Publicerat i Gefle Dagblad tisdag 19 september 1995.
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
På sommaren år 1888 öppnades portarna för första gången till det Östra badhuset utmed Södra Skeppsbron i Gävle.
Badhuset, som enbart serverade kalla bassängbad, var det första i kommunal regi och drevs genom Drätselkammarens försorg. I juni 1887 fastställdes de ritningar på badhusinrättningen som byggnadschefen Boklund upprättat. Kort därefter startade man bygget invid södra skeppsvarven mot Gavleån.
År 1881 nämns i hälsovårdsnämndens protokoll ett badhus vid Östra Lillån, nuvarande Holmkanalen på Öster. Detta badhus torde ha varit av mindre karaktär och byggt i slutet av 1870-talet. Några handlingar om detta badhus har ej återfunnits och enligt 1877 års karta över den så kallade Stora Holmen, finns inget badhus utsatt. Badhuset torde därför ha varit i drift endast i några år. Diskussionen om det Östra badhuset startade år 1884 då magistraten inkom med en skrivelse till stadsfullmäktige med förslag om att uppföra enklare badhusinrättningar på såväl den norra som den södra sidan av Gavleån. Skrivelsen remitterades sedan till drätselkammaren med uppdrag att de skulle avgé utlåtande och förslag till lämplig plats.
I juni 1885 kom drätselkammarens utlåtande, vilken för övrigt uppskattade magistratens framställning, men de ansåg att det var svårt att placera en badinrättning både på den norra och den södra sidan av ån. Orsaken var att badhusen skulle orsaka hinder i ån för den trafik som skulle lossa och lasta utefter åns kajer.
Inrättningen skulle vara på ett betydligt avstånd från verkstäderna och varven och man ville heller inte att det gjorde intrång på de brädupplagsplatser som fanns efter ån. Skulle ett badhus byggas förordade drätselkammaren en plats vid södra sidan av ån, mellan Tredje Tvärgatan och det Brodinska varvet (S Skeppsbron). Samtidigt upprättades ett kostnadsförslag av stadsarkitekten Hedin för det blivande kallbadhuset.
I november månad 1886 meddelade drätselkammaren till stadsfullmäktige att ett badhus kunde uppföras på nämnda plats, helt enligt det kostnadsförslag och ritningar som upprättats. Kostnaden skulle stanna på 20 750 kronor, men drätselkammaren prutade ner summan till 17. 159 kronor.
Genom den rådande arbetslösheten bland Gävles invånare ville man snabbt komma igång med bygget för att bereda sysselsättning åt de arbetslösa. Man diskuterade också om badhuset skulle vara avgiftsbelagt eller inte samt möjligheten att ordna tillsynen av badhuset.
I maj 1888 kunde drätselkammaren meddela att det Östra badhuset var färdigt att tas i bruk samma sommar. Byggnaden hade två bassänger, en för män och en för kvinnor. Bryggor med höga plank, hörntorn och omklädningshytter omgav de båda bassängerna. Huvudentrén inrymde biljettkontor och ett rum för vaktmästaren. En föreståndare skulle anställas, med rättighet att för varje bad ta ett inträde på fem öre för bad i den bättre bassängen. Bad i den andra bassängen skulle vara avgiftsfria. Föreståndaren skulle på egen bekostnad ombesörja renhållningen av de båda bassänger- na samt utföra nödig tillsyn vid badhuset.
Badhusbyggnaden var enkel men på samma gång gedigen och prydligt inredd. De djupa bassängerna skulle bereda tillfälle till diverse simövningar och de på olika höjd placerade trampolinerna frestade ungdomarna till allt djärvare språng. Man väntade också att en simlärare skulle anordna simlektioner under sommaren. Ungefär 150 badgäster besökte inrättningen varje dag under sommaren 1888 och samma år höll det nybildade Gefle simsällskap sina första uppvisningar där.
Under sommaren 1896 meddelade hälsopolisen att bottnen i badhusets bassänger var alldeles uppslammade. Detta medförde att man under badning rörde om i bottnen och en obehaglig lukt spred sig runt badhuset. Hälsovårdsnämnden beslutade att drätselkammaren genast måste åtgärda problemet innan nästa badsäsong. Annars fanns risken att man måste stänga badhuset.
I början av 1900-talet började man inse att det Östra badhuset var beläget på ett olämpligt ställe i Gavleån. Genom att kloakledningar gick direkt ut i ån, blev vattnet så småningom ganska förororenat. Detta medförde att drätselkammaren i maj 1910 frågade hälsovårdsnämnden om det var lämpligt att använda det Östra badhuset för fortsatt badning.
Stadsläkaren von Post ansåg inte att det var någon hälsofara att bada i bassängerna, men tillade att det inte var lämpligt att stadens kallbadhus låg så nära alla kloakledningar som gick direkt ut i ån. Under abnorma förhållanden som nervfeber och koleraepidemier skulle ett sådant badhus vara mycket hälsofarligt och helt och hållet förbjudas. De förhållanden som var vid tillfället ansåg stadsläkaren enbart vara mer eller mindre behagliga. Trots detta besöktes badhuset av ungefär 500 badgäster dagligen under säsongen på 1910-talet.
Föroreningarna I Gavleån blev inte bättre med tiden och i oktober 1928 meddelade hälsovårdsnämnden att det Östra badhuset skulle stängas. Orsaken var enligt nämnden “… den alltmer försämrade beskaffenheten av Gavleåns vatten…”. Efter detta datum var badhuset helt avlyst för badning och Gävle stad fann ingen annan utväg än att riva den 40-åriga badhusinrättningen. I december 1933 erbjöd sig firma Karl Jansson & Co att köpa in det Östra badhuset för rivning. Drätselkammaren beslutade i början av januari 1934 att badhusbyggnaden skulle jämnas med marken och i mitten av samma månad hade man redan rivit tornen och väggen mot Gavleån. Det som då återstod att riva var pålverket runt bassängerna samt väggarna mot landsidan.
Därmed gick det Östra badhuset i graven. De gävlebor som tidigare gästat badhuset hade förmodligen redan 1907 börjat förflytta sig till det nybyggda och garanterat mer hygienska, Murénska badhuset vid S. Centralgatan (nuvarande polishusets palats).
JAN G LJUNGSTRÖM
—————————
juni 12, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be