Eric Håkan Leijding, vem är du ? Del 5

 

 

Fortsättning från DEL 4

 

DEL 5.

Vävaren

blev en trevlig och rolig affär. Jag fick kämpa hårt för att få till Vävaren i skapligt skick. Nästan överallt behövde det repareras och fixas upp.

Taken på hela stora Vävaren behövde målas och jag köpte ut, – vet inte hur många stora färghinkar med grön halkfri färg, men det var många.

En ledig brandman erbjöd sej att måla taket på sin semester.

Det vita bandet högts upp runt hela byggnaden var också i behov av målning. Men upp dit var det åtskilliga meter för byggnaderna var ju mer än 3 våningar hög.

Och jag menar hög för varje våning var cirka 4 meter i takhöjd. Så runt 12 meter.

Bygga ställningar skulle inte vara möjligt rent ekonomiskt så en annan lösning var nödvändig.

Jag fick tag i en skylift i Göteborg som gick 27 meter upp i luften. Ni vet en sån där lyftplattform man kan stå på om man vill göra höjdjobb. 27 meter var högt och bara brandkåren hade en lift som gick högre.

Min systerson Jimmy tog åt sej målningen och med skyliftens hjälp blev bandet upptill vitmålat runt hela Vävaren efter en 40-50 år utan färg.

Uppsnyggningen fortsatte och jag jagade nya hyresgäster undan för undan. Det hade börjat med två företag och efterhand fick jag nya företag och lokal efter lokal hyrdes ut.

Det stora garaget behövde en ordentlig upprustning men lokalen i sej var stor och med mycket fönster. Molin Reklamkontaktade mej och ville titta. Vi gjorde ett hyreskontrakt som gick ut på att dom åtog sej upprustningen om jag höll visst material. Och dom fick i kontraktet skrivet att dom ägde all inredning.

Både den lastmaskin jag köpt första snörika vintern och skyliften kom till väl nytta. Och jag kunde hålla ner kostnaderna för en massa stora arbeten som måste göras, genom att göra dessa själv med hjälp av maskinerna.

På Vävaren fanns en stor hög fabriksskorsten som var i halvdåligt skick. Jag begärde bygglov för att fälla den.

En specialist från Hälsingland kom och beräknade hur mycket dynamit etc. han behövde och ville veta hur den skulle fällas.

Ja, det fanns bara två vägar att fälla den höga skorstenen, den ena var över byggnaderna och den andra var över ån.

Så det blev förståss ån. Gubben som var “fällare” var en specialist på sånt här så han sa ..vi lägger den rätt över stenarna där i ån så blir det lätt för er att rensa upp efteråt.

Skotten gick och skorstenen föll exakt på metern där han sagt. Sen fick jag förståss skicka dit folk för att städa bort all tegel.

Men innan dagen efter hade blivit kväll var skorstenen borta och ån rensad.Och så här fortsatte det.

Jag fick en idé att göra en stor husvagnsvinterparkering på Vävarens baksida där det fanns en stor överväxt plan på flera tusen kvadratmeter som jag med hjälp av lastmaskinen rensade upp och körde på ett lager med sand. Nu skulle det finnas plats för nåt hundratal husvagnar att parkera över vintern.

Byggnadsnämnden var dock tveksam till detta. Det blev inte nej men inte ja heller.

Vävaren ansågs som en kulturbyggnad samtidigt som man förstod att ekonomiskt så var det förståss en bra ide att utnyttja marken på vintern.

Planerna stannade där. Mycket annat kom emellan.

Jag hade en liten sommarstuga i en skogsdunge i Oppalaoch en natt när jag låg och sov bankade det hårt på dörren och en person ropade med hög röst.

– Håkan. Håkan, Vävaren brinner !!

Jag satt i bilen och körde till Strömsbro innan jag ens hade vaknat.

Det var den stora timmerladan nere vid strömkanalen som kom från kraftverket som brann.

Folk och bilar och brandbilar fanns över hela Storgatan när jag kom. .Hela ladan som var en fyra våning hög stod som en ljus låga rakt upp i luften.

Jag såg direkt att det skulle inte finnas något kvar efter den branden. I ladan förvarade jag en del virke och tegelpannor men också en hel del isär-monterade ektunnor.

Polisen var på plats redan dagen efter och spärrade av området för undersökning om hur branden börjat. Och utredningen kunde senare konstatera att en grupp ungdomar hade haft en grillfest nere vid ladan på kvällen och branden hade börjat på den sida av ladan där dom hade haft sitt grillparty.

*********

En dag kom ett företag som var lokaliserat i stan och ville titta på om jag hade någon lokal som skulle passa dem.

Dom hade samma problem som en del andra hyresgäster hade haft inne i stan, nämligen att det kom folk hela tiden och “hälsade på” för att få en kaffe och dom ansåg att för mycket tid gick till spillo med dessa “oväntade gäster”. Man fick ingen arbetsro.

På andra våningen i ena flygelbyggnaden fanns en fantastisk utsikt över ån och grönområdet intill ( som sen blev Stigs Gård). Det var också fin utsikt mot den gamla stenbron och även fönster in mot Vävarens borggård.

Denna lokal ville man hyra. Men den måste byggas om för att passa.

Man gav mig en ritning på hur man ville ha det och sen en förfrågan om vad det skulle kosta att hyra lokalen fullt färdigt.

Jag begärde in ett kostnadsförslag från några byggföretag och det lägsta anbudet tror jag var runt 200.000:- . Jag förstod att med det priset på ombyggnad skulle lokalen blir för dyr för hyresgästen. Men samtidig ville jag ha in hyresgäster, förståss.

Efter mitt kalkylerande av materialkostnad bestämde jag mej för att göra ombyggnaden själv. Taket måste sänkas med runt en meter. Åtta kontorsrum skulle byggas plus två toaletter och ett fikarum med diskbänk och en liten spis samt också en ny entré.

Jag köpte en tryckluftsdriven spikpistol, tog upp min rullställning och virket och satte igång själv med detta jobb. Det blev ett jobb som pågick 12-15 timmar om dagen både lördag och söndag under tre månader. Och på utsatt dag var lokalen klar med spiraltrappa på utsidan upp till kontoret och allt klart och målat.

Vi hade skrivit ett avtal på en straffavgift på 1000:- för varje dag som inflyttningen skulle försenas. Detta var för att dom själva hade sagt upp sina lokaler med reservation för att dom kanske skulle behöva en förlängning ifall det inte skulle vara klart på Vävaren. Men som sagt på dagen var allt klart och målat och dom kunde flytta in.

På morgonen lämnade jag över nycklarna till de nya hyresgästerna, satte mej i bilen runt klockan 11 på förmiddagen och körde iväg på semester. Direkt ner till Skånefärjan som gick till Tyskland och därefter körde jag nära nog nonstop till Leon i Frankrike som var målet första dagen.

Men en sju mil före Leon måste jag ge upp ..jag såg ungefär fjorton motorvägar framför mej. Tröttheten tog överhand.

Nästa morgon fortsatte jag till Sitges nedanför Barcelona för en veckas semester som jag tyckte jag gjort rätt för.

Tror aldrig jag sovit så mycket på en semester i hela mitt liv som under den veckan.

Och jag hade tur för mannen som ägde pensionatet tillsammans med sin fru var en utmärkt kock och när jag frågade efter RIKTIG paella så fixade han till det. Paella gjord av någon som kan – är helt underbar – ingen turistpaella med lite fiskbitar och gult ris, utan riktig spansk paella ( uttalas Paeja –två LL på spanska uttalas alltid som J – Majorca-Marbeja etc). Det blev två stora portioner, en halv flaska vin och tillbaka till sängen. Gud va’ skönt jag sov. En kombination av trötthet, god mat och rödvin är bra recept för att sova gott.

Veckan gick fort och sen var jag tillbaka till till Gävle och verkligheten.

Efter fyra år hade jag 22 hyresgäster i Vävaren och det fanns fortfarande tusentals kvadratmeter kvar att hyra ut. Varje våningsplan i stora byggnaden var på 2000 kvm och med undantag för någon korttidsuthyrning, stod alla våningar ännu tomma.

En dag nere på stamstället Rest. Concordia med Margareta och Nino dit vi många småföretagare brukade träffas för lunch, frågade mej Agne Brodin..

– Skall du sälja Vävaren?

– Nä det vet jag inte, svarade jag ..varför frågar du, ..är du intresserad?

– Ja kanske, sa han, om priset är rätt.

Jag fick mej en funderare och skrev en lapp med mitt pris. Nästa dag så stoppade jag lappen i Agnes bröstficka och när han skulle ta upp den sa jag.

– Nä nä. .ät lunch först i lugn och ro och titta på lappen sen.

Agnes snabbaste lunch var den dagen och jag såg honom ute i bilen hur han tog upp lappen.

Nästa dag kom han med en lapp och stoppade i min bröstficka och när jag skulle titta sa han samma som jag hade sagt…

– Nä, nä.. ät lunch i lugn och ro och titta sen. Nu var det min tur att äta en snabblunch.

Han bjöd 100.000:- under vad jag begärt och därmed var saken klar. Agne köpte Vävaren 1980. Mitt hårda arbete under de första fyra åren av Vävaren hade lagt grunden och hade gett mej en utdelning som jag var nöjd med. Agne och hans son Mats äger Vävaren än i dag. Och har har fortsatt med upprustning för många millioner.

Nu var jag en fri man igen. Men gå runt och göra ingenting när man är fyrtio år var inte mitt bord. Så när jag fick en chans att köpa Tekniska AB Swea så gjorde jag det. Swea sysslade med paketering av kaustiksoda i huvudsak. KF var största kunden som Swea levererade runt 20 ton om året paketerat i halvkilosburkar. 20 ton utgjorde cirka 40% av svenska marknaden. Swea ägde dessutom en produkt som hette Sasol och som jag var mest intresserad av.

Vi flyttade in i Gavleverkens gamla lokaler nere på öster vid järnvägen. Men den adressen blev kortvarig för en dag gick Elfströms tekniska fabrik i konkurs och Arne OlofssonSundsvallsbankenringde och vill jag skulle titta över Elfströms och se om man inte kunde slå ihop Swea och Elfstöms till ett företag. Sundsvallsbanken hade utlånade pengar till Elfstöm som man ville säkra. Det var ett av Arne Olofssons mångsidighet, han var aktiv på hela företagssidan. Och det hela slutade med att jag köpte Elfströms och flyttade dit Tekn. AB Swea.

Vi gjorde en broschyr över sammanslagningen.

SUNDSVALLSBANKEN i Gävle

Alla som höll på med affärer i Gävle minns den tiden, den banken, med bankdirektören Arne Olofsson som den drivande mannen bakom bankens framgång.

Arne jagade företagskunder som ingen annan och han var otroligt framgångsrik och höll bra ordning på sina kunder.

Nåt företag som låg på topp på sin kredit fick det “vanliga fredagssamtalet” från Arne som ville ha lite siffror på hur det gick,.. och ville ibland att kunden skulle komma in under måndagen med lite siffror så han fick titta på situationen.

Förutom att han var en superb bankman med korta beslutsvägar var han en lysande talare och en personlighet med en underbar humor.

Jag minns en gång när jag stod i bankkön med en check på 75.000 kronor för att betala in skatt. Arne kom in genom ytterdörren i full fart, såg mig och tvärvände drog checken ur min hand. Tittade på den, sa sedan ganska högt så alla som tittade på hörde vad han,… bankdirektören, sa:

– 75.000 ?? Finns det teckning för den här checken?

Han visste jag hade humor och kunde svara för mig och att jag inte blev förolämpad, så jag svarade,

– Nä, det gör det inte …men det här är Sundsvallsbanken och här finns det ingen jäkla koll alls.

Arne skrattade till, slog mej lätt på armen och sa. – ja de’ är bra Håkan.

Han gillade om man kunde svara för sej.

Folk som stod i bankkön såg alla förvånade ut.

Jag vet en kille med ett företag som begärde 50.000:- i nytt lån för en investering han skulle göra. Arne hade gått igenom hans papper och sagt.

– Det här klarade du inte med 50.000:- Den nyblivne företagaren hade känt sej lite tilltryckt och tänkte att han inte skulle få något lån.

– Du behöver minst 75.000 kronor för detta. Företagaren förstod att det skulle bli avslag men Arne fortsatte, ..och dom får du av oss …men jag vill se resultat.

På så vis fick företagarna stöd och förståelse och jag tror jag pratar för alla före detta företagskunder när jag säger, Arne var en toppenman som bankdirektör.

Varför gick det då som det gick med honom ?

Nersvärtat och sänd till rätt.

Här kommer min syn på saken. Det hela började med en norrlänning som flyttade sin plasttanktillverkning till Gävle från djupaste Norrland. Göte Renberg, en erkänt duktig företagare blev VD för företaget efter att han sålt sitt egna företag Glas & Porslinsbutikenpå S. Kungsgatan.

Han fick lån av Arne (alltså Sundsvallsbanken ..vi kunder sa jämt .. man fick dom från Arne).

Detta lån var för att utveckla något nytt system – jag tror det gällde något med septiktankar – så det behövdes en hel del pengar och man hade tydligen fått löfte från någon utvecklingsfond om stöd om man kunde visa upp ett papper från banken att dom också var villiga att ställa upp med ytterligare lån om det skulle behövas.

Sundsvallsbanken gav företaget ett papper som sa att man var beredd att satsa ytterligare 200.000 kronor för att säkra färdigställande. Allt var frid och fröjd.

Norrlänningen flyttade ner till Gävle och någon form av schism uppstod mellan honom och VDn Renberg och Renberg slutade helt abrupt. Arne blev ju förståss lite chockad över detta men kunde bara konstatera fakta. Banken hade nu en massa pengar inne i ett företag som leddes av någon banken inte kände. Och eftersom krediter ofta bygger på förtroende och tillit till den som chefar, så var detta ingen behagligt situation för banken.

Företaget gjorde av med de pengar man hade fått och gick då in till banken med det papper som sa att banken lovat att ge ytterligare 200.000 i kredit. Arne träffade ägaren för företaget och det mötet förflöt inte bra. Arne sa nej till ytterligare pengar till denna norrlänning. Han kände helt enkelt inte förtroende för att Norrlänningen skulle klara det han sa att han skulle klara.

Vid samma tillfälle hade Gefle Dagblad anställt en reporter som vi kan kalla PN (Webbmasters förkortning) och som tydligen hade åsikten att allt vad företagande hette, var ren skattesmitning eller fuffens.

Norrlänningen fick tag i denne PN och berättade sin tårdrypande historia om hur enligt honom ’’SundsvallsBanken” lurat honom att flytta till Gävle och att han skulle få låna pengar för sin utveckling ’’men nu sa dom nej”, och som bevis visade han upp det bankbrev som han fått med löfte om 200.000 kronor i kredit. Allt detta var naturligtvis en toppstory för en reporter som PN, nu kunde han föra sin åsikt till tals.

PN kontaktade banken som svarade att man kunde inte, p.g.a banksekretessen, diskutera om en enskild kunds affärer. (vilket naturligtvis var helt rätt). Då gjorde PN ett stort reportage (ensidigt) om Sundsvallsbankens svikna löfte till den stackars företagaren som flyttat och sen blivit lurad av den stora stygga banken.

Vi som kände till situationen ( jag var en av dem) visste varför Arne sagt nej. Han litade helt enkelt inte på norrlänningen och då fick det räcka med de pengar de redan hade fått och Arne bedömde att även dessa var i riskzonen, och några mer pengar ville han inte riskera sen Göte Renberg lämnat företaget så abrupt, den person som Arne litat på.

Nu hade PN fått något att skriva om och lyckade i Tingsrättsarkiven hitta en del företag som gått i konkurs och haft Sundsvallsbanken som sin bank. Så nästa stora rubrik i Gefle Dagblad var en lång – flera spalter bred – bild av Sundsvallsbankens kontor på Drottninggatan och med rubrik i stora svarta bokstäver:

SUNDSVALLSBANKEN – KONKURSBANKEN.

Stor uppståndelse förståss och vi kunder – säkert nåt hundratal, kontaktade både Pär Hilding som var Chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad och även pratade med Arne. Jag var en av dem. Jag frågade Per Hilding om Gefle Dagblad skulle ta död på all företagsamhet i stan. För denna artikel var ju ren och skär lögn och smutskastning.

Säkert hade de andra bankerna lika många kunder som gått i konkurs av olika anledningar, men de var inte intressanta utan Arne, som inte velat svara på frågan från reportern och löftesbrevet till Plasttillverkaren, han var den som PN var ute efter.

.. Vadå inte svara PRESSEN?

Vilken förolämpning !!. ungefär, (säkert visste PN att en bank inte kan svara på ärenden som berör deras kunder) Men detta brydde sej inte PN om att skriva i tidningen.

Alltnog, detta gick förståss inte obemärkt förbi bankens huvudkontor i Sundsvall och snart nog hörde också Bankinspektionen av sig och ville ha en förklaring, till alla skriverier. Cirkusen var igång och reporter PN myste, nu hade han fått till något.

BANKINSPEKTIONEN SYNAR SUNDSVALLSBANKEN, ledningen orolig.

Och liknande rubriker ………..fortsatte i Gefle Dagblad.

PN gav sej på jakt efter företag som gått i konkurs och dess gamla ägare.

Och han lyckades förståss hitta en och annan som ansåg att det var bankens fel att dom fått göra konkurs då banken inte gett dom mer pengar. Någon tanke på att dom själva skulle ha någon skuld till konkursen, det pratade man inte om.

Varje dag i stort sett matade PN på och skrev rubriker. Banken satt där dom satt och kunde inte gå ut i pressen och försvara sig. Man hade händerna bakbundna medan man slog på dem, och då vissa inom banken inofficiellt läckte som ett såll, fick PN mer och mer att skriva om. Jag skriver “vissa” för huvuddelen av de anställda var lojala mot banken och Arne.

Var denne PN hörde hemma politiskt det tror jag t.o.m. Gefle Dagblads ledning började inse efter säkert 100-tals telefonsamtal till dem och chefredaktören om de oseriösa skriverierna som till 99% var förvrängda och osanna.

Norrlänningen som envisades med att nu skulle hans företag Plasttillverkningen gå i konkurs, men inte p.g.a honom utan p.g.a Sundsvallsbanken.

Konkursen kom och norrlänningen vägrade skriva på konkursdeklarationen. Han fick varning efter varning av rätten att detta måste han göra enl. svensk lag. Men Norrlänningen vägrade och till slut utfärdade rätten en arresteringsorder och norrlänningen satts i häktet för sin vägran att skriva på. Man gjorde flera försök under fängelsetiden och försökte få mannen att förstå att här skulle han få sitta till deklarationen var undertecknad. Minns inte nu hur länge han satt inne innan han till slut gav med sej, men min minnesbild säger att han satt inburad runt 2-3 veckor.

Så kom början till sammanslagningen med Upplandsbanken. Arne blev regionchef i Stockholm. En ny bankdirektör tillsattes men han kunde inte – eller ville inte – lägga sig i det hela ang. den förre direktören Arne Olofsson.

Under den nya ledningen inom de sammanslagna bankerna fanns det folk ’’som hade blivit över’’ vid sammangåendet. Upplandsbankens kontor i Gävle lades ner med motiveringen att samma bank – som det nu var – inte behövde två kontor i samma stad. Andra bankkontor lades också ner.

Verkligheten kanske( jag säger kanske för jag kan inte bevisa det men jag kan ha en åsikt.) var att Upplandsbanken hade mist många företagskunder då Arne raggat upp de flesta och med snabba beslut gett dessa bättre villkor. Så många kunder flyttade över till Arne och Upplandsbanken tappade marknad med en rasande fart.

Nu skulle dock Sundsvallsbankens affärer under Arne, redas ut och den nya ledningen tillsatte en del av “dessa som blivit över” att göra denna utredning, man tillsatte alltså bocken som trädgårdsmästare.

En bra bank fungerar ju så att banken stöder sina kunder som de vet kommer att lösa tillfälliga problem. Det hände mig och många med mig. En företagare kan ha en viktig inbetalning (skatt, moms t. ex) och behöver kanske tillfälligt låna säg 50.000:- för att klara sina åtagande, beroende på att hans egna kundpengar inte kommit in i tid.

Ett sådant korttids-lån hjälpte Arne ofta till med. Kort tid på – kanske gällde det en eller två veckor eller ibland kanske bara en eller två dagar – och naturligtvis tog banken betalt för detta men företagen kunde klara sina inbetalningar i tid.

Allt sådant började man nu utreda. Hade banken “aktiviteter utanför det område man hade säkerheter för”? Att man kanske hade förhindrat – genom korttidslån – att företaget fick en betalningsanmärkning eller ett betalningsföre-läggande gick inte in i den VENDETTA som startades. Hade man lånat ut pengar vid vissa tillfällen, som låg utanför vad banken hade säkerhet för? Korttids-lån som var givna av Arne på förtroende för att företagaren skull klara återbetalningen på de dagar som man lovat. När man hittat tillräckligt många sådan transaktioner så lämnade utredarna ärendet till polisens ekorotel för utredning om några brott hade begåtts. Och nu fick PN förståss mer att skriva om.

Vid detta tillfälle fanns det “utredningsfolk som var intresserade av att svartmåla den bankdirektör som var så “duktig” att han gjort personer på andra banker arbetslösa. Jag var en av dem som sedan kallades till polisens utredning för att höras om min syn på de lån jag hade fått i samband med köpet av Elfströms Tekniska Fabrik (ljusfabriken). Det fanns inget olagligt eller annat med detta köp och jag förklarade för polisen att jag på inte sätt tänkte delta i den Vendetta mot Arne Olofsson som pågick. Polisen frågade varför jag ansåg det var en Vendetta och jag förklarade att alla dessa skriverier och annat saknade helt grund. Banken under Arne Olofsson redovisade en vinst på runt 18 millioner kronor per år och det stack i öronen på vissa, som inte kunnat i stort sett redovisa någon vinst alls från “sitt” före detta bankkontor.

Eftersom allt sånt här har en förmåga att dra ut på tiden så hade PN tid att skiva ännu mer – och han fortsatte också med antydningar mot andra företag. Bränder som skett och som redan i rubriken fick en antydan om att det kanske var en försäkringsfråga som gjorde att det brann. Helt bottenlösa antydningar men naturligtvis väldigt skadliga för den som drabbades.

Jag gissar att Gefle Dagblads ledning började inse åt vilket håll det hela bar och till slut tog man bort denne reporter från spalterna. Men skadan var redan skedd.

En kvinnlig åklagare från Borlänge fann det styrkt att Arne gett lån som inte hade stöd hos bankens ledning i Sundsvall. Arne hävdade att dom var väl informerade och hade gett sitt muntliga samtycke. Detta blånekade Sundsvallsledningen till. Att Arne var den mest lyckade bankdirektören inom banken och som år efter år levererat in fina vinster, togs inte upp. När domen kom så fick Arne något mindre straff, som var i stort sett ingenting men hans karriär var förstörd. Han slutade på banken i Stockholm där han nu varit regionchef .

NORRLANDS-POSTEN ( NP)

Måndagen den 25 mars 1985 fick jag reda på att Norrlands-Posten skulle gå i konkurs och efter lite funderande tog jag kontakt med konkursförvaltaren. Jag såg vid genomgång av företaget att man hade på tok för mycket utgifter och hela driften var för kostsam. Kanske, tänkte jag, att med trimning av kostnader skulle tidningen ev. kunna räddas.

Norrlands-Posten – NP – hade inga större skulder så konkursförvaltaren hade fria händer att lägga ner eller sälja av.

Jag kontaktade aktieinnehavarna som var flera av länets olika moderata föreningar och erbjöd dem att jag skulle ta över men att jag enbart skulle ha politiska åsikter på ledarsidan och resten av tidningen skulle var politiskt obunden.

Jag erbjöd dem inga pengar för aktierna men att få annonser gratis för 50% av den summa deras aktier var värda.

Alternativet för dem var nedläggning och aktierna skulle bli helt värdelösa.

Förutsättningen för köpet var att tidningen MÅSTE komma ut på alla sina utgivningsdagar för att erhålla det presstöd på en million kronor som tidningen hade.

Vi förhandlade tisdag och onsdag och först på torsdagen hade vi nått en överenskommelse om att jag skulle ta över som ny ägare. Men nu var det ruschigt värre för tidningen MÅSTE komma ut på söndag morron. Vi hade fredag och lördag på oss. Jag sa att om vi bara får ihop 4-6 sidor så får det bli så – huvudsaken är att vi kommer ut. På fredagen hade GD & AB artiklar om att jag skulle bli ny ägare av Norrlands Posten. Allt hade gått med en rasande fart.

Men nu var det gjort och som första åtgärd efter att ha fått ut första numret var NPs. bilpark, den måste bort och ersättas med något billigare och också färre bilar. Från fem bensinslukare till tre småbilar – detta fick duga. Nästa steg var att lokalisera tidningen i billigare lokaler med egen parkering. På Esplanadgatan vid Centralen fanns det inga lediga P-platser och folk var borta för länge och letade parkering istället för att skriva reportage.

Jag fick tag i nya lokaler ovanför Forslunds Motor (Volvo) på S. Kungsgatan. Och Jan Stålqvistsom ägde Forslunds Motor vid detta tillfälle byggde snabbt om dessa lokaler så de skulle passa oss. Lägre hyra och gott om parkering.

Dessutom var planen att flytta över alla kamerala tjänster till Elfstöms kassörska och låta henne sköta löner och annonsdebiteringar och betala räkningar. Med andra ord, vi skulle kunna dela kostnaderna för den tjänsten mellan Norrlands-Posten och Elfström. Billigare för båda företagen.

Men i första skedet så fanns inte tid för detta just då och en tillfällig kamrer fick hjälpa oss i denna turbulens som uppstod med den snabba söndagsutgivningen och flytten och allt annat som pågick, som t.ex. att vi fick skaffa nya inskrivningsmaskiner istället för de gamla som fanns och som krånglade hela tiden.

Tidningen trycktes av Arbetarbladet vilket var väldigt kostsamt. Dom fick ju trycka på lördagsnatten för att vi skulle kunna komma ut färskt på söndagsmorgon. Min förhoppning var också att vi skulle kunna jobba ihop med de två vardagstidningarna GD & AB och att NPskulle kunna blir “deras” söndagsbilaga/tidning. Men där fanns noll intresse från Gefle Dagblad, tvärtom, man visade sidor som att NP helst skulle försvinna från marknaden helt och hållet.

Vi kunde inte få ut något annonsmaterial eller annat från dem och om kunden vill ha sin Gefle Dagbladsannons också i NP på söndagen, så gick det inte – vilket innebar att även vi fick bygga upp en likadan annons, om kunden också ville ha den i NP. Något som både var tidskrävande och kostsamt för oss och något man skulle ha sluppit om man samarbetat som jag ville. GD & AB skulle då ha kunnat erbjuda sina kunder – att mot ett visst tillägga också få in annonsen på söndagen i NP. Vi var ju ingen konkurrent eftersom vi kom ut på söndagar och GD samt AB på vardagar.

Många saker hände och en sak jag aldrig hann kontrollera före köp- och som jag var helt ovetande om – var att Presstödsnämnden bestämde vilket pris tidningen skulle ha. Vi fick alltså inte själva bestämma vårt eget försäljnings-abonnemangspris, det gjorde dom. Så någon möjlighet att sänka prenumerationspriset hade vi inte. Något som jag ville göra och följa Harry Hjörnes exempel med uppbyggnaden av Göteborgsposten, Lågt prenumerationspris , många abonnenter och på det viset kunna ta ut ett högre annonspris. Men det gick alltså inte om vi ville behålla den million vi fick i presstöd.

Några huvudredaktörsbyten gjorde saken inte bättre och vi fick in en trevlig journalist som var väldigt intresserad av djur och kulmen nåddes när han publicerade en stor älg-historia på första sidan. Vi, NP som vi kallade oss Helgens Nyheter funderade då på att byta tidvis till Älgens Nyheter.

Jag försökte intressera journalisterna för lite “skvallerspalt material” som t.ex. att åka till Gävle teater en kväll när dom hade premiär på en pjäs och bara fota lite folk som kom. Bara bilder med resp. pars namn. Ingen ville nedlåta sej till detta så jag tog en fotograf och åkte till teatern själv och gjorde en helsida med bilder på Gävlebor som kom på premiären. Säkert en massa folk köpte tidningen på söndagen för att se hur om de fanns med och hur de tog sej ut på bild.

Och när en ung s.k.. ’”journalist” var så upptagen med att bearbeta mig – som ägare men som inte var journalist – och la ner så mycket tid på detta så han t.o.m. missade Tage Erlanders död som skedde en lördag kväll och vi därför kunde ha varit först – men NP hade inte ens med det i söndagstidningen. Övriga medarbetare var dock alla tiders bra och slet för att NP skulle överleva.

Men problem som dessa var inte riktigt vad jag hade köpt NP för att fightas med och eftersom vi inte hade vare sig lån eller skulder bestämde jag mig för att låta NP gå i graven för gott, efter cirka 10 månader. Ville man inte vara med så inte tänkte jag tvinga mej fram.

Så fort vi lämnat in vår egen konkursansökan började Gefle Dagblad direkt planera för en egen söndagsutgivning och Arbetarbladet kom någon månad senare ut med samma sak.

Jag har senare under åren pratat med Chefredaktören Kennet Luttipå Arbetarbladet och sagt honom .. .tänk om ni lyssnat på mej – tänk hur många millioner ni skulle sparat med att samarbeta med oss och låtit oss vara Gävles söndagstidning då hade ni sluppit bränna alla de millioner som ni nu gör med att ha en egen, icke lönsam söndagsutgivning.

Jag köpte sedan upp hela konkursboet av möbler, stolar, skrivbord, maskiner och annat och fraktade det till Byggshopen i Valbo när jag gjorde en söndagsutförsäljning och fick på det viset lite betalt för den tid jag lagt ner på försöket att rädda Norrlands-Posten. Vi kom som bäst upp i en upplaga på 4.900+ exemplar per utgivning.

Historian med Sundsvallsbanken kom sedan upp direkt efter detta. Förutom allt annat jag skötte och gjorde så fanns dessa saker med på min dagordning. Tills jag en dag bestämde mig för att nu räcker det med arbete och tjafs.

Jag ville leva också. Nära 25 år och mer än högsta speed hela tiden fick räcka. Man orkar så och så mycket.

ELFSTRÖMS

Jag såg var banken var på väg åt för håll efter det att Arne Olofsson flyttat och sålde av Elfströms tvåltillverkning med bl.a annat Postens tvål och den berömda Reporia tvålen.

Maskiner och allt såldes till Helsingborg.

Jag sålde av fastigheten till Sören Thyr och den kausticsodaproduktion som Tekniska AB Swea hade under samma tak som Elfströms.( jag ägde båda företagen) och kapade ner på personalen för att anpassa till de nya tiderna med hård konkurrens från bl.a. kinesiska ljus och från Bonnierföretagens Duni ljus som låg i Delsbo.

Under mina år på Elfstöms blev alla fönster utbytta och riktig isolering lagd på vinden (där det tidigare bara låg tidningspapper) samt en installation av ny värmepanna gjorde sammanlagt att Elfströms uppvärmningskostnader sänktes från över 400.000 kronor per år till 98.000:-/år

Företaget trimmades in för att anpassa kostnader till inkomster.

Naturligtvis måste jag låna pengar till detta men det var inga större problem när banken såg de förändringar som skedde och dessutom att pengarna användes till att sänka oljeinköpen med över 300.000:- samt att personalminskning och annat sänktes (betänk att detta var på-80-talet då 300.000:- var mycket pengar).

När tvåltillverkningen var såld så köpte jag Ölands kem.tekniska fabrik och lät flytta den till Gävle för tillverkning av diskmedel, grovrengöring, flytande såpa, fönsterputs mm.

Men den nya bankledningen och jag gick inte hand i hand som ju är villkor för ett företag och jag såg vart det bar hän.

Vänner och kunder till Arne var man inte intresserade att ha kvar i banken. Jag skaffade fram en köpare till Elfströms och begärde ett möte ang. försäljningen. Då med förhoppning om att en ny person vid rodret för Elfstöm skulle ändra bankens inställning. Köparen hade fastigheter som säkerhet för sitt kommande köp men ville förståss också överta de lån som fanns hos Sundsvalls banken. Något som sker t.o.m när man köper ett vanligt hus – och ännu oftare när man köper ett företag. Men banken sa nej, inget övertagande av lån. Ingen av oss förstod varför – vi fick bara lämna banken med detta besked. Nej till övertagande. Naturligtvis var både mannen som köpare och jag själv som säljare förvånad över detta men vi kunde inte göra mycket.

Vi fick då ett 75% löfte från en annan bank att ställa upp. Jag visade de nya “utredarna” på banken att jag med försäljning av fastigheten, försäljning av tvåltillverkningen med maskiner och kundregister och med försäljning av kaustiksodatillverkningen sänkt mina lån på banken med mer än 2 millioner kronor på ett år.

Jag hade dessutom sänkt företagskostnaderna med över 600.000:- per år med att minska personalen, och fixat uppvärmningen. Vi har starta upp en ny tillverkning som vi ännu inte sett resultatet av. Så min fråga var .. vad mer begär ni? Men banken var obeveklig. För att få ett försvar anlitade jag en känd Gävle advokat till ett sista möte med banken för jag ville att han skulle vara vittne till vad banken svarade, som var.. ’’vi vill inte ha en ljusfabrik som kund’’. Det var enda motiveringen. Advokaten ruskade på huvudet efter mötet och sa ..om jag vore som dig skulle jag sätta Elfströms i konkurs och låta banken ta smällen. Jag hade varit inne på tanken själv. Utan bankstöd kan man bara inte driva ett företag. Framförallt inte en ljustillverkning där man producerar på lager för att leverera i okt, nov och december.

Så långt hann jag inte för nästa dag ringde “utredaren” på banken som säkert anat mina tankar efter advokatmötet, och meddelade att banken tänkte begära Elfströms i konkurs och man var inte oroligt för man hade min personliga borgen, sa han bland annat.

Jag svarade rakt som jag brukar..

– Du kan väl inte ens i din vildaste fantasi tro att min borgen är värt något efter det som varit – det finns inte ens en krona ni kan ta av mej – så jävla dum är jag inte så jag skulle sätta mej i den situationen, min namnteckning på det pappret är inte ens värt pappret det är skrivet på. Jag har andra bolag som äger allt. Inte ens min bil står på mej längre.

– Vi får se, svarade “utredaren”. Ja det kommer ni att få se, tänkte jag. Detta gjorde att vi aldrig hann förhandla med den andra banken om att ta över. Även om “utredarna” visste att vi förhandlade med en annan bank om att gå in.

De nya på banken visste inte hur fort dom skulle få detta gjort. Varför? Ja det lämnar jag till er att bedöma.

Man väntade inte ens några dagar för att få vi skulle hinna få svar från den andra banken och man lämnade in sin ansökan till Tingsrätten – som samma dag tillsatte en advokatbyrå som konkursförvaltare. Den tillsatta konkursadvokaten (som banken begärt) lät sin assistenten sköta detta. Denna kvinnliga advokat-assistent hade tydligen lyssnat på banken lite för mycket för hon och jag kom på kollisionskurs redan första veckan.

Hon kom med förslag på saker som var rent ut sagt löjliga. Hennes avoghet mot mig eskalerade undan för undan och jag drog mej undan i väntan på den konkursed man måste svära på Tingsrätten, när förvaltaren redovisade sin förvaltning.

Jag inställde mej förståss till rätten och avlade eden och domaren frågade advokaten..

– Har advokaten några frågor till Leijding?. Svar NEJ. Klubban föll och Elfströms var över för min del.

Jag hade en köpare för 4,2 millioner kronor, banken sa nej sen såldes hela Elfströms för 475.000:- inklusive allt, varulager, ljusmaskiner, höglyftande eltruck (värd 100.000 bara den) fylllningsmaskiner, förpackningsmaskiner, råvaror mm, för 475.000:- (man hade fått 11 långtradare fulla, berättade en kille för mig senare) och sen krävde banken mej på mellanskillnaden. I en sån situation tänker man lätt på den kända amerikanska frasen ’ kiss my ass’.

Med den här typen av beslut kan vem som helst förstå att banken till slut fick ena enorma förluster och hur många sammanslagningar med andra banker man än gjorde så skulle det till slut bli exakt såsom det också blev. Självförvållad katastrof.

Staten fick ta över och skattebetalarna fick ta notan tills det hela var städat och Nordea bildats och Staten kunde sen sälja ut banken på marknaden igen.

Jag bara ruskade på huvudet och undrade hela tiden hur länge dessa människor skulle få hålla på innan hela banken brakade åt helsike. Och som alla vet …dom höll på för länge.

Liten fotnot:

Kul kanske att veta om ljus:

Elfstöms tillverkade bara stearinljus.

Skillnaden mellan paraffinljus och stearinljus

är att stearin är ett animalisk fett medan

paraffin är en oljeprodukt.

Spiller du sterin på en duk kan du tvätta bort

fläcken men det kan du inte med en paraffinfläck.

Det är olja och sitter där.

Stearinljus ryker eller rinner inte.

Det gör många billiga paraffinljus.

I Kyrkor i Sverige får man inte använda paraffinljus

utan måste ha stearinljus för att inte ljusrök skall

förstöra värdefulla tak och väggmålningar i kyrkorna.

Stearin är dyrare i inköp än oljeprodukten paraffin

och kräver mer exakthet vid tillverkning.

Gjutformarna måste vara i 100% tenn, annars

går det inte. Paraffinljus kan du gjuta i vad som helst,

i en kakform i plåt om du vill.

Ett kvalitetsljus som stearinljus är, görs alltid i vitt som sedan färgas.

Billiga ljus görs i färg direkt.

Röd paraffin om man ska ha röda ljus.

Så alla kvalitetsljus är ytfärgade, alltså gjorda i vitt

sen doppad i färg, ALLTID.

Annan kul grej att veta kanske.

När ni köper dessa stora rund ljus så har ni märkt att efter ett

tag så är det ett stor hål i mitten på ljuset,

så det ser till slut ut som en lykta.

Varför?

Jo därför att en ljus brinner inte mer än i 5 cm’s diameter.

Mät hålet i ljuset får ni se. Det är exakt 5 cm.

Så även om ni köpt ett ljus som är stort som två surströmmingsburkar

ovanpå varandra så brinner det inte mer än 5 cm i mitten,

reset få ni skära bort.

Skulle tillverkaren sätt in en kraftigare veke skulle

det hela brinna men då blev det inget ljus längre utan en fackla.

***********

Men när kollapsen skedde ett år eller så senare, hade jag redan flyttat till Spanien, jag hade fått nog medan jag var hemma.

En dag pratade jag med en gävlebo som ringt mej och som sa att det var stora rubriken i tidningarna om mig.

– Om mig, sa jag förvånat. Om vad då?

– Ja man skriver om att du stuckit till Spanien med dina millioner så polisen kan inte få ut dej därifrån, för Sverige och Spanien har inget utlämningsavtal.

Jag flög i taket förståss. jag köpte en flygbiljett direkt till Sverige och Gävle. Det första jag gjorde var att gå ner till Polisens ekorotel och fråga efter den ekoutredare som fanns citerad i tidningen.

När jag stod i entrén och han kom ner i hissen och såg mej så sa han direkt.. .’’jag har inte sagt det.. jag har inte sagt det..’’

Sen förklarade han att en reporter hade ringt och frågat i allmänhet om en person åker till Spanien med pengar från Sverige kan ni då få den personen utlämnad? På den frågan svarade jag, sa polisens ekorotel, – att det finns inget utlämningsavtal – mellan Sverige och Spanien. Ditt namn var aldrig ens nämnt.

Och, sa han, jag har ringt tidningens chefredaktör och påpekat att man lagt ord i min mun.

Du kan själv kolla detta med chefredaktören, sa polisen. Vi har ingenting på dej alls. Du är ren.

Jag hade ringt Gefle Dagblad och Arbetarbladet och sagt att jag var i stan och tänkte gå till botten med detta skitprat. Vi ringde konkursförvaltaren för Elfströms. Sedan väntade vi på den advokat som i tidningen sagt.

– ’’om vi vetat att Leijding skulle sticka till Spanien hade vi tagit av honom hans pass’’.

Detta kallade advokaten “sticka till Spanien”

Kunde väl inte bli mer annonserat än så här.

Just den frasen gjorde mej rosenrasande och jag stod länge i begrepp att skriva till Svenska Advokatsamfundet om denna smutskastning. Jag påbörjade brevet flera gången med texten..

Sen när …kan en vanlig advokat ta passet av folk?

Sådant sköts av polis, åklagare och domstol men inte av bonn-advokater.

…………

Varför jag sen inte postade brevet – det vet jag inte riktigt idag men jag var vid det tillfället så trött på hela “skiten” så jag ville inte annat än komma ner till värmen och glömma den otroliga handläggningen av hela Elfströmsaffären.

Och här på bilden kan ni ser hur jag satt och väntade på advokaten som skulle ta passet av mej. Både jag Gefle Dagblad och Arbetarbladet väntade någon timme.

Nu hade han ju chansen och visa vilken ryggrad han hade. Och det gjorde han också….. med att inte dyka upp….

****************

Arne Olosson slutade på banken i Stockholm och köpte senare Getå Värdshusvid Kolmården.

Efter något år där såldes det och han och hans fru Ingalill köpte Söderfors Herrgårdi Söderfors.

Jag var dit och hälsade på honom under denna tid och vi fick tid att prata och det han sa, var att det han fann mest jobbigt var att de människor som han jobbat ihop med under så många år inom banken, och som han såg som sina vänner nu stod i rätten och blånekade till att dom var informerade.

Nog skrivet om detta men jag känner mej glad över att få tillfälle att berätta min sida av saken.

En bank gick i graven av egen förvållan, inte p.g.a. kundernas agerande eller företagskonkurser.

Liten fotnot.

När jag sålde kaustiksodatillverkningen till Nitor ( Beckers färgs dotterbolag) körde jag ner till Skebobruk där dom hade sin produktion och tillverkning. När jag kom till Forsmark så kom jag in i en bilkö, ungefär som under rusningstid i Stockholm. Bussar och bilar lämnade Forsmark i en aldrig sinande ström. Jag berättade detta när jag kom till Skebobruk men visste inte var det skedde. Vi förhandlade och klockan blev tolv på dan, en vaktmästare knackade på konferensdörren och frågade om det var min bil som stod nere på gården för den stod i vägen så dom kunde inte stänga stora grinden. Jag gick förståss ned och flyttade bilen och när jag satte i nyckeln gick radion på med tolv-nyheterna där man rapporterade att Forsmark hade fått utslag av radioaktivitet och kärnkraftverket hade utrymts.

Detta visade sig sedan att det var den stora Tjernobyl-olyckan i Ryssland. Jag kom alltså att bli en av de första i världen som kände till den och fick uppleva en utrymning av ett kärnkraftverk. Någon månad tidigare hade Olof Palme mördats. Året var 1986.

*************

När jag sålde av Elfströms fastighet till Sören Thyr så måste förråd och annat städas ur för den nya ägarens tillträde. Vi flyttade t.ex. in varulagret in till fabriken för att Sören skulle kunna hyra ut lagret. På förråden stod också en hel del ljusmaskiner som blivit utklassade under åren och jag begärde ett fackmöte för att få OK till att sälja av alla överblivna maskiner till skrot.

Facket sa OK. Skroten kom och hämtade maskinerna och betalde in skrotpengarna till Elfströms.

På kvällen åkte jag till skroten och köpte alla maskinerna privat. Vem som helst hade kunnat köpa maskinerna på skroten. Men det var jag som gjorde det. Dessa maskiner fraktade jag sen till Spanien. För att startade upp en liten ljustillverkning där.

Jag hade redan 1985 köpte en liten “finka” ( torp kan man säga) som låg fint till på en höjd ovanför den lilla staden Fuengirola, några mil väster om Malaga. På den 3000 kvm stora tomten fanns inget hus men en stor lagerlokal på 250 m2. Precis vad jag behövde, och dit flyttade jag mina flyttsaker och de ljusmaskiner jag köpt.

Nu började ett nytt roligt nybyggarliv utan anställda utan banker utan tjafs. Jag bestämde min egen arbetsdag och det var dessutom varmt och allt mycket billigare än i Sverige. Jag kunde när jag behövde, ta en paus, ta bilen och åka ner till närmaste bar och ta en öl eller en kaffe, sitta ute och ofta prata med turister som kommit. Ett helt underbart liv efter allt surr i Gävle. Jag jobbade säkert runt 14-15 timmar per dygn men mådde som en prins i det sköna vädret och kände mej som “varför gjorde jag inte detta för flera år sen”.

Under 1987 så fick jag också upp ett litet hus på tomten. Fabriksbyggnaden fick också en ordentlig uppsnyggning.

Efter det kunde jag koncentrera mej på att komma igång med fabriken. Jag registrerade ett spanskt bolag och i deras namn skulle nu en liten ljustillverkning starta. Försäljningen var den svåra biten och jag behövde verkligen en bra säljare som kunde besöka varuhus och supermercados.

En dag när jag stod och jobbade i fabriken kom en yngre kvinna in och undrade om jag var intresserad av att prata ljus. Vi satt oss ner och hon berättade att hon och hennes man var tyskar men bott i Spanien i många år och pratade spanska flytande. Hon berättade att man hade en liten ljustillverkning av specialljus uppe i Benidorm men ville flytta ner till Costa del Sol. Hon frågade om jag inte var intresserad att köpa deras fabrik däruppe och att hon och hennes man kunde börja jobba åt mej.

Hon visade broschyrer på de specialljus man gjorde och sålde. Det var Coca Cola flaskor som var så naturliga så de såg verkliga ut med undantag att dessa hade en veke längst upp. Man gjorde fantastiska glassar med jordgubbar och grädde, plus mycket annat. Dom var helt enkelt artister inom ljusområdet.

Jag följde med upp till Benidorm. Mannen i familjen var artisten och frun (hon som besökt mej) var säljaren. Jag köpte hela tillverkningen som hette Aranvela artesania ( fritt översatt hantverksljus. Jag gjorde upp provisionslön med de två tyskarna byggt på hur mycket vi sålde.

Dessa två tyskar visade sej vara otroligt duktiga – mannen jobbade hårt i fabriken och producerade ljus för fulla muggar och på tid han fick över gjorde han sina hantverksljus. Frun sålde allt vi fick fram och inom ett år levererade vi ljus till samtliga varuhus och supermercados från Nerja i öster till Cadiz i väster. Ett bälte som täckte i stort sett hela Costa del sol. Vi ökade försäljningen varje månad och alla var nöjda, mannen och hustrun hade ju provisionslön så det fungerade för alla parter.

Så gick ett par år och på sommaren1990 när paret åkte på semester till sitt hemland Tyskland kom smällen.

Dom kom tillbaka och var helt uppe i luften, Berlinmuren hade öppnats i november 1989, och folk i städerna i öst-Berlin hade ingenting så “mitt” tyska par bestämde sej på stående fot att återvända till Tyskland, köpa en större Mercedsbuss och börja nasa allt det som fattades i öst. Det var allt från säkerhetsnålar till strumpbyxor och allt däremellan, läppstift, nagellack etc. Genom detta tappade jag två duktiga frigående anställda.

Jag anställde en ung trevlig kille att ta över försäljningen men han kom inte ens upp i 25% av vad tyskan hade i siffror

så när jag fick en fråga från Malaga Ljusfabriken, gammal kyrkoljusfabrik från 1700-talet, om jag hade någon ljusmaskin som jag var villig att sälja, bad jag ägaren komma över så vi fick prata.

Det hela slutade med att jag sålde allting, alla maskiner och vattentankar samt varulagret mm till dem. Tre större bilar kom och hämtade allt. Nu kunde jag sopa rent golvet i den 250 kvm stora fabriken för nu var det tomt.

Nu fick jag lite ledigt tid men att gå runt och göra ingenting är inte min stil. Jag tycker om att jobba. Under den tid vi jobbade hade vi i stort sett ingen konkurrens, det var svårt för folk att få tag på ljus. Men under de nästan fyra år vi var

verksamma kom det in 3-4-5 konkurrenter. Det var också anledningen till att jag sålde. Kände inte för att börja “slita” igen. Att nästan ha monopol var inget slit direkt.

********************’

En bekant ville ha lite rörmokeri gjort i sitt hus, så jag åtog mej att göra det åt henne. Jag drog om lite ledningar och lödde in nya kopparrör och lite annat. Så när jag var klar frågade hon mig … varför sätter du inte in en liten annons om “handyman”. Alltså en litet allt-i-allo. Hon trodde att det fanns många som behövde hjälp, precis som hon men hade svårt med spanskan och med olika hantverkare och att förklara vad man ville. Jag följde hennes råd. Annonsen kostade runt 50:- och jag fick in jobb för nära en million kronor på denna enda annons.

Jag hade en nästan ny Nissanbuss kvar sen ljusfabrikens leveranser och den gjorde jag om lite i lastutrymmet i bak så jag kunde få med mej lite verktyg och reservdelar och rör I backar som stod i ett ställ. Jobben som kom in var allt från att laga fönsterplattor som gått sönder, byta trasiga tegelplattor i någon trädgårdsgång eller fixa en toalett som stod och spolade till att byta varmvattentankar och laga läkande kranar och rör. Detta tyckte jag var småkul . Jag kom dessutom i kontakt med hundratals människor som sen ringde om andra bekanta som också behövde hjälp.

Men jag tog bara åt mej småjobb på max en dag, inte större.

En dag träffade jag en svensk på en uteservering och han frågade om jag fortfarande höll på med min handyman-verksamhet.

Hur han kunde vet det vet jag inte men vi började prata. Mannen jobbade på ett av Europas största försäkringsbolag och talade om att chefen för agenturen var svensk, att man hade runt 4000 kunder på kusten och att man alltid hade försäkringsskador som måste åtgärdas. Han frågade om jag var intresserad av att komma ner till deras kontor för att prata om det hela.

Veckan därpå började jag hos dem som skadereglerare. Man lämnade alla inbrottsbränder, vattenledningsskador. översvämningar etc. till mig och jag fick själv prata med kunden och beräkna kostnaden för att reglera skadan. Sedan få klartecken från kontoret för åtgärd. Jag kom på att många av dessa jobb kunde jag göra själv och behövde kanske bara ta in en hantverkare för målning eller för en större kakelsättning i nåt badrum.

Jag fick jämt beröm av högsta regionchefen för försäkringsbolaget för alla klagomål hade helt plötsligt upphört sedan jag började. Han uppmanade mig att köpa en instamatic-kamera, ta bilder och bara faxa över vad det skulle kosta, så kunde man få kortare handläggningstider och dom själva behövde bara prata med mig. Likaså behövde kunden bara kontakta en person, inte en rörmokare, en snickare, en glasmästare och en målare som det ibland kunde bli, utan det räckte med mig och jag samordnade det hela. Ibland ringde kontoret bara och sa jag måste dit och dit för vattnet forsade ut någonstans.

Bekanta till mig så att “..du måste vara den enda I Europa som är skadereglerare samtidigt som du också gör reparationen”.

En rolig sak som hände en dag:

Min chef bad mig åka till Nerja för att bedöma en vattenskada. Jag svarade att jag inte ville för det var mer än 7 mil dit, dessutom skulle man på den tiden åka igenom själva Malaga och det kunde ta både en och en och en halv timme. Så att komma till Nerja under två timmar det gick bara inte. Vi gjorde en kompromiss. Jag lovade att bedöma skadan och kostnaden men jag skulle inte behöva göra jobbet.

En stor elegant villa utanför Nerja hade fått en stor vattenskada i kökstaket. Den norska familjen visade mej vad en byggfirma i Nerja begärt för att riva ut badrum, laga läkande rör och sen måla kökstaket och återställa badrummet.

Jag tror kostnadsberäkningen var på runt 400.000:- svenska kronor (översatt).

Nu förstod jag varför min chef ville att jag skulle åka hit.

När man har en vattenskada i ett tak kan man faktiskt mäta ut med utgångspunkt från väggarna exakt var det läcker i våningen ovanför. Det är alltid i centrum på den bruna ring som bildas i taket av vattnet. Jag mätte, kutade upp på övervåningen mätte igen och när jag var klar såg jag att det är utloppet på deras badkar som läckte. Jag hämtade en skruvmejsel i bilen och skrapade rent i alla fogar till en kakelplatta på badkarets framsida så den lossnade.

Efter en del nötande släppte plattan utan att gå sönder. Nu fick jag in armen under badkaret och mycket riktigt, hela utloppet till badkaret satt löst, så inte undra på att det läkte.

Efter ett par timmars jobb fick jag det hela tätt. Och vi testade med att vrida på vattnet för fullt i badkaret för att kolla att det inte kom ner något vatten i köket. Allt var tätt och jag kunde sätta tillbaka kakelplattan på sin plats.

Nästa dag var min chef spänd på hur det gått i Nerja. 400.000:- var man inte glad åt att behöva betala. Så när jag sa – det är fixat, och du får skicka dit en målare om en vecka eller så när taket torkat. Han blev lyrisk och tyckte att min väl tilltagna räkning hade jag mer än väl gjort rätt för. Jag blev försäkringsbolagets idol som fixade allt. Man kom undan med en 20.000:- istället för 400.000. Och jag tog ett extra glas vin till maten den kvällen. Livet leker ibland. Pengarna rasar in och folket jublar, som jag brukar säga. Fuengirola, Torremolinos, Marbella, Benalmadena, Arroyo dela Meil, Mijas mm. Det var bränder på restauranger, i bostäder, inbrott och sönderslagna fönster.

En dag hamnade jag i en “urbanisation” ( ungefär en stadsdel) strax utanför Fuengirola. Många i området var svenskar. Försäkringsjobben gick mycket upp och ner, ena veckan hann man knappt med för att sedan en vecka senare bara ha två timmars jobb.

En av svenskarna i området frågade vad jag ville ha för att ordna bygglov och bygga ut deras terrass, en annan ville bygga på köket med en utbyggnad och sätta in nytt kök. Från att ha kommit dit för ett enda jobb på en dag blev jag kvar där under nära 3 år.

Jag byggde till kök och terrasser och uteplatser. Ja, jag byggde inte fysiskt själv utan hade hantverkare för detta. Men jag svarade för att det blev som kunden ville och jag fixade bygglov.

Själv byggde jag en stor terrass med marmorgolv plus en stor härlig utegrill till Lotta och Anders Engberg (dom var ju gifta på den tiden). Jag lagde dörrar åt Kiki Danielsson.och Kjell Roos.(som också var gifta på den tiden) m.fl .

Området var fullt av kändisar. Lasse Holm bland annat.

Min chef på försäkringsbolaget gick i pension och in kom folk och det var alltid – “bara” ….

det är “bara” att laga denna läcka, det var “bara” att riva ut ett kök och sätta in ett nytt osv. …

Att kunden skulle ha något att säga till om vid om byte av skåp etc. det var “bara” att förklara.

Men det var inte bara att förklara.. för kunden kanske inte alls ville ha de skåp som jag tyckte utan ville lägga till mellanskillnaden och få vad dom ville. Allt sådant tar förståss tid, att åka runt och titta på köksinredningar, mäta och prata priser. Detta hade de nya på kontoret lite förståelse för och för att undvika att bli osams slutade jag för att ägna tiden åt annat.

Jag har i massor av år tyckt det är kul att dansa och var trogen kund på CH under många år. Min avkoppling var att gå ner på CH några timmar och dansa. Men här i Fuengirola fanns det inte ett enda ställe där man spelade vanlig dansmusik. Diskotek med musik så hög så man inte kunde prata och blinkande psykedeliska lampor sådana fanns lite överallt.

Dock inget ställe för den lite äldre skandinaviska publiken. Så en dag när jag fick tag i en stor lokal som för många år sedan varit en nattklubb men numera var helt förfallen, slog jag till och köpte den för att bygga ett ställe där man kunde sitta och prata, lyssna på musik och gå upp och dansa om man så ville.

Efter drygt ett halvårs ombyggnad kunde jag öppna mitt nya äventyr som jag döpte till Riverside Music Café. Egentligen var det en nattklubb. Men Musik Café lät bättre tyckte jag. För vi gjorde ju vissa saker på dagtid också.

Riverside blev genast ett populärt ställe för den lite äldre generationen och med vårt varierande program drog vi in folk. Lördagarna hade vi en show med musik, sång och standup och kombinerat med dans förståss och vi ordnade cabaréer och modeuppvisningar på söndagarna.

Elinor och Britt-Inger Öst spelade och sjöng några kvällar. Vi var verkligt aktiva. Som ni ser av affischen så var det levande musik varje kväll. Vi gjorde New Orleans Jazzkväll första söndagen i varje månad och det drog packat hus. Ett 10-manna band spelade.

Allt var kul och trevligt men efter cirka två år sålde jag Riverside. Vare sig min fru eller jag orkade vara uppe till sent varje kväll. Vi stängde kl 02:00 men innan vi hade stängt och var hemma var klockan närmare tre… varje natt.

För att klara sånt ska man vara 20 år inte 50 +.

Det var två år med kul och hade jag varit yngre hade jag fortsatt men ålder och ork med nattvak satt stopp.

Mannen som köpte var en engelsman med två söner varav den ene på cirka 140 kg försökte leka musiker. Pappan byggde om hela Riverside klädde väggarna med vad vi i Sverige kallar bilhandlarpanel. Ni vet en masonitskiva som på ena sidan ser ut som mahogny. Han rev bort dansgolvet och gjorde sedan också om allt annat. Hela lokalen tappade totalt karaktären tyckte jag. Den ena sonen skulle vara bartender och den andra med sitt band skulle spela.

Jag var inbjuden på den “nya’invigningen”. Jag och några bekanta till mig lämnade tillställningen efter mindre än en halvtimme.

140-kilos sonen med sitt band dammade och slog för allt vad dom var värda och det fanns inte en möjlighet i världen att höra vad någon sa. Detta, förutom att det han nu eventuellt spelade,.. lät för jävligt.

Den yngre sonen tittade på mej när jag gick och bara ruskade på huvudet. Vad trodde dom denna ’’musik’’ skulle leda dem? Detta var ju katastrof. Folk gick därifrån även om drinkarna var fria denna invigningskväll. Naturligtvis fungerade det inte. Stället var tomt kväll efter kväll. Folk tittade in två minuter och gick innan dom ens hade beställt något.

Inom ett år var stället stängt och deras Riverside var till salu. Sist jag var i Fuengirola stod det fortfarande en Till Salu-skylt i fönstret.

Så fort kan en dröm förvandla en bar till en penningkatastrof. Jag såg mycket sådan under mina år på Costa Del Sol. Det kom ner många människor från Sverige och England framförallt, som inte hade det minsta hum om att driva en bar. Man hade varit postanställd. målare, taxichaufför eller nåt annat och drömt om att flytta till Spanien och öppna en bar. Få överlevde. De flesta förlorade alla sina sparpengar och mer därtill och många fick återvända till sitt hemland och börja om från början, men nu helt utfattiga.

Om ni själva har några sådan planer så börja med att hyra en bostad. Flytta ner – känner er för hur ni trivs i området för det är inte lika som när ni var där på semester.

Alla är glada och roliga när kommer som turister för dom vet ni kommer att göra av med pengar. Men bor ni där permanent så kommer ni att se sidor ni aldrig såg tidigare och ni kanske till slut inte alls trivs i det området. Har ni då köpt en villa eller lägenhet då sitter ni fast. Hyr ni något första året då är det bara att flytta. Denna rekommendation har jag gett till hundratals svenskar som planerat att komma till Costa del Sol och många har efteråt tackat mej för det rådet.

Spanien precis som alla andra länder har sina sidor och ibland kan en spansk granne göra en helt vansinnig och din chans att få rätt mot en spanjor är liten. Grannen kan ha en son eller dotter som spelar hög musik varje kväll så hög så du inte ens kan sitta på din egen veranda eller balkong. De försvarar sig med att dom spelar på sinveranda och där kan dom göra vad dom vill för det är deras veranda eller balkong. Bara som ett exempel. Hyr man – ..ja då flyttar man. Har man köpt. – .ja ja då förstår ni också skillnaden.

Innan jag köpte något själv var jag till Fuengirola många gånger åkte runt, pratade med svenskar som bott på kusten under många år och lärde mej mycket. Vilka mäklare och vilka advokater man skulle undvika och vilka som var bra.

Under 90-talsrushen på kusten var det rena dårpippi. Här byggdes det lägenheter av bara cementblock med lite puts och vitfärg utanpå. Kök och badrum under all kritik och fönster som en katt kunde gå igenom fast dom var stängda.

Och folk betalade både 2 och 3 millioner kronor för något som kanske var värt 400-500.000:- Den crash som kom till Spanien under 2010-talet var för mej helt väntad. Man sög ut turisterna så mycket man kunde och jag har idag ingen som helst sympati för deras problem. Helt självförvållat. Kommunerna var precis likadana. Att bara byta balkong-räcken på ett 6 våningshyreshus kunde kosta över trettio (ja 30.000:-) i byggnadslov. Bara för att BYTA 18 balkongräcken. Rena vansinnet och ett system som till slut förstås kollapsar. Folk är inte beredda att betala vad som helst. Det blev t.om. billigare att åka till Florida tre veckor än det var på Costa del Sol under två veckor.

En sista rad till er som tänker på att flytta. Åk ner på 3-4-5 veckors semester FÖRST. Gå runt titta, känn efter och framförallt prata med folk som bott därnere länge. Inte bara en utan med många så ni för en känsla hur det hela är. Sen tar ni alla era personliga tillhörigheter med er – så mycket ni kan av tavlor böcker, foton, mattor, stolar och vad det nu är ni är vana vid. Och HYR ett år minst.

Jag har sett många som kommit ner efter att ha sålt av eller gett bort hela sitt gamla hem och med tanken att köpa nytt när man kommer ner. Gör inte det misstaget !

Allt är nytt utanför dörren och man behöver ha sina saker runtomkring sig när man kommer hem – för att känna att man är hemma och inte på ett hotellrum. Det frakten kostar är den väl värd. Det bästa råd jag kan ger er som funderar.

Ta hellre för mycket med er än för lite.

En liten rolig episod som visar hur olika vi tänker.

Svenska clubben i Fuengirola skulle ha årsmöte med middag. Klubbmästaren fick i uppdraget att arrangera det hela med någon restaurant. 137 personer hade anmält sig till årsmötet. Han kollade förståss runt men inte alla restauranter kunde ta emot så många gäster. Så hittade han en restaurant vid playan som var stor nog och man hade en stor skylt utanför som sa “3 förrätter, 3 varmrätter, 3 desserter att välja på samt 1 flaska vin på två, Pris 80:- ( minns inte men ungefär så här översatt till kronor)”. Klubbmästaren gick in för att förhandla om priset för en grupp på 137 personer.

per person?…-80:- sa rest. ägaren.

– Ja. det ser jag, sa klubbmästaren men nu frågar jag för 137 personer..hur mycket blir det då?

Restaurangägaren. såg förvånat på honom och sa…..

-hurrudu ,du ska vara glad om jag säljer för 80:-, bara tänk på hur mycket extra jobb jag får när ni kommer så många, måste ta in extra hjälp mm., så var glad ni får det för 80:- Lite skillnad på synsätt, eller hur?

*********

1995 och 1996 började turistströmmarna sina i Spanien. I stort sett ingenting såldes och framtiden såg lite mörk ut. Jag hade sålt ljustillverkningen och Riverside och slutat som skadereglerare. Fabriken stod tom och jag hade inget för händer. Då fattade jag livs dummast beslut. Jag bestämde mig för att sälja min fastighet med hus och fabrik och flytta till Mexico.

Att flytta ångrar jag inte alls men att jag sålde fastigheten det ångrar jag.

Ljusfabriken i Spanien. Huset ligger på marken innanför fabriken.

På landet men bara en 800 meter från Centrum av Fuengirola

Att det blev Mexico berodde på att Mexico var på frammarsch och när man undertecknade NAFTA avtalet mellan Mexico, Kanada och USA 1994 där man säkrade alla de investeringar som utlänningar gjorde i resp. land. Mexico hade haft för vana att konfiskera både hus och land från utlänningar allteftersom man bytet president eller guvernör .

Men i och med NAFTA så skulle detta ta slut. Amerikanarna kunde bygga fabriker och varuhus i Mexico utan att riskera att dessa blev konfiskerade.

Fortsättning följer i Del 6.

Se även uppföljningen:

———————————–

Sidan med länkar och bilder är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website