ARVET FRÅN SJÖN – Ingvar Henricson

SEGEL MÅSTE HA VARIT ett av Per Johan Haegerstrands tidigaste minnen eftersom hela stan var full av slupar, jakter, galeaser, skonertar, briggar, barkskepp och fullriggare. Hans mor var dotter till en sjökapten och det kan ha funnits många sjömän bland förfäderna. Hans far var handlande men hade som ung varit bokhållare på Peter Brändström & Co, stadens största rederi, och på äldre dar på kontor nere på varvet. Farfadern hade varit stadskirurg och det är inte omöjligt att han lärt ut till skepparna hur man amputerade ett ben på en sjöman. Man drogade sailorn med opium och sprit, lät timmermannen såga och efterhand knöt man till om de avskurna artärerna och venerna, ett i blodigt hantverk. Per Johans farmor var Barbro Maria Ennes, syster till Pehr Ennes som gift sig med en dotter till Peter Brändström och tagit över alla fartygen i stadens största rederi.

 

Per Johan Haegerstrand

 

När Elfstrand & Co köpt ångaren “Oscar” på hösten 1831 kan den lille Per Johan ha mött den magiska båten som gick med eld. Han började i Gefle trivialskola 1835 när han var åtta, den låg som närmaste granne till Norra varvet. Det finns mycket som skulle kunna förklara att han började på kontoret hos skeppsmäklare Conrad Holmberg. Åtminstone från 1851 bodde han i den holmbergska gården på Rådhusgatan och noterades som bokhållare i husförhörslängderna. Conrad Holmberg dog i april 1859 och den 33-årige Per Johan övertog rörelsen, ja inte bara det, han tog över hela gården, nr 13 i Gefle Stads Tredje Qvarter, och han lät sin gamle skolkamrat Napoleon Runer, “Metfursten”, göra ritningar för att bygga till den.

 

 

Året 1859 var inget bra år för affärer, konjunktu­rerna hade ännu inte repat sig från bakslaget efter Krimkriget. Charles Darwins bok om arternas upp­komst, “On the origin of the species”, kom ut det här året men på engelska och i Gävle var det inte många som insåg att de var nära släkt med chimpanserna. Men stadsborna var på väg att bli upplysta, den engelske ingenjören Milne var här på våren och erbjöd sig att bygga ett system med gaslyktor. Järn­vägen mellan Gefle och Falun invigdes och de första planklasterna från Korsnäs AB skeppades ut på haven, den allra första gick till regnskogarnas Afrika med fullriggaren “Oscar I”.

 

Tio år senare brann den haegerstrandska gården när nästan hela staden norr om ån förvandlades till en rykande ruinhög med sotiga murar och vacklande skorstensstockar. Stadens brandförsvar hade i mitten på 1860-talet sett bra ut på papperet med flera hundra man i den fri­villiga brandcorpsen och Per Johan hade varit chef för de hundra i första divisionen. Elden som börjat i en snickarverkstad väster om den haegerstrandska gården spred sig snabbt med den hårda vinden och gubbarna i brandcorpsen hade inte mycket att sätta emot. Åttatusen människor blev hemlösa över en natt. Per Johan lät bygga ett nytt hus på samma ställe åt sig och sin hustru och dotter, de anställda på kontoret, åt pigorna och drängarna och hästarna. Huset finns kvar än idag i hörnet av Kyrkogatan och Norra Kopparslagargatan.

 

Conrad Holmberg hade haft flera döttrar i lämplig ålder men Per Johan hade utsett en mörkhårig skeppardotter till sitt hjärtas dam, Hilda Carolina Brandt, eller kanske hon honom. De gifte sig 1862, han var 35 och hon var 28, och fyra år senare föddes deras dotter Hildur Carolina.

 

Per Johans svärfar Carl Magnus Brandt var en av handelshuset P C Rettig & Co:s mest betrodda skeppare. Han hade gjort kaffeved av skeppet “Ceres” på hösten 1845 nere vid Öregrundsgrepen och året efter hade han ränt på utanför Antwerpen med det splitternya “New York” och blivit insläpad till Cowes på Isle of Wight för reparation. Den resan från Gävle till New York med stångjärn och 183 emigranter tog nästan fem månader och var en sorts rekord i långsamhet.

 

När Per Johan Haegerstrand blev sin egen som skeppsmäklare i början av juni 1859 var P C Rettig & Co stadens ledande rederi och ett av de största i Sverige. Chefen för firman, den då 43-årige Robert Rettig, var en man som älskade segelfartyg. Hans far Per Christian Rettig hade kommit till Gävle i början på 1800-talet med i stort sett bara ett recept på snus och av detta hade så småningom blivit ett familjeföretag med tobak och snus, stångjärn och skepp och mycket annat. Robert Rettig var gift med Adelaide Garberg, dotter till Anton Fredrik Garberg och Gustafva Ennes och alltså dotterdotter till redaren Pehr Ennes.

 

Haeerstrand hjälpte Robert Rettig att skaffa fraktuppdrag för fartygen och blev 1865 huvudredare för Rettigs barkskepp “Daniel” som Carl Magnus Brandt hade del i och dennes son Carl Anton var skeppare på.

 

 

 

 

 

 

“Daniel” förliste på Svenska Högarna 1867 och då hade Haegerstrand även tagit över som huvudredare för Rettigs barkskepp “Condor“. I slutet på sextio talet blev Haegerstrand också huvudredare för Rettigs fullriggare “Australia“.

 

 

Vid sjösättningen av “Australia” i april 1862 var stapelbädden för dåligt såpad så hon stannade och fick en knäck i kölen men blev ändå klar att avsegla i juli. Jungfruresan gick till Australien med trä och sen lät skeppare Per Axel Brandt henne fortsätta till Callao i Sydamerika efter guano. Det var bland annat i guanofarten som P C Rettig & Co byggde upp sin förmögenhet . Vissa år betalades 5 pund per ton för frakt  av guano från Chile till Europa och för full last i Australia” betydde det runt 100.000 riksdaler, ungefär vad hon kostat att bygga.

 

Från Cardiff tog “Australia” kol till Callao och återvände med en guanolast till Dunkerque i Frankrike. Ännu en kollast men nu från Newport till Havanna och återresa med socker till Bristol. Där lastades kol för hemresan och efter nästan precis tre år var ”Australia” tillbaka i Gefle. “Australia” riggades om till barkskepp, troligen 1871. I goda medvindar blev farten kanske en halv knop lägre men för andra vindriktningar spelade den mindre segelytan inte så stor roll. Besättningen kunde minskas med ett par sailors och under resten av 1870-talet var man i regel sjutton man inräknat skepparen.

 

 

På hösten 1872 kom skeppare Hedlund in med henne till Antwerpen och lämnade över tio man med skörbjugg till Elisabeth-hospitalet där blev de ompysslade av åttio sköterskor. “De är att betrakta som nunnor” skrev Anders Wikström på Rettigs “Peru” när han tittat in till grabbarna men han hade kanske inte sett allt.

 

På åttiotalet fördes “Australia” först av Lars Erik Wikholm och sen av Carl Gustaf Sandin och då var hon mest i fart på Nord- och Sydatlanten med svenskt trä till kontinenten eller till Sydafrika som växte av sina diamanter. Med kol från England seglade hon till Västindien och Sydamerika och även hem till Sverige och med fosfat, terpentin, harts, bomull och pitch-pine från USA till Europa. Ännu på nittiotalet hade skepparen kvar tolv mynningsladdade gevär stående runt aktermasten nere i mässen, kanske med tanke på Kinesiska sjöns pirater.

 

Ingvar Henricson


Publ. 2016-07-24 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website