DET EGNA FALLET, del 2 av Peter Ahlquist

DET EGNA FALLET, forts…

Här börjar DEL 1.

Klicka på bilderna för närmare presentation

Utdrag ur DEL 2 av Peter Ahlquists bok “

Det EGNA FALLET”.

Arbetarbladet: Psykolog analyserar 50-talets Gävle

Elchock

 

Comeback på läroverket.

 

Sågverksslit

 

—————————-

 

 Elchock

 

Nu när jag sluppit ur realskolan har det plötsligt

blivit roligt att studera. Intresset fokuseras kring flyg och

radioteknik. Klasse träffar jag bara tillfälligtvis

och det är med Tommy Lindell jag umgås mest.

Tillsammans med honom har jag gått med i Gävle

DX-klubb och i helgerna sitter vi uppe hela nätter

och rattar in radiostationer från hela världen. Under

en tid blir det till en besatthet, ja nästan som en

religion och vår bibel heter ”World Radio Handbook”,

en katalog över världens alla radiostationer och de frekvenser

de sänder på.

Intresset kulminerar sommaren 1956 då jag

åker på ett stort DX-läger i Jämtland som leds av Arne Skog

från tidningen Teknikens Värld.

Det fanns alltså flera anledningar till att jag sökt

mig till radiofabriken och här på AGA kan man gå

kvällskurser som leds av deras egna ingenjörer.

Dessutom får man köpa komponenter till

förmånspris och nu börjar jag samla på mig

utrustning till min egen verkstad hemma i

pannrummet. Radion har just börjat sända ett andra

program med frekvensmodulerad teknik och med

ritning och komponenter från radiofabriken bygger

jag en FM-konverter som jag kopplar till vår gamla

radio och blir därigenom en bland de första P2-

lyssnarna i landet.

Det sker mycket inom halvledartekniken vid

denna tid och det här är året när uppfinnaren av

transistorn får nobelpris.

………………..

The Nobel Prize in Physics 1956 was awarded jointly

to William Bradford Shockley, John Bardeen and Walter

Houser Brattain “for their researches on semiconductors

and their discovery of the transistor effect”.

……………………..

Än så länge bygger man

dock med elektronrör och innan den nya tekniken

vinner terräng har mitt intresse för radioteknik redan

hunnit falna.

Mitt sista bygge skulle bli en radiosändare men

den blev aldrig färdig och till det bidrog en

chockartad upplevelse. Jag hade precis blivit klar

med den första enheten en likriktare där

nätspänningen först skulle transformeras upp till

500 volt för att sedan omvandlas till likström. Jag

mätte upp spänningen, allt fungerade och mycket

nöjd drar jag ur stickkontakten och ska ställa det

färdiga bygget på en hylla. Jag hinner bara nudda

apparaten när jag drabbas av en strömstöt som

nästan kastar mig i golvet. Jag hade förbisett att den

kraftiga kondensatorn i likriktaren hade laddats upp

och behållit spänningen även sedan strömmen

brutits.

Det värker fortfarande i högerarmen och

armhålan när jag går upp till kvällsmaten och jag är

nog lite blek om nosen och ovanligt tystlåten. Ingen

märker dock något och jag avslöjar aldrig den fara jag

själv hade utsatt mig för.

Utöver radiokomponenter och sparande till nästa

resa gick pengarna jag tjänade på AGA mest till

grammofonskivor. Musiksmaken hade utvecklats

från triviala schlagers, via New Orleans-jazz och

swing fram mot Charlie Parker

och Dizzy Gillespie.

Operetter och Ernst Rolf-revyer, det som var pappas

favoritmusik, fann jag bara obeskrivligt töntigt.

En gång kom pappa hem från en representationskväll

på Centralhotellet och hade något uppseendeväckande

att berätta.

– Kan du tänka dig, säger han

– I restaurangen spelade ett kapell, och han som

spelade basfiol, han hade ingen stråke, fortsätter han

helt allvarlig.

– I stället stog han så här … (och nu böjer han sig

ner så mycket han klarar med sitt styva högerben) …

och knäppte på strängarna med bara fingrarna.

Bilden jag ser framför mig är så komisk att jag

numera skrattar högt varje gång jag erinrar mig

episoden. Men då skrattade jag inte. Jag som hade

jazzbasister som Ray Brown, Percy Heath och

Oscar Pettiford som förebilder, kunde omöjligt se det

humoristiska i framställningen utan suckade bara

föraktfullt över denna urtida okunskap om hur musik

enligt min mening skulle utövas.

Det var inte ofta som pappa fick representera

inför bolagets kunder. Dels var hans ställning i

företaget inte särskilt hög, dels var han ingen

sällskapsmänniska och tyckte att det mesta i

mänskligt umgänge bestod av flams och trams, vilket

var hans benämning på konversation som inte

intresserade honom. Han såg dock alltid fram mot

dessa enstaka tillfällen och förväntade sig

intellektuella diskussioner och kulturellt utbyte med

den utländske gästen. Sedan kom han vanligtvis hem

trött och besviken, efter att ha funnit att besökarens

intresse främst hade riktats mot baren och damerna

på dansgolvet. Men han var nog den ende,

åtminstone bland den tekniska personalen, som

behärskade både tyska och franska så tyskar,

österrikare och fransk-kanadensare föll ofta på hans

lott. Praktikanter, ofta från avlägsna, exotiska länder

blev också hembjudna till oss och det var inte helt

ovanligt att få se en indisk gästkock i mammas kök.

Fram på vårvintern hade jag fått nog av

radiofabriken. Men teknis kändes inte längre som ett

alternativ. I Gävle fanns ingen elektroniklinje, bara

bygg- och maskinteknik och det lockade inte. Även

om jag inte riktigt ville erkänna det längtade jag

egentligen tillbaka till läroverket och kamraterna där.

I maj 1956 slutar jag på AGA och unnar mig ett långt

sommarlov. SJ firar det året hundraårsjubileum och

jag utnyttjar erbjudandet att resa runt i hela Sverige

för bara hundra kronor. Efter DX-tinget i Jämtland

fortsätter jag mot Kiruna och Narvik och får nu

sällskap med två tyska killar som jag träffar på tåget.

På så vis får jag ytterligare ett par veckors träning i

tyska. Den gemensamma resan genom landet

avslutas med allas vår första och kortaste flygtur i en

DC-3:a mellan Bulltofta och Kastrup. På natten går vi

brandvakt på gatorna i Köpenhamn sedan vi blivit

utkörda från Hovedbangården någon gång efter

midnatt. Sen skiljs vi och tar tåget åt olika håll. Jag

tar nattåget till Stockholm. I mitten av augusti är jag

åter i Gävle där en oviss framtid väntar.

 

Comeback på läroverket.

 

Planerna att läsa upp de svaga realskolebetygen

hade, som så mycket annat, runnit ut i sanden och

vid intagningen till gymnasiet hade jag endast fått en

reservplats. Först tre dagar före terminsstarten fick

jag, mycket lättad, besked att jag skulle få börja i det

treåriga realgymnasiets första ring. Men det var inte

bara lättnad jag kände. De klena realskolebetygen

gjorde mig ganska skärrad inför gymnasiestarten.

Särskilt orolig var jag för fysikämnet. Som tur var

hade Biffen äntligen gått i pension. Även om jag

registrerats som närvarande på Biffens fysiklektioner

hade den nog mestadels varit enbart kroppslig.

Optikdemonstrationen med tavelsudden och pluggen

i väggen var i stort sett det enda jag mindes. Om

optikmomentet bara kunde genomföras under så

primitiva förhållanden och under stark vårsol bör det

onekligen ha komplicerat planering och schemaläggning.

Utifrån betraktat ser läroverket ut precis som

tidigare men inuti har det hänt något här också. De

snabba förändringar som samhället genomgår under

den här tiden har till sist börjat tränga in i den gamla

skolan. Även Pumpan hade fallit för åldersstrecket

och ersatts av rektor Beltzén och med honom kom en

syn på pedagogiken som verkade jämförelsevis

modern och demokratisk. Kanske just därför fick han

heller inget öknamn. Några försökte lansera namnet

Belsebub men det var inte särskilt träffande och slog

aldrig igenom. Nej, det fanns inget demoniskt över

den nye rektorn. Så elevtillvänd var han att han

ställde upp i en armbrytartävling och avancerade

ända till finalen där han förlorade på teknisk knockout,

det vill säga armen gick bokstavligen av i mötet

med den muskulöse Thord Melander.

Från läroverket i Örnsköldsvik, där jag, femton år

senare, själv skulle komma att undervisa på

gymnasiet, hade man rekryterat en ny huvudlärare i

fysik. För att tillträda tjänsten hade denne begärt en

total upprustning av den primitiva och ålderdomliga,

närmast museala institutionen.

Laborationssalarna var nu helt nybyggda och

utrustningen toppmodern. När jag fick se att

elektroniklabbet hade lika moderna oscilloskop och

andra mätinstrument som radiofabriken kände jag

genast att här skulle jag komma att trivas. Lektor

Nilheden var dessutom själv en mycket trevlig karl

med en stor portion humor. Och trivseln höll i sig och

gav arbetslust och studieframgång.

Men här fanns också andra skickliga lärare.

Lektor Brännman kände jag från realskolan bara som

en ovanligt nitisk och obehaglig korridorvakt. Att han

samtidigt var mycket uppskattad av sina egna elever

kunde jag då inte alls förstå. Nu fick vi honom i både

geografi och historia och jag tvangs snart att ändra

uppfattning. Knastrig och torr som efternamnet

antydde, var han nu också, men vilken omfattande

kunskap och vilken lysande presentation av

invecklade geopolitiska samband. Hans inspirerande

berättande ihop med mitt goda minne gjorde

läxläsningen nästan obehövlig. Efter läxorna i matte,

fysik och kemi gick jag för det mesta över till Larsa

och tillbringade resten av kvällen med honom.

Historieboken tog jag sen med i sängen för att ögna

igenom läxsidorna och kunde som regel konstatera

att jag kommit ihåg allt från genomgången och även

mer än vad som stod i läroboken.

De fem långa åren i realskolan framstod nu i en

annan dager. Mina klena resultat berodde inte på att

jag var dum, jag hade bara varit så förbannat

uttråkad och okoncentrerad. Gymnasietiden däremot

hade börjat bra och det skulle visa sig hålla i sig och

bli en mycket positiv period i livet.

Men den största förändringen låg hos mig själv.

Året i arbetslivet hade gjort mig gott och jag hade

vuxit till mig. Till jul ska jag fylla sjutton och nu är

jag inte längre huvudet kortare än klasskamraterna.

Den lille gossen Ahlquist har ränt i höjden och det

påverkar mig inombords där jag nu erfar en ny och

välkommen känsla av trygghet och växande

självförtroende.

Med ökad självrespekt blir det också lättare att

känna respekt och förtroende för pappa och han

tjatar mindre och visar i stället ett positivt intresse

för mina studier. Och jag kan faktiskt få en hel del

hjälp av honom. Fysik och kemi behärskar han men

även i historia och språk vet han mycket, märker jag.

Betyget efter första ring blir också mitt bästa

någonsin och allra bäst var fysikbetyget. Om jag

kallats fram för att ta emot min skolgångs enda

premium i aulan hade jag nog blivit rätt häpen men

på avslutningsdagen har jag begärt mig ledig och är

redan i sommarjobb på sågverket hemma i Bomhus.

Premieboken får ligga kvar tills jag helt anonymt

hämtar den på rektorsexpeditionen vid nästa termins

början.

Ännu bättre skulle det komma att bli. Under en

av terminens första skoldanser träffar jag Barbro.

Hon går i flickskolan tvärs över Rådhusesplanaden

och har ännu inte fyllt sexton. Vi blir häftigt

förälskade och kärleken bara växer. Ju mer jag lär

känna denna ljuva flicka desto mer älskar jag henne.

I kärleken lär jag också känna nya sidor hos mig själv

och jag tycker om dom också. Bådas våra föräldrar är

också förtjusta och efter lördagsnöjena blir det ofta

söndagsmiddag i Barbros familj och några gånger i

min.

Vid några tillfällen reser du bort med föräldrarna

och jag saknar dig. Jag får kärleksbrev från

Trollhättan och julen tillbringar du i Sundsvall. Men i

den sena vårvintern blir det kris. En kille du träffat i

Sundsvall vill komma på besök och du har inte

förmått att säga ifrån att du redan har en pojkvän och

nu känner du dig tvungen att ta emot honom.

Enträget vädjar du att jag ska hålla mig borta från

Folkparken den här lördagen, men jag är kallsinnig:

– Var och en gör som den vill. Jag tänker i alla

fall gå till parken med mina kompisar, svarar jag

sturskt.

Danskvällen på parken förflyter lugnt,

åtminstone på ytan. Jag hälsar avmätt på din nye

vän, och du och jag dansar en enstaka dans, men i

övrigt håller jag mig i mitt eget kompisgäng. Under

dansen ber du mig viskande att vänta utanför din

port medan du följer Hans till nattåget.

Vid midnatt kommer du hem, frusen och olycklig

och säger att du övervägt att hoppa i Gavleån i din

förtvivlan. Hans hade känt sig lurad och förbittrat

anklagat dig för dubbelspel när du inte har berättat

om mig och nu fruktar du att du förstört allt även

mellan oss.

Men jag har inga svårigheter att verka storsint.

Jag känner bara värme när jag håller min förtvivlade

käresta i famnen. Jag är ju vinnaren. På nytt har jag

vunnit dig. Du är min, bara min. Och vi hjälps åt att

torka dina tårar. Och vi går en härlig vår till mötes.

Alltid när jag tänker tillbaka på denna ljuva tid

förundras jag över att jag inte har ett enda synbart

minne kvar av denna mitt unga livs första stora

kärlek. Inget foto, inte ett sparat brev, ingenting.

Jo, förresten Barbro. Någonting mycket påtagligt har

jag kvar som minner om den gemenskap som en

gång var vår. Det erinrar om den oro du kände över

de många vårtor du hade på dina små händer och hur

du ständigt fick gå med plåster på fingrarna. Jag

smittades också till slut. En enda vårta fick jag, strax

bredvid knogen på högra handens pekfinger. Senare

lät jag bränna bort den och kvar blev ett litet ärr

format som ett lingonblad och lika glatt. Alltid när

jag tänker på dig, också nu när jag skriver detta, för

jag tummen mot pekfingret och låter den sakta glida

över den släta och glatta ytan. Jag har ingen känsel

just här. Det känns inte som jag. Det känns som att

röra vid någon annan. Som att än en gång röra vid dig.

Sågverksslit

Aivo Rander kom nerifrån Roslagen och hyrde ett

rum med egen ingång på Staketgatan. Att bo helt för

sig själv uppfattades av oss andra frihetstörstande

tonåringar som en stor förmån och i Aivos studielya

anslöt Totte och jag inför lördagsnöjena och för att

planera andra äventyr. På första sommarlovet var det

bestämt att vi skulle lifta runt i Europa och här var

det jag som var den pådrivande. Min besvikelse blev

därför stor när båda drog sig ur i ett sent skede men

jag ville verkligen åka. Alltså gav jag mig iväg ensam.

Men först skulle jag jobba ihop till en reskassa.

Jag började på sågen redan efter sista skoldagen och

hade begärt mig ledig från själva avslutningen.

Jobbet var i tvåskift och uppgiften var att mata

timmerstockarna från virkesbassängerna upp på

kerattbanan där de sedan mekaniskt drogs fram till

sågramarna. Inne i såghuset rådde ett infernaliskt

oväsen men ute på flytbryggorna, där vi påstickare

stod med våra båtshakar och drog stockar, var det

tyst och stilla. Jobbet var tungt och de första dagarna

värkte det rejält i armmusklerna men nu räknades

jag som fullvärdig arbetskraft så det var bara att bita

ihop och göra skäl för den rätt goda förtjänsten. Det

var ett ensamjobb, varje man hade sin flytbrygga, sin

bana och sin sågram att kontinuerligt mata med

 

timmer. Om stocken låg med tjockändan åt fel håll

måste man dessutom vända den och då kunde det bli

stressigt.

Ett välkommet avbrott i det tunga slitet uppstod

när stora timmerknippen skulle flyttas. Det mesta av

sågtimret flottades på Dalälven från bolagets stora

skogar i Dalarna ner till den lilla idyllen Hyttön

någon mil uppströms de stora kraftverken i Untra

och Älvkarleby. Därifrån flöt stockarna, i en anlagd

träränna, i god fart de sista milen ner till sågverket i

Kastet. I väntan på uppsågning lagrades timret i

enorma staplar och hämtades med en travers som

dirigerades från ett högt torn. Traversen löpte i en

lång kabel säkert närmare halvkilometern lång och i

andra änden stod ett mobilt torn som rörde sig längs

en cirkelformad räls. Med hjälp av det rörliga tornet

kunde man med traversen därigenom nå varje punkt

inom det sektorformade timmerupplaget. Mitt eget

uppdrag bestod i att, på traversförarens kommandon

via en högtalare, köra det rörliga tornet fram och

tillbaka utmed rälsen. När han, från sin plats osynlig

för mig, körde traversen, väntade jag och under den

tid det tog mig att flytta tornet hade han paus. Rena

smörjobben alltså och en stor kontrast till det tunga

slitet med båtshaken.

En strålande junidag klättrade jag, på matrasten,

upp i det höga tornet. Klättringen i den glesa

 

stålkonstruktionen kändes svindlande men utsikten

var magnifik. Åt vänster såg man hamnen och

Gavleåns mynning och där bakom hela Gävle

badande i ett intensivt soldis. Åt andra hållet vidgade

sig fjärden och långt bortom skärgården glittrade det

öppna havet så långt det gick att se. Just när jag

under nerklättringen passerar högtalaren, och

spänningen börjar släppa, sprakar det till och helt

förskräckt klamrar jag mig åter hårt fast vid

stegpinnen.

– Bra utsikt, eller hur? Skräller det alldeles intill

mitt öra.

– Jo, då. Men du höll på att skrämma skiten ur

mig, väser jag fram.

Från sin höga utsiktsplats långt där borta hade

han hela tiden följt min lilla utflykt i tornet men det

här var de enda ord utöver kommandon och

orderbekräftelser vi utbytte under vårt långa

anonyma men ändå gemensamma ensamarbete. Vi

kom aldrig att träffas.

Jag var ensam hemma också för resten av

familjen hade bilat till Norge på campingsemester.

Men jag trivdes bra med att vara för mig själv.

Mathållningen blev nog tämligen enkel men jag

lyxade till det och drack lättöl till maten varenda dag.

Efter jobbet var jag så trött att jag inte hade en tanke

på att umgås. Hela tiden såg jag fram mot min resa ut

i Europa. Mitt i sommaren hade jag fått ihop en

skaplig reskassa och när familjen kom tillbaka från

bilsemestern blev jag också avlöst som passare av

Bongo, vår svarta katt. Nu var det klart att ge sig iväg

och jag började med att lösa en tågbiljett genom

Sverige och Danmark.

Slut på webbversionen.

——————————————-

Detta är den sista utdraget ur Peter Ahlqvists bok “DET EGNA FALLET”

som handlar om skolåren på Vasaskolan i Gävle på 50-talet. Den som vill läsa

boken i sin helhet får skaffa den eller låna den på biblioteket.

Den går att köpa på Bokia i Gävle eller på nätbokhandeln.

Ni kan också gå in på förlagets hemsida psykollegium.se

och klicka på Boken.

Den finns att låna på flera bibliotek. Inom Gävleborg finns den förutom på

huvudbiblioteken i Gävle, Sandviken och Bollnäs också på filialerna i Bomhus,

Sätra och Valbo samt spridda över landet på ett 50-tal bibliotek.

 

——————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till Startsida

Senast uppdaterad:

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website