Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 3

SJÄTTE KAPITLET: INFLYTTNINGEN TILL STADEN OCH FLYTTNINGEN DÄR

 

Från Löten inflyttade vi på hösten till en liten lä­genhet ”på väster”. Det var i ett tvåvåningshus på Byggmästargatan, tillhörigt en herr Lander, dispo­nent på det nybyggda ”Ångbryggeriet”. Han kalla­des i allmänhet ”Bara Lander”, därför att alla som hörde hans namn första gången, inte kunde fatta, att han hette bara Länder, utan ovillkorligen skulle ha reda på, om han hette Bellander eller Ålander eller Molander eller Dalander etc. eller något annat på -länder, så att det alltid blev nödvändigt, att slutligen understryka, att han hette ”bara Länder”. Han var en medelålders stor, bastant och lugn och hygglig karl, som såg ut som en lantbrukare, fastän han hade glas­ögon. Han var ungkarl, och bodde tillsammans med sin mor, en liten hoptorkad, men snäll och gladlynt gumma. De bodde en trappa upp, och vi på nedre botten. Det var naturligtvis oerhört ont om rum i sta­den, och vi hade endast två rum och kök.

 

 Bild ditlagd av webbmaster

 

Min far hade sitt arbete borta, så att något hans arbetsrum tarvades icke. Men för att få sängplatser åt åtta personer erfordrades i alla fall extra åtgärder. Dessa bestodo uti att i det ena rummet, som var för­sett med sängkammaralkov, insnickrades i alkoven två britsar, den ena över den andra, vardera med plats för två. I det rummet lågo vi barn, alla fem. Moster låg i köket. Jungfru hade vi ingen plats för i början, tror jag.

 

Naturligtvis fingo de flesta människor i staden, i stort sett alla för vilka det brunnit, underkasta sig liknande inskränkningar.

 

Syskonen fingo mässlingen, medan vi bodde där, men jag blev inte smittad inom skaplig tid. Då tog mamma och förklarade mig sjuk och lade mig ”mellan lakan” i alla fall. Doktorn konstaterade aldrig någon mässling på mig, och jag ansåg mig orättvist be­handlad. Men konvalescenterna fingo kokt hönsbul­jong och kokt höns, och det lindrade ju något.

 

Den gata vi bodde vid saknade trottoarer och varje slag av stenläggning. Den var som en backig väg på landet. Mitt över gatan funnos inga boningshus, utan endast f. d. rödmålade baksidor på ekonomi­byggnader, hörande till boningshus, som lågo åt annat håll. Någonstans i den fula längan fanns en stor inkörsport, som jag aldrig såg öppen. Jag tror att den ledde till ett gammalt garveri.

 

På vår egen sida av gatan hade vi emellertid gran­nar. Huset på norra sidan, också ett tvåvånings trä­hus, ägdes av repslagare Holm, som var ”läsare”, (d. v. s. strängt religiös) och vars hustru var ännu mycket både strängare och religiösare.

 

I Holms gård bodde förste lantmätaren Almgren, en snäll och fryntlig ”farbror”, men vars hustru lik­som fru Holm var ”läserska”.

 

I gården bredvid bodde en sjökapten W. som hade en stor grön och röd papegoja. När det var solsken och vackert väder, och alla hade fönstren öppna, bru­kade fru W. flytta ut papegojans bur på väggen utanför fönstret. ”Gojan” hade varit till sjöss, och väl mest hört kapten W:s konversation, som inte just smakade barnmjölk. Det gjorde, att när ”gojan” pra­tade, så var det grova svordomar. Och de hördes över hela gården, av fru Holm och av fru Almgren, som bodde i samma våning, och av oss över planket. Till vår gamman.

 

Kaptenen W., en liten svartmuskig karl, kom ofta hem full om kvällar och nätter. Då gick han tätt ef­ter husväggen under ett fasligt svärande och gorman­de, och knackade då ibland även på våra fönster i för­bifarten. Hemkommen förde han ett förfärligt le­verne, och ett par gånger hände det, att, sedan vi lagt oss, hans fullvuxna dotter för att rädda sig undan handpåläggning kom springande in till oss med en­dast en kappa över linnet. Hon vågade icke gå hem, förrän fadern somnat. Flickan såg bra ut, var väluppfostrad och snäll, och blev sedan gift med en banktjänsteman. Hon hette f. ö. Johnny (?).  (I Ingvar Henricsons artikel ”Världen är mycket mindre än du tror” framgår det att skepparen med papegojan, sjökapten W. är Carl Johan Valley).

 

På södra sidan om oss hade vi en trädgård med ett litet boningshus åt gatan. I huset bodde på nedre bot­ten en mycket beskedlig människa, cigarrhandlaren Carl Hedman, och en trappa upp läroverksadjunk­ten Björkman, i skolan kallad Luna. Fru Hedman an­sågs vara stadens pratsammaste fru, och hade löstän­der, som hon lade ifrån sig var som helst, och sen fick springa och leta både i vindskontoret och i källaren.

 

Ifrån Landers flyttade vi, så snart vi kunde få an­nan våning. Det blev i specerihandlaren Möllers sten­hus vid Drottninggatan, i hörnet av den gatan och Hattmakargatan.

 

Samma hörna år 2012. – Bild ditlagd av webbmaster

 

Möller var då ungkarl och förmögen och känd för sin snålhet. Det var en stor grov karl med kortklippt gråsprängd mustasch, grinigt utseende och ständig hosta. Vilken senare av en hans systerson påstods vara teaterhosta, för att alltid ha något att beklaga sig över. Faktum var, att hostan under de år, vi bodde där, aldrig blev varken bättre eller sämre.

 

Möller var väl mera grosshandlare än specerihandlare och skötte icke själv butiken. Det gjordes av en bokhållare, som ofta byttes om.

 

En gång kom det en schangtil och svajig bokhål­lare, och skötte icke själv butiken. Det gjordes av en av oss barn uppsöktes för inledande av bekantskap. Sedan vi övertygat oss om, att han inte bets, skulle vi naturligtvis läsa på halsbandet. Där stod: ”Jag är Oscar Walls hund. Vems hund är du?” (Det står faktiskt så i detta stycke, har kontrollerat det extra, Lisse-Lotte)

 

Mitt emot oss över Hattmakargatan hade vi gross­handlaren Kjellerstedts hus med hans speceribod i hör­net, och tvärs över Drottninggatan hade vi Luths hus. Där uppväxte ”Gumman” (enkefru) Luths son John, den blivande ene grundläggaren av Luth & Rosén. På nedre botten i samma hus hade Richard Nygren sitt kontor (han utredde min Fars dödsbo). Ur den porten såg jag mången gång en mager långbent pojke komma ut. En yngre bror till den pojken är nu general­stabschef.

 

Diagonalt över gatukorsningen låg Axel Brandts trevåningshus, som var stenhus, under det att Luths och Kjellerstedts voro trä, Luths grönmålat och Kjel­lerstedts reveterat. Brandts hus var det första som hade sitt plåttak vitmålat, för sommarhettans skull. Förut hade alla svart plåttak eller Munksjö takpapp, som också var svart. Bredvid Möllers hus låg vid Drottninggatan och i samma kvarter, alltså väster om Möllers, en ännu obebyggd tomt, som sen bebygg­des med ett stenhus, där Norrlandsposten tog sin bo­stad. Mitt emot den tomten, således på andra norra sidan av Drottninggatan, satt mäklar Petrés fru i sin skvallerspegel, och i våningen ovanför bodde ”vår dyre kapten” Nyström, Borgmästaren Petrés måg, och således släkt med mäklaren Petré, som var borgmästarens bror, och rådde om huset. Som f. ö. var av trä. Bredvid mäklar Petrés hus och vid Drottning­gatan, men med tvärgatan emellan, låg apoteket Le­jonets hus, även det av trä.

 

Apoteket Lejonet på Drottninggatan 23 – interiör. – Bild inlagd av webbmaster

 

När jag gick ut genom vår inkörsport åt tvärgatan mellan oss och Kjellerstedts, och gick åt höger, d. v. s. söderut, så hade jag endast en minuts väg ned till ån. Det var, under första tiden, gamla ”Smecken”, ett ungefär kvadratformat torg som sluttade ned mot ån. Där låg en lång låg landstigningsbrygga med långsidan mot vattnet, och från den bryggan kunde man med roddarmadamen och hennes kunka mot 2 (?) öre komma över till Graveleys brygga på mot­satta (södra) sidan. Det var på den tiden den enda kommunikationen över ån, nedanför (österom) Ny­bron; svängbron fanns inte.

  

 

Roddarmadamen – Bild inlagd av webbmaster

 

Graveleys voro segelsömmare, och möjligen också laxfiskare. Jag tror f. ö. att mannen var död, och att det var änkan som övertagit affären. Man sade aldrig hr Graveley eller fru Graveley, utan man sade ”Graveleys”. I alla händelser var det till Graveleys brygga laxnoten drogs in. Det drogs nämligen laxnot i ån. Laxfisket, tillhörigt staden, var utarrenderat, och noten drogs, åtminstone under dagen, varannan timme. Jag stod ibland och tittade på när noten drogs, och en gång var bytet tolv silverblänkande sköna laxar, ungefär jämstora allihop. De vägde väl omkring ett och ett halvt pund. En ”stor” lax vägde ungefär två pund — 20 skålpund, d. v. s. sjutton kilo, och var ingen sällsynthet. Laxar på tre pund förekom ibland, sades det. Vanligen vägde väl en lax som köptes t. ex. till vårt hushåll mellan ett och ett halvt pund, d. v. s. tio à tolv kilo.

 

Den tiden räckte noten över åns hela bredd. Senare bestämdes, att noten icke fick räcka över mera än halva ån, och då ville ingen längre arrendera fisket,  såsom icke lönande sig.

 

Det är således i alla fall icke mera än ungefär sextio år sedan, som man i Gavleån ungefär utanför nuvarande Grand Hotell i ett notvarp tog upp tolv stora laxar. —

 

 

 Bild inlagd av webbmaster

 

När den nya järnvågen blev färdig, ville min far, som där hade sitt arbete, när skeppsfarten var öppen, komma närmare sin arbetsplats, och ville väl även ha större våning, och då flyttade vi till sjökaptenen Brodin, gemenligen av sjöfolk kallad Svält-Lasse ”österistan”, i övre våningen av hans tvåvåningsträhus vid Nygatan.

 

Brodin var en ”skeppare” (d. ä. Kofferdikaptenen) som lagt upp, sedan han förtjänat nog för att leva nästan utan att arbeta. Hans öknamn påstods komma av att han svalt sitt folk, när han seglade !

 

(Det gick för sig det, på den tiden, och långt senare.) Han var en lång, klumpig, svarthårig karl, som gick något framåtlutad, och mera liknade en söndagsklädd bonde än en sjöman, alltid i hög hatt, när han gick ut i staden. Och det gjorde han inte utan att först ha tillbringat en god stund framför tamburspegeln borstande sitt hår, som inte hade ett grått strå, och påsättande hatten gång på gång. Dessemellan sov han och fru Brodin påstod, att det var därför han inte åldrades. Han hade f. ö. i huset en handelsbod, som sköttes av biträde. Och så hade han häst, och en dräng som skötte hästen.

 

Han ansågs svår att vara hos även på landbacken. Han hade ett år som dräng en fiskarpojke från Utvalnäs, där familjen (flera flickor) bodde om somrarna. Vi visste, att pojken hade det jäkligt, och frågade honom en gång, hur han trivdes. ”Det blir väl vår i vinter å”, sade han. Han var nämligen städslad till våren.

 

Vi voro dagligen tillsammans med Brodins flickor, mycket snälla flickor, men när vi i jullovet hade barnbal, och naturligtvis bl. a. Dansade långdans genom alla rummen, och pojkarna, också naturligtvis, stampade takten, så skickade Svält-Lasse upp bud och klagade för att det inte var tyst. Fastän alla hans egna flickor voro med i dansen. Hans sömn blev störd. ”Dansa på ni”, sa Pappa. Barnbal var något, som hölls i varenda familj, som hade barn. Och det hade nästan varenda familj.

 

På den del av Nygatan, där Brodins palais låg, funnos inga hus på andra sidan av gatan. Där gick den nya Lill-ån, eller rättare; där grävdes under mina ögon den nya Lill-ån, och där pålades nya kajer. Jag såg otaliga gånger pålkranens hejare under arbetarnas sång och vevande sakta krypa i höjden — och så dunsa ned på pålen. Som sjönk i den mjuka marken. Och på andra sidan, där nu ridhuset, brandstationen m. m. står, där fanns ingenting som hindrade utsik­ten fram till magasinen vid ”storån”.

 

 

Ridhuset – Bild inlagd av webbmaster

 

Brodins granne på östra sidan var grosshandlaren L. W. Åkerson, en känd Geflebo, då en av de två delägarna i firman Åkerson & Andersson, senare ensam grosshandlare i kolbranschen, en duktig och fram­gångsrik affärsman, och en hygglig, gladlynt män­niska.

 

Från Brodins flyttade vi för att få en schangtilare våning, långt västerut på samma gata, till skomaka­ren Zetterströms nya trevånings stenhus vid Nya Sa­lutorget. Där bodde vi 2 tr. upp i den våning som låg närmast brandmuren till gubben Wickmans hus, ock­så ett trevånings stenhus. I våningen bredvid vår, i samma hus, bodde tullkontrollören Engelbrekt. All­deles under oss bodde disponenten vid Korsnäs Såg­verk, Sandström, en stor rödhårig herre, som seder­mera blev gift med Sigrid Blommert, dotter till råd­mannen Blommert. Sandström hade i Uppsala två bröder, båda högt begåvade, den ene docenten i la­tin, den andre medicinare, framstående vetenskaps­man och senare gift med en Gefleflicka ur en av sta­dens patricierfamiljer, Marianne Göransson. Till dessa Sandströmars begåvade syskonkrets hörde den kända skolföreståndarinnan Anna Sandström.

 

I våningen under Engelbrekt, d. v. s. bredvid Sand­ström, bodde värdens måg, Fritz Flensburg, en yngre, duktig affärsman, men ett stort original, bl. a. be­gåvad med det slags dövhet, som består i att inte höra, när man inte vill, sades det. Och dessutom myc­ket ogenerad. När jag i frukostlovet satt i mitt gårds­fönster och läste läxorna, såg jag ofta Flensburg kom­ma lufsande från ett ställe en halv trappa upp i ett hörn på motsatta sidan av gården. Han hade alltid glömt den lilla ordningsföreskrift, som i Köpenhamn i vissa små inrättningar formuleras: »Glem ikke at ordne drasgten!» Han hade nämligen alltid västen oknäppt, så att den vita skjortan lyste. Och så hade han en tidning fladdrande i ena handen, medan han knäppte knappar med den andra.

 

I gårdsflygeln 2 tr. upp hade löjtnant Lundeberg skolhushåll för tre pojkar och deras informator. Av pojkarna voro två hans söner, och den tredje hans kusin och fosterson och f. ö. min klasskamrat i skolan.

 

Vem var ”löjtnant Lundeberg”? Det var bruks­patronen Christian LundebergForsbacka, som ha­de varit löjtnant vid Dalregementet och fortfarande allmänt titulerades löjtnant, ehuru han för längese­dan lämnat militärtjänsten. Som bekant, blev han senare statsminister. Nu var han en ännu icke fyrtio­årig, satt, mycket kraftig man, som jag en gång såg med ”stuken” i nacken själv lassa möbler och säng­kläder på en hästskjuts, som stod på gården för att gå till Forsbacka.

 

En av hans båda pojkar blev överste och chef för Kungl. Uplands Artilleriregemente.

 

Två trappor upp i Wickmanska huset, skild från oss endast av de båda fastigheternas brandmurar, bodde chefen för båtsmanskompaniet, kaptenen vid Kungl. Flottan Schyberg. Han och hans fru voro barnlösa, och umgingos icke med familjerna i Gefle. Men Schyberg själv var en trevlig, torrolig karl. En gång kom han gående i sällskap med en bekant, och fick se den för sitt oavlåtliga matematikintresse all­mänt kände matematiklektorn Karl Peter Nordlund komma gående med sina två pojkar. ”Där kommer Nordlund med sina kvadratrötter”, sa Schyberg. Den ena kvadratroten var nyligen avlidne förste folk­skoleinspektören i Stockholm.

 

I ett litet särskilt hus inne på gården bodde och arbetade 1 tr. upp bokbindaren Cratz, en otroligt ma­ger hedersman, som var intresserad skarpskytt, och band otroligt starka böcker. Där bodde också då ännu hans son, den blivande kronokassören Cratz. Han hade ärvt och förökat faderns intresse för skarp­skytterörelsen, och var en av dem som under hela sitt liv hållit den rörelsen i Gefle vid full vigör, då den tynade och dog på de flesta andra håll.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

juli 08, 2012    Gå till   Startsidan   

   Sammanställt, länkat  och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website