Diskkraften kom från Gävle – av Ulf Kriström

Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 17 augusti 2008

Från Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

  Clins fabrik i Hille omkring 1960.

 

Det är enkelt att diska. De nya disk­maskinerna är tekniska underverk som sköter hela proceduren utom att ställa disken på plats i köks­skåpen.  

 

Annat var det förr. På mormors tid gällde det att diska varenda tall­rik och varenda gaffel för hand. Det var ett tufft jobb, och det var kvin­norna som fick göra det. Sådana var tiderna.  

 

Och inte ens hade de diskmedel som det var någonting med. Det bästa som fanns att få på 1940-talet var såpa, soda och aggressiva disk­pulver som man hällde i varmvatt­net och löste upp genom att röra om en stund. Diskkraften kan i högsta grad ifrågasättas, och många hade problem med att händerna blev torra och nariga.

 

Men i slutet av 1940-talet kom en för­ändring. Flytande diskmedel gjor­de entré på marknaden, och denna sensationella nyhet spreds ut över landet från Gävle. Som ringar på vattnet, skulle man faktiskt kunna säga.  

 

Mannen bakom nyheten heter Sören Brundin. Han är numera 86 år gam­mal och bor sedan länge i Helsing­borg. Men hans hjärta klappar fort­farande för Gävle.  

 

Sören hade efter att ha utexami­nerats vid Teknis i Stockholm di­rekt fått jobb som forskningsingen­jör vid SOAB i Mölndal, och en av hans första arbetsuppgifter blev att försöka få fram ett vätmedel som kunde användas i textilindustrin. Bland annat vid färgning av tyger.  

 

Det lyckades han också med. Det visade sig dock att processen skul­le kosta för mycket pengar och hela projektet begravdes efter en tid.  

– Men mitt vätmedel hade också förmågan att lösa upp fett, berättar Sören, och det slog mig att det kan­ske skulle kunna utvecklas till ett flytande diskmedel.

 

  Fabrikschefen Hans Neuman (till höger) och Sören Brundin på laborationshumör i Hillefabriken. Sören har senare vid kontakter med de multinationella företagen i branschen fått veta att inget av dem hade börjat sälja flytande diskmedel förrän en bit in på 50-talet. Med stor sannolikhet var det därför en världsnyhet då Clin lanserades  1947.  

 

Sören var född och uppväxt i Gävle, och här hemma hade hans pappa Da­vid Brundin en kolonialvarufirma. Nu berättade Sören för honom om sina experiment och förväntning­ar, och David blev intresserad. Han ville gärna hjälpa till att få ut disk­medlet på marknaden.   Sören Brundin fortsatte med si­na laborationer, och det dröjde inte länge förrän han tyckte att hans fly­tande diskmedel var redo att möta konsumenterna. Han lyckades hit­ta en lämplig källarlokal på Åkargatan  55, i huset där Wadmans Bryg­geri hade legat.

 

 

   Åkargatan 55 omkring 1949. Clin är ännu inte aktiebolag men börjar ta för sig ändå.  

 

Processen var igång, första steget ta­get. Men efter andra världskriget var det brist på både kemikalier och emballage, och det ställde till pro­blem. Nya glasflaskor var till exem­pel omöjliga att få tag på eftersom regeringen bestämt att livsmedels­industrin skulle prioriteras.  

 

Därför blev tillverkningen gans­ka primitiv i början. Clin blandades i stora ekfat i brist på rostfri utrust­ning, och Sören berättar att flaskor­na – begagnade spritflaskor – i prin­cip fylldes för hand.  

 

Det hela var naturligtvis långt­ifrån optimalt. Att distribuera tunga och krossbara glasflaskor var inte särskilt rationellt. På de stora, multinationella företagen i bran­schen skrattade man också åt upp­komlingen i Gävle, men Sören trod­de på sin produkt och blev bara mer inspirerad. Konkurrenterna skulle minsann få se.

 

   Året är 1950 och ett så kallat dollargrin förbereds för S:t  Eriksmässan.  

 

 

Och det gick åt rätt håll för Clin, som 1952 också blev aktiebolag. Före­taget växte in i nya lokaler – först mejeriets gamla anläggning på Islandsgatan och sedan också den fabriksbyggnad i Hille där Electro­lux under ett antal år hade tillver­kat Archimedes utombordsmotorer. Dit kunde tillverkningen nu koncentreras.  

 

Men emballagefrågan var fortfaran­de ett stort problem som Sören Brundin jobbade hårt med att lösa. PLM hade just börjat tillverka plåtburkar till bryggerier för att fylla med öl, och nu satsade Clin under några år på en speciell burk för sitt diskmedel. Det var en klar förbätt­ring, men plåten hade också sina nackdelar.  

 

Sören hade gjort sitt examens­arbete på KTH inom plastområ­det och hade länge haft tankar på att just något inom plastområdet skulle kunna vara idealiskt att fyl­la med diskmedel. Och när det började dyka upp små polyetenflaskorfem centiliter som man kunde använda i necessärer för exempel­vis rakvatten förstod han att han var på rätt spår.

 

 

     Då Stockholms tunnelbana invigdes 1950 missade Clin AB inte chansen att berätta om sina produkter.    

 

 

Problemet var att det inte fanns någon leverantör. Ingen av de stora emballagetillverkarna ville engage­ra sig.  

 

Men Sören Brundin fortsatte odla sina kontakter i branschen, även de mindre företagen, och till slut kun­de Ruben Thunberg i Forshaga leve­rera mindre mängder av en plast­flaska som kunde fyllas med en de­ciliter diskmedel.   På Clin koncentrerade man nu en halv liter diskmedel till en deciliter och fyllde dessa små flaskor med. Marknaden bestod av fritidsfolk som campare och seglare.

 

 

    Aggressiv och innovativ marknadsföring var en del av Clin AB:s strategi.  

 

 

Men de nya flaskorna hade sina barnsjukdomar. De hade till exem­pel lätt för att spricka och börja läcka. Dessutom fanns det ännu ingen teknik för att etikettera dem. En prägling i plasten med Clins logotyp fick duga så länge.  

 

Dyrt var det också. Men Clin fort­satte på den inslagna vägen. -Vi ville få erfarenhet och dess­utom goodwill genom att vara först med en uppmärksammad förpack­ning som hörde framtiden till, minns Sören.  

 

Men med tiden förfinades naturligt­vis tekniken. Nya innovativa aktö­rer tog plats på marknaden, och de flesta problemen löstes.  

 

Så småningom kunde Åkerlund & Rausing i Lund leverera cylindris­ka 4-deciliters plastburkar med in­svetsat lock och botten. Ett elegant och hållfast litografiskt tryck kun­de brännas in i plasten – och ännu en milstolpe var passerad.

 

– Det var ett dyrt sätt att emballe­ra diskmedel, men vi nappade och introducerade den nya förpack­ningen samtidigt med Konsum, be­rättar Sören Brundin.  

 

Några år senare kom PLM med än­nu större plastflaskor med screentryck.

 

Storförbrukarna hade inte alls fått vara med om denna utveckling. I början fick de sitt Clin-diskmedel i otympliga glasdamejeanner30 liter, men senare började man använda plywoodtunnor som var vaxade på insidan. Även alumini­umfat på 50 liter prövades, men de fungerade inte som det var tänkt.  

 

När plasttillverkarna med tiden lärt sig knepen kunde Clin också packa diskmedel i plastdunkar10 och 30 liter till storförbrukare, och då var det förstås bara plast som gällde.  

 

Clin hade alltså under ganska många år lett utvecklingen, både av flytan­de diskmedel och emballage, och fick därmed ett försprång framför konkurrenterna. De kastade sig nu aggressivt ut på marknaden, och den totala försäljningen ökade lavinartat. Av den anledningen för­lorade Clin marknadsandelar trots att företaget på två år tredubblade sin omsättning. Ett oroande teck­en.  

 

När framgångarna kom för Clin ha­de många både inom och utom lan­det försökt köpa företaget, men alla anbud hade avvisats. Nu, när mark­nadssituationen hade förändrats så radikalt, insåg Sören att en liten ny­komling skulle kunna få problem med konkurrensen på sikt.  

 

Till slut vann den tyska Henkelkoncernen, som före kriget hade haft en dominerande ställning i Sverige, dragkampen om det lil­la Gävleföretaget. Där ville man snabbt återkomma till den svens­ka marknaden genom att köpa sig marknadsandelar och ett solitt varumärke.  

 

Men Sören och hans far kunde till sin sorg konstatera att företaget missköttes. Efter fyra år drog sig Henkel tillbaka från den svenska mark­naden och Clin förpassades till his­torien.  

 

Nåja, inte helt och hållet. Varu­märket lever faktiskt kvar på en del produkter i andra länder.  

 

Själv flyttade Sören 1968 till Hel­singborg och blev konsult i bran­schen. Numera är han förstås pen­sionär, men han tänker gärna till­baka på de spännande pionjäråren i Gävle.

 

  Pionjär och pensionär. Sören Brundin fyller 86 år just i dag.  (17 aug 2008). Han bor numera i Helsingborg.

 

Ulf  Kriström

—————————-

 

maj 20, 2013

Gå till Startsidan.    Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be  

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website