Teatern som var ett källarskjul

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Källarskjulet som blev teater

Kvarteret Spektaklets utan minsta tvekan mest omskrivna byggnad var det s. k, gamla operahuset, som inte bara givit kvarteret dess namn, utan även tilldragit sig ett vittomfattande intresse i sin egenskap av stadens första teaterbyggnad.

På denna plats fanns under 1700-talets första hälft endast en stor källare med en skjulliknande överbyggnad. När källaren byggdes kan icke exakt fastställas, men dess historia kan i varje fal med säkerhet följas tillbaka till i slutet av juli 1729. Den finns då nämnd bland den fasta egendom, som tillhört krigskommissarien och landskamreraren Anders Brohm, och som då såldes på offentlig auktion.

Brohm ägde redan 1704 “en gård vid Söderport” närmare bestämt på västra sidan av ^”Stora gatan” (Södra Kungsgatan) gentemot källartomten och möjligt är, att källaren fanns till redan då. Vid auktionen 1729 inropades 13/14 av Brohms fastighet, jämte källaren m. m. av rådmannen Gustaf Hartman för 4115 da!_s kopparmynt.

Nästa gång källaren nämnes är 1752 efter Hartmans död, då hans änka Catharina Lund sålde sin “här i staden neder om Södra tullen vid Stora gatan belägna gård nr 154 i l:a kvarteret, tillika med en stor källare gentemot över gatan på östra sidan” mm. för 4,000 dal. kopparmynt till landskamreraren Alexander Marcus Forell, vilken behöll den i fyra år.

Egendomens nästa innehavare blev medicine doktom Cornelius Hegardt (f. 1715, d. 1772), och köpesumman hade nu stigit. till 4.200 daler. Hegardt, som var bördig från Malmö_, hade tagit doktorsgraden i Uppsala 1744 och kom 1754 som stadsfysikus (stadsläkare) till Gävle, där han verkade till sin död.

Det var väl också sannolikt 1772, som Hegardts fastighet inklusive källaren kom i lektor Eric Jonas Almqvists (i 1729, d. 1808) händer. Almqvist var kyrkoherdeson från Täby och hade själv efter sin studentexamen 1741 bedrivit teologiska studier, erövrat magistergraden 1752 samt efter något års docentur tillträtt en v. lektorstjänst i Gävle 1758. Påföljande år lät han prästviga sig och utnämndes 1766 till lektor i grekiska och hebreiska. Han var verksam i Gävle tills han i oktober 1774 blev kyrkoherde i Vändels församling av ärkestiftet, utnämndes till prost 1777, blev teologie doktor 1779, kyrkoherde i Tierp 1789, professor i dogmatik i Uppsala 1790 och slutligen rector magnificus 1794.

Innan Almqvist lämnade Gävle för att tillträda kyrkoherdetjänsten i Vändel sålde han i maj 1775 sin fastighet i staden till intressenterna i den därvarande tobaksfabriken “Morianen“, nämligen “ädla och högaktade herrar, rådmannen och brukspatronen Friedrich Laurentz Strömbeck samt grosshandlarna Eric Wallberg och Cornelius Muller” för 9.000 daler kopparmynt” med tillträdesrätt så snart jag med de mina hunnit till Wändel avflytta”. I försäljningen ingick även den gamla källaren i kvarteret Spektaklet.

Några år före denna fastighetsaffär hade den s. k. Barnhusinrättningen i Gävle tillkommit, vilken leddes av en direktion med landshövdingen i spetsen. Då denna direktion 6 sept. 1776 sammanträdde, “förklarade herr landshövdingen och kommendören, högvälborne greve Gyldenstolpe, huruledes i flera avseenden, men i synnerhet till vinnande av herrar landshövdingarnas oftare tillsyn vore nödigt, att barnhuset ej långt från Gävle slott vore beläget, till vilken ända herr greven och landshövdingen jämväl föreslog den nära intill slottet belägna gård_, som grosshandlarna Wallberg och Muller samt avlidne rådman och brukspatron Friedrich Laurentz Strömbecks sterbhus intressenter äga, helst densamma även är med en vacker och rymlig trädgård försedd och för de vid barnhuset förefallande behoven nästan oumbärlig”.

“Grosshandlarna Muller och Wallberg gåvo väl uppå tillfrågan tillkänna”, heter det vidare i protokollet, “att uti händelse någon handel om denna gård skulle kunna träffas, de ändå svårligen skulle kunna umbära trädgården därvid såsom högst nödig för deras med avlidne rådman Strömbecks sterbhus gemensamt ägande tobaksfabrik, men efter någon överläggning med häradshövdingen Nordin såsom kurator i Strömbecks sterbhus och med landssekreterare Bryggen å sin frus vägnar begåvo de sig därtill att alltsammans, såväl hus och byggnader som trädgården, till barnhuset försälja emot den av dem erlagda köpesumman nio tusende daler kopparmynt”.

“Dock gjorde intressenterna sig det hopp, att herr landshövdingen och kommendören greve Gyldenstolpe såväl som herrar borgmästarna Dahl och Ennes vore dem på allt sätt behjälpliga att emot årliga tomtören till bruk och nyttjande för tobaksplantage åt fabriken undfå så stor del av stadens jord_, som emot trädgården svarar, vilket dem lovades, liksom herr häradshövdingen Nordin sig förbehöll, att ifall barnhusets särskilt ägande och gentemot stora byggningen belägna källarbyggnad med dess tomter icke skulle behövas, utan framdeles försäljas eller till någon del borthyras» han framför någon annan måtte bliva därtill berättigad emot skälig betalning eller hyra, varvid direktionen ej hade något att påminna”.

I ett helt nyligen utkommet särtryck ur “Från Gästrikland 1960” berättar rådman Sven Marin under rubriken “En gustaviansk landsortsteater” om det s. k. operahusets i Gävle tillkomst och skiftande öden. Han återger däri barnhusdirektionens protokoll av 6 juni 1785, varav bl. a. Framgår, att “det förra skjulet över källarna varit alldeles förfallet, så att ny betäckning däröver var högst nödig, fördenskull är under samma tak på källarna uppfört en teaterbyggnad under förmodan att genom bruket därav vid sina tider och tillfällen kunna samla någon fond till en ny barnhusbyggnad”. Av hans i särtrycket redovisade undersökningar beträffande teaterbyggnaden, vilken i senare litteratur kallas “operahuset“, framgår att denna med all sannolikhet tillkom 1784.

Barnhusets verksamhet upphörde hösten 1787, varvid dess fastigheter inköptes av Gävle stad och själva barnhusgården väster om Södra Kungsgatan fr.o.m. 1788 förvandlades till gästgivaregård, medan operan fortfarande fick tjänstgöra som teaterlokal, dock med flera avbrott under längre eller kortare tid. Under kriget 1788—90 utnyttjades lokalen alltså till “exercishus” för stadens militärkårer, ävensom till “marketenteri” och inkvarteringsställe för det sjuka krigsfolket, och först 1793 tycks teaterverksamheten därstädes ha kunnat återupptagas. Under en fyraårsperiod 1798—1802 var teaterverksamhet helt enkelt förbjuden i akademi- och gymnasiistäder. och dit hörde som bekant även Gävle. Orsaken till förbudet mot skådespel var, att “flera skadliga följder i anseende till den studerande ungdomen därav kunde befaras”.

Ännu ett avbrott i teaterverksamheten följde med krigsutbrottet 1808 och pågick till 1812, varunder lokalen togs i anspråk för militärinkvarteringar och som förrådsplats. Sedan följde åter en tidsperiod, då den gamla teatern verkligen utnyttjades för sitt ändamål. Denna period varade till 1837.

I och med tillkomsten av ett nytt “spektakelhus” i Gävle» beläget på en tomt, som numera ingår i esplanaden mitt emot högre allmänna läroverket och invigt 1840, ansågs operahuset på Gamla Söder överflödigt och ombyggdes till auktionskammare, ett ändamål som det sedan kom att tjäna i över hundra år. När det 1956 äntligen blev högaktuellt att riva byggnaden för att tillgodose bla. trafikens krav på en bredare Kungsgata, framkallade detta som förut nämnts en het debatt, som slutligen resulterade i ett beslut om en vetenskaplig undersökning av huset.

Vid undersökningen, som verkställdes under vintern 1956—1957 under ledning av amanuensen vid Nordiska museet Jan Brunius, påträffades en del Intressanta såväl byggnads- som teaterhistoriska detaljer, men själva byggnaden hade under tidernas lopp undergått så många och omgripande förändringar, att bärande skäl icke ansågs föreligga för dess bevarande genom eventuell flyttning till annan plats.

Därmed var också gamla operans öde beseglat, och 1957 försvann dess sista rester i grävskopans hårda famntag.

Skomakarens iskällare

Även Ur “operahälften” av kvarteret Spektaklet har under tidernas lopp skett ett par utbrytningar, som av allt att döma ägt rum under senare delen av 1700-talet. De kom slutligen att utgöra tomterna n:ris 3 och 4 i kvarteret, båda med adressen Källargränd 4.

Tomten nr 3 utgjordes av en tämligen rymlig källare, sannolikt uppförd på 1760-talet och försvunnen först sommaren 1959. Den tillhörde den tidigare omnämnde skomakaremästaren Anders Camin (f. 1734), men skiftades efter hans bortgång mellan barnen och änkan, Malena Törnberg, vilken sistnämnda trädde i nytt gifte med skomakaremästaren Lars Mörtenberg. I ett magistratsprotokoll från 1838 kallas stället “iskällareplatsen”, och det troliga är väl därför, att den vid denna tidpunkt nyttjades för förvaring av is.

Genom nya arvsskiften och delförsäljningar blev det så småningom så många delägare i denna källare, att andelarna kom att bokföras i sextondelar, men genom flera köp åren 1834—1852 samlades åter alla delarna under samme ägare, kopparslagaren och rådmannen E.G. Sandström, i vars släkt den kvarblev till 1913, då den inköptes av Viktor Andersson. Denne hade tidigare varit skogvaktare i Grinduga men slog sig på affärer i Gävle och behövde källaren som upplagsplats. Den kom 1928 genom köp i major O. Tholléns händer och slutligen 1957 i Gävle stads ägo.

Det Wixnerska vagnslidret

Omedelbart söder om den Mörtenbergska “iskällaren” och med samma gatuadress som denna fanns vid mitten av 1700-talet det s. k. Wixnerska vagnslidret, ägt av handelsmannen Wixner. Detta lider inköptes 1860 av handlanden Carl Henrik Wedin och övergick 1898 i kopparslagare Gustaf Adolf Tholléns ägo. Det tillhörde sedermera den Thollénska släkten ända till 1957, då den jämte ovannämnda källare köptes av Gävle stad.

Ursprungligen vagnslider, utnyttjades byggnaden senare i flera decennier som skrothandel. För detta ändamål förhyrdes den 1898 av J. F. Hessel, som där under blygsamma former grundade den rörelse, vilken sedermera vuxit ut till den kända firman AB Hessels Skrotaffär. När denna affär flyttades till annan lokal, etablerade sig Viktor Anderssons skrothandel i f.d. Wixnerska vagnslidret samt efterföljdes i sin tur av en annan firma i samma genre, som sedermera blev den inom antikvitetsintresserade kretsar välkända, alltjämt existerande Auktionshallen. Den sistnämnda disponerade lokalen till sommaren 1959 då all den gamla bebyggelsen i kvarteret revs bort för att lämna plats för modernare fastigheter.