Gävles slottsgrindar från brukspatronerna

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

När länets “herrar brukspatroner” skänkte Gävleborg dess slottsgrindar

l sin krönikebok “Livet på Gefleborg” berättar Ellen Hagen om hur Carl Gustaf Tessin, “Sveriges främste grand seigneur”, i slutet av december 1757 besökte sin svårt sjuka syster, som var gift med landshövdingen Fredrik Sparre på Gävle slott.

“Sin vana trogen antecknar Tessin sina intryck i dagboken: ‘Detta gamla Slott’ — så skriver han — ‘brann delvis ned 1727, men är nu väl reparerat, bekvämt indelt, stora höga, vackra rum, därtill dragfria och varma. Skada att ej övre våningen göres färdig uti inredning, ena flygeln omlagas och borggården kringstänges. Allmänt är hos oss att alltid något fattas’. Tessin återkom till frågan om slottets prydande och områdets ordnande. Säkert har han vid sina besök hos ‘detta Länets Herrar Bruks-Patroner’ befordrat beslutet om inhägnaden och de ståtliga slottsgrindarnas tillkomst”.

Så långt Ellen Hagen! Riktigheten av hennes förmodan, att Tessin skulle ha influerat länets brukspatroner till att bekosta slottets ståtliga grindar, lär väl aldrig kunna med säkerhet fastslås, även om han måhända ursprungligen framkastat ett sådant förslag för sin svåger landshövdingen, som sedan tagit fasta därpå. Däråt pekar i varje fall vissa i länets arkiv bevarande handlingar.

Gävleborgs län var på den tiden betydligt större än i våra dagar — det omfattade praktiskt taget hela den del av Norrland, som ligger söder om Västerbotten och Lappland. För detta vidsträckta län, som då gick under namnet Västernorrlands, var Gävle residensstad ända till 1762, då Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen utbröts under egen länsherre. Bland Sparres “undersåtar” fanns följaktligen också många brukspatroner, och landshövdingen synes till en början ha kalkylerat med, att ett kontant bidrag från dem, utgående proportionellt med 10 dal. kopparmynt per skeppund hammarskatt skulle räcka till att åstadkomma en värdig inhägnad av residenset i Gävle. Handlingarna talar i sammanhanget endast om “en järn- och slottsports uppbyggande”, men torde väl också avse själva järnstaketet, att döma av den mängd stångjärn, som sedermera åtgick för arbetet ifråga.

Som bidragsgivare räknade landshövding Sparre med följande bruk:

Givare-Slottsgrindar

Det gällde alltså för landshövding Sparre att förmå brukspatronerna att gå med på ovanstående “extraskatt“, och till den ändan synes han ha i första hand vänt sig till ägaren av Gålsjö bruk, lagman Ehrenswahn i Sundsvall. Från denne mottog Sparre i sinom tid ett svarsbrev, daterat Vallstanäs den 2 oktober 1760, vilket innehåller även en del själva insamlingsfrågan ovidkommande, men på sitt sätt intressant politiskt “skvaller” och därför härnedan återges i sin helhet.

“Med ej mindre blygsel än vördnad hade jag den äran att öppna det brev, varmed nådige herr generalen under d. 22 sistl. sept. har täckts mig hedra. Jag nämner med allt skäl om blygsel, ty i sanning, rodnade jag, när herr generalens gracieusa hand av mig vid första påseende igenkändes, erinrandes jag mig min efterlåtne ödmjuka skyldighet med uppvaktning genom Brev och skrivelser.

Hade ej så många svårigheter av min hustrus ojämna hälsa, hushållsbekymmer med en mera än svår och besvärlig bärgning, samt den olycka att sen allt mitt tjänstefolk med långsam sjukdom bekajade, varit mig så mödosamma och oroliga hinder, skulle ej denna eljst oförsynta försummelse blivit mig till last, vilken jag också ödmjukeligen avbeder.

Närlagde herr Krapps och Pelts svar till mig jämte Clasons och Halenii påskrift hade jag skolat förr översända, men jag har väntat tillfälle att få träffa flera och dem bringa att ingå uti den påbegynta överenskommelsen om sammanskott till en prydelig järnport för residenshuset i Gävle.

Finlay har för sig och Jennings även lovat, och skall jag, när jag efter några dagar kommer till Stockholm, påminna om pengars översändande, ävensom jag då kan göra härom proposition till Örnskiöld, Grill och Nordensten samt Rosenadler, vilka denne tiden varit på landet förreste. Sedan detta försiggått, skola de övrige i landet vistande ej Hiva förglömde. Min lilla kontingent för 14 skeppund hammarskatt har jag den äran att erlägga genom närlagde assignation vilken torde kunna i Gävle förväxlas, och om herr assessor Marschell påminner Krapps änka samt Pelten och Halenius, följer ofelbart betalning, då början lärer kunna företagas med arbetet.

Jag har nu hela denna tiden levat på landet inom hank och stör och vet således icke något särdeles av de allmänna sakerna. När jag för en månad sedan var i Stockholm vistades ock R. R. Wrede i staden och talte om allt med sin vanliga franchise. Pecklin skall vilja pocka sig till att vara betydande: syntes ock ej vara rätt nöjd, som skall förorsakas av ovisshet om administration av subsidierne, vilka torde denna gång ej stiga högt. För ett par dagar sades mig härute, att sedan även capita av adeln blivit förbjudet att gå ifrån armén till riksdagen, skola åtskillige begärt avsked, och de, som nämndes, voro i sanning rätt fattige, som utom kronans lön intet äga, så att spekulation synes vara rätt besynnerlig.

När ansökning inkommer om ersättning för reparationerna vid residenset, skall jag med all sorgfällighet söka bedriva saken till nöje och gott slut.

Mån vi här icke få tagna oss på någon, åtminstone kort tid av nådige herr generalens närvaro vid riksdagen. Torde hända, att ett gott åkföre framdeles kan därtill locka.

Hos nådige herrskapet avlägga min hustru och jag vår ödmjukaste tacksägelse för all besynnerlig grace, ynnest och godhet, som oss på allt sätt blev ertedd under vår sista varelse i Gävle, och jämte vår ödmjuka vördnads anmälan till hennes nåd fru grevinnan, vars förbättring till en god och beständig hälsa vi av hjärtat troget önska, har jag den äran med uppriktigaste tillgiven vördnad i all min tid framhärda.

Högvälborne herr barons, generallöjtnantens och landshövdingens samt kommendörens ödmjuketrognaste tjänare M. Ehrenswahn“

P. S. Hos fru och mademoiselle Granberg bedja min gumma och jag att få anmäla vår komplimang”.

Som bilagor till detta Ehrenswahns brev följde dels en skrivelse från brukspatron Philip Kräpp i Lögdön, som också funnit sig “föranlåten att bevilja” föreslaget anslag, “vilka pengar av bemälte herre (dvs landshövdingen) hos mig utkommenderas kan, enär så behagas”, vartill även brukspatronerna Halenius och Clason tecknat sina “konfirmationer”, dels också ett brev från brukspatron Pelt, vari denne meddelar, “att min käre svågerbror von Hoorn och jag underkastar oss ett villigt sinne till vad som begärt är, för nådige herr lagmans skull, allenast de andra, som äro högre skattdragare, även däruti sig finna”.

Längre fram på höstkanten började också penninganvisningarna strömma in från respektive brukspatroner, och i början av 1761 hade Sparre fått jakande svar från samtliga bruk i länet. Arbetena kunde alltså sättas igång, sedan kontrakt därom upprättats med en rad hantverkare och leverantörer samt ritningar och kostnadsberäkningar gjorts.

Själva grundläggningen för de blivande portalerna anförtroddes åt murarmästaren Daniel Lundqvist i Gävle och gick lös på inte mindre än 922 dal. kopparmynt. Men så förbrukades också åtskillig material såsom framgår av den gode murmästarens räkning, nämligen 68 lass gråsten, 23 lass mursand, 6 lass lera, 2 1/2 läster kalk, 3/4 tunna franskt gips, 2.500 stycken murtegel, 1 1/2 lispund bly samt ett sandstensunderlag om 5 1/2 x 1 1/4 alnar till stora porten och tvenne mindre sådana om 2 alnars längd. Åtta man — Anders Bergström, Johan Broman, Anders Söderman, Christian Apell, Johan Norberg, Anders Garpström, Lars Wahlqvist och Eric Sijk — samt en kvinna — Anna Palm — gjorde sammanlagt 30 dagsverken på grundgrävning och murning, vilket inalles kostade 522 daler, och på murmästare Lundqvists egen del kom därutöver 400 daler “efter ett betingande för murning och hantlangning ovan jord samt putsarbete och färgning som den nu för ögonen står”.

Stenhuggeriarbetena utfördes i Stockholm av en stenhuggare vid namn Fristedt. De omfattade “2 st dubbla sandstenspelarepostamenter till en port om 20 tums höjd, 2 st enkla ditto om samma höjd samt 2 st Gotlandssandsstenskornichestycken till övre delen av portens kornichelist. 4 1/2 tum tjocka” som fraktades sjövägen från huvudstaden till Gävle. Kostnaderna för dessa arbeten uppgick till 385 daler.

För plåtslageriarbetena svarade en mästare från Gävle vid namn Nils Zeethermarck och fick därför 101 daler. Arbetet omfattade påläggning av takplåtar på pelarna “med min olja och färg”, som det står i räkningen.

Så gällde det förfärdigandet av de smidda portarna, och därmed träder den skicklige klensmedsmästaren Sven Boman in i bilden. Född i Östergötland, slog han sig som mästare ner i Gävle, där han fick burskap 1749, med tiden blev klensmedsålderman och dog 12/2 1769, ej fullt åtta år efter det han genom de ståtliga slottsgrindarna rest sig ett bestående äreminne. I sin arbetsräkning uppger han inledningsvis, att han “för slottsborggården härstädes förfärdigat 2: ne stora och 2:ne små portar av järngaller, uti det fullkomliga stånd, som de nu för ögonen stå, med dess tillhörigheter, bestående av fontange och krona ovanuppå själva portarna, jämte låsar och reglar samt ankrar och kramlar”. Kostnaderna för detta arbete uppgick till 2.086 dal. kopparmynt, en för den tiden avsevärd summa, men så var det också en mycket skicklig mästare, som svarat för arbetet.

Återstod sedan målning av grindarna, utförd av Johan Wingh, Gävle, för en kostnad av 350 daler. Han hade då “omstrukit själva portarne med grön oljefärg å bägge sidor, såväl som lövverket, vilket sedan med ljus och mörk färg blivit schatterat; förfärdigat inskriptionen av äkta guld på svart botten, den över portarne sittande kronan och siraterna såväl som kulorna nedan förgyllt”.

Räkningarna från slottsgrindsbygget innehåller f. ö. många intressanta detaljer. Bl. a. kan de berätta, att 9:18:5 skeppund stångjärn “blivit åt klensmeden Sven Boman i Gävle lämnat till slottsportarnas förfärdigande” av Tolvfors bruk, ävensom att Boman förbrukat bortåt 20 stigar brännkol under sitt smidesarbete, fastän han därav debiterat endast hälften.

Så stod då i augusti 1761 de vackra slottsgrindarna färdiga på sin plats, och landshövdingen var fullt sysselsatt med att likvidera arbetsräkningar till höger och vänster. Det visade sig då, att de av brukspatronerna sammanskjutna medlen inte på långa håll räckte till. Sedan brukens hammarskattsiffror i några fall korrigerats, så att slutsumman stigit från ovannämnda 368:1 1/4 till 376 skeppund och brukspatronernas bidrag följaktligen också ökat till 3.760 daL kopparmynt måste landshövdingen ändock plocka fram 1.024 daler av egna medel för att kunna likvidera alla räkningar. Utgifterna uppgick nämligen till inte mindre än 4.784 dal. kopparmynt.

Landshövding Sparre vände sig därför ännu en gång till brukspatronerna med hemställan, att de skulle öka sitt bidrag med ytterligare 3:6 daler per skeppund hammarskatt. Hur denna framställning upptogs på respektive håll, är icke bekant; det vill dock synas, som om icke heller denna landshövdingens nya vädjan skulle ha förklingat ohörd.

Någon syrlighet, om också elegant inlindad i vackra fraser och vändningar enligt dåtidens snitt, kan man kanske i alla fall utläsa ur det enda bevarade svarsbrevet. Det är daterat 11 nov. 1761, skrivet av brukspatronen på Åvike bruk och lyder som följer:

“Uti högvälborne herr barons, generallöjtnantens och landshövdingens nådiga skrivelse under d. 31 sistl. oktober har jag haft den äran att inhämta, det järnplåtsporten med all dess tillbehör är nu alldeles färdig att kunna fara både åter och fram därigenom, för vilken notifikation hos högvälborne herr baron, generallöjtnanten och landshövdingen jag avlägger ödmjukaste tacksägelse. Men finner vidare, att sedan hantverkarnas räkningar äro inkomme och betalte, att det tillförende gjorda sammanskottet intet vill förslå, utan efter uträkning kommer Åvike bruk ännu att lämna en tillökning av 20:23 dal kopparmynt, vilken jag efter nådig befallning här innelyckt har den äran att lämna i 2:ne små sedlar (på) 12 och 9 daler, som ungefärligen göra förbemälte summa.

Den Högste förunne, efter min hjärtinnerliga önskan, att högvälborne herr baron, generallöjtnant och landshövdingen måge med en beständig hälsa och hög välgång i långlig tid till hela länets fägnad få åter och fram resa igenom bemälte port.

I övrigt hos högvälborne herr baron och generalen utbeder jag mig i ödmjukhet att få vara i en beständig nådig åtanka, varmed jag har den äran att framhärda till mitt yttersta.

Högvälborne herr barons, generallöjtnantens och landshövdingens samt kommendörens av KongL Maj:ts svärdsorden…

allra ödmjukaste tjänare Carl E. von Hoorn”

Landshövding Sparre hade emellertid nått sin längtans mål, en värdig entréport till sitt residens. Och ännu i dag, två sekler efter slottsportarnas tillkomst, strålar mot slottsbesökaren det vackra smidesverkets gyllene inskription: