Karolina Själander, en amper dam – av Barbro Sollbe

 

 

GEFLE DAGBLAD MÅNDAG 20 juli2009

 Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM 

 

Fröken Själander var, ”Värre än sju karlar”  tyckte Läroverksrektorn och författaren Pelle Ödman, som även undervisade hos Karolina.

 

 

Fortfarande är vi många som har gått i svensk flickskola. Jag minns min – i Norrköping – som en lugn och friktionsfri inrättning med mycket kompetenta lärare, huvudsakligen kvinnliga.

 

Min gamla skolkamrat från den tiden talar om den som en ganska förljugen arbetsplats, där icke reli­giösa lärare måste hyckla religiosi­tet och där vår klasskamrat Gerties graviditet, som ledde till att hon slutade skolan, endast omtalades som “sjukdom“.

 

Kanske var det likadant i Gävle.

 

Det är i alla fall 150 år sedan Elsa Borg kom till staden och grun­dade den privata flickskola som se­nare kom att kallas den Själanderska och som på slutet var kommu­nal.

 

Elsa Borg, född 1826 i en prästgård i Västmanland, var verksam som guvernant innan hon utbildade sig vid ett lärarinneseminarium.

 

 

Hon drev sin skola i Gävle 1859- 1874 och fick sen problem med häl­san. Hon tycks dock ha kvicknat till, för 1876 blev hon föreståndarinna för ett “bibelkvinnohem” på Vita bergen i Stockholm.

 

Där tog man sig bland annat an “fallna medsystrar“. Hon dog för hundra år sedan, 1909, och står sta­ty, porträtterad av Astri Taube, i Vitabergsparken.

 

 

 

Delvis parallellt med Elsa Borgs skola i Gävle drev Clara Lind en flickskola 1865-1879 i Engwallska huset, Västra Nygatan 28. Den blev sjuklassig och hade som mest 146 elever.

 

 

Men Clara Lind fick lokalproblem och öppnade i stället en skola i Upp­sala. Hennes skola i Gävle slogs ihop med den som samtidigt drevs av fiskardotten Karolina Själander.

 

Karolina Själander (1841-1925) hade fortsatt i Gävle där Elsa Borg slu­tade.

 

De båda var goda vänner och till­sammans verksamma i den 1855 bil­dade missionsförsamlingen. Karoli­na var bra på matematik och duktig pedagog och blev lärare i Elsas sko­la, och det var på dennas uppma­ning som Karolina efterträdde. Sko­lan hade då 65 elever och låg i den Klingska  gården, Kyrkogården 15.

 

Men gården var för trång, och skolan flyttade in på Västra Islands­gatan 8, Karolina Själanders föräld­rahem vid Islandskällan – ett sten­hus som fortfarande står kvar. Ef­ter stadsbranden 1869 var det dock lokalbrist, och även detta hus var otillräckligt.

 

 

Karolinas skola hade växt snabbt. Den blev åttaklassig 1878 och hade dessutom en treårig förberedande kurs. Namnet efter sammanslag­ningen var först Förenade elemen­tarskolan för flickor i Gefle och från 1882 Högre flickskolan i Gefle. Men till vardags sa man Själanderska flickskolan.

 

I hörnet Norra Rådmansgatan-Ruddammsgatan lät hon 1877 för ärvda pengar uppföra en tvåvånings skol­byggnad i tegel, ritad i renässans­stil av arkitekten Gustav Sjöberg i Stockholm.

 

 

Det var ju annars vid denna tid stadsarkitekten Hedin som satte sin prägel på stadens skolor.

 

Själv bosatte hon sig i skolans vindsvå­ning. Här uppfostrade hon också, inte utan personliga uppoffring­ar, fyra föräldralösa brorsbarn, och skolans lärare och lärarinnor var of­ta bjudna på kaffekalas i hennes sa­long. Hon hade också ett lantställe på Norrlandet, Mamre.

 

Det torde ha varit en amper tant. I den minnesbok som gavs ut till hundraårsminnet av hennes födel­se kallas det “en dominerande per­sonlighet“.

 

Läroverksrektorn och författaren Pelle Ödman, som även undervisade hos Karolina, sa en gång till henne: “Fröken är värre än sju karlar. “Han var inte så pedantisk och tycks ha fått något påpekande om sen an­komst till lektionerna.

 

 

Hon var vegetarian, nykterhetsivrare och kvinnosakskvinna, li­ka sträng mot sig själv som mot andra.

 

Det finns en historia om en av hennes unga lärarinnor (många var hennes tidigare elever), som i rek­tor Själanders närvaro telefonledes hade svarat ja på en förfrågan om hon ville bli medlem i Allmogedan­sens vänner. “Då hon lagt ner lu­ren, såg fröken Själander med sina mörka ögon strängt på henne och förklarade, att hon på det bestäm­daste avrådde henne från att gå in i sällskapet.

 

Den unga lärarinnan svarade att hon tyckte om att dansa och inte kunde anse det vara något orätt.

 

Nej, det medgav fröken Själan­der, men ”du har ett allvarligt arbete, som du först och främst måste sköta!”

 

Hon fruktade att den unga skul­le bli indragen i allehanda tillställ­ningar och inte få tillräcklig tid och tillräckligt intresse över för sitt lä­rarinnekall. “Den unga lärarinnan hade dock kurage nog att gå in i folkdanslaget i alla fall.

 

Förlovade och gifta lärarinnor anställde hon “endast under stort tvång”. De förväntades inte ägna sig så helt åt sitt kall som de borde.

 

Själv undervisade hon i bibel, kyr­kohistoria, matematik, bokföring, svenska och tyska. Många har be­tonat att skolan gav en mycket ge­digen undervisning. Den var också mycket modern för sin tid. Exem­pelvis var eleverna tillåtna att frå­ga, när de inte begrep eller när de ville veta mer, något som inte tycks ha varit självklart i andra skolor.

 

Och man hade tyska som första främmande språk, som i pojkläroverken, inte franska som var det vanliga i flickskolorna.

 

Sträng ordning tillämpades, många läxor, få lovdagar.

 

Kvarglömda saker låstes in i ett skåp och fick inte hämtas ut för­rän under den gemensamma av­slutningen vid skolveckans  slut på lördagen, en form av offentlig be­straffning.

 

Klasserna var små med dagens mått och lärartätheten hög, fem, sex elever per lärare.

 

Mycken vikt lades förstås på handar­bete i flickskolan – stickning, söm­nad, lagning, tillklippning. Linnen och näsdukar skulle broderas, natt­mössor sys.

 

Symaskiner fick inte användas. In­te ett stygn fick vara snett; då mås­te man sprätta. Handarbetslärarinnan Wilhelmina Fröstedt, elever­nas “tant Mina“, var upplärd av El­sa Borg som, utöver allt annat, hade varit en skicklig brodös. Men Mina hade nog ändå ett visst överseende. “Hon blir nog gift“, kunde hon säga om lata och slarviga elever.

 

Ida Gawell, hon som med tiden blev den kända Delsbostintan som upp­trädde på Skansen och i radion med berättelser och visor på häl­singemål, skickades av pappa kyr­koherden i Arbrå till “den mycket ansedda Själanderska flickskolan”, skriver hon i minnesboken över Ka­rolina Själander.

 

 

Hon var en pojkflicka som klätt­rade i träd, sköt med salongsgevär och brottades med pojkar, så hon måste lägga band på sig och börja bära sig åt som stadsflickorna. Och hon lyckades. Från hela sin skoltid minns hon endast två prickar i sin anmärk­ningsbok.

 

Den ena löd “glömt griffeltavlan i korridoren“, den andra “glömt en halsduk i tamburen“.

 

 

Barbro  Sollbe

—————————————————

maj 18, 2013

Gå till StartsidaSammanställt  och kompletterat med länkar och foton av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website