Mina GEFLEMINNEN av Erik Söderström – Del 4.

SJUNDE KAPITLET: STADENS YTTRE TIDEN “EFTER BRANDEN”

 

Bild ditlagd av webbmaster

 

Sedan sappörerna undangjort sitt röjningsarbete, började stadens återuppbyggande. Men efter en ny stadsplan, med breda raka gator och rymliga plante­ringar. Såsom förut nämnts, hade stadens byggnads­tomter genom långgator blivit lagda i långa rader. Av dessa långgator kunde den mycket breda och trädplanterade Nygatan med sina två körbanor och sin esplanad i mitten anses från brandfarosynpunkt dela staden norr om ån i två delar, en nordlig och en sydlig. Då de långa i öster och väster gående tomtra­derna därefter genom tvärgator i söder och norr in­rutats till kvarter, hade man utefter norra Kungsga­tans östra sida utlagt en mycket bred esplanad, som sträckte sig från Rådstutorget vinkelrätt över Ny­gatan, Ruddammsgatan och Staketgatan, Alldenstund Rådhustorget i söder gränsade till ån, hade man så­ledes från ån rätt norrut så gott som tvärs igenom hela staden ett område av väldig bredd, endast uppta­get av plantering, med det enda undantaget, att om­rådets sydligaste del vid ån i stället för av plante­ringen var upptaget av Rådhuset, som låg mitt på torget, fritt från andra hus. Detta stora område de­lade, även det, staden norr om ån från eldfaresynpunkt i två delar, men i en östlig och en västlig.

 

Nygatan och den stora esplanaden vinkelrätt skä­rande varandra, delade således staden i fyra delar som man nästan skulle kunna kalla kvadranter, skilda åt genom så mycket obebyggt och planterat område, att någon ny, hela staden ödeläggande eldsvåda icke borde kunna vara att befara.

 

Rädslan för eldfara synes således vid stadsplanens uppgörande ha spelat den dominerande rollen. Men under arbetet med spatiöst utmätta tomter och ga­tor, allt med räta vinklar, syntes vederbörandes kär­lek till räta vinklar ha blivit något som liknade en fix idé: allt i stadsplanen skulle ha räta vinklar. Detta påstods framgå av vad man tog sig till med Norra Lillån, och som av många ansågs vara rena vanvettet.

 

Gavleån såsom ett förnämt vattendrag, består sig med ett delta. Under sitt lopp genom staden utskic­kar den nämligen norr om sin huvudfåra en arm, Lillån. Området mellan huvudfåran ”Storån”, och ”Lillån” var, såsom i alla delta-områden, triangelfor­mat, och kallades Stora Holmen. Denna var i detta fall i stort sett en likbent triangel med toppvinkeln där ån delade sig, och denna toppvinkel var rätt spet­sig. Eftersom hamnanordningarna, såsom lastkajer, varumagasin, tullhus m. m. lågo på Stora Holmen, måste det naturligtvis finnas förbindelse mellan Hol­men och fastlandet, där själva staden låg. Men skulle man kunna ordna med räta vinklar på en spetsig udde? Och hur skulle man kunna få en bro över ett vattendrag, som gjorde spetsig vinkel med stadens hit ledande gatulinjer?

 

Jo: man fann på råd. Man fyllde den gamla Lillån, som gick ”snett”, och grävde en ny i rät vinkel mot åns huvudfåra. Jag har själv sett den nya ån grävas, och jag har själv iakttagit en av följderna, då ju den nya ån gick fram alldeles nedanför våra fönster. Ja, man bör inte säga, att ån ”gick fram”, ty en av följderna av den nya åns inriktning, var, att vattnet praktiskt sett blev stillastående. Nedanför Nybron är nämligen Gefleåns fart mycket liten. Så länge Lillån gick i spetsig vinkel mot Storån, var det skaplig ström i Lillån, men sedan denna senare nygräfts i vinkelrät fåra mot Storån, blev norra Lillån en kanal med stillastående vatten. Ungefär som Vallgraven i Göteborg. Och första gången jag såg de rysliga kanalerna i Hamburg, tänkte jag på Lillån hemma. Ehuru den naturligtvis icke på långa vägar är så ryslig.

 

För trafiken mellan de olika åstränderna byggdes så småningom en svängbro, där den fortfara ligger (1940). En svängbro var för de flesta Gefleborna en sensation. Brons tillkomst tog döden på roddarmadammen vid Smecken; såvida hon icke var avskaffad redan något tidigare.

Under det vår familj efter flyttningen från Lander år 1871 successivt bott hos Möller och Brodin samt slutligen stannade hos Zetterströms, därifrån vi 1881 flyttade från staden, började på den nyss skisserade stadsplanen den nya staden höja sig ur askan. Det föreföll emellertid, som om de nya formerna skulle varit tilltagna väl mycket i växten. Överallt i husraderna gapade länge obebyggda tomter, ibland flera bredvid varandra. Somliga av dessa tomter voro belamrade med brädstaplar, somliga voro små sjöar om våren med stinkande vatten, om hösten belagda isbelagda, där skolpojkarna då ”trampade sega”. Detta med de många obebyggda tomterna gjorde, att den breda Nygatan såg ännu bredare ut, och Esplanaden och det kolossala Salutorget ännu större ut än de voro. Därtill kom, att ett stenhus icke fick uppföras i ett kör, utan, sedan väl uppmurningen skett, och taket lagts, fick reveteringen icke ske, förrän murarna i sex månader fått torka. Under tiden stod huset där hela vintern med säckväv för dörr- och fönsteröppningar, och verkade ruin. Dessutom voro alla hus, i förhållande till gatornas bredd, låga. De flesta voro tvåvåningshus, d. v. s. hade endast en våning ovanpå bottenvåningen. Tre­våningshus, d. v. s. hus med bottenvåning och två våningar, voro till en början endast några få, De voro, när jag 1881 flyttade från staden, vid Drottning­gatan grosshandlaren Axel Brandts hus, förste stads­läkaren, dr Sandbergs hus, där apoteket Nordstjernan låg, samt stadshuset, och vid Nygatan Sahlholmska huset i hörnet av Esplanaden (på gatans norra sida och Esplanadens östra), Wickmanska och Zetterströmska husen bredvid varandra vid Stora Salutorgets norra sida, samt hattmakar Åkerbloms hus snett emot dem, på södra sidan av Ny­gatan i hörnet av torget. Fyravåningshus fanns ett enda i staden. Det var grosshandlaren Sten Nord­ströms hus på södra sidan av Stora Salutorget. Många av husen voro trähus t. o. m. på stadens för­nämsta gata, Drottninggatan. Där bodde t. ex. den rike grosshandlaren och bankdirektören Carl Sehlberg, av gammal ansedd Geflesläkt, i tvåvånings trähus. Likaså, som jag redan i annat sammanhang nämnt, mäklaren Petré, den allsmäktige och rike borgmästa­rens rike bror, och ”Gumman Luth” också förmögen Gefleadel. Längre bort från centrum, t. ex. på Ruddammsgatan såg man endast trähus. Och de stå där i allmänhet än i dag, sådana jag såg dem som barn för sextio år sedan. Vid norra ändan av stora Rådhusesplanaden upp­fördes ett nytt teaterhus, med fasad mot söder, mot Esplanaden, Snett emot teatern, på Esplanadens västra sida, förr den s. k. Luthska trädgården, uppfördes det nya Högre Allmänna Läroverket. Brunnen teater och apotekare Luths trädgård.

 

I Esplanaden sattes en fontän, skänkt av A. M. Hedberg, en gammal smed, som blivit rik; samme man som byggde det långa tvåvåningsstenhus vid norra sidan av Nygatan, där postkontoret på sjuttio­talet var inrymt. Fontänen kostade 10.000 kronor, och givarens namn anslogs på gåvan.

 

(Kersti Lifvergren Israelsson har meddelat att hennes farfarsfar Johan Lifvergren som var finsnickare gjorde modellerna till fontänerna/Lisse-Lotte Danielson)

 

 Bild ditlagd av webbmaster

 

Gatorna voro överallt stensatta med den tidens gatsten, kullerstenen, d. v. s. av naturliga något ore­gelbundet rundade stenar, ungefär så stora som en kål­rot. Trottoarerna voro åstadkomna av samma ma­terial — om de voro stensatta alls. Ofta var endast den yttre kanten emot rännstenen stensatt. Och om tomten var obebyggd, var trottoaren icke stensatt alls, ty det ålåg husägaren. Endast utanför ett eller annat hus fanns sträcksten utlagd i trottoarkanten. I regn- och slaskväder var det således gott om ordentliga vat­tenpussar på trottoarerna. Men även sedan huset stod färdigt och fullt av hyresgäster, kunde trottoaren vara ganska ”naturell”. När dr Sandberg juniors båda små barn ramlade ut genom fönstret två tr. upp i Sahlholmska huset i hörnet av Esplanaden och Ny­gatan, utan att nämnvärt skada sig, bestod trottoaren, där de föllo, av bara den av gångtrafiken tilltrampade jorden med i rännstenskanten två rätt ofullstän­diga rader av gatsten. Det minns jag väl, ty sedan historien om barnen flugit genom staden, tittade man naturligtvis på olycksplatsen, nästa gång man gick förbi.

 

Till gatornas fysionomi hörde, att affärerna ofta på ett särskilt sätt angåvo vad de hade att bjuda på. Så hade skomakaren en förgylld kragstövel, bagaren en förgylld kringla, och ”kryddkrämaren” den då för varenda diverse- eller specerihandel obligatoriska långa kanonviska som sköt ut från väggen ovanför butikdörren. Läderhandlaren hade en uthängd läder­fana på en stång. Skyltlådor förekommo icke, och naturligtvis ingenting liknande våra tiders fönster­skyltning.

 

 Bild ditlagd av webbmaster.

 

Fruktaffärer funnos inga.

 

I synnerhet de första åren av 1870-talet, under den livligaste byggnadsverksamheten, var körtrafiken med arbetsåkdon på gatorna mycket stor. Till alla byggen gingo långa rader hästforor med väldiga sten­block för grundläggningen, med grus, timmer, tegel etc. etc. Hästarna voro nästan undantagslöst små och utmagrade, med om vintern uppknuten svans. Kör­karlen gick bredvid lasset. Fordonen voro av växlan­de konstruktion. Stenblocken kördes på drögar (släpor) eller ett slags grova primitiva vagnar: två hjulpar förenade med en stång som medels hål och en järnsprint kunde förkortas eller förlängas, och med ett par plankor ovanpå som flake. Gruset forslades i höga kärror på två hjul eller, om vintern, i s. k. spillningsremmar, d. v. s. en stor kälke med ett tätt golv, ovanpå vilket var placerad en avlång ungefär meterhög ram, på akterkant försedd med ett par handtag. Dessa voro tillkomna så, att översta brädan av ramens långsida där var längre än de undre bräderna och sköt ut från ramens kortsida med en så där omkring fyra deci­meter lång stump, som var på underkant halvmånformigt urtagen. (När gruset skulle lossas, lyfte man bort ramen, d. v. s. väggarna och hade sen lätt att skyffla gruset av den släta kälken.)

 

Och när nu lasset var avlastat på tomten, skulle alla dessa skjutsar gå tomma tillbaka. Överallt mötte man foror eller tomlass.

 

 

 Bilder ditlagda av webbmaster.

 

Körkarlen åkte aldrig på lasset; jag hade aldrig förrän i Stockholm sett en körsven åka, när han hade lass.

 

Timmerfororna kommo från landet. De hade bättre hästar än sten- och grusåkarna i staden. Timret kördes vintertiden naturligtvis på skogskälkar, d. v. s. två grova kälkar förenade med en ketting. När timret var avlastat, och man skulle köra tillbaka, stjälpte man vanligen upp den bakre kälken på dem främre, men ibland fick den slänga lös som en jolle efter en kut­ter, dock med förkortad ketting. I båda fallen satte sig bonden eller bonddrängen upp att åka på fr kälken, och sen kördes i trav. Och då kunde en pojke ibland få åka med en bit.

 

Vad som t. ex. i Värmland kallas kolryss, d. v. : stor fyrkantig öppen korg av rotflätning, smalare framtill, och stående på en stor kälke, det kallades i Gefletrakten ”kolstig”, och det var naturligtvis intet okänt fordon på Gefle gator. Sådana ”stigar” användes ofta av bönderna, när de körde in till staden och torget. När bonden hade stigen full med hö, och slog sig ned i det, så satt han varmt och gott. Och somnade han på hemvägen — i fall brännvinet varit för starkt —- så ramlade han bara i höet. Även skrindor användes naturligtvis för stadsresorna.

 

Även stadens egna hästar syntes naturligtvis på gatorna. Borgmästaren hade ett par vita apelkastade hästar och en heltäckt vagn. Alla grosshandlare hade hästar, och även mången specerihandlare egen häst. Bryggarna körde ut sina ölkorgar och öltunnor till kunderna, och måste således ha hästar, men bagarna icke icke, ty bagaren bakade inte mera än kunderna fingo köpa i hans egen butik, som låg i omedelbart sammanhang med bageriet.

 

När jag 1881 lämnade staden, hade jag där aldrig  sett en vinkelaxelkärra; det var något okänt. Det som användes var stora höga kärror på stora hjul och rak axel.

 

På vintern hade varenda häst en decimeterhög pingla fastspänd i loket i bringan, och kom det en finare åksläde eller rack, så klingade bjällerkrans i takt med travet.

 

När ”föret” var borta, var trafikens språk mindre poetiskt. Det fanns nämligen inga gummihjul på den tiden, utan vartenda åkdon, grovt eller fint, hade på sina hjul grova hjulringar av järn. När då t. ex en stor, tom kärra kom ramlande i god fart på kullerstenarna med ackompanjemang av fyra järnskodda hästhovar, så uppstod verkligen ett stort buller. Jag  minns, att jag tänkte på och beskrev dessa framdundrande gruskärror, när vi en gång i skolan av skalden Fjalar (adjunkt Östergren) fingo till uppgift att skriva en inledning till en uppsats över ämnet  ”Tomma vagnar bullra mest”.

 

Gångtrafiken på gatorna var mycket obetydlig. Det var nämligen opassande att ”gå ut och gå”. I synnerhet för unga damer. Jag minns, att om mina systrar ville gå ut och promenera, så måste de hitta något ärende, att köpa en rulle tråd o. d. Då gick det för sig, men att gå ut och promenera, utan annat syfte än att få motion och frisk luft — det var för en ung dam osedligt.

 

Fruarna, åtminstone de äldre, gingo aldrig ut. Annat än på kvällar till bjudningar eller till teatern och konserter, respektive kyrkan eller bönhuset.

 

 

 

Inte ens herrarna togo sig en promenad, annat än till och från sitt arbete. Jag kan icke erinra mig ha sett mera än en enda mansperson gå ut och prome­nera, d. v. s. i för alla uppenbara avsikt att promenera. Det var gubben Elfbrink, en lång, snäll, gammal fin, alltid vänligt leende herre i livrock. Han gick ibland ut och gick med sin fru. Han var den siste av den gamla i Gefle högt ansedda Elfbrinska släkten. Frun var hans andra fru. Det var en ganska korpulent dam, men ytterligt omsorgsfullt klädd och med det svarta håret nedkammat i stora släta s. k. gardiner.

 

Alltså lågo stadens gator i vardagslag så gott som öde, när den livliga byggnadsverksamheten upphört, och detta gällde t. o. m. Drottninggatan, som var stadens strög, åtminstone i vardagslag. På söndagarna däremot var hela staden ute, åtminstone alla yngre personer, och då gick, vackra söndagar om våren, en bred folkström längs hela Nygatan, norra körba­nans norra trottoar i den varma vårsolen mot hus­väggen, trots vattpussar och gatsmuts.

 

På Stora Salutorget fick man se saker, som man inte får se nu. Från Hedesunda kommo karlar med ”kunsar” (kontar) på ryggen. Kvinnfolk från landet rökte tobak ur små snuggor av järn med piplock. Ibland funnos där dalkarlar med sina skrindor fulla med laggkärl och spånkorgar. Och jag har med egna ögon sett ett vanligt litet torgstånd med segeldukstak, där försäljaren sålde — brännvin. Han hade på bordet i en rad olika stora mått av koppar, trattformiga uppåt och slutande i ett slags pip, sådana man ibland ser dem till salu i antikvitetsaffärer. Där mätte han ut och sålde brännvin, hur mycket han ville, och till vem han ville.

 

Men på torget såldes litet eller intet blommor. Det skulle då ha varit lackvioler (bruna) och möjligen hyacinter. Det var de enda blommor jag såg komma till vårt hem utan annan anledning än att det var vår. På Mammas födelsedagar och namnsdagar kom det azaleor och röda kamelior; och de köptes hemma hos trädgårdsmästaren Eriksson.

 

Allt vad jag nu sagt om gatorna och torget, gäller ju endast den nedbrunna och återuppbyggda norra stadsdelen, icke Söder. Med undantag för gatlägg­ningen, förstås. Ty den var ”på söder” lika (från nu­tida synpunkt) ryslig som norr om ån. Såvida man icke skall anse det som en överlägsenhet, att många gator och gränder på söder icke hade någon stenlägg­ning alls.

 

Om söder i allmänhet gäller, att husmassan på sö­der hade inga gapande hål. Tvärtom stodo hu­sen kanske litet för tätt. Gränderna voro krokiga och backiga. Husen voro alla av trä, nästan alla små, och somliga rena ruckel. Ingången var ofta genom ett mörkt ”portlider”, d. v. s. genom en inkörsport och en omedelbart därinnanför befintlig med tak över täckt passage.

 

På söder lågo emellertid också, väster om Kungsga­tan strax vid ån, Slottet, och öster om Kungsgatan, längs efter Södra Strandgatan, några hus om vilka det ovan angivna omdömet om söder icke gäller. Det var först Rettigska dynastiens hus i hörnet mot Kungs­gatan och vidare Borgmästaren Petrés, Konsul Rahms och Rektorn Mobergs.

 

 

Bild ditlagd av webbmaster.Och utanför dem hade trottoarkanten sträcksten. Tror jag.

 

På söder är också att nämna österut en förgrening av ”storån”, nämligen den s. k. Islands-lillån, samt åt väster bl. a. ”Mästermans te” och gamla Sockerbruket.

 

Polisen omorganiserades något år på 70-talet, men dessförinnan upprätthölls ordningen på gator och torg om dagarna av åtta poliser, som kallades åttondelarna, och på nätterna av några brandvakter. Polischef var stadsfiskalen, och brandvakterna lydde en brand­vaktschef. En av min fars biinkomster var att vara brandvaktschef. Arbetet bestod i att på kvällen eller förnatten titta in på ”kortegalet” (Gefleitiskt uttal av corps de garde, d. v. s. högvakten, vaktkontoret) samt att, om någon var inburad, låta brandvaktsförman­nen öppna dörren, och då kasta en blick på arrestanten. Dessutom kom brandvaktsförmannen varje sön­dagsmorgon upp till min far med rapport ”över vad sig tilldragit”, och på hans skrivbord låg ett befäls­tecken, bestående av en ett par, tre decimeter lång jämntjock ebenholzstav med silverbeslag, och någon silverfigur i toppen.

 

SÄTT PÅ LJUDET!

 

 

 

 

Men även sedan polisen blivit omorganiserad, samt brandvaktskåren avskaffad, och bevakningsförhållan­dena således voro mindre idylliska, tycks ordningen understundom ha lämnat åtskilligt övrigt att önska, såsom väl framgår av det här följande.

 

Till Gefle var förlagd en navigationsskola. Och ele­verna där, ”navigatörerna”, slogo sig lösa ibland.

 

 Bild ditlagd av webbmaster

 

På Nedre (södra) Rådhustorget stodo utanför råd­huset placerade två stora fältkanoner, gamla myn­ningsladdare, på sina lavetter. En morgon, när polisen gnuggat sömnen ur ögonen, saknas den ena kanonen. Under sökande återfanns den — i ån.

 

 Bild ditlagd av webbmaster

 

Ån flöt ju förbi nedanför torget, och var där på ett ställe tätt invid kajen icke djupare än ungefär en meter. Och där nere stod kanonen, till dels ovanför vattenytan, och så småningom orsaken till en bättre folksamling på kajen ovanför. Det ansågs allmänt vara uppenbart, att det var navigatörerna som på natten varit ute och sett på stan, samt förhöjt sitt nöje genom att draga kanonen från sin plats, och vräka ned den i ån. Däremot ansågs det lika allmänt vara fullkomligt obegripligt, huru detta kunnat ske obemärkt av polisen, när polisvaktkontoret låg på nedre botten i rådhuset, som låg ett tiotal meter därifrån. Man torde observera, att torget var stenlagt med stora kullerstenar, och att den tunga kanonen låg i en lavett med stora, grova och grovt järnbeslagna hjul.

 

Kanonen återfick aldrig sin hedersplats utanför stadens rådhus. Båda pjäserna fördes till stadens materialgård.

 

I staden fanns ännu 1881 ingen annan brandkår än den frivilliga. Eldsvåda måste således kungöras över hela staden, och detta skedde genom klämtning från kyrktornet. Där det således om natten måste finnas någon, som höll utsikt över den sovande staden, det var tornväktaren. Man hörde på antalet av tätt på varandra följande klämtslag, i vilken del av staden vådelden brutit ut. Klämtningen var hemsk. Även barnen väcktes alltid, om icke med avsikt, så oavsiktligt. Och då lyssnade man i spänning. Ibland slutade klämtningen nästan tvärt; ibland tilltog den i styrka och då var det som om man själv sett lågorna slå högre. Var eldsvådan i samma stadsdel, och klämtningen räckte oroande länge, så kläddes barnen.  Familjefadern var då för länge sedan gången till spruthuset, som var samlingsställe för frivilliga brandkåren.

 

ERIK SÖDERSTRÖM

 

Gå till Innehållsförteckningen.

————————-

juli 09, 2012

Gå till Startsidan    

  Sammanställt länkat och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson

——————————————————-

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website