GÄVLES ODYSSEUS OCH ANDRA SJÖHISTORIER – av Ingvar Henricson

 

1. Jag har kopior från en dagbok med teckningar som den 23-årige Per Wilhelm Bergelin skrev när han emigrerade till Australien i juli 1869 med Rettig & Co:s barkskepp “Japan” tillsammans med sin vän Gottfrid. De hade kommit från Stockholm med ångaren “Sten Sture”  och med var också Gottfrids systrar Jenny och Betty för att vinka av dem. Troligen bodde systrarna på “Sten Sture”.  PW och Gottfrid tog in på hotell Gefle på fredagskvällen den 9 juli och PW skriver att han gärna skulle rekommenderat stället men att det tyvärr brann upp nästa dag. Både ”Sten Sture” och ”Japan” klarade branden och ”Sten Sture”  återvände  på tisdagen och hade förmodligen med sig sappörer från Stockholm som röjde upp i de sotiga ruinerna.

 

 Per Wilhelm bergelin     

  Barkskeppet

  Sten Sture på Norra Skeppsbron  

  Sappör med skottkärra

 

2. De båda emigranterna PW och Gottfrid och de unga damerna får hälsa på självaste redaren till ”Japan”, Robert Rettig, och PW karakteriserar honom som ”en ganska säflig och allvarsam klassik”.  Robert Rettig  var vid den här tiden 51 år och hade skickat sina båda äldsta söner, Fredrik och John, över till tobaksfabriken i Åbo som drivits av Roberts storebror Per. Robert hade börjat utveckla en viss rondör  och hans doktor skulle snart förbjuda honom att dricka punsch men han hade ändå långt kvar till den sfäriska kropp som gjorde att hans fader Pehr Christian omöjligt kunde se knapparna i gylfen.  Robert satt i många år i riksdagens första kammare och lade på  1860-talet ner mycket jobb för att få till handelsavtal med Siam och Japan. Tyvärr i stort sett förgäves. Han hade hoppats mycket på handeln med Fjärran Östern och det märktes också på namnen på hans fartyg. Efter “Bengal” från 1864 följde “Hindoo” och några år senare “Japan”, “Siam”, “China” och “India”.

 

   Robert Rettig

3. Som ung hade Pehr Christian Rettig varit smal och kanske var han det fortfarande när han 1809 grundade tobaksfirman i Gävle. Så småningom blev han särdeles rund men naturligtvis överdrev Fritz von Dardel när han 1858 i Gävle tecknade mötet mellan den till synes ödmjuke fabrikören och den imponerande gästen, kronprins Carl som året efter blev Sveriges kung. Paul Peter Waldenström var lektor i kristendom på läroverket här i stan och lät sig inte imponeras av Karl XV.  Waldenström lärde sina elever att det var en skam för kyrkan att ha en sådan Don Juan som sitt överhuvud och antydde gärna att kungen vid sin död 1872 var upprutten av syfilis.

 

  Pehr Christian S och kronprinsen Carl.

 

4. Det rettigska kosthållet var av tradition allt annat än spartanskt och John Rettig byggde efterhand upp ett skyddande lager av kroppsfett som kunde varit perfekt för den som ska jaga säl från kajak runt Grönland. Han nådde aldrig sin faders bukomfång och var ännu längre från sin farfars men redan i mitten på 70-talet när han var tämligen ung och nygift hade familjens doktor rekommenderat honom motion i form av ridning av häst.  En major i Stockholm erbjöd honom sin ridhäst under några månader, till låns och helt gratis. John tänkte först tacksamt ta emot men så ångrade han sig när han kom på att hästen kanske kunde bli skadad. Han tog hellre en häst från familjens herrgård på Brynäs. Det var ett tankefel, att rida en häst är inte detsamma som att sitta på en åkarkamp och John dog 1907 någon månad före sin 60-årsdag. Åderförkalkning och hjärtfel skrevs det i dödsattesten.

 

  John Rettig 1847-1907.   

  Att sitta på en ….

 

5. När så gott som hela Gävle norr om ån brann upp lördagen den 10 juli 1869 var Per Wilhelm, Gottfrid, Jenny och Betty i Stadsträdgården och PW  skrev och ritade i sin dagbok:

”Jag hade just slutat en dålig witz då de först klämtslagen observerades av oss. Vi skyndade in till stan och fann då början till en förskräcklig eldsvåda. Klockan var omkring 2 em och ännu då jag nu sitter och skriver kl 8 på kvällen brinner det med ohejdad häftighet.” Den kvällen bodde PW och Gottfrid ombord i ”Japan”.

De unga damerna for tillbaka till Stockholm med ”Sten Sture” och jag gissar att de tagit några lugnande droppar opium från emigranternas reseapotek.  PW tecknade ett självporträtt och en minnesbild från Stadsträdgården men gjorde inga försök att illustrera  branden. Han ritade en figur på Södra varvet som kan varit med och släckt de eldsvådeungar som hela tiden tog fart där i spånor och virkesupplag.  Till Södra varvet kom också den blott 17-årige tecknaren Carl Gustaf Hellqvist och förevigade den brända utsikten mot Alderholmen och stadens Fjärde kvarter, dvs stadsdelen Öster.

 

  En figur från  Södra varvet  

  Teckning av CG Hellqvist

 

6. Sverige förlorade Finland 1809 och därmed en miljon invånare. Två och en halv miljon fanns kvar i riket och de hade blivit dubbelt så många vid sekelskiftet 1900 trots att ca en miljon hade utvandrat, i första hand till Amerika. De som likt Per Wilhelm Bergelin och Gottfrid Nyberg satsade på Australien var ganska få och i början på 1880-talet fanns inte mer än ca 3.000 svenskfödda där på planetens undersida. Fattigdom och arbetslöshet i det gamla landet kunde få det att se ut som om många  var i stort sett värdelösa eller åtminstone olönsamma. Den engelske filosofen Herbert Spencers idéer om utveckling genom konkurrens mellan människor var populära även bland svenska affärsmän mot slutet av århundradet. Biblioteket i Gävle hade tidigare Spencers “Utvecklingsläran” från 1883 och det var John Rettigs gamla exemplar. Idag  verkar det vara försvunnet. I boken hade John klistrat sitt exlibris och även dess budskap var utveckling, “Från mörker till ljus”.

 

  John Rettigs exlibris.

 

7. Den här bilden av inseglingen till Gävle på 1830-talet är med i min bok ”Drömmar om seglande skepp”.  Någon har färglagt en litografi ur boken ”Sverige framstäldt i teckningar” från 1840. Det kan nog vara den mångsidige konstnären, författaren och prästen Gustaf Henrik Mellin som själv var  här och tecknade. Till vänster syns Brynäs herrgård med sin nobla tornbyggnad. Detta är den enda bild jag sett som visar tornet.  De flesta som läste Barbro Sollbes artikel i Gefle Dagblad den 28/1 2002 var kanske böjda att tro henne, att tornet nog var en fri fantasi av konstnären, eller att han kanske förväxlat det med det lilla tornet på Holmsunds herrgård. Nåja, lite slarvig har tecknaren varit, han har gett huvudbyggnaden nio fönsteraxlar, två för mycket.

 

  Inloppet till Gävle på  1830-talet

 

8. Robert Rettig hade fått tillgång till Anton Fredrik Garbergs påkostade sommarställe på Brynäs genom gifte med dottern Adelaide och de två blev ensamma ägare 1854. Deras äldste son Fredric gifte sig 1865 med Sofie von Horn och de unga nygifta fick bo i tornhuset fram till 1867 när de flyttade till Åbo. Robert hade förmodligen låtit täta taken. När Fredrics privatlärare bott där på 1850-talet hade han fått sova under ett paraply.  Här blev Robert och Adelaide lyckliggjorda med sina första barnbarn, Henning och Eric.

 

  Brynäs herrgård, huset 1830-talet   

  Brynäs herrgård 1880-talet

 

9. Det Rettigska barnhemmet från 1881 var en donation av Robert och Adelaide Rettig till minne av sina barn Axel och Louise, ”Lulli”, som dog i unga år, Axel 1868 av tyfoidfeber, eller möjligen tyfus, när han var i Lausanne för studier och ”Lulli” efter att ha dragit på sig en reumatisk feber på sin mormors begravning i Stockholm vårvintern 1873. För att trösta sig for Robert och Adelaide till brunnsorten Ems med Lullis privatlärarinna. De upptäckte att tsar Alexander II och kungen av Sachsen kommit på precis samma idé.  Tsaren blev sprängd i luften några år senare och kungen dog efter bara några månader men då hade han hunnit översätta Dantes Divina Commedia till tyska.  Han hade inte brytt sig om att kopiera rimformen och det var ett klokt val.

 

  Rettigska barnhemmet.   

 Eugenia Lovisa Rettig (1860-1873), Lulli

 

10. I Ems träffade Robert och Adelaide sin son Carl Wilhelm som hunnit fylla 23. De bodde ståndsmässigt på Villa Balzer och hade knappt sett sonen sen han var tonåring och nu kom han långt söderifrån. Han hade två gånger rundat Kap Horn och seglat bland isberg som ovan vattnet var fem gånger högre än fartyget. Han hade klarat sig när flera i besättningen fått smittkoppor i Montevideo. Skeppare Ågren hade gett upp andan på väg ner mot Kap Horn och Carl Wilhelm hade läst några rader när man sänkte den döde i havet. Fotografen Anders Gunnartz och jag gjorde ett bildspel 1995-96 till museets utställning ”Gyllene tider” om den här resan med barkskeppet ”Peru” till guanoöarna i Peru. På den tiden hade jag ett gott  förtroendekapital hos Gästriklands kulturhistoriska förening och Handelssocieteten och de satte in 200.000 kr och dessutom lyckade jag få med Rettigföretagen i Helsingfors som sponsor. Bildspelet går inte längre att se, de tre projektorerna står kvar i utställningen men mekaniken har kärvat ihop. Idag vore det lätt att göra allt digitalt för en bråkdel av de här pengarna.

 

  Hotell Balzer   

  Peru, Fernstrand  

 Montevideo

 

11. Det är åtskilligt som är mystiskt med gävleskeppet ”Louise” som såldes i Shanghai i april 1861. Hon skulle kunna vara ett av de portmålade barkskepp som syns här vid ”The Bund”. I Sveriges skeppslista från 1860 kallades hon vid ett mansnamn, ”Louis”, och som redare angavs firman Daniel Elfstrand & Co. Skeppare Petter Pettersson från Torsåker skrev i tullens papper när man skulle segla ut från Gävle vid midsommar 1860 att hon var ett skonertskepp. Herrejösses, hade han inte sett rårna på stormasten? Nere vid Björn vände man och gick tillbaka och tömde henne på last. Hade man plötsligt insett att järnlasten inte kunde ligga längst ner i botten utan man måste ha rejält med trä som underbädd om hon inte skulle kasta av sig riggen? Spöklika ting kan ha timat i Hull eller Shields och kanske hade hon sålts redan där. På Indiska oceanen slog blixten ner i stormasten och på den udda vägen via Timor kunde de tretton på ”Louise” hamnat på menyn som ”långgris” på någon av öarna, vit man rostad över öppen eld. En dag utan vind var de nära att övermannas av krigiska män i tre kanoter.  Några papper anger Robert Rettig som redare och namnet ”Louise” hade stämt bra med hans dotters. Hans hustru och äldsta dotter hade redan ett skepp med sitt namn, ”Adelaide”.  Daniel Elfstrand & Co hade inte gått i konkurs som Ulf Ivar Nilsson påstår i ”Gävle på 1800-talet” utan var satt under särskild förvaltning av några penningstarka gävlebor där Robert Rettig var den främste av redarna.  Chefen för Elfstrand & Co, Göran Fredrik Göransson, höll på att göra om firman till det som blev Sandvikens Jernverk, och hade börjat sälja ut fartygen. Robert Rettig skulle aldrig ha sålt ett fartyg som han själv gett namnet ”Louise”.

 Shanghai ca 1860.

 

12. ”Utskjutning” kallade gävleborna evenemanget när ett nybyggt fartygsskrov gled ut i Gavleån men ordet hade en dubbelmening.  När John Rettig i maj 1872 skrev till sin bror Carl Wilhelm i Sydamerika att deras syster Adèle troligen skulle ha utskjutning i juni så menade han förvisso inte en stapelavlöpning. Anna von Horn föddes på Brynäs herrgård men inte förrän den 11 juli.  Den hade nog inte blivit trodd  som sagt att hon 21 år senare skulle gifta sig med Fredrics son Henning, sin kusin, och bli stammoder för generationer av tobaksfabrikörer, redare och öltillverkare i Åbo och Helsingfors. Fredricfamiljen hade haft tornhuset vid Brynäs herrgård till sommarställe men sen Fredric, Sofie och barnen flyttat till Åbo 1867 började Robert och Adelaide planera för att ha  en hel skrälldus av barnbarn nära sig om somrarna men ändå bortom hörhåll för barnskrik. Det blev den pampiga villan nere vid stranden.

 

  Villa Rettig

 

13. I boken ”Mina Gefleminnen” berättar Erik Söderström om Axel Garberg i kapitlet  ”Gamla köpmanssläkter och köpmanshus” men han kunde lika gärna placerat honom i kapitlet ”Original och gatufigurer”.  Han har gått till den lokala geflehistorien som ”Greven av Brynäs”,  vicomte de Brynaes, och det hänger ihop med författaren Carl Eneroth som spred ryktet att Axel kallat sig så när han rest runt i Europa. Axel hade två rum på övervåningen på Brynäs herrgård och där bodde också Robert Rettig och hans hustru Adelaide sen de köpt egendomen 1854. Ungarna lät de hållas på bottenvåningen. Axel var lillebror till Adelaide och hade redan i pojkåren förlorat sin konst- och teaterintresserade far, Anton Fredrik Garberg, och han kom att bli en passionerad dyrkare av en enda kvinna, Thalia. Han gifte sig aldrig och trots att han var amatörskådespelare var han nästan i klass med Rolf Lassgård. Spelstilen var förstås annorlunda och Axel var avsevärt smalare. Nåja, kanske inte räknat efter repertoar.  Han var fransk vicekonsul och dog märkligt nog på Frankrikes nationaldag 1874 innan han fyllt 46. Dödsannonsen i Norrlandsposten åberopade Jesaja profetia om Jahves lidande tjänare så man kunde nästan tro att Axel även spelat den korsfäste i Oberammergau. Jag försöker förgäves tänka mig Lassgård i rollen! Jag är nästan säker på att John Rettig låg bakom annonsen och den förste som visar att jag har fel lovar jag  500 kr. I brev till sin storebror Fredric i Åbo röjer John att han tyckte att Axels liv varit förfelat. I så fall återigen en sorts förställning, ett spel för galleriet och ett helt annat bröder emellan. John var bara 26 år och livet hade mycket kvar att lära honom.

  Axel Garberg i yngre år.  

  Axel Garberg 1828-1874.

 

14. Förr hade Länsmuseet ett rum med målade tapeter och möbler från ”Fredrika Bremer-salongen” på Brynäs herrgård.  Idag är bara ljuskronan och de krigiska tapeterna kvar  och de omger med imaginär krutrök och kanondån de kyska glasmontrarna med silverbägare,  silversnusdosor, silverljusstakar, silverskedar och även en del pinaler av guld. Jag gissar att tapeterna var beställda av Anton Fredrik Garberg innan han kolade vippen 1836. I släkten traderades berättelsen att de visade scener ur Karl XIV Johans bravader på slagfältet.  Museets förste chef Philibert Humbla verkar inte ha lagt ner något krut på att ta reda på hur det stod till och troligen ingen av de följande cheferna heller.  Alternativt har det saknats ambitioner att berätta om det för museibesökarna.

 

     

     

     

Tapeter från Brynäs herrgård.

 

15. Taffelpianot från Brynäs herrgård har sen några år bytt rum på museet och står nu framför målningen från 1836 av Carin  Garberg och hennes barn, förmodligen på Östanbäck i Valbo.  Porträttet av hennes döde man, Anders, syns i bakgrunden, en målning i målningen. Det måste dessutom vara samma taffel som här finns i två varianter, den verkliga och den avbildade. Philibert Humbla tycks ha blivit så förhäxad av det verkliga pianot att han trodde att Per Krafft d y hade målat familjen på Brynäs herrgård.  Jag har svårt att tro att Carin skulle skiljt sig från sitt taffelpiano medan hon levde så det hamnade nog inte på Brynäs herrgård förrän efter hennes död 1859.  I sin bok ”Familjeliv i Norden” påstår David Gaunt att konstnären grupperat de barn som mest liknat fadern vid dennes porträtt och de som inte var särskilt lika honom är avbildade i profil och han ser det här som ett tecken på borgerskapets fixering på svärdslinjen. Själv tror jag på Carin som regissör.  Hon var en sorts Gävles Aspasia, atenskan som lärde Sokrates tala och Perikles idka kärlekskonst och politik.

 

     Hos Garbergs på Östanbäck 1836.        

  På länsmuseet.

 

16. På målningen av familjen Garberg står yngste sonen Edward med sin mamma Carin.  Han är tretton år och han kommer att gifta sig med repslagare Grundéns dotter Lotta, bli inspektor på Selets bruk uppe vid Luleå och få tre söner som kommer att bli fader- och moderlösa 1861, innan de ens börjat skolan, Rikard, Knut och Axel. Ja, Axel var knappt ett halvår gammal när han dog dagen efter sin mamma.  Rikard och Knut kom att växa upp i Gävle skilda från varandra. Knut var bara tre år och togs om hand av sin faster Carolina och hennes man Gustaf Adolf Elfstrand.  I sin bok ”I rigg och skans” berättar Rikard om sitt eget hårda öde: ”En sträng förmyndare fick jag, då de rika anförvanterna inte ville veta av mig, och han inackorderade den lille vildbasaren hos en gammal smedgumma, en hård och hjärtlös kvinna, hos vilken stryk och svält hörde till dagordningen.”

 

  Carin Garberg (1823-1861)     

  I rigg och skans. Rikard Garberg.

 

17. Robert Rettig gillade den franske socialisten Louis Blancs principer, från var och en efter förmåga och till var och en efter behov, och det betydde att dottern Adèle och hennes växande familj i Stockholm fick mycket av det överskott som skapades i de rettigska företagen.  John tyckte att det var djupt orättvist eftersom han själv jobbade mycket i firman medan Adèle och hennes man Leopold inte gjorde ett skvatt.  Som ung hade Adèle varit något av en pojkflicka och lekt vilda lekar med storebror Fredric och de yngre bröderna John och Carl Wilhelm. I de sena tonåren mötte hon sitt öde i form av en äventyrlig och nästan trettioårig löjtnant i Kungliga Flottan, Leopold von Horn. Han förtrollade henne med skepparhistorier om sina strider mot kinesiska pirater.  Adèle, Leopold och barnen delade sommarvillan nere vid stranden på Brynäs med John och Antonie. Det var ett stort hus och John hade alla möjligheter att hålla sig undan den elva år äldre sjökrigaren. Först efter sin fars död 1886 kunde John ta över hela huset för sig själv och Antonie.

 

 Chinese female pirate.  

   Villa Rettig.

 

18. Rikard Garberg hade nog gärna skrivit en bok om sin tid som befälhavare i ett gävlefartyg på de stora haven men han fick bara vara skeppare på Rettigs barkskepp ”Amazon” i tre dagar när det låg i Gavleån och skvalpade. Sen såldes det av hans syssling John Rettig till ett rederi i Visby. Den ende som skrivit en bok om sin tid som befälhavare i Gävles handelsflotta är  självaste Odysseus, den mångförslagne C.  Det är en charmig skildring och boken borde naturligtvis finnas på stadsbiblioteket i Gävle men det gör den inte. Däremot har biblioteket flera böcker av hans son Erik (1894-1965). Det var denne som skrev dikten ”Gravskrift” i tidningen Socialdemokraten den 17 maj 1931, tre dagar efter demonstrationen i Ådalen när militär med kulsprutor dödade fem i demonstrationståget och det kunde blivit många fler:

”Här vilar/en svensk arbetare./Stupad i fredstid./Vapenlös, värnlös./Arkebuserad/av okända kulor./Brottet var hunger./Glöm honom aldrig.”

Gustafs bok kom ut 1934 på Seeligs förlag och har en titel som är nästan lika lång som det ovanligt korta första kapitlet:  ”En svensk sjökaptens sanna upplevelser och äventyr som man, styrman och befälhavare å segelfartyg samt tvenne år som befälhavare å ångare trafikerande La-Plata floden och brasilianska kusten.”

 

  Gustaf Blomberg 1853-1936.

 

19. Två böcker berättar om Rikard Garbergs (1854-1941) tid på världshaven, ”I rigg och skans” från 1936, där han själv står som författare, och ”Ur Kapten Garbergs loggbok” som sonen Sven satte samman efter  sin fars anteckningar. Den första boken handlar om Rikards tid som lärling och jungman 1870-1873 och den andra sträcker sig från 1874 och framåt, men Rikard blev aldrig befälhavare på världshaven. Han var skeppare på bogserbåten ”Korsnäs I” i trettio år, 1895-1925. Han hade slitit för usel lön som förste styrman på Rettigs barkskepp ”Amazon” i mer än två år med Erik Nordbäck som skeppare och någon, kanske kontorschefen Johan Berggren eller rentav John Rettig själv, hade så gott som lovat honom att han skulle få ta över efter Nordbäck. När Rikard sen blev skeppare på ”Amazon” i oktober 1889 fick han bara behålla henne i tre dagar. Det kom ett telegram från John Rettig i Paris . Det var världsutställning och världens högsta torn var nytt. Han hade sålt skeppet!  Efter sin fars död hade han börjat kapa änterlinorna från syskonen som alla var delägare i fartygen.

 

  Ur kapten Garbergs loggbok.   

  Amazon byggd 1882.

 

  Korsnäs Ettan.

 

20. Precis som Rikard Garberg gick Nils Forssberg i skolan alldeles vid Norra varvet. Han var klasskamrat med Carl Eneroth som så småningom blev författare och skrev under pseudonymen ”Chicot”. Nils var nio år när Bång lät sjösätta fullriggaren ”Sverige” den 15 juni 1853, ett av de största skepp som då byggts i Sverige. Om Nils inte låg hemma och var sjuk var han säkert där.  Han började hata skolbänken och längtade ut i världen.  Hans far som drev en snickeriverkstad ville att Nils skulle gå ut skolan men gav efter tjat och bråk med sig. Genom sina kontakter ordnade han ett jobb åt sonen, som kajutvakt för skepparen Jönsson på barkskeppet ”Scandia”. Första gången jag stötte på Nils minnesanteckningar från sitt sjöliv var för trettio år sen. För några år sen hittade jag ett utdrag för tiden 1858-1867 i Sjöhistoriska museets bok ”Sjömansliv – Berättelser från två sekler”.  Nils fick sitt första befäl 1872, på briggen ”Vesta” från Söderhamn. Han fick aldrig föra något gävlefartyg. Hans skildring av livet som befälhavare är fängslande, inte minst hans tid på skeppet ”Johan Brolin” från Söderhamn och numera finns allt på nätet:

http://www.nilsbob.com/nthf1858-1878.pdf

På Carl Rahms teckning från ”Johan Brolin” 1882 på Mexikanska golfen där ”Stockholms-Andersson” gör ett kejsarsnitt på en haj med sin Green River-kniv är det nästan säkert Forsberg som står till vänster och figuren uppe till höger måste vara förste styrman Svedberg, en sailor som härstammade från den västligaste fiskargården i nuvarande kvarteret  Springer vid Brynäsgatan.

 

   Nils Th Forsberg med hustru Augusta och sonen Nils.

 

  Norra Varvet 1832 samt  gymnasiet och Trivialskolan.

 

  Kejsarsnitt på haj.

 

21. Carl Eneroth var född i min vän Robert Johanssons hus på Petrégatan i Gamla Gefle. Den ”Gefliga tråkigheten” fick Carl att dra till Stockholm och där skrev han under signaturen ”Chicot” mycket som han lyssnat sig till från Gävles sjöfarare. Hans historia om ”Fortunas” kapten i samlingen ”Humoresker till lands och sjöss” från 1882 ser för mig mest ut som ett hopkok på skrönorna om Fredrik Miltopaeus. Denne sjöbuse kunde verka änglalik i land bland sin hustrus läsarvänner men till sjöss var han fullkomligt livsfarlig. I novellsamlingen “Lättsmält” från 1905 berättar Carl om hur målaren Marcus Larson träffar två gefleskeppare vid West India Docks 1862 och bjuder dem på en tur ut till Windsor Castle med en översvallande middag och som exotisk efterrätt en hel åsna med ananas. Den äldste av kaptenerna var någon Hedlund som förde skeppet “Condoren” och den andre hette Wesström. Allt enligt Chicot.Det fanns i Gefles handelsflotta 1862 verkligen ett barkskepp “Condoren” men det fördes då sen länge av Fernstrand som tagit över efter Hedlund redan 1854 när denne plötsligt gett upp andan vid Gibraltar. Den andre skepparen skulle möjligen kunna vara modellerad efter Johan Eric Wesström som ”svalde ankaret”, dvs gick iland för gott, redan på 1840-talet. Denne sege sailor blev nästan nittio år och Chicot kan mycket väl ha träffat honom många gånger.

 

Carl Eneroth, alias Chicot.      

 Petrégatan, Eneroths barndomshem.

 

  Fredrik Miltopaeus 1808-1871.

 

22. John Rettig kom tillbaka från Paris på hösten 1889 efter att ha sålt ”Amazon” till Molander i Visby.  Rikard Garberg som därigenom blivit arbetslös sökte upp honom och bad om ett lån så att han och hans nyblivna hustru Elvira skulle kunna överleva vintern. Rikard hoppades få ett jobb på en ångbåt till våren. John tyckte det var lättsinnigt att gifta sig när man ingenting hade och det tog Rikard så hårt att han iklädde sig rollen som expert på samlevnadsfrågor: ”Själv levde han i ett olyckligt äktenskap, barnlöst och fattigt på kärlek.”  John och Rikard var sysslingar men Rikard visste inte mycket om Johns och Antonies ömsesidiga beroende och deras gamla längtan efter barn. De hade åkt på bröllopsresa till Tyskland och Schweiz i augusti 1872 och inte kommit tillbaka förrän vid mitten av oktober. De kände väl till hur man bar sig åt och hade konsulterat åtskilliga läkare men Antonie fick aldrig ett barn att bära under hjärtat.

 

  Rettigs rum på Länsmuseet.

 

23. En av myterna om sjöfartsstaden Gävle är att man för sent förstod att ångfartygen skulle konkurrera ut segelfartygen. En annan av myterna är att P C Rettig & Co aldrig gick över till ånga. I själva verket köptes den första ångaren hit 1831, hjulångaren ”Oscar”. Från slutet av 1850-talet växte Gävles ångfartygsflotta stadigt och passerade stans segelfartyg i tonnage ungefär 1895. För landet som helhet kom den här brytpunkten fem år senare.  Robert Rettig hade satsat pengar i sin första ångbåt så tidigt som 1849, bogserbåten “Energie“, och förmodligen hade han också varit med när Norrlands Nya Ångfartygs AB samma år köpte hjulångaren “Berzelius”. Hursomhelst var han huvudredare för “Berzelius” från 1855.  Både Robert och  John finansierade många av stadens ångbåtar men rederierna var egna aktiebolag.

 

  Hjulångaren Oscar.                 

   Bogserbåten “Energie.

 

24. Våren 1891 köptes den första utlandsbyggda ångaren hit till Gävle, den åtta år gamla engelska “Magnolia” som döptes om till “Ares“. Engelska redare sålde sina äldre ångare och satsade på modernare typer som brände mycket mindre kol än de gamla. Men nittiotalets första halva blev långt sämre än vad både engelska och svenska redare hoppats. Vid slutet av åttiotalet hade de kunnat få tio shillings per ton för att skeppa kol mellan England och Stockholm men några år senare inte ens hälften av det. Även fraktsatserna för trä sjönk till mindre än hälften av vad de varit.  Svenska sågverksägare började känna av sina nervösa magar och Korsnäsbolaget ville sänka arbetslönerna. I maj 1891 blev det strejk och John Rettig som var chef då talade till arbetarna och berättade att tiderna var dåliga. Som om inte alla på varenda brädgård i stan visste detta. Pastor Waldenström predikade återhållsamhet. Själv tjänade han lika mycket som nio kantsågare och tio stabbläggare tillsammans. Konungens befallningshavare, landshövdingen på slottet, beställde hit fyra kompanier soldater. Detta var året när August Strindberg blev fri från Siri von Essen och hon från honom samtidigt som svenska sjömän skulle märkas som boskap. På var och en skulle ett nummer tatueras in som visade vilket sjömanshus han tillhörde. Så stod det i förslaget till den nya sjölagen.

 

  Omdöpta ångaren Ares  kom till Gävle 1891.    

 

 Paul Peter Waldenström (1838-1917).

 

25. Hundratals svenska maskinister, styrmän och sjökaptener gav sig på 1890-talet ner till Kongofloden och förde bogserbåtar och akterhjulångare precis som författaren Joseph Conrad. Han blev skeppare på “Roi des Belges”, förebilden till akterhjulångaren i hans roman ”Mörkrets Hjärta”. Lorenz Ivar Elg som varit styrman på Rettigs skepp ”Monarch” och ”Peru” och gävleångaren “Vesta” blev lots där nere och sen Commissaire Maritime i Boma. Han hade knappt haft jobbet ett halvår när en tropisk feber skickade honom till hjärnans mörker. Var femte som for ut till Kongo kom aldrig tillbaka. Skeppare på “Roi des Belges” efter Conrad blev gävlebon Claes Johan Mineur som tidigare varit på Rettigs “Monarch”. Han kom tämligen välbehållen hem och öppnade så småningom matservering i Erik Nordbäcks gamla hus, skepparen som försökt skjuta Rikard Garberg på ”Amazon”.  Huset hade vid sekelskiftet 1900 blivit nästan kringbyggt av Dalapalatset.  Det ryktades om Mineur att han varit skeppskock och det var inte bästa reklam. Han låg fel i tiden. Idag kunde han satsat på en krog i Gavleån, t ex en akterhjulångare vid namn ”Joseph Conrad”.

 

  Heart of Darkness.  

 Nordbäcks gård vid Dalapalatset.

 

   Hjulångaren Roi des Belges.   

  Gävle brygga 130613.

 

 

26 Länsmuseet bygger om i sommar och har stängt caféet och bommat igen entrén. Besökaren får ta sig in som en mullvad, underjordiskt. För att spara pengar men ändå ha någon sorts sommarprogram har man bland annat bett mig visa en del av museet. Idag klockan 16.00 pratar Ingela Broström om tapeter. Hon är anställd där och kostar nog inget extra för museet. Jag är där nästa tisdag och berättar kring utställningen ”Gyllene tider”, dvs den 15 juli kl 14.00. För att museet ska ha råd med min reseräkning kommer jag per cykel. Vi kan ses utanför, t ex fem minuter i! I utställningen ”Gyllene tider” finns två av världens bästa modeller av gävlefartyg, det vita barkskeppet “Eva” och den svarta fullriggaren “Pacific”. Modellen av “Pacific” byggdes under fyra års resor av skeppare Linderdahl med hjälp av fartygets timmerman. Originalet var byggt 1867 av briggen “Gerdas” skeppsbyggmästare O A Brodin för Rettig & Co. Clemens Linderdahl hade tagit över befälet 1871 och det var säkert med sorg i hjärtat han tvingades sälja henne på auktion i Valparaiso 1882. Från Linderdahl och ”Pacific” hade Carl Eric Rahm rymt i Adelaide 1876 och under sitt år av vandringar på kaninernas kontinent tecknade han folk och miljöer och förmodligen förde han någon sorts dagbok. När han kommit tillbaka till Gävle skrev han ”Minnen från Australien af en Svensk Sjöman” och gav ut boken på eget förlag 1880. Den är sällsynt på antikvariaten och stadsbiblioteket har inte förmått skaffa den.

 

 Länsmuseets modeller av Pacific och Eva.  

  Carl Erik Rahm

 

   Löst folk… teckning av Carl Erik Rahm.

 

27. Sommaren 1897 fyllde John Rettig 50 år och då överförde han de fyra sista av de rettigska segelfartygen, “Orient“, “Ceylon“, “Chili” och “Monarch“, till Rederi AB Phoenix men låg kvar med 30% av kapitalet, drygt 20.000 kr.  Samma år var Johns storebror Fredric med och bildade Ångfartygs AB Bore i Åbo. Det kan finnas ett samband, att Fredric fått loss pengar genom John.  Det var så tidigt på året att Fredric ännu inte börjat lägga till ”von” före sitt efternamn.  I början av nittiotalet hade John känt sig tämligen nergången i tidens allmänna kaos och hade förmodligen tänkt dra sig undan allt vad affärer hette innan seklet var slut. Så blev det inte utan som den pliktmänniska han var fortsatte han tills han stupade på sin post den 22 juli 1907.  Fredric hängde med i ytterligare sju år, till världskrigets tolfte vecka.

 

  Orient     

  Ceylon   

  Chili

  Fredric von Rettig.

 

 

28. Den 16 november 1909 firade P C Rettig & Co 100 år och Antonie bjöd på ett hejdundrande kalas på Stadshuset för ca 450 gäster. Ingen då levande gävlebo kunde minnas något praktfullare.  Kung Gustav V skickade ett grattistelegram men själv var han inte där.  Däremot kom nog Anders Broman, jag har sett det stora inbjudningskort han fick där han ombads svara före den 10 november. Han är en av mina absoluta favoriter bland gefleskepparna, inte minst för hans principer som var ädlare än rederiets, ”först ska vi ha vår goda mat och sen vår hyra och blir det något över kan rederiet få det.”  Det var nog det här som gjorde att han bara fick föra Rettigs mindre skutor, ”Arctic”, ”Hindoo”, ”Levant” och ”Ceylon”. Men även Antonie gillade den gamle sailorn.  En gång i ett särskilt livsfarligt väder hade han delat ut cigarrer till alla i besättningen: ”Man ska ha eld i mun när man möter Hin Håle! Ta en cigarr! Ta två!”

 

  Gävle stadshus ca år 1900.  

 Anders Broman (1834-1923).

 

29. Trots sina miljoner kunde Antonie vända på slantarna. För åtta år sen träffade jag Vega Persson som då var runt 95 och mindes hur hon en hel sommar i början på 20-talet när hon var 12-13 år gick med mjölk till Antonie som var här på sommarnöje. Vega bodde i varvsporten eftersom hennes far var privatchaufför för Gävle varvs chef Carl Ridell. Efter att ha traskat med mjölk en hel sommar tryckte Antonie till tack en 25-öring i hennes handflata, lika högtidligt som om det varit ett guldmynt som skulle göra den lilla flickan ekonomiskt oberoende för all framtid. Antonie kunde låtit bygga sig ett stort chateau i Sandhamn och omgett sig med unga älskare i Hufvudstaden men istället blev det ett ståtligt museum i Gävle, en kopia av hennes systers palats i Köpenhamn.

 

 Antonie Rettig (1846-1933)   

 Brynäs varv, porten år 2014.

  Länsmuseet 13-07-25.

 

30. Kanske var det Antonies sista sommar i Gävle när Hans von Rettig kom ångandes in med ”Seagull” 1932. Han hade 1924 eftertätt sin far, Henning, som chef för tobaksfirman och 1926 blivit chef för rederiet Bore och låtit bygga om bolagets gamla ångare ”Halland” och förvandlat den till en sorts vit svan. Han var son till den lilla Anna vars födelse John Rettig förutsagt i maj 1872 och som liten flicka hade hon bott med tant Antonie och morbror John i den stora villan nere vid sjön. Några år senare, 1936, skänkte Hans sin lustjakt till Finlands regering för att presidenten skulle ha ett ståndsmässigt representationsfartyg. Det döptes om till ”Aura” och när kriget kom blev det eskortfartyg för finska flottan som ”Aura II” och sänktes av en rysk ubåt mellan Sälskär och Understen i januari 1940. Det var kallt i vattnet och det tog 26 sjömäns liv.

 

        Seagull i Gavleån trol 1932.                                                         

  Hans von Rettig.

 

31. Hans von Rettig var något av en kraftkarl och i den ålder när många väljer att gå i pension vidgade han verksamheterna och när han till sist var nödgad att avlida 1979 tog hans son Gilbert över och han gick också in i nya branscher och köpte bland annat Sinebrychoffs bryggeri. Efter Gilberts död 1994 ärvde hans fyra barn ansvaret, Ann, Cyril, Tom och Hans. De gjorde sig av med tobaken till Swedish Match och ölen till Carlsberg och vid millennieskiftet hade de ett konglomerat, Rettig Group, med tre huvudinriktningar: värmeradiatorer (Rettig ICC), fartyg (Bore) och fastigheter (Tarkala). Ann, Cyril och Hans var här i Gävle med barn och barnbarn i juni 2006, inbjudna av Länsmuseet. På fotot från backen där Brynäs herrgård legat är även Lance, Glenda och deras barn Austin, Krista och Lauren med. De kom ända från Springdale i Arkansas. Lance härstammar inte från Robert Rettig utan från Roberts far Per Christian i hans andra äktenskap. Glenda hade släktingar i Gävle att hälsa på.

 

  The Rettig clan 060603.

 

32. När jag tog mig jorden runt 2011 gjorde jag en sjöresa med ”Puerto Eden” från Puerto Montt i Chile till Puerto Natales och jag märkte snart att det var Bores gamla ”Bore VII”som rederiet låtit bygga 1972 och sålt till grekiska redare 1976 och som 1991 kommit till Valparaiso. Fartyget var fullt med lastbilar och i en av dem stod fyra hästar och stampade under den tre dygn långa resan. Knappt två månader senare i London stötte jag på ett annat flytetyg som ägts av Bore, akterhjulångaren ”Dixie Queen”. Idag marknadsför man henne som Londons största fest- och konferensbåt och medger att hon är ett replikbygge:

http://www.thamesluxurycharters.co.uk/dixie-queen

I juni 2011 fanns en skylt vid entrén där det stod att hon var en äkta hjulångare från Mississippi. Hon hade i mer än tio år legat vid Strandvägen i Stockholm som restaurang och retat många i Skönhetsrådet innan hon före millennieskiftet såldes till London. I själva verket var hon en före detta svensk vägverksfärja från Öckerö som fått en märklig överbyggnad och ett stor rött hjul i stjärten på låtsas. Med denna sjunkande skepparhistoria är min sommarserie i 32 delar i hamn.

 

  Puerto Eden i Puerto Natales 110412  

  London 110531, Dixie Queen

 

INGVAR HENRICSON

———————

Publicerat  2014-08-11 av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website