Bland skeppare och sjömän i Gamla Gefle (Del 2) -Ingvar Henricson.

 

Publicerat i Gefle Dagblad 31 januari 2008.

 

Fortsättning från Del 1.

 

 

Fredrik Miltopaeus var känd som den klassiska motsättningen mellan ängel i land och bängel till sjöss och det påstods att inga riktiga sjömän ville vara på hans fartyg och att han bara kunde få oerfarna pojkar från bondvischan och att han satte upp spelkort längs nagelbänkarna så att kommandona blev enkla att fatta: Lägg fast Ruter Dam! Gör loss Spader Kung! Dessutom påstods han skjuta mot gossarna när de klättrade i riggen för att de skulle snabba på. Aftonbladet och andra tidningar skrev om myteriet på hans brigg “Thecla” där han slagit sin styrman blodig och stampat på hans bröst och där kocken i sin förtvivlan hoppat överbord på Indiska oceanen.

 

Hans hustru Andrietta tillhörde stadens “läsare”, de frireligiösa, så han hade all anledning att uppföra sig väl här hemma. Å andra sidan var det inte så ofta och när de var nygifta var även Andrietta (f 1812) med honom på haven. På jungfruresan 1839 med “Gustaf Wasa” hade de även med sig den unge Robert Rettig, som kanske skulle lära sig affärer på Wall Street och som åtta år senare blev fader till ovannämnde John. För Andrietta är det missvisande att tala om jungfruresa för hon födde sin son Hjalmar innan man kom fram till New York och det är inte omöjligt att Robert Rettig var barnmorskeassistent åt skepparen. Uppenbarligen glömde man att döpa den lille i saltvatten för han blev revisor i Kungliga General-Tullstyrelsen. Fredrik och Andrietta hann med att avla ännu en son på resan, Albert (1841-1924) som föddes i Engelska kanalen, och han växte upp till en djärv djupvattenssailor och blev inblandad i både Krimkriget och Nordamerikanska inbördeskriget. Han var förste styrman på Rettigs största fullriggare, “Indiaman”, när han 1868 räddade livet på två norska sjökaptener vid guanoöarna utanför Peru. De hade inte insett hur farligt det kunde vara att jaga sjölejon.

 

Även Jöns Grass son Bror Johan var en formidabel sailor och en satan till skeppare och fick sitt första fartyg när han bara var 24. En av hans besättningsmän, Kjellström från Stigslund, skrev hem till sina föräldrar om när han var med Elfstrands fullriggare “Minnet” på Biscaya 1847 och vinden var emot i sex veckor och mat och vatten tog slut. Grass ryckte loss en spelspak, en av bjälkarna till ankarspelet, och hotade slå ihjäl dem som vägrade jobba. Om de absolut måste ha mat fick de äta den svarta goja de hade under naglarna.

 

Det andra huset i hörnet av Västra Islandsgatan och Glasmästargränd är en gammal skeppargård och John Dehn från Stralsund bodde här i mitten av 1700-talet. P C Rettig och Co köpte den 842 för att hysa in en del av sina tobaksarbetare och ett tag bodde bland många andra cigarrmästaren Fredrik Friedrichs (f 1813) som firman förmodligen direktimporterat från Bremen. Det var därifrån Rettigs tog stora delar av sin tobak. Även den här gården skänkte Antonie till Gävle stad. När min kompis Knut Strömberg ägde den i slutet av 70- och början av 80-talet hade den fortfarande kvar mycket av sin flerhundraåriga charm. Han öppnade galleri här och fick Pär Lindblad på andra sidan Islandsgatan att tända till på nytt och börja måla.

 

Så gott som granne med Pär bodde min vän tullaren Robert Johansson, på adressen Petrégatan 5. Där var författaren Carl Olof Eneroth född. Under signaturen “Chicot” skrev han mycket som han lyssnat sig till från Gävles sjöfarare och hans historia om Fortunas kapten i samlingen “Humoresker till lands och sjöss” verkar till en del vara ett hopkok på skrönorna om Fredrik Miltopaeus.

 

Robert trodde knappt sina öron när jag berättade för honom att hans far figurerar i världslitteraturen. Carl August Johansson (1872- 1955) är skepparen på skonerten “Ragnar” i Aksel Sandemoses roman “En flykting korsar sitt spår” och Aksels snabbskiss är utan pardon: “Skepparn var ett svin och styrmannen var dummare än farbror Fredrik. De söp och slogs och bedrev sadism med kockan så att hennes klagotjut nådde lång väg över Kattegatt.” Robert hade aldrig seglat med sin far, bara slagits med honom. Men Roberts storebror Henry hade gjort det och han försökte alltid hålla hemligt för sina kamrater i skansen att han kände skepparen. Men Henry fångades av minnena från sjön och som pensionerad tullare på Styrsö byggde han modeller av såväl sin fars skutor som många andra. Knut och jag hade tänkt göra en utställning med dem men plötsligt vaknade någon på Länsmuseet Gävleborg och befriade oss från en massa jobb. Sommaren 1982 visade man 40 av Henrys modeller och i dag finns 13 av dem kvar på museet.

 

I gården Glasmästargränd 4 bor Sonja och Johnny Mattssons son Per och att hälsa på hos honom är lite grann som att kliva in i 1800-talet. Det här är också en gammal skeppargård och Petter Lindgren (d 1804) som på 1790-talet förde brigantinen “Soli Deo Gloria” lät stadsbyggmästaren Raphael Pousette rita ett litet hus i två våningar. Boningsdelen var då bara två rum och kök i bottenvåningen och förmodligen lika ovanpå med en utanpåliggande trappa mot trädgårdssidan där det också fanns ett långt uthus med stall, spillningsrum, fähus, vedlider och brygghus. Det ser ut som om det stod “Tehus” på ritningen men det måste vara “fähus” och kan ha rymt både kor och grisar. Pousette ritade kronobränneriet i Strömsbro och kommunens Byggnadsvårdsberedning har helt fräckt påstått att det enda bevarade pousettehus inne i stan är en av fiskargårdarna i kvarteret Springer vid Brynäsgatan. Det finns alltså fler men det är knappast något som är mer pousettskt än gullgossen Grundbergs gamla fiskargård i kvarteret Springer. Man kan undra om namnbytet på Lindgrens skuta retade några hängivna katoliker i sydliga hamnar, “Åt Gud Allenast Ära” var den protestantiska reformationens kritik av att påven i Rom utnämnde vanliga dödliga till helgon. Brigantinen hade döpts till “Guds Gåfva” när den gick i sjön här i stan 1785 och det ansågs farligt att byta namn på ett fartyg.

 

Skepparen Johan Back (1806-1852) köpte gården 1849 och sen bodde hans barn och barnbarn kvar till andra halvan av 1900-talet. Back var från Valida söder om Göteborg och var en av flera västkustsailors som började segla med Gävlefartyg på 1820- och 1830-talet och sen blev borgare och skeppare här i stan. Gävle kom igen snabbare än Göteborg och Stockholm i den långväga sjöfarten efter den djupa svacka som följde på Napoleonkrigens sista akt. Andra kända namn var Carl Magnus Brandt, Sven Norberg, Pehr Åkerson, Johan Martin Kraeft och Anders Clase.

 

Carl Magnus Brandt (1792-1864) var skeppare på Rettigs barkskepp “Ceres” när han på hösten 1845 i Söderhamn tog ombord en järnlast till New York och cirka 17 emigranter, en av de första grupperna av erikjansare som sen skulle följas av många fler. Det här första försöket gick inte bra. Det slutade med att “Ceres” blev kaffeved i Öregrundsgrepen. Det kunde gått mycket värre, alla ombord räddades.

 

Under året 1846 reste 565 emigranter från Gefle med barkskeppen “Wilhelmina“, “Solide” och “New York” och skonerten “Sophie”. De skulle alla till New York. Från Söderhamn seglade Rettigs “Betty Catharina” med 60 emigranter men kom aldrig fram. Den lilla skonerten under befäl av Anders Otto Rönning (1788-1847) försvann spårlöst vid Newfoundland. Rönning hade bott i gården här borta på Lilla Brunnsgatan 2. Det var ett hårt slag för hans hustru Kajsa som sålde gården och flyttade till Söderhamn med sina två vuxna döttrar. Per Christian Rettig måste ha tagit det som ett dåligt omen och tänkt högt med sin favoritsvordom: “Tjyven i mig!” Det här var hans andra totalförlust på lite drygt ett år och fartyget var döpt efter hans salig hustru. Henne hade han nyss följt till graven och sitt näst nyaste barkskepp hade han döpt till Adelaide efter sonhustrun. Hur skulle det här gå? Nåväl, han lyckades förtränga det mesta genom att förföra en av flickorna i granngården, Lovisa Charlotta Fahnehielm (1816-1873), och inom åtta år hade hon fött sex barn.

 

Skeppare på “Wilhelmina” var Johan Back och han hade med sig 120 emigranter, troligen alla erikjansare. På Riksarkivet i Stockholm finns kontraktet där Back förbinder sig att före slutet av juni ta ombord högst 200 passagerare och föra dem till New York. Priset för de tvåhundra var satt till 6 666 riksdaler banco och skulle betalas när man steg ombord. Blev antalet passagerare mindre än 160 sjönk priset till 6500 riksdaler. Om fartyget förolyckades före ankomsten till Helsingör skulle passagerarna få tillbaka hälften av vad de betalat. En handpenning på 500 riksdaler lämnades när kontraktet skrevs under. Av dessa pengar skulle emigranterna få tillbaka 333 riksdaler om de inte fick pass och därför inte kunde resa. Fartyget och passagerarna skulle vara klara att avsegla senast den 30 juni. Den av parterna som orsakat en eventuell försening måste betala 66 riksdaler per förseningsdag.

 

Back lovar att förse passagerarna med så försvarliga sängplatser som det gick att åstadkomma, en kabyss för matlagning, ved att elda med och en kanna vatten per person och dag. De fick utan att särskilt betala för det föra med sig kläder och egen proviant. Passagerarna förbinder sig, en för alla och alla för en, att följa med skeppet tillbaka till Gefle om de inte skulle få amerikanska regeringens tillstånd att gå iland i New York. Den summa de skulle betala för returresan motsvarade den totala frakten såväl för dem själva som för en järnlast, gissningsvis mer än 10000 riksdaler. Summan skulle betalas i förskott i New York. För emigranterna blev det en tolv veckors mardröm. “Wilhelmina” nådde New York den 21 september. En 85-årig kvinna och 21 barn dog under resan. De som drabbades hårdast var Jan Olsson och Carin Ersdotter från Färila. Jan Olsson var en av de tre erikjansare som skrivit under kontraktet med skeppare Back. Jan och Carin hade sju barn mellan ett och femton år. Under de här veckorna såg de sina fem yngsta dö.

 

Inför atlantsegling hade Back gjort vad han kunde för att minska sin egen risk men sex år senare var han slarvigare och gick igenom isen med släde och drunknade här ute på redden julen 1852 när han skulle titta till ett infruset fartyg. Även skepparen Carl Emanuel Söderholm underskattade riskerna i Gävles grunda farvatten och slog runt med en liten segelbåt i november 1867 på väg ut till ett fartyg på redden. Ingen av de sex i båten lyckades rädda sig iland.

 

Briggen “Maria” som Olof Brodin byggde 1850 åt tobakshandlaren Carl August Hedman var lika stor som briggen “Gerda” och gjorde fyra emigrantresor under åren 1850- 1854 och hade som mest 125 emigranter. De två första resorna fördes hon av Johan Åsander (1794-1855) som på den tiden bodde i det hus som sen blev Sågströms. Vi skulle kunna rekonstruera en atlantresa med emigranter idag genom att ta med hundra passagerare under däck på vår nya “Gerda” och segla över till New York men det skulle nog vara svårt att få med frivilliga även om vi lovade betala varje passagerare tusen dollar när vi kom fram.

Ingvar Henricson

 

Gå till del 3.

—————–

Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget 2014-08-10.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website