Telefonegare i Gefle "Hallå" på 1880-talet

Publicerat i GEFLE DAGBLAD LÖRDAG 22 MAJ 2004

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

“Numren är en-, två- och tresiffriga. En byggmästare N P Andersson, 1898 bosatt på Norra Slottsgatan 22, har tydligen varit snabbast och fått nummer 1”.

Gefle Telefonförening anslöts 1893 till rikstelefonnätet som fick en ny telefoncentral för 800 linjer det av Ferdinand Boberg ritade och helt nyuppförda Centralpalatset. Det försågs med ett telefontorn som byggdes om 1900 och blev åtta meter högt från taket och fyra meter i fyrkant. Sannolikt är det detta större torn som syns på brevkortet på takets vänstra del.

Skolbarnen har mobiler i fickan och ringer till varann på en och samma skolgård. På 1880-talet, när telefonen kom till Gävle, var den teknisk märkvärdighet med stor potential för det lokala näringslivet.

Starten kan följas i en urkund i stadsarkivet, “Katalog öfver Gefle Telefonförening samt Ockelbo-Storvik-Hille och Hamrånge telefonbolags abonnenter den 1 november 1888”.

Telegrafen var en föregångare. Det första telegrammet från Gävle skickades den 5 juli 1855 – till Kungen, Oscar I. Och på 1860-talet fanns två telegrafstationer i staden, Kungliga elektriska telegrafstationen var inrymd i stadshuset, och Gefle-Dala Jernväg sin egen, i själva järnvägsstationen.

”Gefle Telefonförening ombesörjer byggande af telefonledningar och tillhandahåller materiel för linieyggnader samt försäljer L.M. Ericsson & C:os Telefonapparater”. Så står det i katalogen 1888. Inträdet i denna förening , bildad några år tidigare, kostade 275 kronor för varje linje med apparat och delaktighet i den centrala telefonstationen.

En bruksanvisning i telefonkatalogen uppmanar “Herrar Telefonegare” bland annat att till telefonisten uppge såväl nummer som namn på den begärda sammankopplingen, att efter slutat samtal tydligt markera avringningen genom ett varv med apparatens vev och att, “vid samspråk å långa linier”, tala så nära mikrofonen som möjligt. En uppmaning i marginalen påminner om att hörtelefonen skall tryckas lätt till örat.

Föreningens anställda var en stationsföreståndare J W Sundberg, alltså en man, samt fru Martina Veron och fröknarna Maria Salholm, Matilda Bouvin, Elisabet Söderberg, Lotty Rahm och Anna Pettersson. (Enligt 1898 års adresskalender bodde fröken Matilda Bouvin på Norra Skepparegatan 16 och fröken Charlotta – kanske Lotty – Rahm på Västra Islandsgatan 15. Anna Pettersson var hennes granne i nuvarande Gamla Gefle, på Västra Islandsgatan 14.)

Det var näringslivet som först såg fördelarna med telefonin. Ordförande i styrelsen var löjtnanten P G Lindahl med fabrikören Axel Olson som vice. Den förre (1843- 1899) var son till grundaren av Lindahl & Runers mekaniska verkstad och hade övertagit företaget 1873.

Den senare hade, med en kompanjon, startat firman Skoglund & Olson 1874 och tillverkade järnspisar, leksaker och andra järnföremål som i dag har antikvärde.

Sekreterare var stadsarkitekten E A Hedin (1852-1925), och kassaman fabrikören P J Westergren. Det fanns i Gävle vid denna tid två bemärkta köpmannafamiljer med detta efternamn. Sannolikt åsyftas Per Johan Westergren (1846-1914), som var grosshandlare och delägare i den firma för kemisk-tekniska varor som fadern Isaac grundat. Per Johan skulle 1914 komma att starta ett kafferosteri med varumärket Izal.

Grosshandlaren Ernst Engwall, som med sin far drev det kafferosteri som med tiden skulle bli Gevalia, var suppleant i styrelsen. Han satt i stadsfullmäktige och i styrelsen för Borgarskolan och för flera banker, och han var initiativtagare till stadens handelskammare.

Man anar en krets av driftiga, handlingskraftiga och framåtblickande affärsmän med stort inflytande på lokalsamhället. Till och med stadsarkitekten hade försäljning (av byggvaror bland annat, i bostaden Buregården) som bisyssla. Han hade också eget ritkontor, det vill säga en privat arkitektbyrå.

1881 finns 90 delägare/abonnenter, 1882 119 stycken. Antalet stiger i jämn och ganska brant takt till och med oktober 1888, då de är 266. 1883 börjar man räkna samtalen. Från det året till 1887 ökar de från drygt 200 000 till drygt 420 000 på ett år, genomsnittligt från fyra till knappt fem samtal per delägare och dag. Man har ju inte så många att ringa till…

Numren är en-, två- och tresiffriga. En byggmästare N P Andersson, 1898 bosatt på Norra Slottsgatan 22, har tydligen varit snabbast och fått nummer 1, handelsagent Fritz Flensburg (från en framträdande affärsfamilj – skopligg, trådrullar, trämassa, Korsnäs sågverk) nummer 2 och Kopparbergs & Hofors Sågverks ABs kontor nummer 3. Senare får deras hyvleri 155 och brädgårdskontoret tillsammans med “Dybecks lantställe” nummer 256. (En senare adresskalender anger att brädgården och brädgårdskontoret låg norr om Lillån. Det fanns vid denna tid en brädgårdsförman Frithiof Dybeck och en brädgårdsinspektor Fredrik Dybeck i Gävle.) Korsnäs Sågverks AB är långsammare i starten men har fyra nummer år 1888.

Inga adresser till abonnenterna anges. Däremot finns noteringar om eventuella “bi-linier” som exempelvis kunde vara från företaget till bostaden eller till en filial men som inte sällan gick till lantställen. Med en, två eller tre signaler markeras vilken mottagare som söks och var man alltså ska lyfta på luren.

Telefonkatalogen ger en tidsbild av stadens näringsliv. Ahlgrens tekniska fabrik, Geflepostens tryckeri, Strömdalens färgeri, en “allmän telefon” vid hamnen, skeppsklarerarna Andersson & Lundqvist, apoteken Lejonet och Nordstjernan och Avaströms ångsåg figurerar. Man finner åkare, skräddare, målare, trävaruagenter, instrument- och sadelmakare, stadskvarnen, länets hästförsäkringsbolag, vin- och kramhandlare, brukspatroner och stadsbudskontor. Totalt listas 90 “handlande” (en tredjedel av alla abonnenter), inklusive 15 grosshandlare inom staden och fem utanför.

Dessutom återfinns badhuset i Stadsträdgården, brandchefen, renhållningsverket, en kapten, Betlehemskapellet och dess drivande kraft, lektor Paul Peter Waldenström – han har även en anslutande linje till sitt lantställe på Norrlandet.

Inklämda bland alla dessa herrar telefonägare finns fyra kvinnor. Fru Maria Lundeberg delar abonnentnumret 150 med brukspatron Wilhelm Fogelmarck på Wall och Mackmyra, med Mackmyra brukskontor, brukspatron Christian Lundeberg i Forsbacka, Forsbacka Jernverks AB och Margretehills järnvägsstation, så hon slank väl liksom med på köpet.

Familjerna Elfbrink, Lundeberg och Fogelmarck var ingifta med varann. De hade bildat Forsbacka Jernverks AB och ägde bruk i Mackmyra, Oslättfors och Högbo.

Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) var föreståndare för Gävleborgs läns lantbruksskola på Vall vid Gavleån; skolan flyttades 1889 till Hälsingland och Vall blev översteboställe. Fogelmarck var även landstings- och riksdagsman.

Christian Lundeberg var riksdagsman från 1886 till sin död 1911 och under de sista åren första kammarens talman. Han har kallats Sveriges kortaste statsminister – inte främst för att han var kortvuxen utan för att han hade ministerpositionen bara under några månader; det var 1905. Han var son till brukspatron August Lundeberg (1810-1885) och Marie, född Eckman. Hon överlevde sin man och var, enligt sonsonen Knut Lundeberg, “Gävleborgs läns rikaste fruntimmer”.

År 1888 var alltså Marie Lundeberg den stormrika änkan, mor till den politiskt engagerade industrimagnaten Christian. Jag misstänker att det är hon som i telefonkatalogen kallas Maria. Margretehill var en järnvägsstation på linjen mellan Falun och Gävle. Enligt en färsk C-uppsats av Tanya Åsbacka vid högskolan i Gävle bytte den namn till Forsbacka 1894.

De tre övriga kvinnliga abonnenterna torde ha en annorlunda bakgrund. Amalia Fahlviks “Hvit- och kort-varuhandel” har telefonnummer 179, fru Beda Göthes bageri 210 och fru H Berlin 253. De tycks ha varit morska och framåt tanter.