar kanske) med krossade isbitar. Där hade hon en del känsliga mjölkvaror. På vintern var hon klädd i en vit butiksrock med en ylletröja under, yvig scarf samt värmande muffar kring handlovarna. Som avslutning över händerna hade hon vita halvvantar. Hennes blåfrusna näsa var inte av det smånätta formatet.

Vår familj kände sig alltid hemma i tant Tegelsmoras mjölkkällare trots den svala rumstemperaturen. Pappa räknades dock knappast in i detta sammanhang, för det var sällan eller aldrig som han gick in i en livsmedelsaffär. Hur det var med kundfrekvensen i magasinet är lite oklart. Jag minns att jag nästan alltid var ensam med tanten, när jag skulle köpa mjölk.

En dag hade en ny produkt kommit i handeln. Det var kondenserad grädde i plåttub. Den kunde man förvara länge i sommarvärmen, vilket uppskattades av Mamma. Hemma hade vi inget kylskåp. Mamma var extremt gräddberoende. Hon fick abstinensliknande besvär, när hon inte fick grädde på kafferep. Det hade alltmera blivit på modet att inte nyttja grädde till kaffet. Mammas uttalade besvär visade sig i förtrytelser av olika slag, när hon kom hem från kafferep där det inte hade ställts fram grädde. Så småningom tog hon sig före att alltid ta med sig en flaska grädde på kaffebjudningarna, ett slags fickplunta kan man säga. Denna uppseendeväckande innovation renderade henne några år senare en ärofylld utmärkelse. Hon fick resa upp till Stockholm och berätta för Sigge Fürst om sina gräddvanor i radions underhållningsprogram Frukostklubben(1946 – 1978). Mamma förärades den åtråvärda Frukostklubbsnålen.

Tant Tegelsmora blev föremål för min särskilda uppvaktning, när jag en höst erbjöd henne att teckna sig för färggranna och mycket läsvärda jultidningar. Jag hade med mig en beställningslista från tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund. Men listan blev inte särskilt lång. Saker och ting kom emellan. Mina försynta dörrknackningar, vördsamma bugningar och förhoppningsfulla försäljarambitioner mattades av. Jag tröttnade helt enkelt. Listan var så mager att jag inte fann mödan värd att sända in den till förlaget. Jag övergav helt enkelt tant Tegelsmora och de andra beställarna utan att varsko dom, trots att de bara var ett mindre antal. Och jag hörde aldrig några klagomål.

Inför påföljande jul var jag på bettet igen med jultidningar. Nu skulle jag tjäna kosing. Jag hade pepprat mig med försäljningsargument från Åhléns reklammaterial; jag kunde peka på alla skojiga julnötter som barnen skulle knäcka och alla hjärtenupna berättelser som tanterna borde läsa. Jag gick till tant Tegelsmora med materialet och de förföriska argumenten i förvissning om att hon hade glömt förra julens svek. Hon hade ju inte sagt något under året. Hon tittade stelt och avmätt på mig och mitt stora konvolut: “Dej kan man ju inte beställa nåra tidningar av, du kom ju inte förra julen. Du förstörde julen för mig och mina släktingar”. Inför min skyldiga och ångerfulla blick och tilltufsade hållning föll hon dock så småningom till föga och greppade tag i julpapperen med sina muffbehandskade händer. Den här gången skulle jag absolut inte svika henne. Beställningslistan blev också lite fetare än förra gången. Tant Tegelsmora fick sina tidningar och Mors Julbrev i god tid. Liksom alla andra tanter vid tvärgatorna.

Att sälja jultidningar var något självklart för småpojkarna på Brynäs. De flesta var i knappa omständigheter. Jag hade ingen veckopeng, varken då eller senare, och då måste man ju hitta på en egen födkrok. Det var ingen allmän debatt som ifrågasatte denna urgamla jultradition och affärsmetod från tidningsförlagen. I dag råder andra tongångar. Ett alternativ till att kränga jultidningar på den tiden var att köpa in jul- och nyårskort. Man kunde rekvirera 100 stycken “fina högeleganta och färgade kort” för mindre än 2 kronor. Sen var det bara att lägga på en profit och bege sig ut i Kålhagen och knacka dörr.

En annan mera tvingande försäljning var den som gällde Första Majblommanoch som skolan och scoutrörelsen var engagerade i. Det ansågs självklart att varje pojke och flicka i klassen glatt och soligt skulle gå ut på gator och torg och bjuda ut den välgörande blomman. För mig var det aktuellt i trean och fyran. Det här var inget man längtade efter. Om lärarna i skolan hade berättat på ett tydligt sätt vad blompengarna skulle gå till, är det möjligt att man hade varit mer motiverad. Majblomman, med olika färg varje år, kostade 10 öre. Och pengarna gick till en början till bekämpande av tuberkulosen, ett ändamål som var begripligt för mig. Men det visste jag inte då. Om jag bara hade vetat, kanske det hade känts lättare. Ändamålet har breddats allteftersom tuberkulosen gått tillbaka, och numera får majblomman stödja mycket annat, t.ex. olika sociala verksamheter, även idrott.

 

Stabbarna och rökdebuten

Nere vid Gavleån, rakt ner från Första Tvärgatan och sen en bit österut, hade ett trävaruföretag, kanske var det Pligglasses på Andra Tvärgatan, lagt upp några torkstabbar. I området fanns flera industrier. Det luktade fränt från lädergarvningen i Mattons Läderfabriks AB. Det mest kända företaget var Skoglund & Olson AB vid Tredje Tvärgatans början som bland annat göt spisar. En bit söderut mot Brynäsgatan fanns det både större och mindre bostadshus. Det här området på Brynäs, som till stor del sammanföll med Kålhagen, kallades för säckhanddukskvarteren. (Se avsnittet Stå på händer).

Stabbarnas virke hade placerats där för att torka. Det var plank och bräder i sin fulla längd, och dom låg där särade och travade enligt strökonstens alla regler. Stabbarna var uppåt 6 meter höga. Jag brukade ta mig dit då och då, la den gråmålade cykeln med bockstyret på marken och strosade in i de smala gångarna mellan de kubformade stabbarna och sög in den furufriska trälukt

 

Stamboul och Turk.

En dag var jag där av en speciell anledning. Jag ville pröva hur det var att röka. Jag hade en vit ask Stamboul. Hur den hamnat i min ägo är en sak för sig. Den delen tänker jag inte berätta om.

Stabbarna var ett avskilt ställe, där knappast någon människa rörde sig. Ingen kunde se mig. Inte en stabbläggare inom synhåll. Tändstickor hade jag tagit hemma på spiskåpan i köket. Min rökpremiär var inte särskilt dramatisk. Jag hattade med asken och tändstickorna och var i alla fall hypernervös, där jag stod inklämd mellan stabbarna. Oron dämpades, när det omsider blev glöd i den ovalformade Stamboulen. Några drag och hostningar. Jag upphetsades av rökens slingor, lukt och smak och framför allt av att stunden var heligt förbjuden. Platsen var idealisk för en hemlig rökdebut. Tyckte jag. Men egentligen var den så illa vald som det bara var möjligt. Kunde jag tänka långt efteråt. En fumlig pojke med hispig tändstickshantering en varm sommardag bland det kanske mest eldfängda material som fanns nere vid hamnen.

Nästa steg i rökutvecklingen var att våga sig till kiosken vid den trekantiga gräsplätten, där Brynäsgatan och Bergsgatan möttes. Efter en tids funderande tog jag mod till mig och vågade. I kiosken kunde man under byxångest få köpa Turk för 2 öre styck ur ett gult minipaket. (Se avsnittet Brynäsgatans södra sida.)

 

Fisktorget

Fisktorget, eller Hamntorget som det hette officiellt, låg på stråket in till stans centrum. Satt man i den röda spårvagnen från Brynäs och hade passerat Svängbron över Gavleån, så såg man det kullerstensbelagda torget på vänster sida, mellan den gulrappade Centralstationen och den borgmassiva Brandstationen. Fisktorget var platsen, där arbetarrörelsens Förstamajtåg hade sin utgångspunkt. Men först inväntade man avdelningarna från Bomhus, innan tåget satte sig i rörelse mot Nygatan och upp till Boulognerskogen.

För min egen del tog jag inte spårvagnen, om jag bara skulle till Fisktorget. Jag tog mig till Fisktorget på cykel och beblandade mig med fiskarbefolkningen, som tidigt hade lagt upp sina fångster i en massa försäljningsstånd, och med de nymornade hemmafruarna som skulle handla färskt. Torget var dock åtskilligt mer än nyfångad havsfisk och nyrökt gyllenbrun böckling från Bönan. På sensommaren och tidigt på hösten prunkade torget i färggranna astrar, nyplockade röda äpplen, guldskimrande plommon och andra trädgårdsprodukter från fiskarfamiljernas egna små odlingar ute vid Bönan och det övriga Norrlandet ävensom från de många små handelsträdgårdar som fanns i stans omgivningar.

Den här torghandeln möjliggjordes av att Gavleån gjorde en liten tvärvinklig inlöpning norrut och österut mellan järnvägen och torget. Den kallades Lillån och hade sitt egna och långsamma avflöde österut till hamnen.

 

Östra Lillån.

Bilden är framtagen och inlagd av Webbmaster.

Fiskebåtarna kom småputtrande utifrån havs med sitt dunk från kulmotorer, gick uppströms Gavleån och la vant till vid Lillåns kaj mot torget, där de ställde sig med fören mot kajen, sida vid sida. Sen var det bara att direkt från de öppna och blankfernissade båtarna hyva upp fisklådorna och alla trädgårdsprodukterna på den träskodda kajkanten. Fiskargummorna i sina arbetsförklen och med den slitna, fjällflimrande och bygelförsedda läderbörsen i näven var ett klassigt inslag i den brokiga torgbilden. Karlarna bar de många lådorna vidare upp till torget. Samt tog sig dessemellan ett och annat stimulerande pipstopp eller annat stärkande tillskott i sällskap med båtgrannen.

 

Fiskbåtar vid Hamntorget och Brandstation.

Bilden är framtagen och inlagd av Webbmaster.

Den morrontidiga stadsbefolkningen, däribland många hattsvajiga grosshandlarfruar med handväskan i grepp och med näsan i skyn, när inte deras pretentiösa blickar försjönk djupt ner i vattenhinkarna med blomster eller i de många trälådorna med blänkande färsk fisk. De vrakade och valde. Andra ville vara med vid kommersen bara för att få känna folkmyllret, sorlet, dofterna och stämningen. Fisktorget sjöd av liv och näring.

För egen del kunde jag en och annan lördag spendera en tidningsförtjänad slant för att få en tunnbrun papperspåse med gula plommon. Det var överfyllt med plommon i stånden. Dom var saftiga och friskt söta. Man spottade kärnor till höger och vänster bland kullerstenarna. Om man återvände till torget efter handelns slut då stånden nedmonterats, kunde man blicka ut över ett hav av plommonrester, inte bara utspottade. Det var faktiskt risk för halka.

Även Mamma begav sig på lördagarna, ibland i mitt sällskap, ner till Fisktorget med dess mångskiftande utbud. Oftast letade hon strömming till lägsta pris. Gluttade och frågade här och där .”Já kan få fyra kast då.” Aldrig några blommor. Det var inte att tänka på. Blomstren i tant Arnmarks trädgårdstäppa fick vara nog. Så var det.

 

Billy tas in på sanatoriet

Vintern 1937 – 2 januari 1939

Billy togs in på Selggrens sanatorium någon gång på vintern 1937. Möjligen kan det ha varit redan på hösten 1936. En del omständigheter tyder på det.

Att det inte stod rätt till med Billys hälsa började Mamma ana, när hon märkte att Billy svettades om nätterna. Det var blötfuktigt på hans liggplats. Mamma rådgjorde med tant Arnmark, som frågade om det var fuktigt även där jag låg. Billy och jag låg skaföttes i kammarsoffan. Nej, det var inte fuktigt där jag låg. Därefter blev Billy undersökt hos dispensären i Gävle. Han fick efter röntgen diagnosen lungtuberkulos och togs omedelbart in på Jonas Selggrens sanatorium i Strömsbro i norra utkanten av stan.

Lungtuberkulos var en smittosam folksjukdom som förknippades med fattigdom och dålig hygien. Sjukdomen var ingenting man utbasunerade. Snarare var det hysch hysch som gällde. Det kan man förstå. I vår familj frågade vi oss vad som kunde ha varit roten till Billys sjukdom. Det fanns en benägenhet hos Mamma och även Pappa skulle jag tro, att söka orsaken hos någon annan, exempelvis någon skräddargesäll som kunde ha varit smittbärande. Det fanns en gesäll som nämndes sen Billy avlidit. Han hette Molin och fanns hos oss när vi bodde hos Öhrströms i Hemlingby. En annan minst lika misstänkt smittkälla var en gesäll som hette Harry Andersson. Det heter i en journal från sanatoriet, att Harry hade öppen lungtuberkulos. Harry intog sina måltider tillsammans med vår familj. Han fanns hos oss, när Pappa hade skrädderiet på Andra Tvärgatan. Men Harry såg inte sjuk ut. För övrigt var det Harry som dränkte katten i Gavleån. Min förmåga att bedöma om en person var frisk eller sjuk var ju förstås lika med noll. En annan tänkbar smittkälla kan ha varit Mormor. Då hon dog 1942 registrerades dödsorsaken vara lungtuberkulos. Medan Mormor levde hörde jag aldrig Mamma nämna något om att Mormor, som slutade sina dagar hemma hos oss på Kopparslagargatan, skulle ha haft sjukdomen långt tidigare. Men det säger i och för sig ingenting. Billy vistades ju hos Mormor redan då han var 6 år. Och Mormor besökte oss såväl i Tärnaby som i Österfärnebo.

 

Tre av fyra. Fotot togs av Sven Arnmark för att

Billy skulle ha en syskonbild med sig på sanatoriet.

 

Från bostaden vid Första 13 var cykelavståndet till sanatoriet ungefär 5 km. Mamma gjorde under hela sanatorietiden ständiga besök hos Billy. Det var givet, att jag skulle hälsa på honom de gånger som Mamma inte kunde. Mamma såg också, att Billy uppskattade att jag kom ut och försökte därför förmå mig att själv känna ett ansvar för besöken. Dessutom var det till ömsesidig glädje och utveckling för både Billy och mig. Min uppfattning om Billys vistelse vid sanatoriet var till en början högst okomplicerad. Billy var sjuk och skulle bli borta från hemmet en tid, ungefär som när jag var på lasarettet för benbrottet. Han var som vanligt glad och öppen och han slapp att gå i skolan, vilket han till en början nog tyckte var skönt. Det var alltså för mig inget stordramatiskt med att Billy var på sanatoriet. Snart skulle Billy vara hemma igen.

Jag påmindes av Mamma om besöken, t.ex. på morgonen när jag skulle iväg till skolan: “I dag vet du att du ska åka ut till Billy när du kommer hem, glöm inte dé”. Så att jag inte bestämde något annat med kompisarna i skolan, eller bara försvann när jag kommit hem och ätit mina kubbar till några glas mjölk. I vilken mån Pappa for ut till sanatoriet och hälsade på Billy vet jag inte. Men det får jag anta att han gjorde, åtminstone på söndagarna, när han inte satt på skräddarbordet och när gudstjänsten i Immanuelskyrkan var över. Eller han kanske rentav hoppade över gudstjänsten?

När hösten kom kändes det lite kulet att cykla från sanatoriet i mörkret. En gång var Rune Lindahl med till sanatoriet. Han och Billy hade gått i samma klass i Hemlingby skola, och för övrigt var Rune och hans två bröder våra gemensamma lekkamrater från Åbergstiden. Mamma hade gjort upp med Runes mamma, Ingeborg, att Rune skulle komma.

När Rune och jag efter besöket hos Billy cyklade hemåt stan, var det mörkt. Plötsligt hördes det välkända smattret från en motorcykel och jag såg med ett ögonkast tillbaka att det var polisen med sidovagn. Vi hade passerat bron över Testeboån och var ungefär vid Lexvallsbadet. Jag ville visa mig modig och imponera på Rune. När det lilla ekipaget passerade mig skrek jag : “byyylingen!!! Med nutida normalmått för tillmälen skulle man kunna tänka sig att jag skulle ha hävt ur mig “jäävla byling!” Men det gjorde man inte. På den tiden. Mitt högst modesta glåpord var dock tillräckligt nedsättande för de båda mäktiga konstaplarna. De vände en bit framför oss i mörkret och kom hotfullt tillbaka. Rune som åkte först stannade sin cykel. Och sen jag. En fet konstapel i läderhuva, väl inbäddad i sidovagnen, spände lagens övervakande ögon i min skakiga skepnad: “Va saaa dö?” Det var lika bra att erkänna direkt och repetera okvädet, fast nu med en blid och knappt hörbar röst. Jag fick redogöra för namn och adress och skola och ålder och vad mamma och pappa hette och gjorde, allt medan motorcykeln smattrade och lyste upp vägen: “Det får gå för den här gången. Men gör inte om ét. Já bara varnar dej.” Det var andra gången som lagens företrädare hade lagt sin tunga och tillrättaförande hand på mitt unga liv. ( Den första gången beskrivs i avsnittet om Roddargubben).

Under sommartid var det roligt att åka ut till Billy, för då kunde vi vara ute, gå omkring och morsa och prata med Billys vuxna medpatienter och spela golf på sanatoriets miniatyrbana strax bakom huvudbyggnaden. Det var första gången jag fick känna på detta spel, och det var roligt. Man fick lära sig koncentration och att inte vara för ivrig. Och Billy undervisade. Omväxlande spelade vi krocket, med korta och tunga ebenoltzklubbor, och även det var efterlängtat. Mamma försåg mig alltid vid avfärd med en tidning eller något annat som skulle uppmuntra Billy. Jag märkte att Mamma blev alltmera tolerant i sitt val av tidningar. Det fanns en tidning som hette Tidsfördrif och som väl inte direkt återgav de frikyrkliga idealen. Men jag hörde henne en gång förklara hemma för en kaffedrickande tant, att det alltid fanns en tänkvärd dikt i tidningens inledning. Och därför köpte hon tidningen åt Billy.

På sanatoriet fanns ett eget språk, en speciell slang med egna ord, till exempel klövra, som stod för alla former av umgänge men särskilt för umgänge i ett parförhållande. Och klövra, det gjorde många patienter.

Så småningom blev jag genom Billy bekant med en del andra patienter, främst dom som rörde sig ute, bland andra Börje Dahlberg, en pratsam och skojfrisk medmänniska. Billy delade rum med en ung man, som var i sin bäst virila ålder, kunde man tycka. Han hette Stig och såg oförskämt bra ut. Han pratade alltid mycket kamratligt med Billy och det påverkade även min inställning till honom. Hans glada och vinnande sätt var dock inget tecken på att hans lungsjukdom var en lättsam och kortvarig bagatell. Tvärtom, den var långt framskriden. Kanske var det också det som så småningom påverkade hans sinnestillstånd, för han kunde senare en och annan gång faktiskt visa irritation mot Billy. Han tyckte att Billy fick långt mera uppmärksamhet av sköterskorna.

Förloppet av Stigs sjukdom skulle visa sig inte gå att hejda. Stig hade täta besök från sina föräldrar, som hette Ture och Hulda Johansson samt av sin fästmö. Pappan var möbelsnickare. Han var kortväxt och med lite kutig rygg, hade ett energiskt och knotigt ansikte. Han talade med sydsvensk artikulation, skånska eller småländska. Mamman var ljushylt och närmast vithårig. Hon sjöng gärna, var glad och mild till sitt väsen, och hon gjorde verkligen skäl för namnet Hulda. Fästmön tittade jag nyfiket på, när hon kom till Stig. Hon hade ett tilldragande utseende med vänliga bruna ögon. Och så hade hon en mycket solbrun hy. Det bruna var påmålat, påstod Mamma.

Våra föräldrar och Stigs föräldrar kom att bli närmare bekanta med varandra, och det uppstod ett samförstånd mellan oss som kom att utvecklas till ett fast umgänge utanför sanatoriet. Johanssons bodde på Kaplansgatan i hörnet av Ruddammsgatan. Mitt emot bostaden på andra sidan gatan hade Johansson sitt snickeri. Det var i samma hus som jag något senare kom att få ett av mina tidiga jobb, nämligen hos agenten Karl-Gustaf Luusuaniemi (särskilt avsnitt ). Stig hade två vuxna bröder, Olle och Bosse, som arbetade hos sin pappa i snickeriet.

Stigs tillvaro på sanatoriet kom att ge upphov till en kvinnoteatralisk förveckling. På sanatoriet fanns en överordnad sköterska, som hade närmat sig Stig på ett ohöljt sätt, trots att det i den nära omgivningen var allmänt känt, att Stig var förlovad med den stiliga kvinnan med den bruna hyn. I vilken mån Stig besvarade sköterskans ömsinta vård är oklart, men i den ensamhet och det utsatta läge han befann sig, är detta inte uteslutet. Stigs sjukdom förvärrades och stod inte att hejda. Han avled på sanatoriet. När dödsfallet var ett faktum, klädde sig sköterskan demonstrativt i heltäckande svart. Hon fortsatte i denna skepnad under en tid. Dock inte på tjänstetid.

Man frågar sig hur de båda kvinnornas liv därefter formade sig. Om Stigs fästmö vet jag intet. Sköterskan däremot kom jag att få se igen, när jag själv under sommarmånaderna 1950 blev patient på Selggrens sanatorium. Hon var då befordrad till en administrativ befattning som husmor, där hon inte behövde ha direkt vårdkontakt med de sjuka. Hon skred tystlåten och värdigt fram i korridorerna.

Billy var under sanatorietiden hänvisad till att uteslutande umgås med dom som fanns inom sanatoriet. Billy berättade ibland om en flicka som hette Kattis (antagligen Katarina) Barth och vars sällskap han uppskattade. Jag såg henne aldrig. Som besökare utifrån var det Mamma och jag som intog främsta platsen. Ibland var Mamma och jag där samtidigt.

 

 

Fotot härintill är ifrån ett sådant gemensamt besök, Vi står i sanatoriets luftiga barrskog. Vi är mycket prydligt uppställda. Billy, märkt av sjukdomen, håller ett modellflygplan framför sig, och jag står omotiverat med ena handen i kavajfickan. Våra skräddarsydda, ljusa långbyxor har så skarpa pressveck som bara en skräddares söner kan ha. Mamma ser trots allt förnöjsam ut i sin malätna rävboa från Österfärnebotiden, som hon alltid skulle ha på sig vid finare tillfällen. Modellflygplanet, som Billy färdigställt själv, skänkte han till sanatorieläkaren, Teofilip Nyrèn. Planet hade doktor Nyrén hängande ovanför skrivbordet i sitt expeditionsrum under lång tid efter Billys död. Sedermera flyttades den spröda gåvan till ett röntgenrum. Där hängde planet i taket i många år men rasade sen ihop av tidens tand. ( Uppgift från Nita).

Doktor Nyrén, som hade familj och bodde inne i stan, var känd som en erfaren och skicklig tuberkulosläkare. Som person var han avmätt och otillgänglig. Han domderade inte eller var direkt bryskt men ingav likväl på ronderna många patienter ängslan och nervositet. Det var därför överraskande att Billy kunde ha ett så bra förhållande till doktorn. Billy förärade ju honom sitt modellflygplan. Kanske Billy med sitt öppna och naturliga sätt frigjorde många av de hämningar som doktorn verkade vara styrd av.

Wasti och Nita var av smittorisk förbjudna att sätta sina fötter på sanatoriet. En gång fick Billy påhälsning av de äldre kusinerna Saimi och Ethel. Och så var det besöket av Rune Lindahl, som jag berättat om. Kamraterna från Brynässkolan gjorde sig inte påminda såvitt jag vet, och Billy frågade heller aldrig efter dom. Mamma kommenterade en gång besviket att ingen från skolan kunde höra av sig.

Billy fick under sommaren 1938 en kortare tids permission från sanatoriet. Han var då till en början hemma på Första 13, medan jag var hos Mormor i Ramhäll. Sen kom han och Mamma efter till Ramhäll, där jag fortfarande var kvar. Sommardagarna hemma och hos mormor gav säkert Billy en påminnelse om var han hade sin fasta grund.

Billy hade en kamera. Den hade han köpt på Tempo på Kungsgatan, och den kostade 2 kronor. Kameran var svart och mycket liten. Den var verkligen av småbildsformat, och Billy höll den mycket kär. Någon enstaka bild finns kvar från hans fototid och är inklistrad av Mamma i hennes efterlämnade album. Jag skaffade mig själv en kamera på Tempo. Det var en brun kamera, aningen större än Billys. Men något foto från mitt knäppande finns inte bevarat. Det var ett problem med dessa Tempokameror, som man som fattig grabb inte förutsåg, och det var att inköp av filmrullar samt framkallning och kopiering kändes väldigt dyrt. Och det stimulerade knappast fotointresset.

Vid ett av mina besök på sanatoriet talade jag om för Billy, att jag måste åka tillbaka lite tidigare än vanligt. Jag hade bestämt mig för att gå på kvällsbio i stan. Det var första gången jag skulle gå på vuxenföreställning. Första visningen började en kvart över sju. En senare visning gavs en kvart över nio. Det var en äventyrsfilm, som gick på Olympia vid Nygatan, en sliten biosalong med hårda tygsitsar, vilket jag erfarit tidigare vid barnföreställningarna på söndagar. Det fanns en biograf som hade ännu torftigare inredning, rena träsitsarna alltså, och det var Regina på Hattmakargatan.

 

Regina biografen.

Bilden är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok “Från Olympia till Filmstaden” och är inlagd av Webbmaster.

Biljettpriset på alla biografer var 85 öre om man satt på de fem främsta bänkraderna. När jag med min benägenhet till ”rampfeber” började göra mig i ordning för avfärd, det var på den öppna ligghallen, tyckte Billy att det var onödigt tidigt att åka; jag kunde väl vara kvar lite till. Men det kunde jag inte. Det var så mycket som kunde hända på vägen och som kunde förlänga tiden. Man kunde aldrig veta. Biljetterna kunde vara nästan slut, i varje fall de bästa. Lyset på cykeln var dåligt … Väl inne i Olympias foajé upptäckte jag att det var minst en halvtimme kvar. Ingen annan bioentusiast inom synhåll. Med facit i hand och med en vuxens mognad känns det i dag som att jag hjärtlöst lämnade Billy i sticket. Billy gillade mitt sällskap. Han behövde mig. Men det förstod jag inte. Och jag förstod inte heller att Billys dagar var räknade.

När Wasti och Nita kom hem från Glösbo i november 1938 och vi höll på att ta av deras väskor från Mammas och min cykel ute på gatan vid Gavleverkens gamla tegelbyggnad, berättade Mamma för flickorna, att Billy aldrig skulle komma att bli frisk igen. Wasti försökte sig på med några kommentarer och frågor, men på det hela taget var reaktionen tystnad. Vi drog oss med våra cyklar och vårt bagage in till Trollet genom plankdörren. Som stängde med sin vanliga smäll.

Julafton 1938 blev Billys sista. Han var då nära slutet. Mamma och Pappa for ut till honom på eftermiddan. Wasti, Nita och jag var kvar hemma ensamma. Julklappsutdelningen fick vänta tills Mamma och Pappa var hemma igen. Det skulle dröja några timmar.

Billy avled på sanatoriet den 2 januari 1939. Detta uttrycktes i en läkarjournal som att han ”utskrevs” då. Mamma var hos honom in i det sista. Jag minns inte om Pappa var närvarande, men det var han nog. Dagen efter, eller om det möjligen var nästa dag, skulle Mamma cykla ut till sanatoriet igen. För att avsluta eller hur man ska uttrycka det. Hon frågade mig om jag ville följa med, men jag sa nej. Jag kände mig skrämd av att behöva se Billy död. Mamma gjorde ingen förebråelse.

Dagarna före Julafton och Nyårsafton 1938 fick jag vara hos Ohlssons Blomsterhandel och köra ut med presentblommor. Sven Arnmark, som var anställd i affären, hade ordnat jobb åt mig. Även dagarna kring jul hade jag cyklat ut med blommor. Det blev en hel del turer till Ericssonska och Westergrenska stiftelserna, där många åldringar bodde. Som avslutning på Nyårsafton fick jag, utöver en välkommen avlöning, en hyacint i kruka. När jag kom hem på kvällen ställde vi blomman på en hylla i den kalla farstun för att den skulle hålla till begravningen. Det var meningen att jag skulle ha blomman med då. Hyacinten spred en stark doft. Jag vet inte riktigt hur Mamma hade tänkt med blomman. Men när vi närmade oss begravningsdagen, den 8 februari 1939, sa hon att det inte var någon mening att jag tog med blomman. Jag skulle ha en annan blomma i handen, en snittblomma. Om det var för att hyacinten förlorat sin spänst och lyster eller för att Mamma insåg att krukväxten av konvenansskäl inte var passande att lägga vid kistan må vara osagt. Det var säkert båda skälen.

 

Om begravningen den 8 februari 1939.

Ur Gefle Dagblad.

 

Någon av dagarna efter Billys död gick Mamma upp på pastorsexpeditionen, som låg i Dalapalatset vid Brynäsgatan. Hon skulle göra en anmälan om Billys död. Komminister Åsbrink förelade henne en ifylld blankett. Mamma tog pennan och skrev under. Då hejdade komministern henne och sa grötmyndigt att ”man ska alltid läsa igenom det man skriver på”. Mamma kom hem och var väldigt upprörd. Mamma var naturligtvis under dessa dagar i ett tillstånd då hon knappast brydde sig över huvud taget. Jag hörde henne flera gånger berätta för sina tanter om hur okänslig prästen var för hennes situation. Ja, vilken korkad präst.

 

En runda uppe vid Staffan

Mamma sydde fast ett brett, svart sorgbandpå överärmen på min tvåradiga grå kavaj, den jag har på bilden från sanatoriet. Så var konvenansen. Man kunde få bära sorgbandet bortåt ett halvt år efter begravningen. Nu skulle alla mina skolkamrater på Brynäs, och även alla andra, förstå att jag var en mycket lidande varelse och som man borde tycka synd om. Det var som om jag hade blivit en viktig person nu. Som borde uppmärksammas.

En vårdag, en tidig söndag morgon då det var frost på asfalten, tog jag fram min grå cykel ur vedboden för att göra en demonstrationstur. Det var fortfarande en smula vinterkallt, men jag nöjde mig med bara kavajen. Med det breda sorgbandet. Jag kom så småningom upp till den mäktiga Staffans Kyrka, som stod på en högt belägen och terrasserad kulle. Tuppen på tornspiran tittade ut över Brynäs. Jag brukade sällan röra mig i det här området. Hade aldrig varit i kyrkan. Där uppe på höjden svängde jag omkring en lång stund för att Kaserngatans och Sockerbrukets folk skulle se mitt svarta band. Kanske Matte Sundström och hans storbrorsa var ute. Men dom visade sig inte. Dom sov nog fortfarande. Inte heller familjen Lööf på Kaserngatan, som vi ibland hälsade på, var ute. Ingen var ute. Så jag rullade hemåt och neråt Kålhagen igen. Frusen om händerna. Utan att ha blivit uppmärksammad.

 

Gymnastikens förgrundsfigurer

Det var på våren 1939, på Kristi Himmelfärds- och Folknykterhetens dag. Tidigt på morgonen var jag ute och slingrade omkring på min gamla gråmålade hoj med bockstyre. Vid Gavleån nedanför Murénska badhuset blev jag tilltjoad av magister Henry Stenman, som dök upp på cykel i det kyliga morgondiset. Han var ju en ung och spänstig lärare på Brynässkolan. Billy hade haft honom som klasslärare i femman, och jag hade senare haft honom som gymnastiklärare i femman och sexan. Magister Stenman var känd av allmänheten för att ha varit med i den svenska gymnastiktruppen vid olympiaden i Berlin 1936. Och av skolpojkar för att han stått på händer på Brynässkolans skorsten.

Magistern stannade till. Han sa sig nu på Folknykterhetens dag behöva en plakatbärare, en reslig yngling, värdig att representera den svenska gymnastikens fader, Per Henrik Ling. Den representative ynglingen skulle gå samma väg som det folknyktra tåget, någon minut före, med ett plakat som inbjöd folket till en gymnastikuppvisning i Gymnastikhuset på Läroverkets gård. Uppvisningen skulle ske samma kväll. Magistern menade att jag med min längd, höga resning och rena moral var som skickad för uppgiften. Det var bara ett krux. Det behövdes en bärare till. Helst med samma dimensioner. Hade jag någon kamrat som skulle kunna tänkas….? Det hade jag kanske. Jag kunde undersöka. Magistern sa att vi skulle komma till Gymnastikhuset om tre timmar. Vi skulle få instruktioner där. Samt en hel krona var.

Jag flängde tillbaka till Kålhagen och fiskade upp Ingvar. Han bodde i hörnet av Andra Tvärgatan och Andra Långgatan och hade många syskon. Dom sa aldrig mamma och pappa till sina föräldrar utan kallade dom vid deras förnamn. Ingvar hade en något kutig rygg och bar alltid en lila kavaj (ej att förväxla med en annan Ingvar, med lila kavaj). Han var inte bara lika lång som jag. Han var dessutom dubbelt så bred. Jo, Ingvar behövde verkligen en krona. Vi tog oss till Gymnastikhuset i tid och utrustades av magister Stenman med var sitt stort plakat, fastspikat på en lång stör.

På stans esplanad- och paradgata, Nygatan, stod folkmassor på den norra trottoaren och väntade i vårsolen på det stora Folknykterhetståget, som skulle komma från Boulognerskogen. Mamma berättade senare, hur hon, Wasti och Nita och alla andra väntande hade stått länge och suktat: “Kommer dom inte snart?” Wasti böjde sig ut. Äntligen. “Nu Mamma, nu kommer dom”! De såg ett par figurer med stora standar långt där uppåt Stadsträdgården. De båda fanbärarna närmade sig makligt. Men det hördes inga uppviglande trummor efter dom eller andra ljud att lystra till. Och varför bara två man i förtruppen? Men … det är ju Dick!… Och Ingvar! STOR GYMNASTIKUPPVISNING. KOM I KVÄLL KLOCKAN 7 TILL GYMNASTIKHUSET…

Ingvar och jag hade startat med entusiasm och nybörjarspänst. Men det stod inte på, förrän orken började tryta i aprilsolen. Dom stora plakaten, som var klistrade på kartong cirka 1 x 1,3 m, blev tyngre och tyngre. De långa störarna tryckte hårt mot axeln, i synnerhet min, som inte precis var atletisk. Men även brede Ingvar började tuppa av. När vi hårt pressade och trötta passerade Mamma och de gloende systrarna såg vi knappast ut som några goda representanter för den unga svenska gymnastikgenerationen. Vi påminde mest om ett par knäande hösäckar. Men vi utförde vårt uppdrag till det bittra slutet. Vi fick vår krona var.(forts, i Del 6).

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

[…] På den vinterkalla årstiden kunde det vara glödhett i spårvagnen. Särskilt underifrån. De båda längsgående bänkarna var gjorda av ljust trä som fernissats. Under bänkarna fanns det elektrisk värme som gav en bränd lukt i hela vagnen. Det hettade under baken, så att man måste vicka på skinkan emellanåt. På främre plattformen stod föraren i sin svarta uniformskappa och tjocka vintermössa och med handen på den korta svängarmen som bestämde farten. Till vänster om föraren fanns avgiftsbössan med glas. Genom glaset kunde man se de mynt och polletter som passagerarna hade stoppat i. När många steg på och trängdes kunde föraren hemmavant sträcka på halsen, se sig omkring och med höjd och hemtam röst fråga: “Är alla mé nu? Då kör vi då.” Man hörde hur den fönsterklädda skjutdörren till kupén dunsade igen. Och så vevade föraren med höger hand tillbaka det stora bromshjulet för start. (forts, i Del 5-b). […]

Leave a comment

name*

email* (not published)

website