Från volontär till yrkesofficer, Börje Försäters far berättar

 

Här kommer min Pappas utdrag ur boken “Så levde man på Kungsbäck Hälsinge regemente i Gävle 1909-1994 med Överstelöjtnant Knut Björkenstam“. Min Pappa bytte efternamn, ja självklart hela familjen, från Pettersson till Försäter 1960. Namnet kommer från den by i norra Uppland där han föddes och gick i skolan under 6 år.

 

Efter att ha slutat skolan började han som dräng, endast 13 år gammal, på en gård i Börje utanför Uppsala. 1941 tog han värvning vid I 14. Hela hans namn är Olof Adolf Sixten Försäter född 1924 död 2003/Börje Försäter

 

Från volontär till yrkesofficer

 

Av Olof Försäter

 

Jag var i tjänst vid I 14 från 1 november 1941 – 30 september 1984, totalt 42 år och 11 månader, och har blivit ombedd att skriva en artikel om hur det var att vara i tjänst där under 1940 – 50 talen. En del i min artikel kommer att beröra även tiden efter denna.

Observera att jag anger att vara i tjänst under denna tid. En riktig anställning anser jag började när jag fick en anställning med pensionsförmåner, vilket skedde i början av 1950 vid utnämning till överfurir.

 

KONTROLL AV FÄRDIGHETER FÖR ATT KONTRAKTERAS SOM VOLONTÄR

(Volontär = Militär personal som tjänstgör utan lön, men som kan uppbära visa förmåner.)

 

På sensommaren eller hösten 1941 kallades jag och ett antal andra volontär­aspiranter till I 14 för att avlägga diverse prov. Dessa prov skedde under tre dagar och omfattade ämnen som matematik, historia, geografi, svenska och kanske något ytterligare ämne. Vi genomgick en stor läkarundersökning. Diverse prov i löpning, gymnastik och andra fysiska aktiviteter förekom också.

 

 

Liknande prov hade skett vid flera tillfällen under sensommaren eller hösten. Det gick rykten om att 200-250 personer genomgått dessa och att 52 personer kontrakterades.

 

 

INRYCKNING OCH UTRUSTNING

 

Den 1 november 1941 ryckte alltså 52 blivande volontärer in vid I 14. Det var en brokig skara människor från i stort sett landets alla delar. Från Kiruna i norr till Karlskrona i sydost. Många var från platser i Hälsinglands skogar, platser som jag aldrig hört talas om. Inryckningen skedde till 6:e kompaniet, som då var stamkompani, i B-kasern en trappa upp.

 

Utrustningen hämtades i dagrummet och utlämnades av en furir. Det var första gången jag hörde uttrycket att ” man var skylig att passa i Kungens persedlar”. Utlämningen skedde också efter denna princip. Var det någon som försökte prova exempelvis en vapenrock, angavs ”detta är ingen dj..la herrekipering”.

 

 

Vid första uppställningen med uniform påtagen, uppstod många dråpliga episoder. Ammunitionsgördlar var vända upp och ned och båtmössor felvända etc. Det fanns redan första dagen anledning att med hårda nypor visa volontärerna tillrätta.

 

 

Felvänd ammunitionsgörd.el

Felvänd båtmössa

 

 

EKONOMI

 

Kontrakt skrevs med giltighet av tre år. Det visade sig senare att dessa kontrakt var i stort sett omöjliga att bryta under krigsåren. Det fanns volontärer och vicekorpraler som inte klarade någon av stamskolorna. De fick gå kvar i alla fall med placering i handräckningstjänst vid yrkeskompaniet. (= fick som malaj göra handräckningstjänst: Tömma latrintunnorna, bära posten, hjälpa till i marketenteriet, vara passopp till dem som i köket lagade maten. De hade det betydligt lindrigare, i många fall, än de som var ute och medelst SPRÅNG, eller ålande, förflyttade sig från punkt A till punkt B).

 

Vid kontraktsskrivningen erhölls en summa av 50 kronor. Därefter 35 kronor som insattes på banken (”kaninarvet”). Dessa sparade pengar förvaltades av kompanichefen och gick i stort sett inte att få ut förrän vid avsked eller giftermål.

 

År 1943 som vicekorpral vid I 14 deklarerade jag för en kontant summa av 828 kronor för hela året. Till detta kom naturaförmåner om 821 kronor.

 

Vid giftermål erhölls ett förplägnadsbidrag om 1:80 per dag, vid de tillfällen som måltid icke intogs vid regementet. Vid 1947 års deklaration hade jag erhållit 2.908 kronor i kontanter samt 738 kronor i naturaförmåner.

 

Utan en massa extrajobb gick det inte att klara en familj. Jag vet – då jag ingick giftermål 1946.

 

 

En kuriositet – naturaförmåner angavs i klump. Det innebar att man fick skatta för alla tältnätter och eventuell sömn under en gran.

 

 

UTBILDNING

 

Exercis i alla former. Det fanns ex 1, ex 2 och ex 3. Ex 1 var den form som numera kallas exercis.

I stort sett fanns det bara en gångart för volontärer – SPRÅNG.

 

De första stapplande stegen på ex 1:s område fick vi lära oss på en av is spegelblank kaserngård.

 

 

Som jag förut omtalat skedde allt, som gick att utföra, med språng. Följden blev för många otränade ben och fötter och att till nästa dag försöka sköta om dessa extremiteter så de var brukbara.

 

Vänjningsövningar var på modet. Volontären skulle lära sig att tåla smällar. Det fanns en särskild bana för detta väster om ”Sandbergs lador” i kanten av Lapphagen nära Valboån. Det var en rund vallgrav med laddningarna placerade i mitten. Sedan sköts det med större och större kraft vid varje laddning. Vid dessa övningar grundlades mina nuvarande hörselproblem.

 

 

Hörselskydd var något som uppfanns långt senare. Vi uppmanades att stoppa en penna eller träbit i munnen för att undvika tungbitning.

 

 

Skjutning är givetvis en gren som är av stor vikt för en soldat. Att lära sig – även för en volontär – tillvägagångssättet var, tycker jag, inte alla gånger det bästa. Att utan funktion stå som tvåa, trea eller kanske fyra och iaktta vilka fel skytten gjort eller vilket resultat han fått gjorde att, när man själv kom till skott så blev resultatet inte det bästa.

 

Av volontärskolans 52 elever kom 29 stycken att genomföra furirskolan. Denna skulle ha påbörjats på hösten 1943. På grund av pågående krig och då speciellt i närområdet – Norge – skedde inte starten förrän i maj 1944. Den 1 april detta år befordrades vi till furirer utan furirens rättigheter med ständig nattpermission och utan furirs lön. Vi genomförde furirskolan som furirer, troligen unikt.

 

 

CIVIL UTBILDNING

 

Utöver den militära utbildningen bibringades vi vissa kunskaper i matematik, historia, geografi och modersmålet. Detta skedde till viss del på dagtid men ofta var det kvällarna, som var avsatta för denna undervisning.

 

Lärare kom från Borgarskolan och Läroverket. Särskilt minns jag läraren i modersmålet. När han läste sina ramsor ”damm, lamm och ramm” o.s.v., gungade han på stolen och rev sig på insidan av låren. Matteläraren var något alldeles extra. Maken till elak person har jag sällan skådat. Det gick åt många pekpinnar på hans lektioner. I ilskan över att vi inte alltid uppfyllde hans, i vårt tycke, stora krav, slog han sönder pekpinnarna i borden.

 

 

Bortsett från detta var det av de flesta uppskattat att få lära sig mera än den 6-åriga folkskolan kunnat göra. Huvuddelen av volontärerna hade enbart 6-årig folkskola.

 

Denna utbildning fortsatte vid alla stamskolorna (tre stycken), vilket gjorde att vi fick en 3-årig utbildning utöver vad vi hade tidigare.

 

 

LEDARSKAP

 

Det dröjde nästan inpå 60-talet innan jag fått äran att tala med vid den då tjänstgörande regementschefen. Man saknade tydligen identitet för dåvarande typ av chefer.

 

På kompaninivån var det annorlunda. Där har jag upplevt många chefer i flera nivåer, som visat ett gott ledarskap och förståelse för underlydande. Det var många i ledande ställning, som inte tyckte det var tillräckligt populärt att visa hänsyn och att socialt ställa upp för sina soldater.

 

Synen på detta ändrades så småningom med de moderna människor, som gjorde sin trupptjänst vid I 14 och klättrade vidare på karriärstegen. Dessa personer lämnade en bit kvar av sig själva och sina idéer. Det gjorde att I 14 blev ett av Sveriges bästa regementen. Dessa personer gjorde också att de, som redan tidigare varit inne på detta att behandla soldaterna som människor, kunde överleva och höja sin status.

 

 

LEDARSKAPSUTBILDNING

 

Ni ska göra er röst så obehaglig som möjligt när ni undervisar beväringar. Det var i stort sett den enda ledarskapsutbildning vi fick ta del av. Även under senare del av min långa tjänstgöringstid har en ordentlig ledarskapsutbildning undanhållits mig.

 

Under de värnpliktsfria uppehållen med s.k. befälsutbildning, har det i allmänhet varit övningar av typ “ladda” och “patron ur” som övats. Att det funnits personal vid regementet, som varit kompetenta och skickliga att genomföra kurser i ledarskap, har jag blivit varse efter min pensionering.

 

 

ÖVRIGT

 

Utan intresse för människor tror jag det skulle varit svårt att utstå den dagliga nötningen, som uppstår vid nära kontakt med trupp och i stort sett på lika villkor som denna. Volontärinstitutionens avskaffande och därmed kontrakten samt inrättande av tjänster med rätt till tjänstepension var en så kallad ”höjdare”. En annan var arbetstidsregleringen 1963. Det var inte bara ett ”lyft” för personalen, det var ett ”lyft” för hela försvaret, trots det starka motstånd det mötte i vissa kretsar.

 

Chefer i alla nivåer måste börja planlägga och inte bara veckovis utan månadsvis och årsvis. Utbildningsnivån höjdes med detta, ”skakövningarnas” tid var åtminstone delvis förbi.

 

Det verkar kanske negativt skrivet detta, men 40-50-talen var inte speciellt roliga år, åtminstone inte för befäl med låga grader.

 

 

Se även Infanteriförband 1939 – 1945

Olof Försäters son – Börje Försäters materiel

 

———————————–

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Illustratör: Clara Salander

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website