HELLBERGSKA MAGASINET under storvulna tiden

Publicerat i Gefle Dagblad lördag 25 maj 1985.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

Det här huset skulle kunna vara ett minnesmärke över Gävles storhetstid som sjöfarts- och handelsstad.

Det är fem våningar högt och har en portal som tillhör en av de vackraste i staden. De stora romanska fönstren på nedre botten är elegant utformade. Ornamenteringen i rött tegel ger fasaden liv. Trots allt detta kallar man huset, som har adress Drottninggatan 56, “Det Hellbergska magasinet“. Huset ligger på Stora Holmen. Det ritades av stadsarkitekt E.A. Hedin 1893. Byggherre var grosshandlaren L. Gust. Hellberg. Från början hade huset fyra våningar. Det var försett med brant sluttande tak, takryttare, vindskupor och fyra mindre tornspiror, en i varje hörn. Efter en brand ombyggdes huset och fick sitt nuvarande utseende. Den femte våningen kom till 1930. Den hade ritats av stadsarkitekt Gunnar Wetterling. Grosshandlare Hellberg hade kontor och magasin i huset. År 1909 sammanslogs grosshandlaré Hellbergs rörelse med Carl Fredrik Engwalls grossiströrelse. Firmanamnet ändrades då till Importaktiebolaget Engwall Hellberg & Co. Under många år drev detta företag en hård konkurrens med Vict. Th. Engwall & Co. År 1938 inköpte Vict. Th. Engwall & Co företaget inklusive fastigheten och konkurrensen mellan företagen kunde upphöra. Carl Fredrik Engwall, som en tid var verkställande direktör i Engwall Hellberg & Co, var bror med Ernst Engvall, som då var huvudman i Vict. Th. Engwall & Co.

Engwall Hellberg & Co:s rörelse leddes de senare åren av direktören E L Schullerqvist. Han efterträddes av sin son Nils G Schullerqvist. Företaget är numera avvecklat. Vict. Th. Engwall & Co lever emellertid vidare i General Food.

Det “Hellbergska magasinet” hade på sin tid många hyresgäster av vilka kan nämnas AB Åkerson & Co, som drev kol- och kokshandel samt rederi. Bönabåtarna, som trafikerade Norrlandet tillhörde bland annat den Åkersonska flottan. Även AB J Em Delin drev handel med kol och koks i huset men försålde även gödningsämnen och byggnadsmaterial. AB P.J. Haegerstrand & Co, stadens äldsta skepps- mäklarfirma, höll även till i fastigheten samt Stuveribolaget och stadens sjömansförmedling. Sjöfolk och stuvare fanns det gott om i huset.

Till Drottninggatan 56 och det Hellbergska magasinet kunde man på sin tid åka spårvagn. Slutpunkten för spårvägen var en liten grönyta vid sidan om “magasinet”. Där fanns även ett vackert litet “hemlighus“. Detta har bland annat för sin skönhets skull flyttats upp till Boulognerskogen, där det tjänstgör som klädloge för gästande artister.

Under kriget kunde det gå rätt livligt till i fastigheten. Sjömännen måste vänta på sin törn, som det hette ( = tur), innan de kunde mönstra ut till sjöss. En del av de arbetslösa sjömännen hade tjänat pengar, då hyran på grund av krigsrisken var fördubblad, när man seglade utanför spärren. De brukade fördriva tiden och väntan på ett ölcafé i det Hellbergska Magasinet som hette Holmia. Holmia är det latiniserade namnet av holme. Caféet sköttes väl men det hände ibland att man tog en pilsner för mycket. Då blev det stimmigt både på caféet och sjömansförmedlingen. Till sjömansförmedlingens väntrum kom en dag en något beskänkt sjöman som ansåg att han skulle ha förtur, vilket inte bifölls av förmedlaren, som i kamratkretsen alltid kallades för “Leo“. Sjömannen som ansåg sig kränkt sa’ till arbetsförmedlaren.: “Kom ut så skall vi göra upp”. Den hygglige Leo, som satt bakom ett amerikanskt skrivbord med jalusi log lite och sa’ “gärna det”, varpå han reste sig från skrivbordet och gick fram mot mannen, som förskräckt utropade: “Oj, inte visste jag att Du var så stor” varefter han sprang fort ut genom dörren. Leo, arbetsförmedlaren, var nära två meter lång och kraftigt byggd, det ingav respekt. Då han satt vid sitt skrivbord såg man endast den övre halvan av kroppen.

FOLKE LÖFGREN