Eric Håkan Leijding, vem är du ? Del 3

 

 

Fortsättning från DEL 2.

 

Bussen tog dryga två timmar, gick upp från New York City till en liten stad som hette Liberty och som låg närmast Jeffersonville. Och jag kom fram runt klockan åtta på kvällen.

Hittade en telefonautomat och ringde det nummer som skulle gå till min nya chef. Ett samtal som gissar jag lät något så här,

——

– Hello …..my name.. is… Håkan Leijding…from ..Sweden…

– Oh hello, where are you? Tyst en stund medan jag funderade på vad han sa, sen,

– I… am…in……Liberty….

Osv. …

.. men vi fick kontakt och Mr Frydman kom och hämtade mej med orden.

– Sweden ?? När han såg en kille med två resväskor stå på busstationen.

– Yes …. .I come from Sweden.

Så det blev amerikanska mot en skolengelska, men vi (jag) hackade oss (jag) fram

och när han frågade vad jag hette och jag svarade Håkan, då blev det stopp

..hank ? hankan ?? say it again..

– Håkan…. Han tänkte sen sa han …har du inget annat namn ?

– Yes. Eric.

– OH good … hello ERIC…welcome to Amerika !

——————

Sen dess har jag kallat mej Eric. Och med rätta för jag är döpt till Eric Håkan.

Så varför bränna tid med krångliga namn utomlands.. när man kan kalla sej något folk kan säga och för vad spelar det för roll vad man blir kallad, så länge det inte är förolämpning.

Farmen dit jag kommit hade runt 10.000 värphöns som jag skulle sköta om och också ta hand om fodermaskiner, vattenanläggning och äggplockning.

Man hade ordnat ett uthyrningsrum i ett hus intill farmen, ett hus som ägdes av en tysk/jugoslavisk familj som bott i USA mer än tio år men pratade sämre engelska än jag gjorde.

Så det var bara att börja packa upp. Familjen där jag skulle bo bara nickade när jag kom och blev avlämnad av min nya chef.

Jag skulle vara på plats nästa morgon klockan åtta fick jag veta.

Ok, mat, frukost, hur? Skulle jag gå ner på samhället och äta frukost? Ingen talade om hur jag skulle göra och jag fick fundera för mej själv den första natten.

Men mat hade man ordnat på så vis att jag fick äta ihop med ägarens familj, som hade två barn på cirka 6 och 10 år. Min engelska träning fick alltså en flygande start med dessa två barn som frågade mej om saker hela tiden.

– Sweden var ligger det? Har ni isbjörnar på gatorna? Etc. Jag hackade fram min svar så gott jag kunde och barnen tycket jag var en konstig en som inte kunde engelska ,…för det kunde ju alla.

Mitt rum bestod av en säng, en byrå och en spegel på väggen samt några krokar på väggen att hänga kläder på. Tvättmöjligheten var en mindre toalett med en duschmöjlighet i ett hörn, men jag delade detta utrymme med två andra personer.

 

 

Jobbet fick jag förklarat för mej och sen var det bara att göra det som skulle göras.

En halvtimmes förklaring hur fodermaskiner och vattenanordningar funkade det ansåg man räckte. Jag hade ju trots allt blivit uttagen för att jag kunde. Att USA sen var en 30 år före i tiden med moderniteter det reflekterade man inte på. Jag hade aldrig sett en automatisk hönsfodermaskin i hela mitt liv. Inte heller automatiska vattenkoppar.

Så 10.000 höns skulle jag klara och efter det också hjälpa till vid äggsorteringsmaskinen för packning av dagens äggskörd.

Och allt var på engelska. Här gavs ingen pardon. Detta är Amerika och här pratar vi engelska. Punkt slut.

En månad gick, inget att göra på kvällarna mer än gå ner till det lilla samhället som var i storlek att jämföra med Storvik.

Ungdomarna satt i bilar utanför Drugstoren med sina drinkar och senare med sina glass. Icecreamsoda som det hette.

Men jag hade inte mod att gå in och beställa något då jag inte ens visste vad det hette. En jobbig tid. Ingen att prata med mer än småbarnen när vi åt men det var inte prat utan mer frågesport från deras sida samt en del skratt när jag uttalade något på fel vis eller inte alls kunde svara för jag förstod inte frågan.

Så gick månad efter månad efter månad och jag bestämde mej för att avsluta detta och åka tillbaka till Sverige. Det var för jobbigt på alla vis mest att inte ha någon att prata med, inte ha en vän inte ha någonting utom mitt rum med tre möbler.

Men min chef sa,

– Du ska inte lämna Amerika med den inställningen, för detta är ett underbart land, jag ska hjälpa dig till ett körkort sen ska vi åka och köpa en bil så du kan åka runt lite, åka till Liberty och gå på bio, åka till Montecello, till Swan Lake, till Monroe, Ferndale och andra platser.

Jag lät mej övertalas sen han lovat att köpa bilen av mej om jag efter nån månad fortfarande ville åka hem.

Jag tog mitt körkort och köpte min bil som blev en Ford Customline 1956.

Eftersom jag inte gjort av med några pengar så sparade jag allt jag tjänade vilket var 60 dollar i veckan efter avdrag för mat och husrum.

Jag hade gått in på den lokala banken och förklarat att jag ville sätta in pengar och dom ordande ett bankkonto dit jag satt in 50-55 dollar varje vecka.

Det enda jag köpte på snabbköpet var tandkräm, tvål, hårshampoo och tvätttmedel för mina kläder som jag fick tvätta själv i det lilla tvättrummet vi hade.

Oftast i kallt vatten då familjen Saidel tyckte det kostade för mycket med varmvatten så man helt enkelt stängde av det varje dag efter morgonduchen.

Så när det blev bilaffär och de 525 dollarna för bilen skulle betalas – kunde jag göra det kontant. Även betala min bilförsäkring då jag fick den uppdelad på var tredje månad.

 

 

Men efter detta kunde jag inte åka hem för nu var mitt sparkonto nästan tomt.

Men banken sa inget och den snälle bankdirektören tyckte jag var en skötsam ung man som sparat och köpt kontant. Vilket var ovanligt i ett land som Amerika där alla köpte på avbetalning. Senare med kreditkort, men dom fanns inte 1958.

Nu förändrades livet för mej, Mest varje kväll efter jobbet tog jag en sväng och tittade mej runt om med radion spelande det sista av gladmusik och pop.

En dag berättade min chef att han fått reda på att det fanns en svensk som jobbade på en stor kycklingfarm bara en par mil från där jag bodde. Min boss hade även ordnat ett tefonnummer till denne svensk.

En skåning svarade när jag ringde upp på kvällen.

Vi bestämde att träffas så jag åkte över nästkommande kväll och fick mitt efterlängtande möte där jag äntligen fick prata på mitt eget språk.

Han hette Percy och var från Österlän i Skåne och hade varit i USA mer än fyra år och pratade i stort sett perfekt engelska.

Vid den här tiden hade min engelska avancerat så pass att jag klarade mej hyfsat om motparten inte pratade för fort.

Percy och jag satt och pratade till långt in på natten och jag minns hur bra jag mådde när jag åkte hem. Huvudvärken och trycket i huvudet hade släppt.

Nästa morgon när jag vaknade märkte jag att något skett och någon timme senare märkte jag att jag hade börjat tänka på engelska och jag sa ord som hade lagrats någonstans i bakhuvudet och som nu kom ut. Även min chef noterade den stora skillnaden. Från en dag till en annan.

Efter det så blev livet betydligt bättre och lättare att leva och med bilens hjälp reste jag ofta över till Percy, som inte hade någon bil och vi gjorde resor åt olika håll och han lärde mej namnet på de olika alkoholfria drinkarna man kunde köpa. Soft drinks, som de kallades. Percy bara stövlade in på Drugstorer och barer och beställde och jag kunde fråga honom på svenska vad det och det hette.

 

 

Vi åkte på drive-in bion.

Ni vet där man kör in på en stor parkeringsplats med bilen och hänger en högtalare på insidan av förarplatsen för att få ljud till den enorma bioduken som var uppsatt i ena änden på parkeringen.

Flickor i dekorativa kläder kutade runt och tog upp beställningar på Pop Corn och drinkar som dom sen kom ut med till bilen, så man kunde sitta i bilen och njuta.

Detta var en annan värld än Sverige.

Pery jobbade på en farm som var många många gånger större än där jag jobbade

Dom hade en 150.000 höns och en 3 millioner kycklingar, och många anställda. Så Percy hade flera arbetskamrater. Och en dag ringde han och sa att det skulle bli ett farwell party till en av dessa för denne skulle nu ut i lumpen, och Percy frågade om jag ville följa med.

Klart jag ville. Ungdomar i samma ålder skulle vara kul at träffa speciellt med Percy som kände dem och som pratade mycket bättre engelska än vad jag gjorde.

Festen blev lyckad och en ung söt flicka kollade in mej och jag henne så vi började prata och ett par dar senare tog jag mod till mej och ringde henne och frågade om hon ville följa med på en drive-in bio.

Svaret var .- Yes, Tank you. Lyckan var gjord.

För det var många som sneglat på denna söta tjej inte minst Percy men mitt mod gav utdelning och nu stod dom där med lång näsa, pojkarna.

Farbror Leijding var i stan .. så se upp.

Vi fick sällskap flickan och jag, och vi var tillsammans i över ett år.

Hon var 17 år och gick sista året i skolan före Universitetet. Och Amerikanska skolor har en avslutning för sista klassen som kallas High School Prom.

En studentbal helt enkelt där alla klär upp sej, man ringer flickans mamma och frågar vilken favoritblomma dottern hade, samt tar reda på vilken sorts klänning hon skall bära.

Detta för att kavaljeren skulle köpa en blomma åt sin “date”.

En blomma hon skulle fästa på klänningen. Men hade hon en urringad så köpte man en blomma försedd med arnfäste, ett slags resårband. Shirley hade en urringad klänning så det fick bli en blomma med detta band.

Jag köpte den blomma som mamman sagt och åkte över för att hämta henne för den stora avslutningsbalen.

Detta är en händelse som var ett stort steg för den som gått ut skolan, kort skulle tas som minne.

Shirley och jag står snyggt uppställda för denna korttagning och jag skickade senare hem det kortet till mamma och pappa och skojade att ’’.ja, ni vet… jag tog och gifte mej när jag ändå var i farten..’’

Stor uppståndelse och lillsyrran Anita meddelade hela Brynässkolan att Håkan har gift sig i Amerika,

Kortet jag skickade var detta men i färg.

 

PS. Blomman sitter Shirleys vänstra arm.

 

Det tog sen många brev hem för att tala om att jag bara skojat och detta kort var på väg till en student bal.

När jag ser kortet själv idag så minns jag hur jag som 18-åring bodde i ett uthyrningsrum och fick tvätta – ofta i kallvatten – och stryka mina kläder själv och trots detta så jag så här prydlig ut. Man mår inte illa av att lära sej stå på egna ben. Det fanns ingen mamma i närheten som gjorde saker åt en.

Litet sidospår.1976 när Amerika firade sitt 200 års jubileum så hade jag köpte biljett för en stor rundresa i USA på 7 veckor. Jag reste ensam. Jag ville bl.a. se Jeffersonville och de andra platserna från tiden 1959 och1960.

Jag kom dit och lyckades få reda på Shirleys adress och åkte på ett besök.. bara så där, efter 16 år.

Det blev “big party” när jag kom och vi gick igenom våra liv. Och likheterna var slående vi hade gift och skilt oss på samma årtal, vi hade båda två barn som var födda samma år och nu var vi fria båda två.

Så detta tycket jag måste firas så jag bjöd in henne en weekend till New York City för en Musical, lite god mat och sen en sightseeingtur bl.a till Frihetsstatyn där vi klättrade ända upp till frihetsgudinnas huvud och tittade ut genom fönstren däruppe.

Tyvärr är mina bilder därifrån lite suddiga så inget att visa. Och som artig kavaljer så skjutsade jag hem henne efter weekenden, en liten tripp på 17 mil plus returresa till New York efteråt för att lämna tillbaka hyrbilen.

Efter det höll vi brevkontakt med varandra och hon skrev senare att hon nu flyttat till Florida och Fort Lauderdale.

Och en gång i början på 1980 då jag hade köpt ett hus i Vero Beach i Florida och landade i Miami där jag hyrde bil och passerade Fort Lauderdale, tog jag fram hennes sista brev och letade upp henne även där.

Jag minns hur hon stod i telefonen när jag kom, jag såg det genom nätdörren.

Men när jag öppnade bildörren och klev ur – så stannade allting, hon slängde telefonen ifrån sej och kom ut med full speeed, slängde sej om halsen på mej och ropade

– Men va sjuttom gubbar..är du häääär…vad gör du i Florida.?

Stäckan mellan New York och Florida är längre än sträckan Sthlm – Gran Canaria.

Hon var fortfarande ogift och jag blev någon dag försenad på min resa till Vero Beach. En vänskap som levt mer än 50 år. Inte kärlek utan rolig vänskap.

Nu tillbaka till det jag skulle berätta om. hmm..

Jag fick gå på kvällsskola för att läsa och studera historia och annat.

1959 kom och tidningar och radio fylldes inte bara av Kennedys kvinnoflockar utan också om ’The big swede’ som skulle utmana Floyd Patterson om världsmästartiteln i tungviktsboxning.

Och han skulle träna på Grosssingerhotell bara 10 kilometer från Jeffersonville där jag jobbade.

Intresset i Amerika var enormt och folk försökte ta sej in på Grossingers område för att se, spionera och fotografera fenomenet Ingemar Johansson.

Jag fort dit flera gånger och hade aldrig nåt problem att möta honom.

 

Kan nån tala om för mej vilka dessa två andra boxare är ?

 

 

Genom min förbättrade engelska så började jag gå ner på en liten bar som hette Mansion House som även hade en del uthyrningsrum. Ägarna var trevliga och jag mötte många trevliga amerikaner som sen blev mina vänner.

En svensk “old man” som hette Carl Sonman kom in en dag på baren sen han hört att jag var svensk. Det var han också, åtminstone till födelsen. Han kom till USA 1910 -1915 någon gång men han var född i Stockholm. Numera hade han en liten maskinfabrik som tillverkade hårnålsmaskiner .. av allting man nu kan tillverka. Maskiner som gör hårnålar. Han bjöd hem mej på middag för att möta hans fru som var amerikanska och för att se hans lilla fabrik. Vi hade en trevlig kväll och innan kvällen var över erbjöd han mej jobb som svarvare.

Mr Frydman som hjälp mej till körkort och bilköp hade på något vis blivit avundsjuk på min frihet. Att jag fick egna vänner som han inte kände till, att jag skaffat flickvän etc. Och han hackade på mej vid alla tillfällen som han kunde. Så när Carl Sonman erbjöd mej jobb tackade jag ja och sa upp mej från farmen.

I de villkor jag hade för att bli statttebefriad student i USA ingick att jag var tredje månad måste fylla i ett kort som skulle skickas till The State Department ( utrikesdepartementet) med, namn, adress, arbergivare, lön, bostad och övrigt.

Att byta från jordbruksutbildning till svarvarjobb skulle egentligen inte vara tillåtet

men jag skrev under ..övrigt ….samarbetssvårigheter och att jag letade annat jobb och tog detta jobb som svarvare för att kunna försörja mej själv medan jag letade.. Jag hörde inget så jag gissar att dom accepterade vad jag skrev.

Men detta att stå i en fabrik och svarva delar till dessa hårnålsmaskiner var inte mitt område och Sonman och jag skildes som vänner efter bara tre månader.

Ägarna till Mansion House, baren dit jag brukade gå lite då och då, fick höra att jag slutat hos Mr Sonman och erbjöd mej jobb som bartender att jobba natt tillsammans med ägarens fru. En liten trevlig italienska på runt 35 år.

Ägaren själv var amerikan och dryga 55 år. Samtidigt erbjöd dom mej att flytta in i ett av hotellrummen, vilket jag gjorde och blev grannrum med frun i huset. Dom sov ju på olika tider så dom hade skilda rum. Mannen själv bodde i andra änden på korridoren.

Han jobbade hela dan till klockan sex på kvällen, blev avlöst av sin fru och hon fortsatte till runt klockan ett och två på natten.

Men han ville inte att hon skulle vara ensam. Så jag tackade ja och blev nu bartender på Mansion House.

Jag hade nu varit i USA mer än mitt ursprungliga visumstid på ett år. Men jag åkte in tll New York City och Immigrationsmyndigheten med papper på att jag hade jobb och var skötsam. Fina sirliga brev från b.la. den snälle bankdirektören och han hade även pratat med sin bror som var en federal domare så även han skrev ett rekommendationsbrev där dom ansåg att jag skulle få mitt visum förlängt.

Det fick jag också, första gången med sex månader, den andra gången med tre månader och den tredje gången med två månader. En månad kort av två år eftersom jag kommit i januari 1959.

Men nu var det valtider i USA och John F Kennedy gick som en storm genom USA och skapade rubriker och Hollywoodhysteri bland unga kvinnor. Nixon, hans motståndare var det inte så många som gillade utan honom kallade man för en skurkadvokat från Californien (men knepigt nog vann sedan Kennedy med bara 2% över Nixon).

Eisenhower, som var Republikan hade nu suttit sina två perioder, åtta år, och kunde inte bli omvald. Och demokraten John Kennedy stod för dörren som ny president.

Jag var där hela valkampanjen men det hjälpte föga för när jag kom in till New York City för att få en ytterligare förlängning i november 1960 .. jag fick tre dagar förlängning på mitt visa. TRE dagar !!

Chock förståss, jag hade ju min bil, vänner och jobb. Men det skulle bli regimskifte i USA från Republikan till Demokraterna och nu skulle alla “överstannande” städas bort inför maktskiftet.

Mer eller mindre i panik fick jag köra tillbaka till Jeffersonvill, packa, sälja bilen och säga adjö,..’’ jag kommer tillbaka snart…’’

Nu gällde det att få en biljett ut ur USA innan mitt visa gick ut. Och stanna över visa tiden skulle innebära att man skulle aldrig får ett visa till USA mer och det tänkte jag inte riskera.

Hur jag än ringde och försökte så fanns det inget flyg eller båt ut just vid den tiden. Jag hade fastnat och kontaktade immigrationen igen med begäran om förlängning för jag kunde helt enkelt inte komma ut ur landet.

Jag hade t.o.m. hört mej för om flyg till Kanada. Men där var det också visa tvång så det skulle jag inte klara på de dagar jag hade kvar.

Men immigrationsverket bara svarade att .”.det har du haft ett helt år på dej att ordna.’Avslag.

Jag kom då på idén att åka till Skandinaviska sjömanscentret i Brooklyn och anmäla mej till sjömansförmedlingen där, sen jag hade min sjömansbok från tidigare.

Det fanns inget val. Jag hyrde ett rum och knallade direkt ner till närmaste polisstation och visade mina papper och var jag bodde. Och efter lite prat stämplade dom mitt pass på sista sidan. Detta gjorde jag sedan varje dag under den tid som jag måste stanna över min visatid. Så hände en sjöolycka i Atlanten, med ett svenskt fartyg, tre sjömän hade blivit förgiftade och dött och båten tvingades in till New York hamn för sjöförklaring, som det heter om en polisutredning på fartyg.

Och min smala lycka var att fartyget, som skulle efter detta gå till Sverige, behövde en jungman. Jag anmälde mej direkt, Jag hade aldrig jobbat på däck som jungman ’’..men va’ fan man kunde väl lära sej.’’

Jag fick jobbet och vid utstämplingen i hamnen så sa immigrationsofficeren med barsk röst. –”You have overstayed your visa”. Alltså stannat länge tid i USA än vad jag hade tillstånd till. Man måste då veta att detta var i direkt kölvatten på Mc Carthyism i USA. Den sydstatssenator som såg kommunister bakom varje sten. Och drev USA till rena vanvettet med sin kommunistjakt, Charlie Chaplin och många hundra kändisar flyttade, för var dom bara snälla mot personalen som var anställda, blev dom förklarade vara kommunister av senator Joseph McCarthy.

Men jag visade immigrationsofficeren stämplarna i bak på mitt pass och förklarade att jag kunde inte komma ut så jag gick till polistationen varje dag och rapporterad var jag fanns nånstans.

Han kollade stämplarna från polisen och sa , – Well young man, that’s good. Och så slog han OK-stämpeln i mitt pass. Jag var grön att komma tillbaka fast jag hade överskridit visatiden med en 8-10 dagar.

Allt hade gått så fort för bara någon dag tidigare jobbade jag på Mansion House, hade min bil och mina vänner, och nu stod mina resväskor på ett rum på svenska sjömanshemmet i Brooklyn.

Men immigrationsstämplingen gick bra så nu kunde jag flytta mina väskor till en hytt ombord och pröva på att bli jungman på väg till Göteborg och korsa Atlanten för sjätte gången med båt.

Och jag var på väg ut ur New Yorks hamn innan jag riktigt fattat att jag var på väg tillbaka till Sverige.

Ingen hemma visste att jag skulle komma, jag hade helt enkelt inte haft tid att skriva med alla mina bekymmer att komma ut ur USA. Man kunde visserligen ringa men det kostade runt 10 dollar för en kort minut på den tiden.

Vi kom till Göteborg och jag tog tåget till Gävle och taxi hem till Väpnaregatan.

Mamma och pappa höll på att tratta på rygg när jag klev innanför dörren.

Jag minns mammas, – Men herre gud är du hemma, du var ju i Amerika för någon dag sen. Att hon trodde detta, berodde på att jag skickat ett brev innan min utresecirkus började och berättat om mitt jobb på Mansion House och annat. Och det brevet hade kommit hem just dagarna före innan jag själv kom.

Jag satt mej ner och tänkte.. jaha då var man här igen då, sjutton vad det skiftar fort.

Helgerna gick och jag minns jag satt på Kungsgrillen den 11 januari 1961 och lyssnade på Kennedys invigningstal..’’.fråga inte vad Amerika kan göra för dej ..fråga vad du kan göra för Amerika.’’ Trots att jag under själva valkampanjen inte hade så där stora känslor för Kennedy kom jag att med tiden se honom som en av de bästa Presidenter USA haft.

Men som med alla bra demokrater så ska dom förgöras med lögner och förtal av vissa grupper i USA. Så också med John F Kennedy och senare även med Clinton.

Men man glömmer att general Eisenhower– den store krigshjälten, som var överkommendant för de allierade trupperna i Europa under D-dagen, och nu som USAs president, hade startat Koreakrig t och militärhjälpen till Vietnam ( som sen blev katastrof för USA). Hans utrikesminister John Foster Dullesoch dennes bror som var CIA-chef, hade startat planeringen av Grisbukteninvasionen i Cuba redan 1960.

Kennedy kom in som nybakad och oerfaren president 1961, och man fick honom att skriva under orden om invasionen av Cuba. Något som de förra ledarna var glada åt, var att om det blev katastrof för USA, så man kunde anklaga demokraten Kennedy för detta.

Verkligheten var att Kennedy i själva verket hade ingenting att göra med Grisbukten, som bröderna Dulles i sitt kommunisthat startat i andan av McCarthyism, under Eisenhower, var ansvariga för med hjälp av ultrakonservativa senatorer som Burton och Hjelm ( Detta finns väl dokumenterat).

Tillbaka till Gävle. Nu var det 1961, militären hörde av sig och meddelade att nu när jag var tillbaka så skulle jag göra lumpen med inryckning i maj månad vid A4 , Artilleriregementet i Östersund.

Ok, men nu var det januari och långt till maj månad och jag tänkte inte gå och slå dank tills dess. Vi denna tidpunkt var det stor brist på folk med trafikkort för att köra yrkesmässiga lastbilar. Så jag gick till Praktiska Bilskolan och anmälde mej för trafikkortsutbildning. Men, förklarade jag… inte denna långmjölk som att gå hos tandläkaren en halvtimme i veckan, så man får hålla på halvårsvis. Jag vill ha trafikkort NU. Läsa 6-7 timmar om dan och få uppkörning och allt klart. NU.

Och efter lite .parlamenterande så blev det så och på cirka 2 veckor så fick jag mitt trafikkort.

Jag åkte ner till Gustaf Ehlin på Ehlins åkeri, och sa ..om jag lovar att börja jobba här direkt jag får mitt trafikkort, får jag då få låna en lastbil gratis för uppkörning?

Och det fick jag. Ehlins stora konkurrent var Gösta Anderssons åkeri. Så Gustaf var säkert glad att jag inte gick till dem..

Och helt plötslig cirka en månad efter att jag jobbat som bartender i New York, satt jag med trafikkort och körde lastbil i Gävle. Snabba svängningar.

Och min arbetslösa tid i Gävle var begränsad till de dagar jag läste in trafikkortet.

Maj kom och resa upp till Östersund för inställelse.

– Jaha, du är två år äldre än de andra, du har varit i Amerika och du har trafikkort.

Omplacering direkt från kockutbildning till bussförare åt Andra Milostaben i Östersund, men först så måste jag ha ett militärt körkort för buss.

Detta löste man med att jag fick ta en traktor med en enaxlat släp och göra backningsmanöver mellan en massa plastkoner som man satt ut på Fyrvalla Träningsfält. Att backa med ett en-axligt släp är ju ingen sak om man vet att bakändan på släpet svänger åt samma håll som man vrider framhjulen.

Så jag la i en växel och kryssade mellan dessa koner på dryga minuten. Motorofficeren var imponerad och skev ut ett miitärbusskörkort på momangen.

Normalt tog dessa övningar både fem och tio minuter.

Så nu var jag bussförare på en 55-passagerarScania buss som var stationerad på Milostaben vilken ju var det övergripande kommandot för hela mellan-Sverige.

Vilka sötebrödsdagar.

A4 hade ju kopplat bort mej som tillhörande Milot och Milot höll ingen koll eftersom jag egentligen tillhörde A4.

Jag fick permanent körorder och ett bränslekort. Jag fick ringa in till en motorofficer på Milot och få mina order, som kunde vara…. Leijding, ni skall vara på I 14 i Gävle torsdag klockan 13:oo och hämta 10 officerare som skall till Nordmaling utanför Örnsköldsvik. Och framme där, kanske fredag em, så ringde jag igen och meddelade att uppdraget var utfört och fick ny order att vara vid T3 i Sollefteå på onsdagen, för att transportera 15 utsättare till Trängslets skjutfält i Dalarna som man just byggde …osv.

Och att det var fem dagar till onsdag det var det ingen som brydde sej om – och hela tiden hade jag traktamente på 42:- om dan för att klara min egen mat. Plus, på den tiden, dagersättningen på 2:75/dag.

Så här höll jag på i mer än 10 månader. Och fick på det viset bo på varenda hotell och pensionat som fanns i Jämtland och Härjedalen med undantag av dem i Östersund.

Jag har bott på varenda ett av dem. Från Vemdalsskalet, Ljungdalen och Mittådalen till Åre, Duved, Björnänge, Bräcke, Storrsjö kapell och alla de andra, och helt gratis och med 42:- om dan i traktamente.+ 2.75 i dagersättning. Vilken tid!

Sen lärde jag mej lite knep för att spara på pengar. När vi stannade för mat så sa jag ofta till den kapten eller major som var chef att ..’”jag skulle få mat genom kaptenen/majorens försorg.” För jag tänkte dom kommer inte att ringa Milot och fråga.

Och det fick jag och kunde spara mitt traktamente till en annan dag.

Jag minns den stora vintermanövern i Hammarstrand 1962 då det var – 36 grader och allt som kunde frysa, frös.

Vi hade en motorofficer för övningen och han gav oss de order som gällde.

I denna kyla beordrade han att jag skulle lägga på snökedjor för jag skulle skjutsa 15-20 journalister och fotografer nästa dag, de var de som bevakade denna vintermanöver.

Jag försökte förklara att jag hade nya kraftiga vinterdäck med ordentliga mönster och behövde inga kedjor. Dessutom så var det kanonsvårt att lägga sjökedjor på en buss där hjulen ligger så inpackade i karossen så det fanns ingenstans att få in armar och händer. Men inga böner hjäpte. – Snökedjor på !!

Så jag tänkte, det ska fan ligga ute i snön i – 36 och försöka med detta tokeri..

Så jag letade upp en telefon och ringde “min” motorofficer på Miostaben i Östersund och sa, – Major jag är i Hammarstand, det är 36 minus ute och mitt värmesystem har lagt av, kan jag få majors tillstånd att åka ner på Volvo verkstaden här och få det lagat?

– Ja visst, javisst jag ringer dit med rekvisitionsnummer och bekräftar.

– Tack Major.

När jag kom ner så väntade dom mej. – Jaha du hade problem med värmesystemet ? – Nej för sjutton det funkar fint men pappskallen som leder detta tok anser att jag ska ha snökedjor på.. kan ni lägga på dom och låta bussen stå inne i värmen över natten, men ni får skriva rep. av värmesystem. Verkmästaren log och sa ..- Ja, ja … man får inte va dum inte, då kan man bli kapten.

– Ja just precis. Och nu kunde jag gå på fiket och ta en kaffe och vänta på morgondagen när jag kunde hämta en varm buss med snökedjor och alla rutor avisade. Det mesta är vad man gör det till, eller hur ?

Ibland var jag inte hem till Östersund förränn efter både både två och tre veckor och när jag kom så låg min traktamentsersättning och väntade. Jag minns hur styckjuntaren som gjorde utbetalningen sa ibland…- detta är något fel .. Leijding får ju ut mer pengar än vad jag får. Jag sparade mer än 3500:- när jag låg i lumpen.1961.

På den tiden var tio månaders miltärutbildning obligatorisk men då det var små kullar just då, kunde vi som ville, få göra de tre extra månaders repetionsövning samtidigt, som man gjorde själv “lumpen”.

Detta anmälde jag mej till direkt hos stabschefen som var major William Grut, han som vann olympiskt guld i femkamp på OS i London 1948. Jag gjorde alltså 13 månader direkt för att sen aldrig bli inkallade mer till annat än om det blev krig.

Motorofficeren tyckte jag skött mej bra så han frågade en dag om jag ville läsa teori ihop med kadetterna, ’’så Leijding kan få sitt civila busskort,’’ Jag tackad ja och fick gratisutbildning i teori samt låna kronans buss för uppkörning.

Så mitt busskort som nu innehåller alla bokstäverna, A,BE,CE,DE kostade mej bara fotografiet och en mindre stämpelkostnad. Total cirka 50:-. Tack artilleriet för det.

Sluttampen på Östersundstiden blev när Överstens chaufför misskötte sej och blev avpolleterad och motorofficeren rekommendera mej som ny chaufför för Överstens stora svarta Ford Customline med stabsflaggor i fram.

Jag hann bara sätta mej i bilen så blev översten utsedd till att leda de fredsbevarande styrkorna i Korea och överstelöjtnanten blev utsedd till ny regementschef.

Vilket innebar att han och Chefen för Milostaben, Generalmajor Malcom Murray (som dom sa var prinsessan Sibyllas fästman – alltså nuvarande kungens mamma) …nu skulle åka runt hela mellannorrland på inspektionstur av alla militärförråd som fanns insprängda i berg och på obetydliga bondgårdar samt nere under jord.

Så det blev en ny resa genom Norrland men nu med bara en passagerare.

Vi var två svarta stabsbilar, general Malcom Murrays Mercedes med stabsflaggor med korslagda svärd sittande på hållare på var dera stänkskärm fram och sen vår Customline med A4s chefsflaggor. Stabsflaggor som man måste täcka över om inte resp. chef fanns med i bilen.

När vi kom till olika regementen som l 14, l 13, A5, T3 och F4, och alla de andra, höll vakter och befäl på att hoppa ur kläderna i sina strama givakt och honnörer. Det var kul att köra bil under dessa omständigheter. Har aldrig vare sig tidigare eller senare fått sån´t bemötande. Ingen vågade säga ett ord till oss hur vi än parkerade eller lämnade motorerna på när det var kallt. Vi hade tjocka fårskinnsfällar i bilen att sitta på.

Och när vi var ute kom det efter oss en kolonn med Volvo Duetter med kaptener och annat som skull vara någon slags bevakning av oss. Och ingen vågade förståss passera oss när vi körde med Generalen i första bilen. Vilket spektakel.

Men både Malcom Murray och min nya chef var riktigt trevliga prickar att prata med i bilen. Jag sa förståss inte du, för dom var ju höga militärer men det gränsade till du och min chef var så intresserad av vad jag gjort i Amerika .Så vi förde samtal med varandra hela tiden han frågade och jag svarade. Jag åt åtskilliga middagar och luncher med dessa två gubbar när vi var ute, för Murray ropade jämt….våra förare – kom fram här och sätter er för vi skall strax åka.

Så majorer och kaptener fick snäll flytta på sej när Jonsson som körde Generalen och jag passerade kön vid smörgåsbordet. Dom flyttade på sig men det var inte mer heller. – Va’ fan skulle dessa två ha mat FÖRE oss, vilken skam, men det vågade dom förståss inte säga, eftersom det var Generalen som gett orden.

På min tolfte månad kom det upp ett anslag som sa att I 14 saknade folk och dom som ville kunde få förflyttning dit samma vecka. De fanns ju många Gävlekillar på A4.

Jag skrev dit mitt namn och blev förflyttade till Gävle och gjorde min sista månad i skolhuset som filmskötare under rustmästare Ygert.

1967 startade jag eget..

Efter att ha varit junior folkvagnsförsäljare på Bil & Buss, där Agne Brodinnu jobbade som säljare. På helgerna körde jag stadsbuss för att dryga ut kassan och på den tiden fanns en linje som gick Norelund – (Bomhus) Furuvik på söndagar så där satt jag och åkte fram och tillbaka som en jojo på sommaren. Sen blev det en enorm brist på bussförare, jag minns hur ..tex . Uppsala stadstrafik letade folk via Gefle Dagblad och Arbetarbladet med helsidesannonser. Bussarna stod helt enkelt stilla för det fanns inga förare.

Och trafikmäster Eriksson ringde mej nästan varje dag om att börja en fast anställning och inte bara köra i helger och lite extra då och då.

Efter en del löneförhandligar som var enkla då stadstrafiken helt enkelt måste ha fram förare, så sa jag OK. Och blev bussförare i stan under 1,5 år eller så långt det nu var.

Som ny fick man hoppa in och ta alla linjer där man behövde folk. Allt från Ettans linje Lasarette t- Bomhus, till 2:an upp på Brynäs och 4:an till Fridhemsområdet, Stigslund och så vidare. Nu fick jag lära mig stan ännu mer.

Det var problem med natt-turerna med 1:an nere vid Sjöstrands Konditori och alla som kom från Parken och skulle hem till Brynäs och Bomhus. Eftersom det var vänstertrafik, så kom vi på Rådmansgatan och svängde vänster och stannade utanför Sjöstrands konditori på Nygatan.

 

Sjöstrands konditori i hörnan korsningen Nygatan – N Rådmansgatan

 

På den tiden fanns det en avlösnings-kur mitt emot Handelsbanken på Kungsgatan – för er som minns den.

Folke Löfgren som medlem i Gefle Dagblads styrelse tyckte jag skulle ha ett bättre jobb än att sitta och köra buss. Så han arrangerade ett jobb som annonsförsäljare på Gefle Dagblad. Och efter ett par utbildningskurser i Stockholm bl.a.. blev jag annonssäljare på GD och efter någon månad i stan blev jag blev placerad i Sandviken och dit kom också en ung flicka direkt ut från Journalistskolan.

Hon hette Kerstin Bergkvist … senare böt hon namn till Kerstin Monk och har varit trogen GD i alla dessa år tills hon 2011 gick i pension.

Benne Lundblad var kontorschef, han som senare blev kulturchef och var Björn Widegrens företrädare.

Jag var aktiv inom Folkpartiets Ungdomsförbund och blev så småningom Distriktsordförande för Gävleborgs län. Under den tid Bertil Ohlin var partiordförande och man hade respekt för dessa gubbar. Pär Ahlmark, Per Garthon, Ola Ullsten, Hans Nestius och en massa andra var de ledande inom Ungdomsförbundet.

I Gävle var vi aktiva och körde hårt och killar som Mats Öström,Gävles kulturchef,

Owe Johansson f.d. Sveriges radiochef och andra var aktiva. Mats och några till bytte sida senare …var det för jobben ???

Jag minns en gång vi arrangerade en vintersportvecka i Duved och jag hade fått låna en av Fredikskans bussar från stadstrafiken för en billig penning. En verkligt rolig vecka och jag som både bussförare och dist.ordf.fick eget rum på hotellet.

Talarna kom upp från Stockholm med tåg., Pär Ahlmark, Per Garthon, Hans Nestius, m.fl. och alla tycket vi hade så trevligt och roligt så dom stannade helt enkelt.

Problemet var bara att det fanns inga lediga rum att hyra. Så för varje dygn som gick fick jag en ny inneboende i mitt rum och när veckan var slut tror jag vi bodde en 4-5-6 st. på mitt rum. Underbara roliga killar. Jag tror Mats Öström var med på den resan också.

På den tiden låg Elektro-Armaturmed sin butik i en gammal träkåk där Flanör nu ligger, och på baksidan mot Ruddammsgatan hade vi vår lokal i en lika gammal träkåk som också ägdes av gamle högermannen Sundström , en äldre gentleman med vitt hår och stora vita buskiga ögonbryn och jag minns han brukade säga till mej.. – Du, jag tycker vi skulle slå ihop partierna så vi blir lite större och får lite styrka .

Och jag svarde ..- Ja men det är väl enklare om alla ni skriver in er som medlemmar i Folkpartiet så är det ju klart.

Han tittade på mej med ett leende, -. Ja ja det var nog inte riktigt så jag hade tänkt mej. Men hyra lokalen billigt vid Ruddammsgatan var inga problem.

Och jag minns jag skötte en filmvisning där när någon kom in och ropade.. – Dom har skjutit Kennedy.. det var 22 november 1963

1967 startade jag eget, med löfte från Gefle Dagblads annonsavdelning att få komma tillbaka på halvtid om jag inte kunde få ihop grötsaltet själv.

Gävle stad gjorde sej av med Auktionskammarmonopolet. så jag pratade med stans jurist om det var något problem att registrera namnet Auktionskammaren och Auktionsverket när stan upphörde med monopolet.

Inte alls, så upp till Länstyrelsen och la in en ansökan som jag sa ni kan bevilja dan efter monopolet upphört. Och så blev det – jag fick namnen och med det följde en massa jobb, för de flesta visste inte att Auktionsverket numera var privat, Vi fick både stora och små hem genom stans advokatbyråer, vi gjorde polisens hittegodsauktioner, mm,

Jag hade hyrt en lokal i Gamla Ångbryggerietvid Västa vägen, där Barskrapan nu ligger (skatteverket) Hyra var 200:- i månaden. Eget pannrum och ville man ha värme fick man sköta det själv. Alternativet var hopprep om man inte ville frysa på vintern. Så vi köpte olja.

 

 

 

Bertil Karlsson som just då hade flytta upp på Snus Majas tomt med sin butik av antikviteter besökte jag ofta och vi pratade om mina planer på att sluta som annonsäljare och starta Auktionskammaren. Han stöttade mej hela vägen och blev sen min auktionsutropare under sju år.

 

 

Jag hade sålt min gamla Volvo PV om ni minns den gamla typen med gökur på taket. Dess Blinkers satt på ett litet T uppe på taket. Och jag köpte en VW picup i stället för att ha en liten transportbil.

Jag öppnade auktionskammarlokalen mellan 08 – 10.30 varje dag för öppen försäljning. Jag sålde alltså sådant gods som jag köpte in, soffor, bord, stolar, cyklar, kopparsaker, böcker och div. annat. Sen gjorde vi auktioner i slutet av veckan. Liten, mysig lokal men trångt så in i bomben och ville man ha sittplats så gällde det att komma i tid. Och det gjorde folk, packat till sista plats jämt.

Och in flöt många stora hem. När Bo Fajans la ner sin tillverkning och allt skulle rivas för nya Lantmäteriverketså åkte jag dit på deras sista dagar. Dom hade utförsäljning men de sista dagarna var det inte många pytsar kvar. Så jag knackade på hos Direktören för Bobergs, Enar Friberg, – senare ekonomichef på Gefle Dagblad – och frågade om jag inte kunde få köpa allt som fanns kvar, så kunde han låta personalen gå hem till helgen.

Det hela slutade med att jag bjöd 100:- för allt som fanns kvar lördag morron.

Lite chansning för jag visste ju inte hur mycket som skulle finnas kvar men..100:- var OK även om det varit tomt på lördagen.. Så det blev affär.

Och på lördagen började jag plocka ihop vitgods, allt som stod i torkuthusen oglaserat som man kunde jobba med själv om man ville, dekorera vaser, urnor, koppar, fat och gud vet allt.

Dom hade stora Trälådor och i dom packade jag ner hylla efter hylla, det stod fem grejor här, och tre grejor på nån annan hylla. men det var stort så innan det hela var tomt hade jag nog fått ihop en 30-40 stora spjäl-trä-låder fulla.

Sen under de kommande auktionerna så åkte en låda fram i taget..med Bertils ord.. ’’det sista från Bobergs … vad får jag .. för det kommer ni aldrig att kunna köpa igen ..får jag ett bud .. ska vi starta med 20:- ?’’

Och så där höll vi på under mer än ett år. En hundralapp väl satsad.

Vi gjorde 100-tals auktioner under åren. Maggie Serrander, den sista ägaren av gamla Norrlandsposten när den var dagstidning bodde i huset bakom gamla Tempo på Kungsgatan. Att jag sen många år senare skulle bli den absolut sista ägaren av Norrrlands-Postendet visste jag inte då.

 

 

Vi hade stor auktion efter Hedvig Elfström som bodde på Nygatan – Köpmangatan. Hon som ägde Eflströms Tekniska fabrik (ljusfabriken)som jag också sen många år senare köpte.

 

 

Brevpapper från den gamla tiden. Jag ägde Tekn. AB Swea och köpte upp Elfströms Ljusfabrik och slog samman tillverkningen. Tyvärr klarade vi inte konkurrensen från framförallt Kina.

Ja så här kan jag fortsätta men stannar här för att inte trötta ut er som läser.

Affärerna fungerade bra och jag köpte ett gammat hus i Backa, kullen mitt emot Valbo kyrka. jag betalde 18.000:- för huset och vi byggde om det till en modern villa.

Jag fick mer och mer jobb och folk ringde och frågade om småflytter inom stan.

– Ok, jag kör det.

Och med medhjäpare bar vi flytter för fulla muggar – så mycket faktiskt att när jag behövde bilen till auktionskammaren då var den inte ledig.

Så jag köpte en bil till och anställde en kille för att köra flyttbilen.

Vi pressade ut Flyttningsbyån från marknaden och killarna där kom till mej och sa.. köp firman så börjar vi jobba för dej istället.

Så det blev inköp, sen lika med Gamla Stadsbudskontoret och Sandvikens Stadsbud, X-flytt och någon i Sundsvall, inköp och nambyte till Brynäs Express AB.

(Se t.ex. Bokhyllan och Flyttbussen : skämtsamma kåserier som KANSKE är sant, Webbmasters kommentarer)

Och när mitt handlande var klart var vi 37 flyttenheter och 48 anställda.Vi hade lagerlokaler för magasinering på en massa olika ställen. Vi flyttade till Första Magasingatan där jag köpt ett av de stora trämagasinen.

Längre ner på gatan låg Bertil Elensjös åker och dom hade en del mindre transportbilar men också nån lyft-truck och dit kom en kille från Bjuråker i Häsingland för att köra truck, hans namn var Sören Thyr.

********

En liten kille från Forsbacka kom oftast in till Auktionskammaren med nån kopparkaffepanna han köpt och nu ville sälja till mej med lite förtjänst. Vi kom bra överens för han var en snäll kille, han stannade nån halvtimme varje gång och pratade.

Men sen försvann han för någon månad. Efter ett tag ringde han och berättade att han låg på Nynäshamns sanatorium med något lungfel men .. sa han det var inte för att tala om det som jag ringde utan för jag känner ingen som kan låna mej en 300-400:- tills jag kommer ut .. kan du hjälpa mej, snälla för jag är så utan pengar..

– Ja du är nu en snäll kille så…

– Ja du vet jag kommer att betala tillbaka med råge om du..

Så jag skicka ner 400:- till Nynäshamn.

Han kom ut och betalade tillbaka när han fick sin första lön och någon månad senare kom han och var upphetsad .. ” – du .. nu ska jag hjälpa dej för du va så snäll och hjälpte mej … dom ska sälja Folket Hus nere i Forsbacka by. Bara 150 meter från Storsjön, och jag känner alla i styrelsen så jag kan prata med dom om pris etc.

 

 

Jag tittade och tänkte kanske ett bra möbelförråd mitt emellan Gävle – Sandviken.

För att korta historien, så la jag ett bud på 11.500:- och fick det antaget.

Jag köpte det privat och hyrde sen ut den åt min flyttfirma under de kommande 4-5 åren som möbellager.

Och Brynäs Express ABtyckte inte 1.000:- i månaden i hyra var så dyrt för en så stor lokal.

 

 

SLUT DEL 3.

Fortsättning följer i Del 4.

 

———————————–

Sidan med länkar och bilder är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.

 

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website