ANNIE ÅKERHIELM OCH “DEN SOFVANDE STADEN” – Österhamn/Gefle

Publicerat i Arbetarbladet Fredag 1 nov 1985

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

FRIHERRAR

Hon är friherrinna och journalist. Bakom sig har hon också ett 10-tal böcker när hon 1911 sätter sig ner i lägen­heten på Nygatan 3 i Gävle för att skriva en bok som gått till stadens historia som en riktig skandalare.

 

Hon heter Annie Åkerhielm och är gift med chef­redaktören för GeflePosten, friherren Dan Åkerhielm. Hon döper sitt Gäv­le till Österhamn och låter ett nygift par flytta till sta­den, ungefär på det sätt som hon själv och Dan kom flyttandes 1906.

 

Något mästerverk blir aldrig den här romanen. I själva verket är den 70 år efteråt nästan arbetsam att läsa. Miljön är Gävles överklass strax efter sekel­skiftet. De flesta av de medverkande personerna har verkliga förebilder. Några är rena nidbilder.

 

RAMASKRI

Så blir det också i över­klassen som ramaskriet blir som störst när fru Åkerhielms “Den sof­vande staden” 1913 publi­ceras på Hugo Gebers för­lag.

 

I själva verket får roma­nen sådant genomslag att den ända fram till den sto­ra Gävleutställningen 1946 blir ett slags begrepp för Gävle. Staden är sofvande.

 

Annie Åkerhielm är in­te nådig i sina omdömen om staden. Den kvinnliga huvudpersonen, Marian­ne, har en väninna, konsulinnan Willmanson, som ägnar dagarna åt att läng­ta till Stockholm. Denna fru Willmanson är änka sedan några år, precis som fru Rettig en gång var det när seklet var ungt.

 

SOM HAMBURG

 

Jürgen Selstrup är in­genjör, Mariannes make. De kommer till Österhamn efter en bröllpsresa till Belgien och fascineras till att börja med av stapel­staden i södra Norrland.

 

“Detta var ju som i Lü­beck eller Hamburg”, konstaterar Jürgen och ger därmed ett mått på hur omfattande sjö­hanteringen egentligen var vid tiden för romanens tillkomst.

 

“Kors och tvärs, kors och tvärs skuro gatorna hvarandra med en regelrätthet som tycktes göra det hopplöst att i hela sta­den söka uppleta ett gat­hörn, som ej mätte precis nittio grader.

 

Den stora stadsbranden har förvandlat Gävle till ett geometriskt mönster och Annie Åkerhielm lä­ser av det med stor tydlig­het.

 

Stadens ledande man är “grosshandlare Elfstedt”, som i verkligheten hette Elfstrand.

 

“…illa kände man Ös­terhamn om man ej visste att den uppfattning un­der hvilken grosshand­lare Elfstedt satt sitt namn, skulle dominera.”

 

Jürgen Selstrup får i ro­manen erfara denna Elfstedts oinskränkta makt när han försöker få plats i stadsfullmäktige.

 

Han arbetar på Brodins varv som teknisk ledare och han lever ett mycket verksamt liv bland skepps­redare och grosshandlare. Han lär sig med tiden hur Österhamn fungerar.

 

Han reser til Åmyra bruk, som förmodligen är Mackmyra, för att få bru­kets stöd att bilda ett exportbolag i Gävle. Dis­ponenten vill dock inte ve­ta av något exportbolag i andras händer och den planen går också om intet.

 

HERRKLUBB

 

Den ena efter den andra av grosshandlarsläkterna passerar revy under mer eller mindre förtäckta namn. Stadsfullmäktige beskrivs som den her­rarnas diskussionsklubb som fullmäktige förmodli­gen var.

 

Ett typiskt citat ur boken är det följande, som be­rättar vad som händer när beskedet kommer att Hufvudstadsbanken ska köpa Österhamns En­skilda:

 

“Det blev sorg och ve­klagan i hela Österhamn. Öfverste Willmanson grät som ett barn. Från Stockholm kom under­rättelse, att gamla konsulinnan Willmanson fått en hjärtattack vid under­rättelsen: det var en del af hennes mans livsverk, som gick till grund. Kam­rer Enander gick omkring med likbjudarmin och ha­de underliga ansiktsryckningar, när han talade om sammanslagningen. Doktor Mayton, som per­sonligen inte hade det minsta att göra med hela saken, mötte Jurgen med en triumferande min och knäppte med fingrarna:

 

– Nå, nu är det då up­penbart att det går utför med dem!

 

STARK AVSKY

 

Tendensen i nästan alla Annie Åkerhielms verk är starkt konservativ. Hon bärs fram av en intensiv avsky för allt vad socialis­ter heter och även om det bara skymtar här och där i “Den sofvande staden”, så är hennes grundsyn all­deles tydlig. Den förstoc­kade skeppsredar- och grosshandlaröverklass hon tycker sig möta i Öster­hamn är en fara mest för att den öppnar vägen för socialisterna.

 

Därför gisslar hon ock­så så hårt.

 

Paret Åkerhielms son, Helge, föds i huset på Ny­gatan 3. Båda makarna ar­betar på Gefle-Posten un­der sex år. När Åker­hielms 1912 lämnar Gävle bygger Annie Åkerhielm vidare på ett författarskap som till slut kom att omfat­ta mer än 30 titlar mellan åren 1899 och 1935.

 

I Gävle förblir hon mest bekant för “Den sofvande staden”, även om den ro­manen säkert inte är sär­skilt läst i dag.

Se Gefle Dagblads

 

 

Se Johanni Sandéns intervju när “Sverige Skrattade åt Gävle” i Gefle Dagblad 13 oktober 2013.

Läs även Varför sofver Gävle?

 

Lars Biörcks avhandling om Annie Åkerhielms Gävleroman ” Den sovande staden”.

(Publicerat i Gefle Dagblad 13 oktober 2013.)

Varför sofver Gävle?

Stadens egentliga maktcentrum är Österhamns Enskilda Bank. Den mot­svarar Gefleborgs Enskilda Bank, vil­ken under perioden har gjort dåliga af­färer och till Annies skadeglädje sugs upp av Bankaktiebolaget Norra Sveri­ge, en föregångare till Handelsbanken. Lokaliserat vid samma gatuhörn, Ny­gatan/Norra Kungsgatan, då som nu. Verkställande direktören får sitta kvar och det finns en lokal styrelse beståen­de av i stort sett samma ledamöter som tidigare, precis vad som händer i Österhamn. Men degraderingen till att bli ett filialkontor smärtar och är ett steg på vägen till stadens nedgång som självständigt affärscentrum.

Överlag är Annie missbelåten över att allt fler funktioner centreras till Stockholm. Hon förespråkar att riks­dagen skall ambulera och att departe­menten utlokaliseras. Också kultur- och nöjeslivet utarmas. Nu när det ba­ra tar 4-5 timmar att åka till Stockholm med tåg dras Österhamnsborna dit som till en magnet. Ett kapitel handlar om en sådan resa. Märkligt nog tycks personerna då genomgå en metamor­fos, de blir riktigt mänskliga och trev­liga.

Det är inte helt becksvart i Öster­hamn. Selstrups blir bjudna på en överdådig middag hos stadens grand old dame, konsulinnan Anna Willmansson. Men hon är på väg att emi­grera till Stockholm och middagen är egentligen en avskedsfest. Här finns det ingen tvekan om att det är Antonie Rettig, änka efter John Rettig som avses.

­

Verklighetens Rettigs hade inga barn som kunde fortsätta deras handels- och industriimperium, här dör en epok ut.

Definitivt lämnade Antonie Gävle först 1914. Var Annie tankeläsare eller hade Antonie redan tidigare mer och mer förlagt sina bopålar till Stock­holm? På samma middag deltar också en annan lätt igenkännbar person, landshövdingen greve Gustaf Tessin med sin hustru Sofie Louise. Tessin motsvarar Hugo Hamilton som var landshövding och tidvis satt med i re­geringen (1907-1911). Annie ägnar ett långt kapitel med en detaljerad skild­ring över ett telefonsamtal mellan gre­ven och kungen, dåvarande Gustaf V. Denne föreslår att Tessin skall bilda re­gering, nu när Arvid Lindman har läm­nat in sin avskedsansökan. Så blev det inte i verkligheten, den 7 november 1911 blir Karl Staff statsminister, men samtalet kan ha en bakgrund i att kungen personligen påverkade Hugo Hamilton 1907 att bli civilminister. Av­snittet är något märkligt, då det helt faller utom ramen för den övriga handlingen i Den sofvande staden. Norrlandsposten och Aftonbladet tol­kar avsnittet som att Annie har önskat sig en statskupp på hösten 1911 och att landshövding Hamilton vore den rät­te mannen för det uppdraget. Deras recensioner baserar sig på bokens för­sta upplaga. I denna fortsätter kapitlet med att Tessin verkligen åker till Stockholm, anammar kungens önskan och ställer sig i spetsen för en ny mi­nistär samtidigt som han utlyser ny­val. Beskrivningen var litet väl mag­stark för Hamilton. Annie som ändå umgicks med landshövdingsparet har nog fått en tillsägelse och i bokens an­dra upplaga har statskuppen förvand­lats till en vag dröm. Det exemplar av “Den. sofvande staden” som finns på Gävle stadsbibliotek tillhör tyvärr den andra, snällare, versionen.

Dessa personer redovisas positivt och behöver inte maskeras. För andra där­emot har Annie gjort en mix av karak­tärsegenskaper, utseenden och posi­tion i samhället. Boven i dramat, grosshandlaren Carl Elfstedt anses i memoarboken “Förgången Stad” som Åkerhielms son Helge har skrivit, vara Ernst Engvall. En annan kandidat skulle kunna vara någon av Brodins, fadern Oscar August som dog 1911 el­ler sonen Erik. Brodins passar bra ef­tersom de var ägare till Södra Varvet (Willmansonska) och hade intressen i AB Gefle Varv och Verkstäder långt ut på Brynäsudden (Österhamns varv). Å andra sidan bor, enligt Annie, Elfstedts i ett stort hus tillsammans med sin svärson, borgmästaren Kurt Häger­ström. Det passar som hand i handske med att grosshandlaren Ernst Engvall och den verklige borgmästaren, Karl Waldemar Berggren, bodde i samma hus vid Gammelbroplan, dock finns inte något som helst släktskap. Men det finns också andra förslag och kan­ske en studie i gamla fotoalbum kan ge vägledning.

I Den sofvande staden är Elfstedt “en stor massiv gestalt med något elefantlikt i alla rörelser, vitt helskägg och fullkomligt kalt huvud.” Han säger in­te mycket, men inflikar väldigt ofta ett “he-he” i diskussioner. Han liksom hustrun Jossan, “ett klot i violett sam­met”, är rejäla matvrak och laddar si­na tallrikar betydligt rikligare än vad som är kutym. Spårvagn hade precis introducerats i Österhamn, nu disku­teras en förlängning till Björkhaga (Bomhus). Elfstedt är naturligtvis emot, han tycker Björkhagaborna som tidigare kan åka båt och hålla sig hem­ma vintertid.

Lars Biörck

—————————

maj 24, 2012

Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website