Publicerat i Gefle Dagblad 14 Februari 2007
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Kvarteren utefter Södra Kungsgatan, från Gavleån upp till Södermalmstorg, är idag vår stads ledande “restaurang- och nöjeskvarter”.
Inom detta område finns ett flertal restauranger och pizzerior vilka med kinesisk, vietnamesisk, thailändsk, indisk eller mesopotamisk meny frestar sina gäster. Vidare finns fyra engelska Pubar samt två italienska Trattorior med traditionella maträtter att avnjutas med Ale respektive Vino Chianti eller Barbera.
Förutom det återuppståndna Söderhielmska Värdshuset är det endast Söderbacken, Matildas och Brunnsgatan 66 som ståtar med helsvenska namn. Nestor på Södra Kungsgatan är Restaurang Pigalle, vilken sitt franska namn till trots serverar svensk husmanskost! På torsdagar står den helsvenska ärtsoppan med fläsk tillsammans med pannkakor och lingonsylt på menyen.
“Det var bättre förr” lyder en vanlig standardfras från mången av dagens seniorer. Men var det verkligen “bättre förr”? Även under 1940-50 talen var Södra Kungsgatan, med den tidens mått mätt, begåvad med ett flertal kaféer. Fram till år 1955, när motboken avskaffades, var all restaurang- och kaféverksamhet omgärdad av en snårskog med byråkratiska regler. Vissa regler finns kvar än idag.
En restaurang med beteckningen “Fullständiga rättigheter” var i regel belägen i stadens största hotell, där den tidens handelsresande kunde smörja sina kunder. 1950-talets restauranger fick inte visa sitt utbud av alkoholhaltiga drycker på någon synlig plats. Detta var inte något större problem eftersom 1950-talets kroggäster inte efterfrågade något annat än Renat och “Eau de Vie“. En “spritkassörska” tilldelade gästerna, “Två vita och en brun“, det vill säga två snapsar å 7,5 cl samt en konjak till kaffet.
En bartender som skakade en drink vid en bardisk kunde vid denna tid endast upplevas på bio!
För enklare servering hade vissa hotellrestauranger en s.k. “bakficka“, där den för spritservering obligatoriska maträtten ibland lämnades tillbaka i orört skick.
De stränga reglerna gällde inte enbart för “näringsställen”, (smaka på ordet!). Före år 1955 var det otänkbart att i en vanlig affär inköpa en flaska öl av skatteklass II.
För sin försäljning, “utminutering“, hade Gävlebryggerierna vissa utminuteringsställen i staden där en kund, efter att ha avlämnat en ifylld rekvisitionsblankett, kunde inköpa några flaskor pilsner. Dessa försäljningsställen gick i folkmun under benämningen, “Avhämtningen“.
Öl motsvarande vår tids klass III kunde fram till motbokens avskaffande endast inhandlas på apoteket mot giltigt läkarrecept! Trots alla dessa restriktioner hände det ofta att polisens “fyllefinka” var “full”- besatt en lördagkväll.
Tre restauranger i staden var i 1950-talets början försedda med “fullständiga rättigheter”:
Centralhotellet med sin stora restaurang, myskrogen “Skeppet” i källaren samt “bakfickan” Bodegan.
Skeppet[/caption]
Hotel Baltic med stor restaurang samt “bakfickan” Briggen. Restaurang Standard på S. Fiskargatan. Klass III-restaurang, granne med stadens enda systembutik. Antons Bierstube på N. Kungsgatan, senare på N. Köpmangatan, (endast vinrättigheter).
Antons Bierstube på N Kungsgatan.[/caption]
De mest kända kaféerna i staden, vilka serverade kaffe med gott bröd, var:
Central Caféet på Centralplan, efter snart 111 år “still going strong” i samma lokaler.
Interiör-exteriör Centralcaféet[/caption]
Café Àngleterre på N. Kopparslagargatan, stamlokal för stadens schackspelare.
Kafé Linnéa på Nygatan, mitt emot biografen Röda Kvarn, ofta fullsatt efter 19-bions slut.
Kafé Blå Triangeln vid Södermalmstorg, där kaffekopparna skramlade när en spårvagn körde förbi.
Kafé Brio på S. Kungsgatan, stamlokal för Södra Bollklubben.
Café Brio[/caption]
Kafé Viola på N. Kungsgatan.
Kafé Viola[/caption]
Kafé Hörnan, i hörnet S. Kungsgatan/S. Trädgårdsgatan (i dag Hamiltongatan).
Kafé Hörnan[/caption]
Foto: Carl Larsson
Kafé Upsala på Brunnsgatan, nästgranne med Södra Station, stamlokal för Järnvägsmannafacket.
Kafé Neptun på N. Skeppsbron, stamlokal för hamnjobbarna.
Teatercaféet, på hörnet invid Teatern.
För de “öltörstiga” fanns öllcaféerna “Ettan, Tvåan och Trean“, troligen fanns där även en Fyra*). Ölschappen drevs av det kommunalt ägda Gefle Kafé AB. I schappen, vilka noggrant vaktades av en uniformerad ordningsman, serverades pilsner av Klass 2.
(1:an= N Slottsgatan, 2:an N Kansligatan , Trean = S Skeppsbron 4, Fyran= S Kungsgatan 24 (som sedan bytte namn till Ågrens Matvaror, källa: Ur “GEFLE – Södra Kungsgatan” av Karl Einar Johannesson/L-L Danielson)
Gefle Kafé Tre-an[/caption]
Under 1950-talet fanns det tre legendariska konditorier i staden:
Sjöstrands i hörnet Nygatan/N. Rådmansgatan, (stamlokus för Läroverkets gymnasister).
Sjöbergs på N. Rådmansgatan, ( berömd för sina “Napoleonbakelser”).
Diethelms på N. Kungsgatan, där en påse färska “kaksmulor” kostade 10 öre år 1947.
Diethelms konditori a[/caption]
Diethelms rivs 1976
Under 1950-talets slut tillkom konditorierna Princess och Lido, på Norra respektive Södra Kungsgatan.
Konditori Princess i Gävle[/caption]
Café Lido med juke-box[/caption]
För vanliga lunchgäster var utbudet inte stort. De vilka, från en hemmafru, inte var begåvade med en matlåda hade två valmöjligheter för en lunch, Tempo eller EPA. Båda hade en “Mjölkbar” med en ibland två, “Dagens Rätt” på sina matsedlar.
För abonnenter fanns det två “matsalar“, båda belägna på Nygatan. Under dagtid fanns det inga korvkiosker för hungriga stadsflanerare. Korvgubbarna drog ut sina kioskvagnar i 17-tiden och stod i allén utefter Nygatan, från N. Centralgatan och upp till Torget.
Hamburgare och liknande, ja inte ens ketchup, var påtänkt vid denna tid! Långa köer uppstod ofta före och efter sjuföreställningarna på de närliggande biograferna, Röda Kvarn, Metropol, Olympia, Roxy och Saga.
Vid 1960-talets mitt hade svenskarna efter semesterresor till Mallorca lärt sig att uppskatta en från den gängse svenska mat- och dryckeskulturen helt annorlunda stil.
Önskemål om uteserveringar under sommartid, trottoarserveringar där både öl och vin serverades uppstod.
En restaurang belägen i Dalapalatset ansökte om tillstånd för uteservering, där både öl och vin ingick. Ansökan beviljades av kommunen, dock med förbehållet: “- att serveringen må skyddas från insyn från förbipasserande -“
Stadens första “trottoarservering” med tillstånd för öl och vin tillkom, med ovanstående förbehåll, på nedre Brynäsgatan. Uteserveringen kom att omgärdas av ett högt plank, skyddande förbipasserande från att plötsligt känna sig törstiga, men även skyddade restaurangens gäster från en utsikt annat än uppåt, förhoppningsvis mot en klarblå sommarhimmel.
Kafé- och restaurangkulturen i Gävle har sannerligen förändrats under de dryga femtio år som har gått!
Bernt Forsberg
—————————
maj 20, 2012