Najaden – badhuset i Stadsträdgården i Gävle – av Jan G Ljungström

 

Publicerat i Gefle Dagblad Fredag 11 september 1995

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Badhuset Najaden i Stadsträdgården
Badhuset Najaden i Stadsträdgården

 

Med Najaden försvann en bit av Gävles historia

 

I september 1956 började man riva det anrika badhuskaféet Najaden i Boulognerskogen. Många äldre gävlebor minns säkert med glädje det gamla badhuset som låg ungefär där Carl Milles Äng­lar står staty i dag. Historien om det gamla badhuset börjar för länge sedan, 116 år innan byggnaden jämnades med marken.

 

Badhuset, som stod färdigt 1843, var Gävles första varm­badhus i större skala och äg­des från starten av det nybil­dade Badhusbolaget. Områ­det där byggnaden låg hette på den tiden Tegelhagen men kallades även för Strömpar­terren. Tomten, på vilket bad­huset byggdes, ägdes till en början av grosshandlaren Per Elfstrand men såldes 1827 till Gävle stad för att användas till promenadplats och plan­tage, blivande Stadsträdgår­den. På 1830-talet användes området av det närliggande tegelbruket som “tegeltorkningsplats“, men såg mer ut som en skräpplats.

 

En av initiativtagarna till badhuset var stadens egen bad(are)mästare, Johan Lud­vig Tingstedt, som år 1840 fått tillstånd av magistraten att anlägga en ny badhusinrätt­ning vid just Tegelhagen.

 

I mars 1841 lämnade Ting­stedt en skrivelse till magis­traten där han menade att staden måste deltaga i den ak­tieteckning som påbörjats för byggandet av ett nytt badhus.

 

I april månad samma år be­slutade borgerskapets äldste att med bidrag från stadens medel skjuta till 1 500 riksda­ler banco, motsvarande 150 aktier, i det nystartade Bad­husbolaget.

 

 

Badhuset skulle börja byg­gas på våren 1841, så snart den avtagande vårfloden medgav. Byggnaden fick inte nyttjas till annat ändamål än badhusinrättning. Detta an­gavs klart och tydligt i det protokoll som tecknades 1847. Långt senare nyttjades ändå fastigheten som bo­stadshus, i strid mot bestäm­melserna från nämnda år.

 

På sommaren 1843 stod byggnaden endast halvfärdig, förmodligen i brist på pengar, men allmänheten hade ändå fått börja nyttja anläggningen för bad.

 

I augusti månad beslutade borgmästaren Wahrenberg att badinrättningen skulle stängas tillfälligt på grund av de två drunkningsolyckor som inträffat tidigare under sommaren. Efter det att ma­gistraten utfärdat restriktio­ner för badgästerna, kunde badhuset åter igen öppnas till säsongen kommande år.

 

Under hela 1840-talet och en bit in på 1850-talet verkar Badhusbolaget haft problem med ekonomi och stora lån. Detta medförde att bolaget kom på obestånd och badhu­set såldes i juni 1853 på exe­kutiv auktion. Emellertid ver­kade ingen vara intresserad av att köpa byggnaden. Grosshandlaren Gustaf Luth, som var ensam inteckningshavare vid tillfället, ropade då in fastigheten för 2 500 riks­daler banco. Han blev därmed ensam ägare till badhuset och drev det sedan vidare i egen regi.

 

 

I badhuset i Stadsträdgår­den, som det kallades fram till mitten av 1920-talet, fanns till en början två stora bassänger i ån. Under årens lopp byggde man till även en tredje bas­säng. Mot ån fanns en ut­byggd brygga som stod på på­lar. Den bildade inramningen till de två rektangulära bassängerna. En del av bryggans takkonstruktion var gjord så att den kunde tjäna som ser­veringsbalkong med utsikt över Gavleån och bassängerna.

 

Redan i äldre tid inrymde badhuset ett kafé eller schweizeri. Byggnaden inne­höll även ett kontor samt om­klädningsrum och karbadsrum. I början av 1860-talet fanns i badhuset fem badkar för varmbad och en dusch av koppar. Av själva inredning­en kan nämnas 26 rottingsto­lar, sex rottingsoffor och 40 väggspeglar. Badgästerna ha­de också tillgång till friserkammar, filttofflor och hand­dukar.

 

   Utsikt från café Najaden.

 

Priset för varje bad betalades efter angiven taxa och al­la badgäster skulle anteckna sig i en speciell liggare i bad­huset. Barn som inte kunde simma hade möjlighet att få undervisning i simning av skolläraren A M Björling på 1850-talet. Priserna på bad var år 1854 följande:

Dusch- och karbad, varmt, 24 skillingar (riksg.mynt)

Dusch- och karbad, kallt, 12 skillingar (riksg.mynt).

Bassängbad, 6 skillingar (riksg.mynt)

Bassängbad, abonnerat, 3 riksdaler

1870-talet kostade ett varmt karbad 50 öre och för ångskåp med dusch betalade man samma taxa.

 

Den första privata äga­ren, Gustaf Luth, avled 1863 och 1867 såldes badhuset vi­dare till modellsnickaren Erik Lundin. Inrättningen fortsat­te sedan i samma regi under årens lopp. År 1877 såldes byggnaden till byggmästaren Gustaf Lundberg för 12 000 riksdaler och badhuset drevs därefter av hans hustru, Eli­sabeth Lundberg.

 

År 1873 genomgick badhu­set en större restaurering en­ligt ritning av stadsarkitekten M A Spiering. Byggnaden blev då som i nytt skick och mer tidsenlig. En inre renove­ring gjordes sedan 1878 då ägaren installerade en ny ångpanna och nya vattenre­servoarer. Den. sista stora re­noveringen skedde på hösten 1892. Den dåvarande ägaren, J P Åströms sterbhus, hade ansökt om att få utvidga bad­husets bassäng så att det skul­le bli ett mer tidsenligt och större badhus.

 

Ansökningen bifölls också av stadsfullmäktige.

 

I juli 1904 fick fröknarna Alma och Agnes Åström lag­fart på badhusbyggnaden ge­nom arvskifte och gåvobrev.

 

De båda fröknarna var bosat­ta i fastigheten och drev även kaférörelsen. I byggnaden fanns också åtta primitiva rum som uthyrdes till ensam­stående och mindre familjer, vilket egentligen var förbju­det. Varmbadhuset lades ned i mitten av 1910-talet och kall­badhuset försvann omkring 1927. Ån hade genom åren blivit mer och mer förorenad och bassängerna fick förfalla.

 

Därefter drevs enbart kaférö­relsen i byggnaden, med ut­sikt över Gavleån.

 

När man i mitten av 1920- talet börjat dela in Gävle stad i kvarter, fick området vid badhuset kvartersnamnet Najaden. En najad var enligt de gamla grekerna en vatten­nymf eller badflicka, ett pas­sande namn vid badhusets plats. Från den tiden började man också kalla själva bad­husinrättningen för Najaden, ett namn som sedan följde med tills byggnaden gick i graven.

 

Den gamla badhusbyggna­den hade till det yttre stått i samma skick sedan senare delen av 1800-talet och på 1940-talet började byggnaden allt mer förfalla. Utåt ån såg fastigheten mer ut som en an­skrämlig ruin. 1941 visade badhuset tendenser till avse­värda sättningar i vissa delar.

 

Polismyndigheten förbjöd därför kaférörelse inom vissa delar av byggnaden. Byggna­den var i ett bedrövligt skick och man befarade att den skulle falla sönder av sig själv när höstfloden kom.

 

De gamla fröknarna hade ingen möjlighet att kosta på renovering och de ville inte sälja huset så länge de levde.

 

1946 var det aktuellt med rivning av fastigheten och istället uppföra en modern restaurang- eller sommarser­vering på platsen. Detta ville inte fröknarna Åström vara med om.

 

1955 blev en uppgörelse klar mellan fröknarna Ås­tröms dödsbo och Gävle stad, där staden fick möjlighet att köpa in den gamla badhus­byggnaden. Staden fick köpa byggnaden för 16 500 kronor och skulle snarast snygga upp området runt omkring. Gävle stad ansåg emellertid att det gamla badhuset var i sådant dåligt skick att man beslutade riva fastigheten.

 

I april 1956 fick man riv­ningslov och i september samma år jämnades den anri­ka badhusinrättningen med marken. Därmed försvann en byggnad som skapat glädje åt många bad- och kafégäster i Gävle, försvann gjorde också en bit av Gävle stads historia.

 

JAN G LJUNGSTRÖM

————————————————————————————-

juni 25, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..