Cissi från Gävle och Ingmar Stenmark i Lets´Dance.
UTDRAG -Public i Gefle Dagblad 27/2-2015.
Hon är hans instruktör och partner när det handlar om dans.
Han kunde ha bjudit igen genom att lära henne åka skidor under den gångna veckan i Funäsdalen.
- – Stopp ett tag, av säkerhetsskäl var jag förbjuden att ge mig ut i slalombacken. Allvaret i “Let’s Dance” börjar ju på fredagen, säger Gävlebördiga Cecilia Ehrling som ska försöka lotsa Ingemar Stenmark till dennes mest annorlunda triumf i tävlingssammanhang.
Ja, nu börjar det som så många sett fram emot ända sedan “Stenis” överraskande tackade ja till att delta i årets upplaga av “Let’s Dance”. I flera år har han varit ett drömnamn för TV4. Först tackade han blankt nej – sedan blev han intresserad av programmet och i år föll alla bitarna på plats.
– Mitt mål är att bli bästa skidåkare i programmet, deklarerade Ingemar Stenmark med ett finurligt leende på läpparna på en pressträff i förra veckan.
Sedan dess har han hunnit med några dagars skidsemester i Funäsdalen tillsammans med familjen. Och för att inte tappa dansformen anslöt sig också hans partner de närmaste veckorna, Cecilia Ehrling, med rötterna i Gävle.
- – Vi hade en gymnastiksal vid en skola till vårt förfogande och det funkade alldeles utmärkt, berättar Cissi. Det ser bra ut, Ingemar är duktig, är spänstig, har koll på läget och är målinriktad. Han har ju en vinnarskalle som alla vet.
Skidlegendaren hade inte kunnat önska sig en mer meriterad och scenvan partner än just Cissi och blir därför storfavorit till slutsegern. Gävletjejen gör sin åttonde start i tävlingen sen 2007 och hon har vunnit tre gånger med i tur och ordning brottaren Martin Lidberg (-07), EMD-artisten Mattias Andreasson (-10) och Markoolio (-13). Förra året hjälpte hon tv-profilen Steffo Törnquist att bli tvåa.
Läs mer i ovanstående länk…..!
Stefan Andersson
———
Järnvågen av Christoffer Polhem-Ulf I Nilsson
Visst ser han lite bekant ut, mannen på bilden härintill? Han heter Christoffer Polhem och du har sett honom på baksidan av femhundrakronorssedlarna i flera år – även om Johan Henrik Scheffels porträtt av honom där återges i en lite blekare variant.
Polhem räknas som ett av de stora svenska genierna. Han konstruerade klockor och slussar, uppfann lås och transportsystem och hittade lösningar på alla möjliga tekniska problem. Totalt lär han ha gjort 114 uppfinningar.
Han var också en sann entreprenör. I sin mekaniska verkstad i Stjärnsund, inte långt från våra trakter, tillverkade han köksredskap och annat enligt löpandebandprincipen redan i början av 1700-talet och var därmed en föregångare för den moderna industrin. Dessutom var han starkt engagerad i politik, ekonomi och undervisning samtidigt som han grubblade kring den eviga frågan hur – och varför – jorden skapats.
Denna skarpa hjärna föddes 1661 och eftersom det gått 350 år sedan dess har 2011 utsett till Polhemsåret. Så med start nu i veckan kommer man att uppmärksamma detta tekniska snille med utställningar, seminarier och en lång rad andra begivenheter.
Christoffer Polhem kom från Gotland, dog i Stockholm och tillbringade mesta tiden däremellan i Uppsala, Falun och Stjärnsund. Men trots att han antagligen bara tillbringade några få veckor eller dagar av sitt 90-åriga liv här i Gävle har han satt sina spår i stadens historia.
Tre gånger bad de styrande honom om hjälp med olika tekniska problem. Vid två av tillfällena gick han också i land med uppgiften, och vid det tredje gav han åtminstone ett genomtänkt och klokt svar. Så det är inte helt utan anledning Gävle kommun döpt en av sina gymnasieskolor efter honom.
Polhems första uppdrag i Gävle gällde ett mudderverk. Mot slutet av 1600-talet hade stadens sjöfart åter börjat blomstra efter en lång period av motgångar och elände. Men för att kunna ta emot större fartyg måste man göra inloppet och hamnen djupare och till det ändamålet behövde man investera i ett mudderverk, eller en “baggare” som man sa i Gävle på den tiden. Och eftersom man ville ha en modern och effektiv konstruktion vände man sig till den berömde Christoffer Polhem som vid den tiden var i full färd med att bygga en revolutionerande hissanordning i Falu koppargruva.
Polhems baggare byggdes 1697 och bestod av en smal farkost som såg ut som en lång brygga, hela femtio meter lång men bara ett par meter bred. Själva muddringen utfördes med hjälp av ett så kallat paternosterverk, alltså ett “oändligt” band försett med sex skopor som skovlade upp slam från sjöbotten och tömde det på en pråm.
Kraftkällan bestod av två stackars hästar som hela dagarna fick trampa runt i en snäv cirkel mitt på bryggan. Mellan djuren och det roterande bandet fanns bommar, pålar, linor och kugghjul hopkopplade enligt ett snillrikt system. Kugghjulen och linorna fick bytas emellanåt, annars verkar maskineriet ha fungerat till belåtenhet så länge det var igång. Det finns en notering att baggaren sjönk redan 1706 och att den var besvärlig att bärga. Femton år senare hade den ersatts med en ny.
Polhems andra uppdrag i Gävle gällde Heliga Trefaldighetskyrkan. Den var byggd i mitten av 1600-talet men bara femtio år senare var den i så dåligt skick att församlingsborna fruktade att den skulle störta samman vilket ögonblick som helst. Kyrkan hade inget torn på den tiden men det syntes stora sprickor i murarna och ytterväggarna hölls nödtorftigt ihop med järnband och stöttor.
I början av 1700-talet ersatte man de tunga stenvalven i södra sidoskeppet med ett lättare trätak. Men det gjorde bara saken ännu värre eftersom valven också hjälpt till att hålla ihop byggnaden. I detta desperata läge vände man sig till återigen Christoffer Polhem. Kanske han kunde komma på något sätt att rädda kyrkan.
Polhem reste till Gävle och gjorde en noggrann undersökning av det spruckna templet. Men hans besked var dystert för han tyckte det var “vådligt” att lägga ännu mer pengar på reparationer. Hela den tunga helgedomen stod ju på en lös grund av sand och lera och man hade ju inte ens brytt sig om att påla innan man anlagt grunden.
Ett kort tag funderade nu Gävleborna på att uppföra en helt ny kyrka på ett säkrare ställe. Men tiden gick och istället för att riva templet fortsatte man att lappa och laga. Ja, man byggde till och med på kyrkan med ett torn som lutade betänkligt redan vid invigningen 1780. Trots detta står kyrkan kvar ännu i våra dagar med torn och allt. Kanske beroende på att man vid den stora restaureringen på 1930-talet till slut följde Polhems råd och förstärkte grunden med pelare ända ner till fasta berget.
Polhems tredje uppdrag i Gävle gällde järnvågen på Alderhomen.
I de gamla sjöstäderna fanns det tjänstemän som vägde, mätte och registrerade alla varor som skulle lastas ombord på fartygen och skeppas i väg. I Gävle handlade det mest om stångjärn från bruken i Gästrikland och Bergslagen och redan på 1500-talet lär det ha funnits en järnvåg i staden. På den tiden kunde man segla rätt långt upp i Gavleån och åtminstone på 1600-talet låg det lilla skjulet med vågen bakom rådhuset, i sluttningen ner mot ån.
Några år in på 1700-talet behövde man en större järnvåg och återigen tog man kontakt med Christoffer Polhem i Falun. Han föreslog att den nya anläggningen skulle placeras en bit längre nedströms, där Hamntorget ligger i dag. Och ritade upp i detalj hur den borde utformas med olika hus och lagerutrymmen. Sedan kvitterade han ut 120 daler kopparmynt i arvode och återvände hem.
För själva arbetet, som pågick i ett par år, svarade byggmästaren Hans Pijl, även han bosatt i Falun. Till sin hjälp hade han folk från trakten men även ryska krigsfångar som fick slita hårt med pålning i den lerhaltiga marken.
Den nya järnvågen stod klar strax före jul 1708. Byggnaden var nästan etthundra meter lång och uppåt sextio meter bred och bestod av ett antal längor med torvtak som omslöt två rätt stora torg. Förutom de båda våghusen fanns där magasin och fyra kontorsbyggnader, en tullkammare och en krog som kallades Trekanten. Anläggningens förnämsta del var ett tvåvåningshus i karolinsk stil som vätte mot ett stenlagt torg som sträckte sig ner mot kajen.
Jag vet inte om Christoffer Polhems insats var så märkvärdig, rent tekniskt, när det gällde just järnvågen. Men anläggningen imponerade åtminstone på fransmannen Aubrey de la Motraye som besökte Gävle 1725 och noterade att stadens järnvåg var den största, vackraste och modernaste i sitt slag i hela Sverige.
Polhems järnvåg var igång ända till 1869 då den gick upp i rök vid i den stora stadsbranden. Trots att den här hanteringen började komma ur bruk byggdes en ny våg vid Nyhamn några år senare. Den lades ner 1892.
Ulf Ivar Nilsson
———
INSÄNDARE – Staffans Stollar av Barbro Sollbe
Public. i Arbetarbladet Fredag 27 februari 2015
Länge hade vi en stor skämtare i Gävle, en som gladde tidningsläsare i hela Sverige. Han hette Staffan Lindén, och hans stollar – tecknade figurer som kommenterade stora och små dagshändelser – belönades bland annat med kommunens kulturpris. Ett exempel på hans humor är mannen som har synpunkter på lärarutbildningen: “Lärare och elever kommer liksom närmare varann, när ingen av dem kan stava.” Eller han som sitter framför tv:n och ropar mot köket: “Nu är det kultur, Hilda, nu kan vi passa på och fika.”
Men lustigkurrar och stollar har vi bevars kvar i Gävle. Nu har vi kunnat läsa i lokalpressen att en markis, uppsatt på Berggrenska gården, måste avlägsnas eftersom “den påverkade de kulturhistoriska värdena på innergården alltför mycket”. Ärendet gick ända till kammarrätten i Sundsvall, som också gjorde tummen ner. Medan politiker och tjänstemän, inklusive kommunens egen byggnadsantikvariska expertis, inte redan i första stadiet sagt stopp och belägg för idén om en skyskrapa som skulle krossa det kulturhistoriska värdet av en hel stadsdel, stadens äldsta, Gamla Gefle.
En tygbit på en innergård mot en malplacerad skyskrapa! Nog kan Sverige fortsätta att skratta åt skämtsamheter från Gävle.
Barbro Sollbe
——
Svar direkt till Barbro Sollbe:
Vilken toppenlärare!
Gefle Dagblad Måndag 9 mars 2015
Angående insändaren “Än finns det stoliar i Gävle”. Jag läste med ett leende på läpparna Barbro Sollbes insändare om Gävles “stoliar”!
Det påminner mej om när jag var elev på läroverket, nuvarande Vasaskolan. Jag hade då Staffan Lindén som lärare i tyska.
Han avlutade alltid vår tyska-lektion på lördagseftermiddagen med att underhålla oss med sina stoilar, som han ritade på svarta tavlan och satte ord till. Vilken toppenlärare!
De riktiga stoilarna i Gävle är inte alls lika roliga som hans var.
Systeryster
—
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2015-02-28 för Gavledraget.com